Lite bakrus idag. Trettondagsaftonen är vikt åt kompisar. Då värmer vi upp uterummet och dukar till fest. Det har blivit lite av en tradition de senaste fem-sex åren. Det gäller att hänga i nu. Det märks att åren går. Samtalsämnena rör sig mycket mera omkring allas hälsa. Nu är vi där. Just där som de var. De där gamla som vi hörde då när vi var unga och tyckte det var så himla mossigt att bara tala om sjukdomar. En i sällskapet kände sig överraskad över att det fanns så många sjuka människor över allt nu för tiden. Visst har det med åldern att göra. Mycket av våra samtalsämnen rör sig om sjukdomar. Så gott som alla våra nära och kära, kompisar och släkt och andra i vår omgivning i samma ålder har råkat ut för sjukdom av något slag. Och i brist på intressant sysselsättning så riktas fokus på förändringar som måste ske i takt med att kroppen inte längre klarar av det vi alltid ägnat oss åt tidigare. Rutinerna att gå till och från jobbet en viss bestämd tid alla dagar har lämnat efter sig upp emot 10 timmar av oplanerad tid. Den måste fyllas. Sudoku och korsord och matlagning och promenader och tv-tittande är inte den sortens stimulans som kräver särskilt kraftfyllt fokus. Vi har för mycket tid och börjar tänka på hur vi känner oss i kroppen. Och krämporna kommer som på beställning. Fokuset liksom triggar fram ohälsan.
Då är det bra med lite bakrus. Man känner att det var trevligt igår. Bakruset är kvittot. Sifrolen hjälper inte lika bra när den blandas med rödvin. Det påverkar nattsömnen så att spasticiteten i mina ben aldrig vill lägga sig till ro. Det är inte alls kul. Men jag hade trevligt igår. Endorfinerna spritter i kroppen och minnena lever kvar. Tills nästa år. Det känns lite som 10 små negerpojkar. Vem kommer nästa Trettondagsafton? Redan har tre av oss blivit ensamma under dessa år. Det gäller verkligen att ta vara på den tid vi har kvar. Som sagt, det gäller att hänga i nu.