Jag bor i ett skatteparadis. Ett paradis fyllt med skatter. Ett vitt trähus på drygt 100 kvadrat vid en byväg, som slutar med en vändplan två hus bakom oss. Bruset från bilarna kan skönjas bortom gärdet. En kvarts cykeltur och vi är vid havet och en kvart i bilen och vi är mitt i storstan. Husets framsida utgörs nästan bara av fönster. En man från Kamerun övernattade hos oss. Han sa att i hans land kunde de inte ha så mycket fönster. Då skulle alla se in och det skulle bli inbrott. Men vi har inget att ta, sa jag. Han såg sig omkring och sa lite försiktigt: nej, här finns nog inget att ta. Vad han inte visste var att här fanns egentligen alldeles fullt med skatter.

En hel vägg fylld med det allra käraste jag har, barn och barnbarn

En hel vägg fylld med foton på de allra käraste jag har. Jag kan aldrig se mig mätt på de små ansiktena. Det är många tankar som far igenom mitt huvud. De blir större och jag får fler och fler minnen att bära med mig. Tänk att få vara med efter vägen och se vad som händer. Så spännande.

Alla filmer och bilder som finns samlade i ett skåp och delvis också arkiverade på cd-skivor är en stor lycka att ha. Att få se dem igen och igen och igen. Allt som oftast tar vi fram en skiva och reser tillbaks till Alaska eller kanske till Antarktis eller njuter av vår bröllopsresa till Svalbard.

Antarktis årsskiftet 2010-2011

Jag minns detaljerna bakom det jag ser. Inte bara det där fantastiska runt omkring utan också hur det kändes inuti. Hur sjuk Göran var, hur mycket jag längtade hem efter allt och alla där hemma och hur jag påverkades av, att se hur svårt det är att alltid leva med dagliga inbrottsrisker och stora stängsel runt huset. Som i Sydafrika. Eller att leva med stor fattigdom, som i Indien. Jag minns de där, som samlade varmt kol från brasorna längs strandpromenaden i Srinagar uppe i Kashmir. Kol, som de hängde i en säck framme på magen under kappan för att värma sig. Jag minns hur jag tänkte, när vi stod högt uppe på berget och tittade på den av gifter helt igenväxta sjön. Å vad jag önskade att jag hade valt andra inriktningar än revisorsjobbet.
Mitt skatteparadis. Fullt med skatter. Den av morfar handgjorda spegeln som jag, när jag bara var i nedre tonåren, hittade på vinden i mammas föräldrahem skänker hemkänsla.
Klockan som jag köpte för att få mera ljud i ”flicklägenheten” vid Järntorget. Tickandet och slagen varje hel timma spred lite mera trivsel i lägenheten och gjorde att jag inte kände mig riktigt så fasansfullt ensam.  Näcken, batikmålningen, som jag fått av min väninna, som var den första jag började umgås med när jag, ensammast i hela världen, flyttade till storstaden. Jag minns när vi plastade våra kanoter när hon på väg till krogen sa: jag hoppas det blir en trevlig kille som bjuder upp mig först för han fastnar nog för alltid. Hon hade inte lyckats få bort all plast på händerna. Hon förde mig in i konstens värld och tyckte aldrig att jag passade som revisor.

Kjell Engman om Livets cirkel

Ändå blev jag kvar i det jobbet under så många år. Säkert berodde det på alla de fantastiska människor som jag träffade och arbetade tillsammans med. Det var inte bara siffror. Det var mycket hur människor levde med sin försörjning och sina livsverk. Och när jag så startade mitt eget företag och fick revisorskollegor att dela vardagens aldrig sinande samtalsämnen med gick åren snabbt. Jag tänker på dem när jag ser den fina bröllopspresenten vi fick.
Jag lever i mitt eget skatteparadis. Fyllt med skatter som säkert ingen annan vill ha. Långt mycket mer värda än alla brevlådor i Panama. Insynen genom fönstren ger också bra utsikt över ängen. Solen skiner in och bougainvillean har redan börjat blomma.