Värmen tar sitt och träningen tar sitt. Det blir liksom inte så mycket över av orken. Trist men jag försöker att acceptera. Inte var det så himla kul när det var kallt och grått heller. Då hade jag så superont i ryggen så det blev inte gjort annat än att läsa och träna. Nu längtar jag ut. Som alla andra antar jag. Kroppen ligger och väntar på att få göra en massa roliga saker.

Serena Holms docka visas vid utställning på Sintra vid Järntorget i Göteborg

Jag var på en fantastisk utställning av Serena Holm, min f.d silversmidesinstruktör. Hon gör annorlunda smycken som nog är mer konst än smycken. Och den här gången mycket inriktat på vår omvärlds problematik, allt från kärnkraft (Thin Man) till betydelsen av yttrandefrihet (Transparency) och kvinnans okuvliga kraft och kreativitet (Medusa). Vid varje konstverk finns berättelser om hur konstverket kom till och beskrivningar av material, tillverkning och tankarna bakom. Å jag önskar att alla har möjlighet att gå till Sintra och se vad smyckekonst kan användas till förutom att bara vara vackert och bäras runt halsen.

Betydelsen av yttrandefrihet kommer fram i konstverket Transparency. Jag får vara med på bild tillsammans med mina båda silversmidesinstruktörer Serena och Ösay Emert.

Serena Holms Medusa som står för kvinnans okuvliga kraft och kreativitet visas vid utställning på Sintra vid Järntorget i Göteborg som  pågår till den 24 maj

Berättelsen om hur Thin Man kom till. Hon skriver: Att kärnkraft fortfarande ses som ett alternativ som energikälla, trots alla kärnkraftskatastrofer genom historien, är häpnadsväckande.

Glad och lycklig åkte jag hem efter att ha träffat ryggspecialisten på Accessakuten. Efter att ha haft ont i ländryggen i över ett halvår och sökt olika doktorer, kiropraktorer och flera fysioterapeuter så har jag fått svar. Det är inget fel på mig. Jag har bara ont. Och allt hänger ihop med MS. Doktorn tittade på magnetröntgenutlåtandet och läste att jag hade s.k. plack (ärr som gör att signalerna inte går fram) uppe i halskotorna. Tyvärr hade MS-doktorn inte kunnat se vad som hänt tidigare eftersom jag inte röntgats så långt ner.

Med benen ovanpå bollen skall magmusklerna hjälpa att lyfta underkroppen när benen sträcks ut

Bara huvudet hade röntgats tidigare. Jag har haft MS i över 20 år. Ingen av de fyra MS-doktorerna har upplyst mig om att man kan få magnetröntga sig oftare för att eventuellt kunna se förändringar. Tja, det är som det är och blir ju inte bättre av att jag magnetröntgats oftare. Det jag saknat under alla år är en diskussionspartner. Doktorn på Accessakuten sa att en läkare pratar bara om sjukdiagnos. Är den väl fastställd så har inte läkaren mer att prata om. Där står man alldeles ensam med en sjukdom som ger olika signaler hela tiden. Är det inte det ena så är det det andra. Nu har jag i alla fall ont sa jag. Ja men inte har du någonsin sett en dörr på Sahlgrenska där det står ”ONT”. Att det gör ont är i sig tecken på att kroppen är frisk och ger signaler om att något måste fixas till. Det är en frisk kropp som ger signaler. Så jag åkte hem med en frisk kropp som ger signaler. Det onda är säkerligen en följd av att jag har en krokig ryggrad sedan tonåren och en droppfot som gör att benet måste lyftas högre upp när jag går för att jag inte skall ramla. Det där lyftas högre upp sätter spår i kroppens rörelser.

