Dag 4 Pompidou-centret

Det regnar. Det har jag inte alls planerat. Men när jag tittar närmare så passar det jättebra in just idag. Bildresultat för les halles parisVi skall till den gamla marknadsplatsen Les Halles. Det är nu ett modernt underjordiskt köpcentrum. Vi knallar neråt i riktning mot Louvren. Det är lätt. Vi tar omvägen förbi operan. Då vet vi att vi kommer rätt. Därifrån följer vi Avenue de l´Opera raka vägen i riktning mot Louvren. Bildresultat för les halles parisVi tar av vid Rue Saint-Honoré och kommer fram till Les Halles. Hissen för oss ner till köpcentrat. Till vår stora besvikelse hittar vi samma affärer som hemma. Det var H&M och alla de andra kända som finns överallt. Så det blev ett kort besök och vi bestämde oss för att ta oss in på ett café undan regnet för en kopp kaffe strax i närheten.

Utsikten från restaurang Georges vid Place Georges Pompido

Utsikten från restaurang Georges vid Place Georges Pompido

Nu väntade Centre Georges-Pompidou. Jag hade beställt bord på restaurangen högst upp i byggnaden. Utsikten var fantastisk. Liksom maten. Liksom notan. Men det var det värt. Jag var så överraskad över mitt restaurangval. Jag hade beställt på nätet och hade ingen aning om var restaurangen låg. Vi frågade oss fram och hamnade högst upp på översta våningen av muséet. Vi blev lotsade fram till hissen, genom en säkerhetskontroll, vidare in i nästa hiss och fram till restaurangen. Det kändes superlyxigt. Alldeles speciellt efter att ha sett den superlånga ringlande kön utanför muséet.

André Masson 1896-1987, La Résistance, 1944

André Masson 1896-1987, La Résistance, 1944

När vi ändå var där så tog vi en sväng in i muséet och tittade på konsten. Det var verkligen en blandning av allt. Vi avslutade dagens promenader i området Marais där en mängd små intressanta klädbutiker med kläder av det lite ovanligare slaget ligger.

Yves Klein, Blue

Yves Klein, Blue

Dag 3 i Montmartre

Moulin-Rouge

Moulin-Rouge

Det här skall verkligen bli min dag. Konstnärskvarteren uppe vid Place de Tertre i Montmartre. Förra gången jag var där minns jag att vi gick uppför en mängd trappor. Det skall bli spännande att se hur det går att ta sig upp med elmoppe. Det var raka vägen. Vi följde Rue du Faubourg – Montmartre och fortsatte rakt fram på Rue Notre-Dame de Lorette och Rue Fontaine. Jag älskar att leta mig fram efter kartan. Efter en halvtimma var vi framme vid Moulin-Rouge som ligger mitt i stadsdelen Pigalle. Det var där någonstans som hororna hoppade på mig och min lillasyster när vi var där i mitten av sjuttiotalet.

Linbanan upp till Sacré-Caer

Linbanan upp till Sacré-Caer

Nu blev det lite knivigare att hitta rätt. Vi knallade, jag på min elmoppe, uppför på smågatorna och kom fram till alla trapporna som jag så väl kommer ihåg. En kvinna vägledde oss till linbanan. Vi löste biljetter 10 eu/pers och ställde oss i kön. Den långa kön försvann snabbt. Linbanan tog in många och vi var strax uppe, precis vid Sacré-Caers fot. Därifrån får man gå upp till kyrkan och Place de Tertre. Skyltarna visade att rullstolar och barnvagnar skall följa gatan som går runt upp till vänster. Jag hade läst i Parisboken att det inte var lönt att försöka sig på att köra upp dit och förstod strax varför.

Konstnärer på Place de Tertre

Konstnärer på Place de Tertre

Det var alldeles fullt med människor överallt. Jag ville komma till det där lilla torget där lillasyster och jag satt och drack kaffe och hittade rätt efter en stund. Det lilla torget var helt förvandlat. Restauranger och försäljare av turistkrafs blandades med konstnärer som satt eller stod och målade eller ville måla av oss eller sälja sina konstverk. Det såg inte alls lika mysigt och fridfullt ut som förr utan sprudlade av liv. Ett helt annat liv.
Vi hittade ett litet bord som var ledigt.

