På promenad runt ängen med pumpstavar
Å så bra det gick på promenaden idag. Jag kände mig riktigt pigg. Benen vägde inte 500 kilo som de brukar göra ibland. Då är det tungt att gå. Igår när jag gick samma sträcka runt gärdet utanför vårt hus så var det inte lika lätt.
Jag var på vattengympa på torsdagen. Efter all träning är den inte lika krävande längre. Återhämtningen känns kortare, så jag kunde köra igång tidigt på fredagsmorgonen. Jag började med ett telefonsamtal strax efter klockan åtta till Skatteverket. Det var några frågor som jag behövde få svar på innan jag kunde göra klar en deklaration. Det är ju sådana tider nu på våren.
Electrolux assistent anno ca 1950, still going strong
Efter frukosten körde jag igång med äpplekakan i den fina assistenten jag fick för många år sedan av mamma. Jag skulle ju ha mina bokcirkelkompisar hit på fredagskvällen. Jag hade bestämt att jag skulle bjuda på halloumiwrap med hummus och så broccolipaj med sallad och äpplekaka med vaniljsås till kaffet. Det låter väl inte särskilt besvärligt. Jag hade ju nästan hela fredagen på mig, förutom en träning klockan två hos sjukgymnasten Carina i Krokslätt.
Att göra det där tar lång tid när man som jag måste sitta ner och vila emellanåt. Jag har fått en stol med hjul på av min snälla sonhustru och den är guld värd. Men allt som oftast måste jag stå och gå mellan spis och kylskåp och diskbänken och det frestar på.
Halloumiwrap-recept
När jag stapplande tog mig ut från bilen och in genom dörren till träningslokalen kom en kvinna och frågade om jag behövde hjälp. Jag tackade nej men egentligen hade jag behövt en lyftkran för att komma uppför de få trappstegen. Att jag skulle upp till träningen hade hon nog aldrig kunnat tänka sig.
Men det gick. Jag berättade för Carina att jag var alldeles slut efter allt jag gjort på förmiddagen men hon sa att nu skulle andra muskler användas. Hon hade rätt. Jag genomförde hela träningsprogrammet och åkte hem och vilade en liten stund innan gästerna kom.
Klockan sex stod jag färdigduschad. Det var bara att fixa det där sista. Jag lovar att ”det där sista” det var inte enkelt. Men det är konstigt det där. Man kan klara så mycket mer än vad man tror om man bara vill riktigt mycket. Jag gillar våra bokcirkelträffar och tjejerna som är med. Vi har känt varandra i många år och att få¨en kväll i månaden bara för oss själva är supermysigt. Vi diskuterar allt i livet och naturligtvis böcker. Det där första har en tendens att ta lite längre tid. Men det är inte helt fel att ha ett svepskäl för att träffas. Så har det väl alltid varit. Förr i tiden hette det väl symöten.