Tisdag. Bara onsdag, torsdag kvar innan hemresedagen på fredag. Jag var nyss inne hos sköterskan och berättade att jag vill checka ut på fredag i stället för på måndag. På fredag har jag bara massage och på måndag bara utvärdering. Så utvärderingen tog jag med sköterskan nu.
Jag berättade att jag fortfarande inte gillade den fasta bordsplaceringen. Jag föreslog att de fortsättningsvis bara bestämmer vilka bord som vi skall sitta vid och att man skall kunna sätta sig var som helst vid dessa bord. Det skulle göra att man inte fastnar bredvid några som man inte tycker det är kul att tala med. Det är mycket tid man sitter till bords. Tre gånger varje dag i 21 dagar och ungefär trekvart per gång, det blir nästan en hel arbetsvecka. Då gäller det att ha det trevligt. Jag måste tyvärr säga att jag inte direkt har längtat till matsalen när jag varit här den här gången.
Jag berättade också att jag saknade entusiasmen och glädjen hos ledarna i morgongympan och vattengympan. Morgongympan hoppade jag över för jag tycker inte den är bra. Jag klarar inte att hänga med i tempot, så det blir bara tråkigt. Sedan klockan 11 vaknade jag verkligen till liv i vattnet. Sandra, min superproffsiga fysioterapeut, hade skruvat upp volymen och körde i gång en vattengympa som vi inte sett röken av tidigare. Det var riktigt livgörande. Det var vattengympa så som den skall vara. Sen fick jag veta att en av de andra fysioterapeuterna, Kajsa, hade haft morgongympan. Så synd att jag missade den. Jag skall kolla om hon har den också i morgon. I så fall skall jag gå.
Maten är supergod. Salladen är så omfattande att jag inte ens behöver be om särskild mat för att jag inte äter kött. Och jag tar bara en assiett. De stora mattallrikarna är stora som dasslock. Inte undra på varför så många av de som jobbar här på Sommarsol är så tjocka.
Jag missade att säga att jag inte gillade alla intervjuer första veckan, och inte yogan och inte den skapande handträningen och inte gruppsamtalen. Jag avslutade utvärderingen med att säga att jag var jättenöjd med vistelsen. Jag hade ju lärt mig hur jag skall göra för att gå bättre. Det var det jag hade som min allra största och viktigaste önskan med tre veckor på Sommarsol. Sandra är verkligen en av de proffsigaste fysioterapeuter jag någonsin träffat. Hon kollar upp varenda muskel som verkar vara förslöad och plockar fram en rörelse för att just den muskeln skall bli tränad. Jag kommer att få med mig hem ett digert träningsprogram. Det är nog det jag ser som den största vinsten med vistelsen här. Att få komma hit direkt efter sommaren, att få hjälp med att komma igång med träningen och att få in entusiasmen i kroppen så att jag kan fortsätta hemma. Och det bästa på allt är att när jag var hemma i helgen så köpte jag en målarkurs på 12 veckor en gång i veckan. Så nu har jag fyllt alla veckans dagar fram till jul med sysselsättning. Det känns perfekt.

Det blev mycket överhoppande igår. Nu styr jag skutan själv. Jag hoppar över samtalsgruppen, skapande handträning, träning med rehabassistent och yoga. Nu är det träning och aktivt må bra som gäller. Inte pyssel för att bli sysselsatt.
Solen sken och det var varmt. En värme som jag normalt har ont av men inomhus är det ganska svalt så träningen funkar. Jag tog en sväng med elmoppen till badplatsen vid hamnen nere i Vejbystrand igår. Det var 20 grader i vattnet. Jag simmade jättelångt. Mitt högra ben får ta ett stort jobb eftersom det vänstra mest bara hänger med. Det går inte fort men jag är glad så länge det rör sig framåt. Där var också alla pensionärerna som gick ner och tog sig ett dopp.