På promenad runt ängen med pumpstavar

Allt ”knixande” när jag går gör antagligen att jag får ont. Någon artros fanns inte att se på röntgenplåtarna. Så nu är det bara att fortsätta att träna. Träning som ger musklerna bättre styrka att hålla upp bålen. Jag måste tänka på hur jag sitter och på hur jag går. Doktorn på Accessakuten tyckte också att min MS-doktor borde vara rätt person att skicka mig vidare till en ortoped på Sahlgrenska som kan det där med MS. Sjukvården borde vara som ett stort träd. Längst ner finns en husdoktor som slussar iväg oss till de olika specialister som vi behöver under tidens gång. Jag berättade om alla jag sökt mig fram hos för att få svar. Men de borde gå på kurs för att informera bättre och att diskutera. Den här doktorn hade jobbat så länge sa han så han brydde sig inte om att tala rent ut. Han sa att sjukvården hade inte något att ge mig. Jag var frisk och skall söka friskvård. Så Hälsa i Kubik i Krokslätt och alla andra rehab runt omkring i Göteborg: here I come. Till nästa vår när jag skall till Teneriffa är jag av med det onda. Är det nu man skall säga: ”ta i trä” ?

Jag var på ett fantastiskt 70-årskalas igår. Vår lilla konstförenings proffsiga bidragssökare hjälpte ordföranden med att fixa ett stort kalas för släkt och vänner med supergod mat och orkester i en så himla mysig lokal.
Jag funderar mycket över var jag skall fira min födelsedag i höst. Jag tycker att 70 år kan väl inte vara mycket att fira. Det känns otroligt gammalt. 68 och 69 känns ok men inte 70. Jag har aldrig haft åldersnoja men det har jag nu. Hur skall min kropp klara av att bli äldre och hur skall jag stå ut med den om den blir mycket sämre. Min svägerska, som fyller 80 i år, berättade att halva hennes bekantskapskrets hade dött. Det är nog stor skillnad mellan 70 och 80. Jag tycker det är stor skillnad mellan 60 och 70. Samma svägerska sa att om man inte haft några krämpor alls när man fyller 60 så är man oftast död. Men jag undrar om hon inte skall justera det till 70 för jag tycker det finns så himla många pigga 70-åringar. Jag ser dem överallt. På vattengympan, på gymmet, på operan och på teatern. Här om dan fick jag en inbjudan från SPF-pensionärsförening till den årliga golfen. Tyvärr måste man ha under 36 i handikapp. Jag blev lite besviken och svarade:
Tack för inbjudan
Golf är en fantastisk sport för oss äldre. Tyvärr har inte alla upptäckt det. Man tränar balans och rörelse och får dessutom mycket frisk luft och ett superbra humör på köpet. Pensionärerna själva vet inte för de har aldrig prövat. Men de som styr på golfbanorna borde snart upptäcka att de har en hel hord med väntande äldre nybörjare.
Jag började spela golf i början av åttiotalet men var tyvärr tvungen att sluta för femton år sedan p.g.a att jag fick ms. Förra året tog jag upp golfen igen. Med hjälp av en egen köpt golfbil och en handikappanpassad bil, där golfbilen får plats, tar jag mig fram till golfbanan. Det är en stor lycka när man som jag bara kan gå mycket korta sträckor.
Jag ger SPF-Golfen i uppdrag att se till att även vi äldre nybörjare får komma till Torslanda golfbana och lära, öva och spela med nybörjar-handikapp.

Det skall bli kul att se vad SPF gör åt det. Antagligen händer inget, men visst är det bedrövligt att så många friska äldre människor skall gå omkring inomhus och bara bädda för alla fallolyckor som är så vanligt bland äldre. Egentligen tycker jag att staten borde sponsra. Anstränger man sig att hålla sig frisk så sparar det en himla massa pengar för sjukvården. Att sponsra golf för äldre kallar jag verkligen för riktig äldrevård.

På promenad runt ängen med pumpstavar

Å så bra det gick på promenaden idag. Jag kände mig riktigt pigg. Benen vägde inte 500 kilo som de brukar göra ibland. Då är det tungt att gå. Igår när jag gick samma sträcka runt gärdet utanför vårt hus så var det inte lika lätt.
Jag var på vattengympa på torsdagen. Efter all träning är den inte lika krävande längre. Återhämtningen känns kortare, så jag kunde köra igång tidigt på fredagsmorgonen. Jag började med ett telefonsamtal strax efter klockan åtta till Skatteverket. Det var några frågor som jag behövde få svar på innan jag kunde göra klar en deklaration. Det är ju sådana tider nu på våren.