Lunch och batteriladdning på Place de Tertre

Lunch och batteriladdning på Place de Tertre

Nu var vi hungriga efter allt promenerande. Göran gick in på restaurangen med elmoppen och fick hjälp med laddningen. Batteriet räcker bra i ett par timmar men måste laddas för säkerhets skull. Vi hade ju en väg tillbaka också. Fast det var nerför och då belastas inte batteriet riktigt lika mycket.
Nu var det dags att dra oss hemåt och göra oss fina för kvällen. Då väntade middag på restaurangen mitt emot och sedan sprang vi i duggregnet tvärs över gatan och in på Moulin-Rouge för att se showen. Jag såg den första gången 1975 och jag tycker att det var lika fantastiskt nu som jag minns att det var då.

Dag 2 Operakvarteren

Interiör från hotellet

Interiör från hotellet

Vi vaknar tidigt och tar hissen ner till plan minus 1. Det är nere i källaren med putsade murar. Stearinljusen brinner och de åtta små runda borden är vackert dukade i samma stil som det övriga i hotellet. Stilen överensstämmer med ett gammalt operahus i guld och vinrött. Vi tar för oss av frukostbuffén, kokta ägg, äggröra, bacon och stekt potatis, yoghurt, musli och en stor skål fruktbitar. Bröd och croissant och kaffe och te serverades till bordet. Vi åt för att stå oss länge.
Klockan halv elva bar det iväg ut. Hotellet ligger bara en kvarts promenad från Operan.

Eglise de la Madeleine blev det första provbesöket

Eglise de la Madeleine blev det första provbesöket

Inga problem, bara att följa skyltarna fram till hissen
Inga problem, bara att följa skyltarna fram till hissen

Dag 2 har planerat att vi skall röra oss runt operan på Grands Boulevards. Elmoppen var fulladdad. Nu var det bara att köra. Alla trottoarer var snedslipade. Min lilla elmoppe skuttade uppför trottoarkanterna, 3-4 centimeter höga. Tyvärr är smågatorna ganska smala. Uteserveringarna tar stor plats så när man väl har tagit sig över kanten och skall svänga in på trottoaren så får jag hålla tungan rätt i munnen. Trottoarerna lutar mycket utåt gatan, så vältningsrisken med min lilla elmoppe är stor. Göran går utanför och håller koll. Så fort vi ser att det lutar för mycket så håller han i handtaget. Det låter jobbigt men så är det inte alls. marcolivierleblancVi håller oss gärna på de stora boulevarderna. Boulevard des Italiens och Boulevard del la Madeleine och Boulevard Capucines ligger alla nära oss. Där finns mängder med mysiga gallerier som man kan sticka in i och titta i skyltfönstren eller ta en fika.

Ankomst till Paris

Förberedelser för resan

Förberedelser för resan

Det var en fantastisk vecka i Paris. Min egen vecka då jag bestämde precis allt. Jag är så lyckligt lottad att ha en man som hänger med i mina påhitt. I alla fall nästan alltid. Om jag är väldigt bestämd. Nu hade jag flaggat för att det var min alldeles egen 70-årsresa. Det blev perfekt. Så skönt. Inget ifrågasättande. Men det var ändå en förutsättning för själva genomförandet att min man var med. Jag hade inte klarat det utan hans hjälp. Så han är guld värd.