I utepoolen på Sommarsol

Efter en stund kändes det lite ensamt så jag åkte tillbaks till poolerna på Sommarsol och blev glad åt att Christina också fanns där. Hon har ms som jag och då glider man ofta in på samtal om hur vi bemästrar vår vardag. Även om sjukdomen ser olika ut hos oss alla så ser problematiken likadan ut. Vi blir fort uttröttade. Christina sa: städningen som förr tog en förmiddag tar nu två tre dagar. Och problemet med alla snälla människor som skall hjälpa till för att de tycker att det vi gör går så sakta. Jag brukar säga att jag kan göra allt, bara jag får den tid som jag behöver. Jag är glad över att ha en man som inte tar över hela tiden i min vardag. Han låter mig pyssla i den takt som krävs utan att jämt springa omkring och fråga om jag behöver hjälp, men han kommer alltid, tja i alla fall nästan alltid, när jag ber om hjälp.
Idag är det hemresedag. Jag startade med tidig frukost. Klockan 8.45 skall jag träna med fysioterapeuten. Idag blir det inte Sandra. Det skall bli intressant att se vad den här nya kan hitta på. Sandra hittar olika övningar alla dagar och skriver ner så jag skall få med mig hem. Jag har träningsvärk i hela kroppen nu. Mest i armen och i höger höft, samma som jag hade förut. Jag känner mig riktigt sliten nu efter en veckas intensiv träning. Det skall bli skönt att få sätta sig i bilen efter lunch och styra kosan norrut – hemåt.
Men efter fysioterapeuten skall jag först ha morgongympa och sedan vattengympa som vanligt. Hon som hoppat in i stället för Inger, som plötsligt föll ihop i samband med ett vattengympapass, är en pigg ung tjej som inte fattar att vi andra är gamlingar som inte hänger med. Så jag tycker väl inte att morgongympan och vattengympan är så kul längre, men jag tänkte att nu skall jag ju vara ledig över helgen så det gäller att bunkra upp. Å, jag längtar tills jag kommer hem och får sätta mig till dukat bord i kuvösen där Göran har dukat upp räkorna som jag beställt.

Nu har jag bestämt mig för att lägga om schemat. Morgongympan är inte särskilt bra träning för mig. Jag fixar min egen morgongympa med det program som jag har kvar sedan jag var på Vintersol i januari.
Jag väljer i stället in gymprogrammet som fysioterapeuten Sandra fixat. Hon är verkligen guld värd. Igår kollade hon vilka rörelser som jag har svårast för. Det är det där med att gå. Jag fick stiga upp på en stepuptrappa. När jag kände att jag stod stadigt långt fram på trappan skulle jag ta ett steg ner framåt med ena benet och doppa det i golvet för att direkt ställa tillbaka det på trappan. Så skulle jag göra växelvis med båda benen några gånger och sedan vila. Det funkade ganska bra men det vänstra benet är svagt och orkar lite dåligt att sträcka upp sig när högerbenet skall ställas tillbaks upp på trappan. Sedan kollade hon hur jag klarade samma rörelse fast bakåt. Jag stod långt bak på trappan. Jag skulle växelvis doppa ner benen bakåt i golvet. Det visade sig att detta var det svåraste momentet. Musklerna man använder till att föra foten bakåt uppåt funkade superdåligt i vänsterfoten. Jag har under alltför lång tid släpat droppfoten i golvet och knixat fram foten med en höftrörelse som slänger fram benet. Det är med all säkerhet därför jag fått ont i högerhöften. Så nu blir det gåträning med min nyslipade skena och nya skor på morgonen i stället för morgongympan. I slutet av vistelsen på Sommarsol hoppas jag kunna gå ner till havet och helst tillbaka också. Det är nog en promenad på en halvtimma vardera. Jag kan sitta och hämta andan under solnedgången innan jag ger mig iväg tillbaka. Om vädret håller i sig förstås.