Electrolux assistent anno ca 1950, still going strong

Efter frukosten körde jag igång med äpplekakan i den fina assistenten jag fick för många år sedan av mamma. Jag skulle ju ha mina bokcirkelkompisar hit på fredagskvällen. Jag hade bestämt att jag skulle bjuda på halloumiwrap med hummus och så broccolipaj med sallad och äpplekaka med vaniljsås till kaffet. Det låter väl inte särskilt besvärligt. Jag hade ju nästan hela fredagen på mig, förutom en träning klockan två hos sjukgymnasten Carina i Krokslätt.
Att göra det där tar lång tid när man som jag måste sitta ner och vila emellanåt. Jag har fått en stol med hjul på av min snälla sonhustru och den är guld värd. Men allt som oftast måste jag stå och gå mellan spis och kylskåp och diskbänken och det frestar på.

Halloumiwrap-recept

När jag stapplande tog mig ut från bilen och in genom dörren till träningslokalen kom en kvinna och frågade om jag behövde hjälp. Jag tackade nej men egentligen hade jag behövt en lyftkran för att komma uppför de få trappstegen. Att jag skulle upp till träningen hade hon nog aldrig kunnat tänka sig.
Men det gick. Jag berättade för Carina att jag var alldeles slut efter allt jag gjort på förmiddagen men hon sa att nu skulle andra muskler användas. Hon hade rätt. Jag genomförde hela träningsprogrammet och åkte hem och vilade en liten stund innan gästerna kom.
Klockan sex stod jag färdigduschad. Det var bara att fixa det där sista. Jag lovar att ”det där sista” det var inte enkelt. Men det är konstigt det där. Man kan klara så mycket mer än vad man tror om man bara vill riktigt mycket. Jag gillar våra bokcirkelträffar och tjejerna som är med. Vi har känt varandra i många år och att få¨en kväll i månaden bara för oss själva är supermysigt. Vi diskuterar allt i livet och naturligtvis böcker. Det där första har en tendens att ta lite längre tid. Men det är inte helt fel att ha ett svepskäl för att träffas. Så har det väl alltid varit. Förr i tiden hette det väl symöten.

Det är morgon. Vi kör igång med den sedvanliga morgontöjningen. Jag är så trött, så trött och alldeles fylld med gråt. Beror det på att mina B3- och Q-10-piller tagit slut? Jag har dålig syreupptagningsförmåga säger homeopatdoktorn. Klockan 11 skall jag vara på träningen på Sahlgrenska och innan dess skall jag hinna duscha och fixa till mig mig så jag kan visa upp mig för folk och äta frukost. Jag känner mig som ett ras. Jag far iväg och när jag kommer innanför dörren till träningssalen frågar Erik, sjukgymnasten på Sahlgrenska, hur jag mår. Det var inga vackra ord han fick ta emot som svar. Ibland är livet inte särskilt kul. Mestadels svarar jag att jo, det är bra. Men när det känns alltför bedrövligt då blir svaret inte lika glatt. Erik blir förvånad och säger att alla de andra beundrar mig för min energi och livsglädje. Jo, jo. De skulle se mig när jag sitter och gråter vid frukostbordet och svär över den här dj-la sjukdomen som gör att jag inte orkar med allt jag vill göra. Jag bara tränar och läser alla dagar nu för tiden. Allt för att bli av med det onda i ryggen. Men det går ju inte över. Tränar jag för mycket? Tränar jag för lite? Tränar jag fel? Jag vet inte. Men det är ändå värst när jag tappar humöret. Har jag ett gott humör så kan jag stå ut med det mesta.
Jag var inne och magnetröntgades för några dagar sedan. Det skall bli intressant att höra vad de kommer att säga om min rygg efter att de sett plåtarna.