Vi knappade in oss i automaten på Landvetter. Vi hade inte flugit med Air Franche sedan vi var i Chile och på Galapagos 2006. Nu måste jag ha elmoppe med mig och jag hade inte skrivit in att jag behövde assistans när jag köpte flygbiljetterna. Jag avskyr att bli omhändertagen av någon som kör mig i en rullstol. Därför hade jag inte fyllt i det där med assistans. Det ställde till lite funderingar i samband med incheckningen. De frågade om batteriet var torrt eller vått och om jag kunde gå. Med torrt batteri går det bra. Jag lämnade in moppen som annorlunda bagage och så tog vi hissen upp. Jag hade kryckan som stöd och de två resväskorna bars in i planet av min man Göran. Vi har alltid bara handbagage med oss. Mer klarar inte Göran av att ta hand om ensam.

Incheckning på hotell Opera Villa Drouot

Incheckning på hotell Opera Villa Drouot

Efter landningen knallade vi nerför trappan från planet och där stod min lilla elmoppe och väntade. Vi fortsatte till hotellet i taxi med elmoppen ihopmonterad i bagaget. Framme. I härliga Paris. Hur skulle det gå? Nu är jag handikappad. Det är inte som förr. Nu var det elmoppe som gällde vid promenerandet i stan.
Vi gick ur taxin och såg att det var en jättehög tröskel från trottoaren in till hotellets ingång. Göran lyfte upp moppen. Snurrdörren in var för trång och dörren bredvid var låst inifrån. Personalen kom och öppnade. Väl inne i hallen fick moppen lyftas uppför de tre trappstegen. Den väger bara 35 kilo så det är inte hela världen tycker Göran. Hotellet var supermysigt. Vi checkade in och tog hissen upp till fjärde våningen. Å så fint rum. I badrummet fanns bara ett badkar och det är alltid knivigt för mig att ta mig ner i och upp ur. Men det går med stor försiktighet. Nu var jag i Paris så då blir viljan starkare att övervinna alla mindre besvärligheter. Hela kroppen var fylld av lycka.

Paris nästa

Parisförberedelser

Parisförberedelser

Allt är packat och klart för resan till Paris. Min födelsedagsresa. Jag älskar att planera. Alla veckans dagar är inplanerade. Jag misstänker att det låter knäppt för en del, men för mig är det som att resa två gånger. Först en gång under planeringen och sedan den riktiga resan. Jag har varit i Paris många gånger förut, men aldrig tillsammans med min man. Det skall bli kul. Göran har också varit där flera gånger. Men nu skall jag visa mitt Paris. Göran älskar museer och springer snabbt över fyra fem på en dag. Visst gillar jag museer men inte i samma snabba takt. Nu blir det kanske ett litet snabbt besök på Louvren. Det blir allt vad gäller just museer. Det kommer att bli mycket bara ”gå på stan”, många gallerier, mycket insupa atmosfären, en hel del historia, mycket mode och god mat. Men det största av allt för mig är om eller hur jag klarar av att ta mig fram i en stad som Paris  Det är inte alls självklart. Min syster har berättat att när de var där förra året med barn och barnbarn och barnvagnar var det ett stort besvär med allt bärande. Det var svårt att ta sig fram med barnvagnar. De fick lyftas uppför trappor och trottoarkanter över allt, sa hon varnande. Jag blev närmast peppad. Det kanske är korkat av mig att utsätta mig för sådant, men jag vill så gärna prova. Går det att ta sig in i tunnelbanan med elmoppe? Går det att ta sig upp till Place de Tertre? Blir det besvärligt med alla trottoarkanterna? Kommer jag att klara av att köra med den lilla elmoppen utan att välta? Jag mitt huvud är fyllt av frågor. Så varför skall jag inte prova.

Alaska, Bonanza creek nära Dawson, där den första guldklimpen hittades

Alaska, Bonanza creek nära Dawson, där den första guldklimpen hittades

Jag har ett annat uppdrag också. Det är från min kompis regissören. Han bodde i Paris under sin utbildning. Egentligen rekommenderade han att vi skulle boka in oss i latinkvarteren. Där är ju där som Sorbonne ligger och allt som har med skola att göra. Men jag vill ha flärd. Så jag har bokat in oss på ett gammalt hotell nära operan, som är inrett som ett horhus eller som Dorsia i Göteborg. Det passar mig bättre. Vi bodde på ett liknande hotell i Dawson när vi var uppe i Alaska. Det var ett ombyggt horhus. Där trivdes jag jättebra. Luxembourg Trädgårdar ParisMen jag har lovat Hans att jag skall kolla om alla stolarna fortfarande finns kvar i Luxembourgträdgården. Och så har jag bokat bord på restaurang Le Select. Det är den restaurang som Hans ofta gick till. Jag skall också kolla in hur det funkar med tillgängligheten i Paris med min elmoppe. Hans vill gärna åka dit, så jag skall reka och se hur det funkar.