Hela gänget samlat inför solnedgången

Nästan alla kvällar direkt efter middagen så åker vi iväg i våra elmoppar och njuter av de fantastiska solnedgångarna. Vi ser tvärs över Skälderviken som slutar högst upp med Kullens fyr. Där tar horisonten vid och där sänker sig solen, rödare och rödare för varje minut. Den knallröda solgatan i havet är bred som Champs Elysées och kvällsbrisen rör sig som om gatan var fylld med silverfiskar. Det sista vi ser av solen är en bred blodröd strimma och sedan är allt över och vi beger oss hemåt. Men igår blev hemfärden sen. Vi ville ha glass och styrde mot ICA-affären. På hemvägen vid värdshuset såg vi folk som satt utomhus i trädgården. Så plötsligt fanns också vi där med ett glas vitt vin framför oss på bordet. Äntligen kände jag att det var som förr. Förr då Tommy och Rose Marie och Karin och Heddan fanns med. Jag minns när jag sa till Anki Pilups på Rehabiliteringsenheten att jag ville komma till Sommarsol då när de var där. Anki Pilups svarade: ”Det där har jag inte hört, det är väl ingen semesterresa du skall iväg på”.
Så förbaskat taskigt. Jag känner vistelsen på Sommarsol mer som att jag blir deporterad hit på grund av min MS. Det är ingen frivillighet. Jag är tvungen att få hjälp med att träna för att kunna ta mig fram i livet. Det är inte träning som för vem som helst. Då hade jag helst sprungit i Skatås, spelat golf eller kanske tillsammans med Göran jobbat i vår trädgård. Nu gäller det främst att hålla humöret uppe med den sysselsättning som jag klarar av att genomföra ensam, ensam, ensam.
En av tjejerna här har nyss flyttat från Göteborg till Halmstad. Arbetsterapeuten Sandra berättade för henne att om hon hade varit skriven i Halmstad när hon sökte till Sommarsol så hade hon fått dubbelt så många individuella behandlingar. Jag läser i mitt schema och ser att där står: ”Ditt personliga schema bygger på avtal mellan Sommarsol och Västra Götalandsregionen. Det innebär att du erbjuds fyra behandlingar varje dag, en individuell behandling och resten  grupp.” Det skulle då under mina tre veckor bli 15 individuella behandlingar och resten i grupp. Jag räknar igenom mitt schema och ser att det har några fler individuella behandlingar. Enligt mitt schema har jag 12 st  individuella behandlingar med fysioterapeut, en gång med vardera arbetsterapeut, dietist och hälsosamtal och dessutom 2 ggr massage. Två läkarbesök vid in- och utskrivning ligger utanför det individuella. Vattengympan, morgongympan, yoga, skapande handträning, samtalsgrupp och diverse föreläsningar räknas som gruppträning och där kan man delta om man vill utan att säga ifrån.
Jag kollar Agnetas schema under frukosten. Agneta bor i Helsingborg, alltså Skånes Landsting. Hon har två individuella pass per dag. Precis som arbetsterapeuten sa till tjejen som flyttat till Halmstad. Det gäller att bo där det ger bäst utdelning. Jag funderar över hur det ser ut om man söker sig till rehabilitering inom det egna landstinget, alltså Västra Götaland. Är det någon som vet hur det ser ut i de olika landstingen? Berätta gärna.

Tisdag 13 september var en fantastisk dag. 28 grader varmt, blå himmel och helt vindstilla. Jag startade med gåträning en kvart med den nya skenan. Det kändes faktiskt jättebra. Men droppfoten slår i marken fortfarande. Jag fick förslaget från min fysioterapeut att jag skall lyfta höften en aning extra. Lite som mannekängerna går. Efter frukost var det morgongympa och en timma senare vattengympa. Man får ju inte klaga men det var bättre förr. Den unga tjejen som ledde båda är lite för rask för oss gamlingar. Eller är det kanske så att jag blivit några år äldre sedan jag var här förra gången. Jo så är det säkert. Så var det lunch och strax därefter yoga. Större delen av yogatiden gick åt till information om vad yoga är. Det är ju intressant för dem som aldrig provat tidigare men jag har många yogaår bakom mig. Visst låter jag lite grinig. Men när jag direkt efter yogan träffar min fysioterapeut så finns ingen grinighet kvar. Hon är superfantastisk. Hon lär mig övningar som är bra för bålstabilitet och balans. Jag känner igen många av dem, men det kan inte nog upprepas. Hon skriver ner allt jag gör och kommer att skriva ut det på maskin med bilder som jag skall få med mig hem. Det vore ju en stor lycka om jag klarar att få in dem i min vardagliga träning där hemma.
Jag hade planerat att träna enligt programmet hon gett mig för gymmet, men det blev för mycket. Jag hamnade vid utepoolen i stället fram till middagen. Jag hade en hel pool med 28 gradigt vatten alldeles för mig själv i tre timmar. Det är lyxigt. Min andra tanke var att träna gymprogrammet efter middagen, men kroppen tyckte inte det verkade särskilt intressant. Den verkade ha tränat nog för idag. Nu väntar ett stort elmoppegäng nere vid havet. Så solnedgången nästa.

