Jag fick ett mail från en person som läser min blogg och jag blir alltid så glad när jag får veta att det jag skriver kan hjälpa någon annan lite på vägen. Det är precis så jag tänkte när jag började skriva. Så här skrev Annika:
”Tack för en jättefin blogg! Jag är 42 år och under utredning för stark ms-misstanke. Känns som livet tvärstannat, är jätteledsen och rädd. Så trösterikt då att se hur bra det går att leva trots en kronisk sjukdom. Bara att hoppas att man inte får en alltför elak variant så att man åtminstone kan vara någorlunda mobil och rörlig i många år till. Önskar dig en fin kväll!”
Vita fåglar i djungeln akryl 150×130 Pris: 5.200:-
Jag var på Sahlgrenska här om dan och såg en bok som handlade om människor som lever med MS. Den har givits ut av BiogenIdec och är en sammanställning av de mest populära porträtten från MS Magasinet, ”En bok om MS” och hemsidan www.multipelskleros.nu. I förordet står skrivet:
Det finns ett stort värde och intresse i att läsa om människor i samma situation som en själv. Det ger igenkänning, stöd och uppmuntran. I den återkoppling som vi får från våra läsare till tidningen MS Magasinet är det ofta porträtten och de personliga reportagen som värderas högst. Vi vill helt enkelt läsa om personer med erfarenheter som vi delar”.
Det nystartade kapp-projeket
Jag har läst boken noga och tänkt på de olika berättelserna. För de är verkligen olika. Nästan lika olika som antalet berättare, som är 13 stycken. Reaktionerna direkt efter att man har fått diagnosen är olika och också hur man hanterat livet fortsättningsvis. Åldern är mellan 25 och 47 år och det är 9 kvinnor och 4 män. En del berättelser överensstämmer ganska bra med mina reaktioner och åsikter om hur jag ville hantera livet fortsättningsvis. En del är helt andra.
Men jag var äldre än personerna i boken när jag fick MS. Jag fick min diagnos när jag var 47 år. Jag var högt upp på min karriärstege i min egen revisionsbyrå. Tio år efter att jag fick MS diagnosen blev jag tvungen att helt lägga ner verksamheten. Då hade jag så dålig balans att jag inte kunde bära lunchbrickan. Skoven kom lite då
Väska som ingår i kapp-projektet
och då och det gick inte att vara säker på att jag skulle kunna sköta jobbet som revisor och egenföretagare. Det var ledsamt att ta farväl av alla mina klienter och att avregistrera mig hos revisorsnämnden. Sedan följde tre år av bedrövligheter. Jag kände mig inte behövd längre i samhället. Vad skulle jag vara bra för? Men i takt med att jag började träna växte min lust till livet igen. Jag promenerade massor och tränade på gym. Åren gick och jag gjorde massor av roligheter. Jag blev sjukpensionär till 75 %. Det öppnade stora möjligheter till sådant som jag alltid velat göra, måla, filmredigera, skriva m.m. Nu efter snart snart tjugo år sedan jag fick min diagnos är jag i gång hela tiden med en mängd roligheter. Aktiebolagets verksamhet, där jag tidigare drev revisionsverksamhet, har nästan blivit som en diversehandel med en blandning av försäljning av egentillverkat hantverk inom sömnad och design, konst och smycken, föredrag och bokföring. Läs om det i mina tidigare blogginlägg som jag skrivit sedan drygt två år tillbaks.