Det gick år pepparn i morse igen. Klockan halv fem var jag uppe och cyklade efter att ha legat, trött som attan, i sängen och vridit mig i alla konstformers gymnastik man kan tänka sig. Inget hjälpte och då får det bli cykling. Innan jag knallade till sängen efteråt tog jag en Gabapentin. Efter en stunds stretching så lugnade sig elstötarna och jag somnade.

Eagle

Trött som attan var jag också när jag steg upp på morgonen. Gabapentinen gör mig supersvag i hela kroppen och därmed också supervinglig. Jag har dålig balans sedan tidigare men det här gör mig ännu mer vinglig. Svagheten känns som kraftig influensa eller precis som ett ms-skov. Jag segade mig till det redan dukade frukostbordet. Jag bad min käre man att dra några skivor med osthyveln och hälla upp kaffet. Kraften i armar och händer fanns inte. Som tur är kommer kraften tillbaks framåt förmiddagen när tabletten gått ur kroppen, men det är inte kul att ha det så här. Jag börjar återigen att fundera över om jag skall byta medicin. Huvudvärken som jag fick av Sifrol var ändå bättre att ha än det här. Jag trodde ju att Sifrolen var skälet till det onda i höften, men det finns kvar så det kan alltså inte vara Sifrolen. Ibland har jag saker som måste göras även på förmiddagen och det funkar inte med Gabapentinen när jag blir så här svag. PUH, det är skit med alla biverkningar. Jag kan inte förstå att det skall vara så svårt att få bort ryckningarna i benet. De har ju opererat Parkinson-patienter som lyckats bli av med ryckningarna. Då borde de kunna fixa det även för mig. MS är inga problem bara jag slapp detta.

Eagle akryl Pris: 4.000:-

Igår var jag och besökte en väninna som just förlorat sin man. När jag tänker på hur hon har det, så är det jag har inte så mycket att beklaga sig över egentligen. Jag fick ju behålla min man. Det är en stor lycka för mig att vara två. Inte alla gillar det men är man van vid att vara två så är det inte så lätt att bli ensam. Jag fick behålla min man. Hennes man hade också cancer av en liknande sort. Behandlingarna mot cancern funkade på hennes man. Han hade bara en behandling kvar. Men flera svårigheter stötte till. Han hade feber och flera åtgärder måste ske. Han dog i stroke. Min väninna är säker på att han dog av allt kringforslande. När hon skulle besöka honom visste hon inte vilken avdelning han låg på. Och han flyttades dessutom till Östra sjukhuset för någon åtgärd där och sedan tillbaks igen till Sahlgrenska. Vore det inte bättre att flytta några läkare då? Det kan väl inte vara så ont om det som behövs på ett så stort universitetssjukhus som Sahlgrenska, så man måste forsla omkring en så sjuk människa. Jag lider med min väninna. Varje morgon när hon vaknar upp ensam måste vara svår. Varje kväll, när hon sitter där i soffan framför tvn. Varje lördagskväll, när man normalt har det mysigt med räkor och vin eller något annat gott och sitter där och småpratar eller kanske bara sitter tillsammans och håller tyst och funderar över livet runt omkring, skall hon nu tillbringa i ensamhet efter drygt trettio år. Var skall hon få kraften ifrån. Kraft som behövs till att hitta på roliga saker. Entusiasmen man får genom sin partner och som poppar upp ofta genom ett stilla samtal. Den entusiasmen blir svår att finna. Nya rutiner, som gör att hennes vardag fylls, måste till. Men när skall hon orka fixa det. Det kommer säkert att dröja ett tag. Jag tänker så mycket på henne nu. Det kunde varit jag.