Efter frukost, naturell yoghurt med osötad müsli och frukter, ett ägg med kaviar och en kopp kaffe, så var det dags för dietisten. Jag kände mig lite trött på alla intervjuer så till en början tyckte jag inte det var särskilt intressant. Men lite fick jag med mig från samtalet. Jag skall dricka mer. Det kan vara för lite dricka som gör att jag får förstoppning och att jag går upp i vikt. 1½ liter skall jag försöka få i mig per dag. Det är mycket och med mina inkontinensbesvär så blir det inte lätt. Men utöver kaffet på morgonen skall jag pröva att dricka åtminstone fyra glas vatten under dagen. Det bör bli ungefär en liter och resten får komma från grönsakerna och frukten och annan mat som jag äter. PUH, det är så himla mycket man skall hålla reda på.
Efter dietisten tränade jag med min fysioterapeut. Hon är superbra. Hon tar verkligen tag i det där med min dåliga gång och ger mig instruktioner om hur jag skall träna den. Med mina nya dojjer gick jag framåt och bakåt och i sidled innanför barren men jag fick inte hålla mig. Å det var superjobbigt. Min vänsterfot måste lyftas utan hjälp av signaler och utan muskler som funkar. Det känns som om den väger 500 kg. Jag hade tänkt att fortsätta med gymprogrammet, men hon tyckte att jag skulle ta det senare. Det är inte kvantitet som gäller utan kvalitet, sa hon.
Så jag tog elmoppen och åkte ner till havet. Det var solsken och 25 grader varmt ute. I hamnen nere i byn Vejbystrand finns en brygga och en trappa med ledstång ner i vattnet. Det är superbra för mig. 18-19 grader var det. Jag tog en ordentlig simtur. Ibland är jag lite orolig för att få kramp och det gör att jag numera helst inte ger mig ut på djupt vatten. Här är det jättelånggrunt men en botten som känns som sammet. Jag åkte tillbaks till Sommarsol i bara badrocken.
Nu har vi precis ätit middag. Jag tar alltid mat på de små tallrikarna nu. Det räcker gott. Nu får det bli gåträning i gymmet på gåbandet. Sedan skall jag avsluta dagen med en skiss på en stor målarduk som jag tagit med mig och som jag inte påbörjat ännu. Det kanske blir lite sudoku också innan jag somnar. TV´n har hittills blivit helt oanvänd.