Äntligen var jag iväg till Urologen. Det är vanligt hos ms-sjuka att man har besvär med inkontinensen. Jag fick ett skov för närmare 10 år sedan då allt nedanför midjan domnade bort. Domningen gick tillbaks men jag tror att kisserifunktionerna inte blev helt återställda. Knipmusklerna gick inte att träna upp igen och efter att åren gått har läckagen övergått till ränniler. De mätte reaktionsförmågan och såg att blåsan var överaktiv och konstaterade att slutmuskeln inte funkade särskilt bra. Jag blev hemskickad med ett papper och en våg. Jag skulle fylla i mängden urin varje gång jag gick på toa och hur mycket inkontinensbindan vägde när den byttes och också hur mycket jag drack varje gång jag drack något. Det blev mycket mätande som fylldes i på papperet. Jag tog med det till urologen idag och lämnade in det till doktorn. Nu får jag vänta tills de kallar mig till nästa besök då de skall tala om för mig vilka hjälper som finns.

Å allt tar sådan himla lång tid!!!!!!!!!!!!!.

Träningen fortsätter som vanligt. Jag skall hålla på så länge jag inte tröttnar. Och så länge jag ser förbättringar, om än pyttesmå, så skall jag försöka hänga i.
En av kvinnorna på träningen på Sahlgrenska sa att hon var avundsjuk på min energi. Hon tyckte det var stort att jag orkade träna så himla mycket. Så diskuterade vi vad vi gör under dagen. Det var inte någon överraskning för mig att förstå att hon inte orkade träna. Antagligen kunde hon inte få ihop tiden heller. Allt måste prioriteras. Särskilt om man som vi har MS i kroppen. Då är det inte bara tiden som sätter stopp. Det är också kroppen. Den måste vila titt som tätt. Det är supertjatigt. Mitt i alltihop måste man bara avbryta och lägga sig ner i en soffa och vila. Det går väl bra när man jobbar själv, men när man skall försöka hålla samma takt som andra är det kört. Hur skulle det se ut att plötsligt säga till sina medlöpare att efter en halvtimma säga att nu måste jag vila. Arbetstiden blir lång när man måste vila en gång i halvtimman men det blir mycket läst. För jag läser alltid när jag lägger eller sätter mig för att vila.

Träningsprogrammet från Hälsa i Kubik

Kvinnan på sahlgrenskaträningen prioriterade annat än vad jag gör. Hon berättade att hon stryker, plockar ur diskmaskinen, tvättar, lagar mat och, som hon sa, allt det där vanliga som man gör i ett hem. Sjukdomen hade inte tagit lika mycket på henne som den gjort på mig. Hon går bättre och har bättre balans än vad jag har, men ändå, även hon måste lära sig att prioritera. Hon är också 10 år yngre. Jag hoppas att hon använder sina 10 år bättre än jag har gjort när det gäller träning. Jo jag har alltid tränat men inte på rätt sätt och inte så mycket som jag skulle behövt. Och det sätter spår. Nu har jag allt det här onda i ryggen och går superdåligt på grund av snedbelastning.
Jag berättade för fysioterapeuten Oskar på Hälsa i Kubik i Mölndal, när jag var där och tränade igår, att sjukgymnasten Erik på Sahlgrenska sagt att det kommer att ta ett år innan det onda försvinner. Men nej sa Oskar, det är för länge. Jag berättade för honom om min morgontöjning och visade rörelserna.

Med rulle under knävecken och tyngder om vristerna skall knämusklerna spännas och underbenen lyftas

Han ändrade på en hel del. Jag skall inte göra rörelserna där jag böjer framåt. Och jag som gillar att töja så jag en dag lyckas nå tårna med händerna när benen ligger raka framåt på golvet. Jag är ju nästan framme nu. Men nu är det viktigast att jag får ordning på ryggen. Så jag får ändra på schemat lite. Jag köpte en träningsboll också. Oskar visade rörelserna. På måndag skall jag tillbaks till Oskar och då skall vi se om något ändrats. Han påstår att det onda skall gå över snabbare.