Operaklänningen

Amerikanska blåbär

Å så härliga dagar det är nu.Det riktigt flammar av alla färgerna. Oktober är min älsklingsmånad. Jag verkligen ser alla vackra träd som bytt utseende. De är knallgula eller orangea eller riktigt röda. Jag får så mycket energi av allt det vackra
.NyponhäckanNyponhäcken

Nu har jag sytt i två hela dagar för att få klar min nyårsklänning. Ja det skulle bli en nyårsklänning till förra året men den blev liggande eftersom nyårsaftonen kom så snabbt. Nu tänkte jag att jag skulle kunna ha den på min födelsedag på Operan i Paris. Det är bråttom nu, för vi åker om två dagar.

Nyårsblåsan får bli operablåsan

Nyårsblåsan får bli operablåsan

Det var inte så enkelt. Min figur är inte som förr. Brösten tar liksom vid strax ovanför där midjan börjar. Och midjan är nästan helt borta. Det är rakt ner hela vägen. Som en stubbe. Och tyvärr bara 152 centimeter hög. Eller kort. Jag har valt en modell som passar bra till en slank person. Det såg så fint ut på bilden. Den där rundklippta kjolen som skulle ta vid i höjd med ljumsken, under en åtsittande mellanslå över höft och mage, hamnar för långt ner. Det blir inget kvar av benen. Och några högklackade finskor kan jag ju inte ha. De skulle annars kunna ge mig den höjd jag behöver. Men jag får hitta på något annat idag. Det brinner i knutarna.
Om jag kortar av höjden på mellanslån. Då kommer kjolen högre upp. Det här blir inte lätt.

Överraskningsfest

Klockan 15 stod vi och väntade på att bussen skulle komma. I god tid såsom alla andra pensionärer. Jag litar inte på min kropp och känner ofta att jag måste vara ute i god tid för att vara säker på att hinna. Det går liksom inte att springa ikapp om det skulle bli sent. Min elmoppe lyftes in i bussen. Precis så som jag hade förutsatt. Har man hjälper med sig så klarar man sig inte själv. Vi bytte buss vid Nordstan. Elmoppen lyftes av den ena bussen och på den andra. Jag hade bara att ta min krycka och handväskan och knalla av och på. Jag känner att det är skönt att i vardagslag ha min egen bil och min elmoppe som jag kör ut från bilen precis där jag behöver. Men nu skulle jag ju bli bjuden. Det var förfest för min födelsedag eftersom jag blir bortrest.
Vi gick och jag åkte elmoppe fram till en restaurang där jag fick en god äppelcider i väntan på att resten av sällskapet skulle ansluta sig. En boulebana hade bokats i en och en halv timma. Vi delade in oss i två lag. Å det var så himla kul. Tänk så mycket det finns att göra trots att jag inte kan gå och balansen inte funkar. Vi vann, men det satt hårt inne. Det var oavgjort ända in i det sista.
Så bar det iväg till nästa rolighet. Jag hade en liten aning om vart det skulle bära hän, men de behöll det som en hemlis ända fram till röda matten vid Kajskjul 8. Vi blev bjudna på middag och en föreställning med Jan Malmsjö, Elena Paparazzo och Claes Malmberg. Maten var supergod. Det väntar man sig ju inte på ett så stort ställe där alla skall ha sin mat på samma gång. Vinet var också gott och underhållningen riktigt mysig. Men det bästa av allt var ändå att vara där tillsammans med min man, mina fina söner och deras fruar. Vi har alltid roligt tillsammans. Diskussionerna rör sig om allt från ekonomi till pensionärsliv och allt där emellan. Vi är inga tystlåtna människor och alla har massor av bestämda åsikter. Jag fick ett fantastiskt fint halsband som en av mina svärdöttrar gjort. Det var en extrapresent. Jag hade tänkt vara bortrest och att bara få min födelsedag avverkad. Men förskottspresenterna kommer, den ena efter den andra. En dag kom en jättefin kofta med posten och idag kom en fantastisk blomsterbukett med bud. Jösses, det hade jag inte väntat mig.
Vi stuvade in elmoppen i bagaget i en taxi och for hem. Lite runda under fötterna var vi allt när vi kröp ner under täcket.