Måndag morgon den 12 september 2016. Jag vaknade som vanligt av nervryckningar i benet. Klockan var tjugo över fem men jag hade inte varit vaken särskilt mycket under natten så jag kände mig ganska utsövd. Den här veckan skall det bli mycket träning. Jag kollar schemat. Aj då, det var tid för dietist idag klockan 11, då missar jag vattengympan igen. Det verkar som om den som gjort det individuella programmet inte alls tagit hänsyn till gruppträningen.  Synd! Men morgongympan klockan halv 10 kommer jag inte att missa en enda dag framöver och inte vattengympan klockan 11 heller. Jag fick äntligen ett träningsprogram för gymmet av fysioterapeuten i torsdags eftermiddag. Det skall jag försöka planera in i mitt schema. Jag har märkt att schemat blivit ganska fullt så det som inte är inplanerat blir inte av och det gäller att ta vara på varenda minut av de två veckor som är kvar nu.
Jag fick fixat min gåskena i fredags i Fjällbacka. Det blev en dyr historia. Skorna jag köpte i Halmstad i storlek 38 kändes som pjäxor så de skall jag ge bort. Jag köpte nya i Fjällbacka nu i storlek 37. Skenan slipades av och sulan minskades. Fasen 1.200 x 2 skor, det är mycket. Och alla de där som står därhemma som jag inte kan använda alls med skenan och sulorna som jag måste ha för mina plattfötter. Ja ja det blir nog bra när jag vant mig.
När jag ändå var uppe i Fjällbacka så var det ju inte så superlångt kvar till mamma och gräsklippningen som inte blivit fixad på flera veckor. Hon blev glad när jag kom. Men mamma är alltid glad. Och sjunger. Vi grejade middag när jag kom. Jag kollade vad som fanns i hennes kylskåp. Där stod 3 litrar med nyponsoppa, jordgubbskräm och hallonkräm. Jag läste på förpackningen. Bara 12-15 % bär, resten vatten och socker. Det kan inte vara bra näring för mamma. Jag blev bekymrad. Men tiden var för knapp att göra något åt det nu. Mamma blir hungrig redan efter ett par timmar så det är ett fasligt matlagande och det är lite klurigt för mig som har svårt för att stå och gå så mycket. Men jag får ta det som en träning. Jag skrev upp på en lapp vad jag tyckte skulle handlas. Fiskbullar och risgrynsgröt är bra.
Jag ser verkligen fram emot att få träffa dietisten. Min vikt har ökat så mycket så jag får snart inte på mig några kläder alls. Vi får ju lagad mat två gånger per dag och det klarar inte min kropp. Jag skall ta tag i det de här två sista veckorna.

Idag är det tredje dagen efter ankomstdagen. Träningen har inte kommit igång ännu. Den ena intervjun avslöser den andra. Först hos arbetsterapeut som stämde av styrkan i händerna mot tidigare år och jag fick veta att det inte var någon stor skillnad alls. Det var det enda besöket som var inplanerat i mitt schema hos arbetsterapeuten. På eftermiddagen fick jag massage. Onsdag förmiddag var det intervju hos sköterskan Lina för hälsosamtal, där jag berättade om mitt liv och hur jag manövrerar mig fram med ms i ryggsäcken. Efter lunch samlades hela ms-gruppen på 8 personer till gruppsamtal med kuratorn. Vi fick presentera oss för varandra och berätta varifrån vi kom, hur länge vi haft ms och om vi varit på Sommarsol tidigare. Jag berättade att jag nu är på Sommarsol för fjärde gången och att jag tycker det börjar bli tjatigt. Det är ok på Sommarsol men fortsättningsvis vill jag ha omväxling.
Innan jag åkte till Vejbystrand fick jag höra att vi var 24 i gruppen, men det var inkluderat alla andra neurologiskt skadade personer. Vi är uppdelade vid flera olika bord tillsammans med de som har stroke och allt annat. Vid vårt bord finns två personer som har strokeskador. Man har gjort så för att ingen skall känna sig utpekad och alla skall vara med i ett gäng. Någon i samtalsgruppen tyckte det var bra för att man inte skulle prata så mycket sjukdom och någon tyckte inte alls om den uppdelningen för då saknade man möjligheten att få ta del av andras erfarenhet av sjukdomen. I vilket fall som helst så avskyr jag den fastlåsta situationen att man inte får flytta sig till andra bord om man så önskar. Man är fast med det sällskap som man fått från första dagen. Nåja, det blir säkert bra. Kuratorn bad oss tänka över samtalsämnen tills vi skall ses nästa onsdag, som är den andra och sista gången i samtalsgruppen. För min del kunde de lika gärna ta bort samtalsgruppen där man skall tala på beställning. Kunde man få byta sittplatser skulle ordet vara fritt. Men man får inte alltid allt som man vill här i livet.
Igår eftermiddag var jag för första gången hos fysioterapeuten för intervju om hur jag vill träna. Hon är den viktigaste av alla. Med henne skall jag träna 12 gånger under min treveckorsvistelse på Sommarsol. Hon skall fixa ett schema med fokus på min dåliga gång och på min likaledes bedrövliga balans. Det kör vi igång med i morgon. Tyvärr kan vi inte börja med att träna gången förrän jag fixat det där med skenan och skorna som inte passar. Nu har jag bestämt mig för att fara upp till Kungsbacka på fredag för att tala med tjejen som provade ut skenan. Kanske hon kan komma på någon bra lösning på det problemet. Träningen att gå var ju det viktigaste med vistelsen på Sommarsol.
Det kändes så skönt när jag bestämt mig för att åka iväg över helgen. Jag mellanlandar i Kungsbacka och fortsätter vidare upp till mamma. Det var så länge sedan nu. Jag måste se hur hon har det.