Med benen ovanpå bollen skall magmusklerna hjälpa att lyfta underkroppen när benen sträcks ut

Å vad jag önskar att han har rätt. Men jag känner att återhämtningstiden blivit lite kortare och jag tyckte att vattengympan var lite lättare i torsdags. Jag vet inte om det var så eller om jag hade en ”bra dag”. Det är fantastiskt att ha så mycket vägledande hjälper som jag har nu. Jag brukar säga att jag har gratis PT genom högkostnadskortet. Och jag har bara mig själv att tänka på. Min man gör allt det där som kvinnan på Sahlgrenska berättade att hon gör på dagarna. Det har blivit lite av vårt gemensamma projekt, att få ordning på min rygg.

Jag bor i ett skatteparadis. Ett paradis fyllt med skatter. Ett vitt trähus på drygt 100 kvadrat vid en byväg, som slutar med en vändplan två hus bakom oss. Bruset från bilarna kan skönjas bortom gärdet. En kvarts cykeltur och vi är vid havet och en kvart i bilen och vi är mitt i storstan. Husets framsida utgörs nästan bara av fönster. En man från Kamerun övernattade hos oss. Han sa att i hans land kunde de inte ha så mycket fönster. Då skulle alla se in och det skulle bli inbrott. Men vi har inget att ta, sa jag. Han såg sig omkring och sa lite försiktigt: nej, här finns nog inget att ta. Vad han inte visste var att här fanns egentligen alldeles fullt med skatter.

En hel vägg fylld med det allra käraste jag har, barn och barnbarn

En hel vägg fylld med foton på de allra käraste jag har. Jag kan aldrig se mig mätt på de små ansiktena. Det är många tankar som far igenom mitt huvud. De blir större och jag får fler och fler minnen att bära med mig. Tänk att få vara med efter vägen och se vad som händer. Så spännande.

Alla filmer och bilder som finns samlade i ett skåp och delvis också arkiverade på cd-skivor är en stor lycka att ha. Att få se dem igen och igen och igen. Allt som oftast tar vi fram en skiva och reser tillbaks till Alaska eller kanske till Antarktis eller njuter av vår bröllopsresa till Svalbard.

Antarktis årsskiftet 2010-2011

Jag minns detaljerna bakom det jag ser. Inte bara det där fantastiska runt omkring utan också hur det kändes inuti. Hur sjuk Göran var, hur mycket jag längtade hem efter allt och alla där hemma och hur jag påverkades av, att se hur svårt det är att alltid leva med dagliga inbrottsrisker och stora stängsel runt huset. Som i Sydafrika. Eller att leva med stor fattigdom, som i Indien. Jag minns de där, som samlade varmt kol från brasorna längs strandpromenaden i Srinagar uppe i Kashmir. Kol, som de hängde i en säck framme på magen under kappan för att värma sig. Jag minns hur jag tänkte, när vi stod högt uppe på berget och tittade på den av gifter helt igenväxta sjön. Å vad jag önskade att jag hade valt andra inriktningar än revisorsjobbet.
Mitt skatteparadis. Fullt med skatter. Den av morfar handgjorda spegeln som jag, när jag bara var i nedre tonåren, hittade på vinden i mammas föräldrahem skänker hemkänsla.
Klockan som jag köpte för att få mera ljud i ”flicklägenheten” vid Järntorget. Tickandet och slagen varje hel timma spred lite mera trivsel i lägenheten och gjorde att jag inte kände mig riktigt så fasansfullt ensam.  Näcken, batikmålningen, som jag fått av min väninna, som var den första jag började umgås med när jag, ensammast i hela världen, flyttade till storstaden. Jag minns när vi plastade våra kanoter när hon på väg till krogen sa: jag hoppas det blir en trevlig kille som bjuder upp mig först för han fastnar nog för alltid. Hon hade inte lyckats få bort all plast på händerna. Hon förde mig in i konstens värld och tyckte aldrig att jag passade som revisor.

