Å så skönt det var. Jag skulle ut på min halvtimmespromenad för att fundera över vad jag skall ta mig an framöver för att det skall bli mindre tv-tittande och bättre sysselsättning. Jag gick ut och tog först rullatorn. Efter bara några meter kom jag ihåg vad sjukgymnasten sagt när jag var på Sahlgrenska för att visa hur jag går innan jag skulle börja ta Fampyra-pillren. Han sa att när jag går med rullatorn så får jag inte så bra rörelse i kroppen. Jag höll med och förstod precis vad han menade. Jag har tyckt att med min urdåliga balans så måste jag ha rullatorn. Den avlastar också benen lite när jag är som tröttast. Jag vände tillbaks och hämtade mina gåstavar som står i hallen oanvända sedan länge. Jag har tänkt att en dag så skall jag vara där igen. Är den dagen idag kanske?  Jag började gå och tänkte att det här går nog inte. Sedan efter en stund kände jag att kroppen gungade med i takt med att jag tog stegen framåt och när jag förde fram stavarna. Det kändes som när man åker skidor. Jag kunde sträcka ut. Fram med vänster fot och höger stav.

På halvtimmespromenad med stavar

Vänsterfotens häl sätts ned i marken just i den stunden som högerarmen med staven förs fram. Jag för fram höften och trycker till med främre delen av vänsterfoten. Här behövs stortån. Den hjälper mig att få ordning på balansen. Högerfotens häl sätts i marken precis när vänstertån trycker ifrån och hela benet sträcks ut. Rullatorn gör att jag binds fast i rörelsen. Då får jag inga hjälper från överkroppen.
PUH så många detaljer som skall stämma överens och så många muskler som skall avlösa varandra för att rörelsen skall funka. När man som jag inte har automafunktionen på utan är tvungen att köra manuellt då blir det lite trögare. Men det går att träna upp. Det vet jag. Jag har många förebilder. Jag är visserligen lite gammal och åldern tar ut sin rätt, men när jag ser på mina friska jämnåriga som spelar golf, är ute och går varenda dag eller städar hela huset på en dag, då kan jag inte skylla på åldern. Det är MS-en som sätter käppar i hjulet. Jag tänker också på alla som har det besvärligt med psyket eller har värk. De har det långt mycket besvärligare än jag. Humöret, det är humöret som håller mig uppe.

Handikapp-parkeringstillstånd

Jag skickade in papperen om att få fortsatt handikapptillstånd för bilparkeringen. Jag skrev där att jag kan gå 0 meter utan hjälpmedel och ca 50 meter, men alltid med minst kryckan som hjälpmedel. Jag kan ju gå längre än så om jag har ordentliga hjälpmedel och inte behöver göra så mycket mer än att gå. Det funkar inte alls om jag skall gå och samtidigt prata med andra som går bredvid eller när jag skall gå på trottoarerna inne i stan med alla förbipasserande som kanske stöter till mig så jag ramlar eller ännu sämre när jag skall gå in i en affär för att handla. Handlandet är kört för när jag lyckats ta mig in i affären så är jag slut i benen. Därför är jag livrädd för att bli av med handikapptillståndet som jag har. Det är bra att jag kan gå några meter utan hjälpmedel. Jag minns den gången för många år sedan på Dahlheimers hus när jag frågade en kille i toakön, som satt i rullstol, hur han tänkt sig att ta sig in genom den där smala dörren. Då reste han sig upp och sa att jag bara gör så här och så gick han in. Jag har lärt mig en hel del sedan dess om det där med handikapp. Jag brukar säga att jag kan allt – fast på mitt sätt.

Idag skiner solen in. Det är härligt. Jag känner inspirationen i kroppen. Tyvärr har jag missat hela morgonmyset. Klockan är tolv och vi har precis ätit frukost. Plötsligt har jag ramlat in i en dygnsrytm som är lite som ungdomarnas. Sent på kvällen tittar jag på tv-program som mest består av underhållning. Jag är glad att vi inte har flera kanaler än ettan, tvåan, fyran och kunskapskanalen. Det räcker mer än väl. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att titta på TV, men det är ett enkelt sätt att fördriva oplanerad tid på. Jag tycker inte att det är kul. Tv-n står i eget majestät mitt i vardagsrummet. Eftersom vi har en öppen planlösning så måste man alltid gå förbi tv-n om man skall göra något annat än att sitta där i soffan. Jag drar mig till minnes en gång för länge sedan. Då hade jag bestämt mig för att ta tag i tv-tittandet. Jag flyttade in tv-n i ett mindre rum bredvid sovrummet i andra våningen. Ja, det var i ett annat hus än det jag nu bor i. Det slutade med att vi satt i det där lilla rummet och tittade på TV. Jag tror att det är behovet av sällskap med andra som styr och bor man som jag tillsammans med en som älskar att titta på TV så är det lätt hänt att man inte tar egna initiativ till annan sysselsättning. Jag tror att om jag bodde i en större gemenskap där det fanns fler som inte satt framför TV-n så hade jag nog valt bort tv-n helt. Men kombinationen mörker, gammal och trött, ett tv-tittande sällskap, boende på vischan och tv mitt i huset gör det så bekvämt att hamna där i soffan kväll efter kväll. Men jag har ju min stickning. Nu har jag lyckats få klart ett bakstycke och ett halvt framstycke på tröjan. Det går inte fort. Min vänsterhand tränas upp. För varje varv blir pekfingret, som skall hålla uppe tråden, lite starkare. Tre varv så måste jag pausa en liten stund. Då är jag jättetrött ända upp i huvudet. Men pausen behöver inte bli längre än några minuter och till musikprogram framför tv-n funkar det jättebra. Då blir det inte så tråkigt med tv ändå. Men så sent skall det inte bli framöver. Det kändes inte bra att vakna klockan elva. Hela godmorgonvärlden var slut på radion. Det program som jag under alla år gillat att lyssna till på söndagsmorgnarna. Det är lätt att ramla in i sena vanor när ingen väckarklocka ringer och inget finns, som drar upp en på morgonen. Jag skall återigen ta mig en kraftig funderare nu över vad jag skall ta mig för. Jag skall se över rutinerna. Jag skall planera min tid. Jag klarar bara av ett trivsamt liv om jag har en meningsfull sysselsättning. Jag har otroligt lätt för att bli uttråkad. Inte nu igen. Nu skall det bli andra bullar. Jag tror det får bli en halvtimmespromenad till att börja med. Då kan jag fundera. Sedan när jag kommer hem så skall jag sätta mina nya planer på pränt i almanackan. Då blir det som vanligt igen. Tiden som revisor har verkligen satt spår i hela mig. Då gällde det att ha ordning på varenda timma, varenda minut. Det skulle användas som faktureringsunderlag. För att kunna försörja mig. Då var det superviktigt. Nu får jag pensionspengar direkt in på kontot utan att lyfta ett finger. Det är farligt. Man blir nerdegad. Ja i alla fall blir jag det. Ta tag i, ta tag i nu. Livet är inte alls enkelt. Man måste jobba med trivseln, varenda dag. Men jag glömmer inte: varje litet myrsteg är något på väg till något kanske bättre, kanske roligare, kanske jättemysigt. Så nu blir det promenad med funderingar som bär vidare…………..