Det är tur att ingen kan läsa tankarna jag hade när jag låg vaken i natt. De var inte snälla. När jag till sist steg upp bestämde jag mig för att ta bort den där plastremsan jag hade fått fastsatt på armen i samband med incheckningen. Bandet skulle man ha på sig under alla tre veckorna för att personalen i matsalen skulle kunna se att man skall få mat. Det stack i kanterna. Jag bet av det. Jag kände det som om jag var stämplad som en jude eller gick omkring med ett åkband på Liseberg. Jag tror att personalen skall kunna förstå att jag behöver mat alla 45 gångerna som jag kommer till samma bord och samma plats utan det där orangea plastbandet.
Jag steg upp tidigt i morse för jag skulle tala med någon om det skruttiga schemat jag fått. Men jag hittade inte någon att tala med så det blev frukost istället och klockan nio hade jag tid hos Linda för ett hälsosamtal. Allt det där bedrövliga rann av mig. Hon lyckades fiska fram allt det positiva i mitt liv. Jag fick pricka in på ett schema var på stapeln jag tyckte att min trivsel ligger. Det var en femgradig skala. Jag hade att välja på mycket bra, mellanbra eller inte särskilt bra och lite där emellan. Jag bestämde mig för att 60 % hörde hemma på den övre, alltså mycket bra. På den lägsta procenten lade jag in 10 % och resten på mellanbra. MS-en gör att jag inte alltid orkar hålla uppe humöret. Ibland överanstränger jag mig och då rasar jag långt ner. Det är de dagar som hör hemma på 10 % som jag bara är ledsen och tycker att livet med MS är besvärligt. Vi pratade om mat och jag berättade att jag inte äter kött för det sätter stopp i magen och att jag nu har bestämt mig för att prova att utesluta laktos. Det skall bli intressant att se hur magen kommer att funka framöver.
Nu är vattengympa klockan 11 så jag sticker iväg för att duscha och ta på badmössan.