Kjell Engman om Livets cirkel

Ändå blev jag kvar i det jobbet under så många år. Säkert berodde det på alla de fantastiska människor som jag träffade och arbetade tillsammans med. Det var inte bara siffror. Det var mycket hur människor levde med sin försörjning och sina livsverk. Och när jag så startade mitt eget företag och fick revisorskollegor att dela vardagens aldrig sinande samtalsämnen med gick åren snabbt. Jag tänker på dem när jag ser den fina bröllopspresenten vi fick.
Jag lever i mitt eget skatteparadis. Fyllt med skatter som säkert ingen annan vill ha. Långt mycket mer värda än alla brevlådor i Panama. Insynen genom fönstren ger också bra utsikt över ängen. Solen skiner in och bougainvillean har redan börjat blomma.

På promenad med pumpstavarna

Vardagen växlar mellan revisorsarbete och träning. Som gammal revisor så kommer man inte undan under våren. Som väl är så är man fortfarande behövd. Morgonen startar med töjningsprogrammet och sedan följer träning för sjukgymnaster eller vattengympa och på eftermiddagen en promenad med pumpstavarna runt gärdet utanför dörren.

Idag har jag varit iväg på vattengympan. Jag tar ett Tolterodin Actavis-piller för att lugna kissefunktionen på morgonen. Det gör att jag kan klara av att vara i bassängen i drygt en timma. Vattengympa är ingen bekväm träning. Jag blir alldeles slut efteråt, men känner mig starkare för varje gång. Jag avslutar numera med att simma några gånger fram och tillbaks i bassängen. Den är inte lång. Det brukar bli så där ca 100 meter. Jag stannar och andas efter varje runda. Jag andas djupt ner i magen fem gånger och efter att jag andats ut så kniper jag. Jag drar ihop hela dragkedjan nertill.
Jag märker tydligt att återhämtningstiden blir kortare för varje vecka som jag håller på. Nu är jag ganska pigg efter vattengympan.
Jag har under eftermiddagen läst igenom en hel drös med sidor som handlar om utbildningsprogrammet Globala studier vid Göteborgs universitet. Å vad mycket roligt det finns att göra. Tyvärr är jag för gammal för allt sådant nu. Jag tycker att 70 år är för mycket för allt. Det är stor skillnad på att vara 60 och att vara 70. Kroppen orkar liksom inte med allt som huvudet gillar att göra.

Hela väggen fylld med barn och barnbarn

Jag märker att jag verkligen suger in alla uppslag som dyker upp och tar mig an det som om det var sista andetaget. Nu föreslog min son att jag skulle titta på en universitetsutbildning för min fina sondotter. Jag skulle utgå från hur jag tycker hon är och från det hon läst i gymnasiet. Hon har läst Samhälls- och beteendevetenskap och är en riktig glädjespridare. Det är inte helt enkelt att hitta något som är roligt. Skall jag försöka entusiasmera så måste jag ju tycka att det verkar roligt själv. Men mitt i alltihop om Statsvetenskap, kulturgeografi, historia och psykologi hittade jag en utbildning i Globala studier som verkade buskul. Utbildningen utgår från hållbar utveckling och fokuserar på problem och utmaningar som social rättvisa, mångfald, mänskliga rättigheter, fattigdom och demokrati. Vem vill inte läsa om sådant.
Jag känner att jag skulle behöva två liv. Hur skulle det se ut om jag som 70-åring började läsa på universitetet nu. Skulle jag kanske bli utfryst? Ett är säkert, jag skulle inte riktigt passa in och dessutom skulle jag nog ha dåligt samvete för att jag tog en plats från någon bättre behövande, som skall ha det som sin försörjning. Jag är sju statligt avlönad numera. På gott och ont.

Det finns inget ont utan att det för något gott med sig, sägs det. Och jag är benägen att hålla med. Efter att ha haft superont i höger höft hela den gångna hösten och vinter och nu hela våren, så har jag blivit tvingad att ta mig an min kropp på riktigt allvar. Det har gått så långt att jag inte kunnat träna varken gång eller balans och jag lovar, det har satt spår.
Men nu är jag verkligen i gång. Jag har lärt mig hela töjprogrammet från Vintersol utantill. Det kör vi, min man och jag, varje morgon innan vi går ur sängen. Vi börjar till musik av Melody Gardot med 10 x 3 armhävningar för att ryggen skall bli töjd bakåt. Bakåt som den så sällan blir.