Överraskningsfirande

Idag skall jag bli uppvaktad av mina två fina söner och sonhustrur. Det är en lite för tidig födelsedagspresent eftersom jag inte är hemma när jag fyller år. Jag är bortrest som det heter. Jag har bestämt mig för att bjuda min käre man på en vecka i Paris och planera varje detalj med precis det jag själv helst vill göra alla dagar under hela veckan.

Det är hemlis det vi skall göra idag. De har bara berättat att vi skall ta bussen in till stan klockan 15.38. Kanske är det så att de vill visa mig att jag kan åka buss. Det är ju gratis för pensionärer här i Göteborg. Jag kör ju alltid bil själv. För att kunna röra mig i stan så måste jag ju ha med mig min elmoppe och den får plats i bilen. Det är inte alldeles självklart att kunna ta sig fram på buss och spårvagn ensam med elmoppen. Men nu skall hela gänget med mig. Det blir inte enkelt för dem att stå bredvid och titta på utan att rycka in och hjälpa till.
Det känns jättekul att bli uppvaktad och intressant och också lite oroligt. Jättekul naturligtvis för att det, som för alla andra, alltid är kul att bli uppvaktad. Att se vad de hittat på för att göra sin mamma riktigt glad. Intressant blir det att se vad de tror att deras mamma klarar av nu. Vet de att jag inte kan gå längre. Ja jag menar, vad det på riktigt i praktiken verkligen innebär att inte kunna gå. Det skall bli intressant och som sagt lite oroande.

Sifrol 0,18 mg och Tolterodin Actavis 4 mg

Sifrol 0,18 mg och Tolterodin Actavis 4 mg

Men jag skall förbereda mig väl. Det är det där med kisseriet. Jag skall ta en tablett Tolterodin Actavis 4 mg som lugnar ner urinblåsan.

Läckagebåge

Läckagebåge

Och så skall jag stoppa in en Contrelle Activgard. Det är en OB-liknande båge som skall tryckas upp mot urinröret så jag inte får urinläckage. Muskulaturen där runt omkring försvann efter ett skov som jag fick för många år sedan. Och så en inkontinensblöja naturligtvis. Det måste jag alltid ha.
Så är det spasticiteten. Det vore ju bedrövligt om den satte igång mitt under föreställningen. Eller vad det nu är som vi skall iväg på. Det är inte få gånger jag suttit med elstötar i benet genom en hel föreställning. Jag minns när jag hamnade långt in i bänkraden på Konserthuset och jag skulle njuta av Freddy Wadlings underbara musik. Jag försökte bli av med det genom att stampa takten. Ofta kan jag ju knalla iväg. Jag låtsas att jag måste gå på toa eller bara ställa mig upp en stund och hoppas att det går över. Nu har jag Sifrolen som hjälper mig till stor del. Jag tar en fjärdedels tablett innan jag åker och så har jag en liten bit nerstucken i fickan för säkerhets skull.

