Å så skönt det var. Jag skulle ut på min halvtimmespromenad för att fundera över vad jag skall ta mig an framöver för att det skall bli mindre tv-tittande och bättre sysselsättning. Jag gick ut och tog först rullatorn. Efter bara några meter kom jag ihåg vad sjukgymnasten sagt när jag var på Sahlgrenska för att visa hur jag går innan jag skulle börja ta Fampyra-pillren. Han sa att när jag går med rullatorn så får jag inte så bra rörelse i kroppen. Jag höll med och förstod precis vad han menade. Jag har tyckt att med min urdåliga balans så måste jag ha rullatorn. Den avlastar också benen lite när jag är som tröttast. Jag vände tillbaks och hämtade mina gåstavar som står i hallen oanvända sedan länge. Jag har tänkt att en dag så skall jag vara där igen. Är den dagen idag kanske?  Jag började gå och tänkte att det här går nog inte. Sedan efter en stund kände jag att kroppen gungade med i takt med att jag tog stegen framåt och när jag förde fram stavarna. Det kändes som när man åker skidor. Jag kunde sträcka ut. Fram med vänster fot och höger stav.

På halvtimmespromenad med stavar

Vänsterfotens häl sätts ned i marken just i den stunden som högerarmen med staven förs fram. Jag för fram höften och trycker till med främre delen av vänsterfoten. Här behövs stortån. Den hjälper mig att få ordning på balansen. Högerfotens häl sätts i marken precis när vänstertån trycker ifrån och hela benet sträcks ut. Rullatorn gör att jag binds fast i rörelsen. Då får jag inga hjälper från överkroppen.
PUH så många detaljer som skall stämma överens och så många muskler som skall avlösa varandra för att rörelsen skall funka. När man som jag inte har automafunktionen på utan är tvungen att köra manuellt då blir det lite trögare. Men det går att träna upp. Det vet jag. Jag har många förebilder. Jag är visserligen lite gammal och åldern tar ut sin rätt, men när jag ser på mina friska jämnåriga som spelar golf, är ute och går varenda dag eller städar hela huset på en dag, då kan jag inte skylla på åldern. Det är MS-en som sätter käppar i hjulet. Jag tänker också på alla som har det besvärligt med psyket eller har värk. De har det långt mycket besvärligare än jag. Humöret, det är humöret som håller mig uppe.

Handikapp-parkeringstillstånd

Jag skickade in papperen om att få fortsatt handikapptillstånd för bilparkeringen. Jag skrev där att jag kan gå 0 meter utan hjälpmedel och ca 50 meter, men alltid med minst kryckan som hjälpmedel. Jag kan ju gå längre än så om jag har ordentliga hjälpmedel och inte behöver göra så mycket mer än att gå. Det funkar inte alls om jag skall gå och samtidigt prata med andra som går bredvid eller när jag skall gå på trottoarerna inne i stan med alla förbipasserande som kanske stöter till mig så jag ramlar eller ännu sämre när jag skall gå in i en affär för att handla. Handlandet är kört för när jag lyckats ta mig in i affären så är jag slut i benen. Därför är jag livrädd för att bli av med handikapptillståndet som jag har. Det är bra att jag kan gå några meter utan hjälpmedel. Jag minns den gången för många år sedan på Dahlheimers hus när jag frågade en kille i toakön, som satt i rullstol, hur han tänkt sig att ta sig in genom den där smala dörren. Då reste han sig upp och sa att jag bara gör så här och så gick han in. Jag har lärt mig en hel del sedan dess om det där med handikapp. Jag brukar säga att jag kan allt – fast på mitt sätt.