Töjningsprogrammet från Vintersol

Sedan fortsätter vi enligt programmet  med arm- och benrörelser till ljuvlig sång av Etta James när hon sjunger At Last. Så hörs David Bowies röst och han sjunger Life On Mars. När Gary Moore tar över med Still got the blues sätter vi oss på vardagsrumsmattan med benen i kors och töjer insidan av låren och går över till töjning av ländryggen genom att sitta som en nallebjörn med sträckta ben rakt fram och spikrak rygg. Sedan ställer vi oss på alla fyra och svankar och kutar och i nästa rörelse lyfter vi vänster ben rakt bak och höger arm rakt fram och växlar 10-15 gånger. Det är så bra för balansen. Vi står upp när Etta James sjunger Stormy Weather och sträcker armarna rakt upp mot taket, lite bakåt och vi andas in. När vi andas ut och böjer oss framåt och nedåt andas vi ut. Efter hand blir ryggen mjukare och vi klarar att sträcka oss allt längre ned mot golvet. En supersakta promenad på rak linje framåt och bakåt stärker också balansen och vi lyssnar nu till Eva Cassidy när hon sjunger Fields of Gold. Fleshquartet med Freddy Wadling tar vid under tiden vi stretchar bak i skulderbladen, framme i bröstet och nackens muskler. Vi avslutar med Queen och Bohemian Rhapsody med sitt och stå-övningar, så som man ”nästan-sätter-sig” på en stol och till sist några minuters tramp på cross-trainern.
Sedan är det dags för Göteborgs-Posten och därefter frukost med havregrynsgröt, ägg och kaffe med macka. Jag lovar att det är en fantastisk början på dagen. Nu har jag mjukat upp höften så jag kan röra mig bättre. Jag märker nu efter att ha hållit på i snart tre veckor att det blivit lite skillnad. Men jag har lååååångt kvar. Och jag har helt klart för mig nu att det kommer aldrig att kunna ta slut. Det där med träning är en färskvara sa min sjukgymnast och det stämmer. Jag märker skillnad redan efter en helg om jag inte tränat något.
Jag tränar hos sjukgymnast alla dagar utan på torsdagar. Då är jag på den fantastiska vattengympan. Jag tar ut mig totalt och får bakrus med huvudvärk som håller i sig tills nästa dag. Men jag märker att återhämtningen blir allt kortare.
En lycka var det när min bästis hänvisade till Fråga Doktorn och jag kollade in sjukgymnasten som visade hur man skulle göra för att på några veckor bli av med höftontet. Så nu har lagt till två stycken nya övningar. Jag fick ge mig iväg och köpa en tennisboll. Jag sitter på golvet med korsade ben, lyfter på ena skinkan och sätter bollen under olika punkter där det gör superont. Efter hand ger sig det onda och jag flyttar bollen till en ny punkt. Den andra övningen skall göra höften rörligare genom att jag står på en tjock bok med ena benet helt rakt och det andra benet lyfts och sänks sakta. Sjukgymnasten lovade att det onda skulle gå över på några veckor.
Så nu är mina dagar fullbokade och jag hoppas min kropp blir som ny igen. Eller, kanske inte ny, men i alla fall inte göra så ont.

Härligt, nu är förkylningen så gott som helt borta. Jag har tränat alla dagar hela veckan och under helgen där före hade jag utställning på några av mina målningar och några kappor i den nybyggda kyrkan i byn.

Konstutställning i Amhults kyrka

Arrangörer var Lions: Vi var sexton konstnärer som ställde ut. Var och en fick ett litet bås med tre skärmar som skulle fyllas med våra alster. Under båda dagarna kom det faktiskt riktigt mycket folk. Men usch, det var segt. Vi började att hänga upp det vi ville visa mellan klockan åtta och tio. Sedan var det öppet från tio till fyra på eftermiddagen. Det blir många timmar att bara gå omkring och fördriva tiden och att vara trevlig mot besökarna.