Idomeneo av Mozart

Idomeneo av Mozart

Det funkade på Operan i onsdags. Jag såg Mozarts Idomeneo. Arierna och skönsången tar aldrig slut. De bara pågår och pågår och pågår. Att de orkar sjunga dessa oändliga sångstycken. De fick ett litet avbrott emellanåt när kören ryckte in. Jag lovar, det var en fantastisk föreställning. Och då kan man inte knalla iväg ut, bara för att ett ben inte vill hålla sig lugnt. Jag står ut då, även om det är jobbigt. Efteråt minns jag skönsången. Spasticiteten är jag så van vid nu.

Vi skall gå 700 meter efter bussresan har jag fått veta. Ja det blir ju med elmoppe för min del förstås. Men skall jag gå bara några steg så är det ju bra om jag tar skorna med skenan i. Inga finskor alltså. Promenadskor. Passar det där vi skall vara?
Det är kallt ute nu. Av att gå blir man varm. Det blir man inte när man sitter stilla. Så jag måste ha med mig varma kläder. Långkalsonger under byxorna behövs nog. Kanske de där lite tjockare? En lite tunnare fin tröja som jag kan ha på mig efter att allt ovanpå tagits av. För ovanpå måste jag nog ha både en och två tröjor, plus en finjacka och en tjockare kappa utanpå. Jag brukar ta med mig den där stora blå Pashminasjalen som jag köpte i Nepal som är gjord på getternas finaste hår på undersidan av halsen. Den tar ingen plats alls så den åker nog ner i korgen på elmoppen. Jag skall ta den lilla elmoppen idag. Den kan vi stuva ner i bagaget på en vanlig bil om det skulle behövas taxi för hemvägen. Man vill ju inte bli en sådan där grinig kärring. Det är kallt, det är varmt, jag är kissenödig så vi måste hitta en toa, jag måste gå lite för att bli av med elstötarna. Det funkar liksom inte i sällskapslivet. Där kan man inte ta egenplats. Där är man en i mängden. Och flyta in. Vara som alla andra. Glad och pigg och låtsas att allt är ok om det börjar gå överstyr. Men det gör det oftast inte nu längre. Jag är van nu. Jag vet vad jag klarar av och utsätter mig sällan för överraskningar.
Men idag är det överraskning. Hemlis. Ingen egen kontroll. Ja, ja, jag är ju med de mina idag så skulle det bli katastrof så har jag ju alla runt mig. De behöver ju få se vad jag klarar och inte klarar. Intressant och nyttigt.

Alla måsten

Alla dagar har jag måsten. Alla dagar måste jag skaffa mig måsten. Jag sitter i kuvösen och löser dagens sudoku. Det är den lättaste sudokun som kommer i GP på tisdagar. Det är bra för då tar det inte så hiskelig lång tid. Före sudokun äter jag frukost. Det börjar bli kallt i kuvösen nu. Dörrarna in har stått öppna under natten så det är lika kallt inomhus. Jag sätter på aggregatet på 24 grader och hoppas att det skall bli varmt snart. Fortfarande sitter jag i morgonrocken. Jag skall duscha. Det är ett stort företag när man känner sig olustig i kylan. Jag lägger in täcken i påslakanen och bäddar rent. Nu på hösten kan vi inte ligga med bara påslakan över oss längre. Tengby kör igång på ettan och jag hör en kvinna tala om dödshjälp. Jag stänger genast av. En av mina bordsgrannar på Sommarsol, som fick stroke för ett år sedan, sa flera gånger att hon inte ville leva längre. Jag försökte verkligen peppa henne. Sa att du kommer säkert att gilla att prova åka elmoppe med Pelle. Han är så entusiasmerande. Och sedan kan du följa med oss andra ner till havet och titta på solnedgången. Nej, jag är för gammal, sa hon. Hon var knappt två år äldre än jag. Strokaren vid det andra bordet hade fått stroke och ovanpå det tjocktarmscancer och infektion vid samma tid som kvinnan vid min sida . Han kunde inte ens vända sig i sängen, inte tala, än mindre gå. Han hade tränat stenhårt hela det gångna året och gick nu en och en halv timma varje morgon och kunde cykla på två hjul. Visserligen välte han rakt in i nyponroshäcken med cykeln över sig och fick en massa taggar på armarna när han skulle vifta bort en trollslända som satt sig på hans näsa. Men han klarade cykla nu. Och talade, mycket och roligt – hela tiden. Så olika vi människor är. Jag försöker tänka på de positiva förebilder jag har. Som kämpar på alla dagar. Trots stort motstånd i kroppen. Motstånd som skall övervinnas för att vi skall kunna göra allt det där roliga som gör oss på gott humör. Ett gott humör som ger oss kraft att hitta på rolig och intressant sysselsättning i vardagen. Rolig och intressant sysselsättning som gör dagarna värda att leva. För oss själva och för våra anhöriga. Så vilka är mina måsten idag?
Jag försöker få kraft och lust men det vill sig inte riktigt. Jag tar bara lite i taget. Allt för att inte köra slut på mig. Jag måste hitta lusten. En dusch bli säkert bra. Det är bedövande att sitta i morgonrocken för länge. Så på med kläder, blåsa håret och så lite rött på läpparna. NU!