Framme. Det blev mycket packning. Jag hade så svårt att välja. Skulle det bli varmt eller kallt, regnigt, kanske blåsigt, vill jag vara finklädd till middagen och så träningskläder naturligtvis. Böcker, målarduk, färger och stativ, elmoppen, pumpstavar och rollator. Skor. Usch det var svårt. Jag gick igenom hela lagret där hemma. Inte någon av de gamla jag hade kunde jag använda tillsammans med de nya sulorna och kolfiberställningen. Alla skorna var för små. Jag fick satsa på att det skulle finnas något bra i Halmstad i den där ortopedbutiken. Bilen blev färdiglastad men det var segt att komma iväg. Vad hade jag glömt? Blommorna måste vattnas. Soporna måste slängas och kylskåpet kollas så inget står kvar och stinker. Det måste vara fint när Göran kommer hem om en dryg vecka från Australien. De hade ringt från Sommarsol och frågat om jag hade talat med sjuksköterskan om inkontinensskydd så jag kunde delta i vattengympan. Jag svarade ja men kände mig lite osäker om jag hade missat något, så jag tog vägen om vårdcentralen. Och tänk om Sifrolen skulle ta slut. Så jag tog vägen om Apoteket. Klockan blev halv 12 innan jag lämnade Göteborg. Jag skulle checka in på Sommarsol först klockan 15 så det var gott om tid ändå.
Jag körde in till skobutiken i Halmstad och hittade ett par dyringar där sulor och kolfibern fick plats. Killen i affären frågade hur det kändes. Jag svarade att det känns som om jag har utförsåkningspjäxor på mig. Men jag måste ju bestämma mig. Och skor måste jag ju ha om jag skall kunna träna gåendet i Vejbystrand.
Jag kom fram strax före incheckningen. Jag fick sitta och vänta en stund och fick träningskortet att titta igenom så länge. Fyra ”behandlingar” varav en individuell var det avtal som Sommarsol kommit överens med Västra Götalandsregionen om. Jag läste noggrant igenom och såg att flera individuella behandlingar var inplanerade på tider då gruppträningarna pågick. Det gör ju att jag missar flera träningspass.
Jag checkade in och fick rum i korridoren längst bort. I den korridoren hade jag bott tidigare. Allt såg precis ut som förut. Visst skulle det väl kunna se lite hemtrevligare ut. Ett färgrikt överkast, inte så kontorsaktiga gardiner, lite roliga tavlor och kanske tapeter i stället för de enfärgat målade beigevita väggarna. En kvinna jag talade med som var här för första gången kände sig mer sjuk nu än när hon var hemma. Undra på det.
Jag fick hjälp med att ta in alltihop på rummet. Hon som hjälpte mig var tålmodig och sa inte ett ljud om att det var mycket packning.
Jag lade mig på sängen. För säkerhets skull satte jag klockan på ringning. Det var bra för jag somnade tvärt. Klockan halv fem var det runtvisning. Jag är ju här för tredje gången men det var tur att jag gick med för en hel del var ändrat. Man skall ha badmössa i bassängen numera och inga skor får komma in i badlokalen för det kan spridas baciller, läkare och sjuksköterskor och arbetsterapeuter hade andra rum i andra korridorer och Kajutan hade bytt namn till biblioteket och fyllts med massor av böcker och spel och en stor TV.
Vi är hela 24 i gruppen. Några har stroke, men de flesta har MS. Nästan alla känns äldre än jag och de flesta verkar vara sjukare. Jag har fyllt mitt schema till bredden. Till och med vila är inplanerad.
Idag har vi återigen fått välkomstinfo. Så har jag varit hos en arbetsterapeut som inte tillförde något alls utöver det jag redan visste. På eftermiddagen fick jag massage i en halv timma. Jag längtade efter Kent. Han kan massera han.
Middag klockan 17,30 som vanligt och bestämda platser. Som jag avskyr. Det går väl an om man får så trevligt sällskap som jag haft de två föregående gångerna men den här gången blev det inte lika roligt. Efter en fantastiskt god fiskgratäng for jag och ett stort gäng ner till havet för att invänta solnedgången. En alldeles röd sol gick ner i havet borta vid horisonten klockan 19.48.