Minimalistiska bilder målade i olja målade med spatel och kappor sydda av mammas överblivna vävtyger och pappas slipsar

Jag tyckte ändå att min utställning var fin. Men vad hjälper det när de flesta besökarna mest var där för att hälsa på sina Lions-vänner. Ingen var intresserad av vilken teknik jag använt i mina målningar. Ingen frågade om det var olja och ingen förstod att jag verkligen ansträngt mig för att med spatel i stället för pensel, som jag var van vid, hade lyckats få till en jämn yta med exakt den färg som jag efter stor möda blandat fram. Det fick jag aldrig berättat. Det minimalistiska var nog heller inget som tilltalade. Däremot var det många som beundrade arbetet som jag lagt ner på kapporna. Kanske är det arbetet lättare att förstå. Många har säkert sytt tidigare och vet viket arbete som ligger bakom. Och att de här kapporna hade sytts av tygbitar och slipsar gjorde dem imponerade. Men, nej sådana samlingsutställningar där man är en i mängden är inte min grej. Jag tror inte att det är bra för någon. Alla besökare bara springer förbi, slänger en blick och går vidare. Det är precis som när jag kommer in i ett stort varuhus med en myriad av kläder. Det liksom köver sig. Jag kan inte urskilja om där finns något enda intressant plagg. Det blir bara en enda stor massa. Jag får väl se Lions-utställningen som en marknadsföring. Kanske fanns det någon som tog visitkortet eller lade mitt namn på minnet.

Revisorsränderna går aldrig ur

Redan klockan nio på måndag morgon hade jag kundbesök. Våren är bokslutstider.Tänk jag tycker fortfarande att det är roligt att hålla på med siffror, att se hur det har gått för företaget och att ställa i ordning bokslutet. Men det är inte utan att jag börjar känna mig lite ringrostig nu. Kunderna är för få så jag får inte den träning som behövs för att arbetet skall flyta på som förr. Jag måste kontrollera procentsatser och sådana uppgifter som förekommer mer sällan extra noga. Man jag skall nog hänga i i några år till tror jag.
Klockan tre på eftermiddagen var det träning hos Erik på Sahlgrenska. Måndagens träning var tung. Det blev mycket gående och stående under helgen i samband med konstutställningen och det satte spår. Eric hade fixat ett träningsprogram som var jättebra så jag körde på. Min onda rygg vill inte ge med sig, men jag har bestämt mig för att jag skall träna bort det onda.

Träna bort artrosen hos Carina på Hälsa i Kubik i Mölndal

Om det nu är artros, så skall det tränas bort, sägs det.
På tisdagen var det dags för Carina, fysioterapeuten på Hälsa i kubik i Mölndal. Jag gillar deras maskiner och Carina är fantastiskt entusiasmerande. Jag var trött när jag kom hem, men jag märker nu att återhämtningstiden blir allt kortare.
Efter att jag ätit Middagsfrids fantastiskt goda lunch, som vi får levererad mat till tre gånger varannan vecka, och efter någon timmas vila, så var jag fit for fight igen. Nu kunde jag ta mig an nästa bokslutsgranskning. Med kommande lördags nära förestående årsmöte så gick det inte att vänta. Det måste ju bli klart innan dess.

Födelsedagsbarnet skiner som solen

Redan nästa dag, onsdag klockan elva var jag tillbaks hos Erik för träning. Vi småpratade och jag berättade för honom att efter den här träningen skulle jag iväg till affären och köpa present till min son, sedan hem och göra klart granskningen som jag börjat på dagen före och sedan skulle jag iväg på sonens födelsedagskalas. Han frågade vilket av allt detta som var jobbigast. Jag berättade om min plåtburk till bil som jag kör omkring med och om rampen som jag kan ta ut elmoppen med när jag behöver ”springa runt på stan”. Jag berättade för honom om min blogg som jag skriver. Där kan han gå in och läsa om det jag har för mig i vardagen. Det kan ju vara bra för förståelsen för oss med MS. Vi är inte riktigt som alla andra. Ena dagen glada och pigga och andra dagen helt sänkta och orkar inget alls.