Gåträningen, det viktigaste

Hemma igen efter tre veckor i Vejbystrand på Sommarsol. En dag frågade jag Sture, en av mina sommarsolskompisar, vad han tyckte att rehab betyder. Är det vila eller träning eller vad? Han svarade: både och. Under mina tre veckor funderade jag mycket över vad jag tyckte om att vara där. Jag ifrågasatte så mycket hela tiden. Sådär tänkte jag inte alls de två tidigare gångerna som jag var där. Kanske har min sjukdomsbild blivit sämre, jag kanske inte orkar som förr. Kanske var jag i sämre skick redan när jag kom dit så uppförsbacken var för brant. Kanske var jag helt enkelt trött på Sommarsol, jag behöver omväxling nu. Eller var det så att det sociala inte var lika bra. Jag hade ingen att tala med som gav mig något tillbaka. Jag kände det som om jag var satt på den platsen för att se till att alla hade det trevligt vid bordet. För det var mest jag som pratade, frågade de andra och som hittade på samtalsämnen. Det var ofta tyst vid vårat bord. Jag hörde från det andra bordet på andra sidan buffén hur de skrattade och hade roliga diskussioner alla måltider.
Jag skrev en hel del på utvärderingspapperet. Om det svårlästa schemat där många gruppträningar uteblev eftersom individuella träningspass var lagda på samma tid, om alla de tjatiga intervjuerna första veckan med arbetsterapeut, sjuksköterskan, doktorn, dietisten och fysioterapeuten. Jag skrev om hur illa jag tyckte om att vi hade fasta platser vid bordet, om den skruttiga yogan som mest var information om att det finns något som heter yoga och om den skapande handträningen då man skulle sitta och måla med vattenfärger av dålig kvalité. Jag skrev att de skulle ta bort den där löjliga samtalsgruppen, då man skulle tala om hur man hade det med sin MS. Man skulle säga precis vad man ville men det blev inget spontant alls. Hade vi ms-skadade människor suttit tillsammans vid matbordet så hade ingen samtalsgrupp behövts, då vi skulle tala vid en viss tidpunkt då kuratorn satt som samtalsledare.
Här sitter jag nu. Det är tomt. Jag har inget med mig hem som jag tycker gett mig mer. Jo när jag tänker efter så har jag med mig det viktigaste hem. Jag har med mig nytändningen efter sommarens alla lata dagar då jag inte lyckats träna alls. Och alla övningar som fysioterapeuten Sandra visade mig. Sandra var fantastisk. Hon satt ner på golvet för att se vilka muskler som inte var funktionsdugliga och som hon hittade övningar till för att få igång. Innan jag åkte till Vejbystrand var gåendet det viktigaste för mig att komma igång med. Jag lyckades få en bra skena som håller uppe min droppfot och ett par skor som passar till. Den sista dagen köpte jag dessutom en korsett som skall hålla ordning på min sneda onda rygg. Så visst fick jag med mig hem – det viktigaste. Så nu skall jag gåträna en liten stund alla dagar.