Nu har jag kommit till vägs ände vad gäller droppfoten, Det tog ett tag innan jag hittade fram till målet. Det började med att jag fick så himla ont i höften och det strålade ner i ljumsken. Jag var hos Aleris på röntgen för då trodde jag att jag fått livmodercancer. Jag sökte vidare och blev röntgad i bäcken och höftled i januari på Sahlgrenska. Jag kom till Hälsa i kubik. Jag hade läst i GP att de hade artrosskola där. Vid det laget trodde jag att det var artros i höften. Jag tränade som attan. Inget ont utan att det för något gott med sig. Jag tränade också på Sahlgrenska för sjukgymnast. Inget tog bort det onda. I maj röntgade jag MR av rygg, men inte heller det visade några tecken på nytillkomna förändringar eller aktiva inflammationer. Så kom kiropraktorn och sa att högerbenet var 3 cm kortare än vänsterbenet. Det var då jag kom på att alltihop måste bero på droppfoten. När jag går så slänger jag vänsterfoten utåt sidan och framåt. Skall jag lyfta knäet så pass högt upp att droppfoten inte slår i marken så måste jag lyfta benet jättehögt. Och för att klara det måste jag träna ordentligt. PUH, jag orkar inte mer. Av en kusin fick jag berättat att hon hört att man skulle kunna operera droppfoten i Helsingborg. Jag fick tid i juni och åkte ner för en första kontroll. Läkaren undersökte min fot och sa att det skulle nog gå att greja till så foten inte skulle hänga ner lika mycket. Han krävde dock en remiss från en ortoped i mitt landsting. Det lät jätteknäppt att behöva remiss av en annan ortoped när jag redan fått klartecken från ”betalningsenheten”. Jag ringde till ortopeden på Sahlgrenska och fick till svar att jag måste få remiss från min vårdcentral för att få komma till ortopeden på Sahlgrenska. Så fick jag tid på vårdcentralen fram i juli. Men eftersom allting tog så lång tid så skickade jag in en egenremiss själv till Sahlgrenska den 14 juni. Döm om min förvåning när de ringde från Sahlgrenska och berättade att det skulle ta två år att få tid hos ortopeden här. Om jag tyckte att det skulle gå bra så skulle de skicka remissen vidare till Halmstad. Visst, det var ju bra. Den 13 juli fick jag svar från Capio i Halmstad att jag skulle få komma dit den 31 augusti. Det var igår.
Vi gav oss iväg tidigt på förmiddagen och styrde kosan mot Halmstad.

Skenan och sulorna från TeamOlmed

En fantastiskt trivsam doktor undersökte foten noga. Han vände och vred och jämförde benet med det andra. Jag var mycket smalare på vänsterlåret, sa han. Det berodde säkert på att jag inte belastat vänsterbenet lika mycket som det friska högerbenet. Så kollade han funktionen i foten. När jag skulle lyfta foten rakt upp så gick det inte alls och heller inte när jag skulle dra foten åt sidorna. Den var alldeles död. Inga signaler gick fram om att jag skulle röra foten. Doktorn filosoferade fram och tillbaka och redogjorde noggrant för de olika alternativen. Det fanns tre alternativ: steloperation eller att dra en sena från sidan upp på foten och fästa den framme på foten. Det tredje alternativet var att inte operera alls utan använda skena i skon. Det andra alternativet var lite osäkert eftersom den senan som skulle hålla uppe foten kanske sträcks ut efter ett tag och då var droppfoten tillbaks. Det kändes inte särskilt intressant, så det förkastade vi. Det första alternativet, steloperation skulle jag kunna göra när som helst. Men varför inte prova skenan först. Jag berättade att jag hade en skena som låg i garderoben. Den tog alldeles för stor plats i skon så det var för besvärligt. Doktorn tyckte vi skulle ta vägen förbi företaget TeamOlmed som låg i huset bredvid. Tyvärr hade de ingen tid men hänvisade till TeamOlmed i Kungsbacka. Så vi for vidare.
Vi kom in till en fantastiskt engagerad kvinna. Jag berättade att jag gärna ville ha med mig hjälpmedlet till Vejbystrand. Jag ville träna hur det funkade att gå med skenan under de tre veckor jag skall vara där. Hon visade olika hjälpmedel. Jag provade flera skor och skena och inläggssula under drygt en timma. När jag åkte därifrån hade jag med skenan med en tillslipad kolfiberfot som passade precis till min fot och också två stycken sulor som hon skurit till. Nu fattas bara skorna. I Kungsbacka hade de bara svarta med fräcka stripes. Det vill jag inte ha. Jag är inte så fräck. Därför skall jag ta vägen om Halmstad när jag åker till Vejbystrand på måndag. Där fanns massor av fina skor. Sedan är det bara att träna gången. Jag hoppas att det onda i höften försvinner när jag börjar gå som man skall gå.
Det känns bra att slippa operationen. Jag hade fått gå med gips i tre månader och sedan fått ligga med ställning på foten under nätterna i sex månader. Och all den träning som skulle behövts efteråt för att få igång den opererade foten. Efter att jag inte tränat på flera månader. Det vågar jag inte ens tänka på.