Äntligen kom brevet jag väntat på så länge. Jag känner verkligen att jag behöver komma iväg på träning. Jag har börjat gå så dåligt och har så bedrövlig balans nu att jag måste få hjälp med träningen. Redan den 22 januari skickade jag in ansökan om rehabilitering till Rehabiliteringsenheten på Sahlgrenska sjukhuset. I fredags fick jag beslut, sju månader efter att ansökan insänts. Jag sökte Teneriffa som första alternativ, men det gick åt pepparn igen. Av någon anledning gillar de inte att skicka mig till Teneriffa. Det står bara att läsa i beslutet: ”Sökta rehabiliteringsprogram utomlands avslås”. Jag erbjuds däremot ett rehabiliteringsprogram på Sommarsol i Vejbystrand under 3 veckor. Jag skall ge svar på erbjudandet senast den 18 september och om jag inte svarar avslutas ärendet och jag blir utan rehabilitering

Jag ringer upp Sommarsol och frågar om det finns plats. Tyvärr är MS-gruppen helt full den 3 – 23 september. Eftersom jag inte fått beslutet tidigare har jag förstått att det var kört med Teneriffa. Men jag hade ju inte trott att det skulle vara kört med Vejbystrand också. Nu är besvikelsen stor.

Jag råkade nämna för Anki Pilups på Rehabiliteringsenheten att det var flera som jag kände som skulle komma till Vejbystrand den 3 september och att det därför var extra intressant för mig att komma dit. Så får man inte säga. Så roligt får man inte tro att man skall ha det på rehabilitering. Att få träffa andra och tro att man skall ha det kul tillsammans är inget som Rehabiliteringsenheten vill höra. Man skall vara tacksam och ta det som erbjuds. Så är det för alla. Jag tänker på gifta par som lyckligtvis nu får komma till samma äldrevård. Men usch som de fick kämpa för det. Och alla som blir flyttade hit och dit som ett kolli så snart man bestämmer några förändringar. Högt ovanför de äldres och anhörigas huvuden. Om de anhöriga reagerar till hjälp för de äldre, då kallas det anhörigsjukan.

Så är det att leva på andras pengar. Visst förstår jag att man måste hålla hårt i Landstingets pengar. Det är viktigt att  hushålla med andras pengar. Men det är inte desto mindre trist när man är i beroendeställning. All sjukvård är ju sanktionerad med skattepengar i Sverige – som tur är. Det gör att alla har samma möjlighet. Men jag måste säga att det hade varit roligare att vara frisk och inte behöva vara i den här beroendesituationen alls. Jag gick i tre veckor första gången jag var i Vejbystrand, tillsammans med en massa människor som var så sjuka att det inte gick att tala med dem alls. Att vara tyst i tre veckor är jättekrävande. Jag flyttade till ett annat bord för att få sällskap. Så fick man inte göra. Man måste ha sin fasta plats. Det vill jag inte råka ut för en gång till. Det var på grund av det som jag startade min hemsida, när jag blev erbjuden Vejbystrand för två år sedan. Då hade jag också sökt Tenerfiffa som första alternativ. Det var med stort motstånd jag gick med på att komma till Vejbystrand igen. Men ni som läst min blogg sedan augusti 2011 vet att det blev jättebra. Så nu ser jag verkligen fram emot att få komma dit igen. Och nu vet jag att där finns trevligt sällskap. Vi håller tummarna för att det skall gå vägen.

Sommaren bara fortsätter. Vi hämtade ut den reparerade gräsklipparen och telefonen och åkte hem till mamma. Hon blir alltid lika glad när vi kommer. Det är lite som med en hund. Om vi kommer in genom dörren efter bara en timma så blir vi lika välkomnade som om vi varit borta i fjorton dagar. Vi klippte gräset. Jag får chansen nu när pappa gått bort. Han tyckte aldrig att fruntimmer skulle sitta på gräsklipparen. Det var karlajobb, sa han. Det är så himla kul, för då där behöver jag inte mina ben. Sitta på en gräsklippare är ju inga problem för mig. Det känns så skönt att få vara med och jobba som de andra och inte bara sitta och titta på när de andra håller på. Mammas gräsmatta är nog närmare 2000 m2 så det tar tid att klippa den. Maten kom med hemtjänsten. De passerar mammas mat. Hon har svårt för att svälja. Hon äter som en liten fågelunge. Jag gör i ordning min grönsaksgratäng. När vi äter tillsammans går det lite lättare för mamma. Då är det trevligt och hon glömmer att hon har det besvärligt. Hennes blus är smutsig och jag säger att den måste vi tvätta. Hon tycker att jag överdriver och förklarar att den blir lite smutsig på ärmarna när hon diskar. Jo, jo, men den måste ju ändå bytas. Mamma ser jättedåligt på grund av fel på gula fläcken, så hon ser inte smutsen. Dagen efter har hon i alla fall bytt blus. Då berömmer jag den fina blusen hon har tagit på sig idag.

Vi har bestämt att idag skall vi köra ner alla gamla dåliga eller snarare slutkörda vitvaror, som står i garaget. Det var två frysboxar och tre kylskåp. Kylskåpen hade stått där i flera år och kommit att användas till att förvara dukar och lakan och handdukar i. Vi hade också ställt ner några stolar som vi tyckte skulle kunna slängas nu. Vi hade nog räknat med att mamma skulle sätta sig emot. Det hade hänt förut. Jag tänker på när vi skulle sätta upp en rullgardin i hennes sovrum. Hon stod bredvid och trilskades hela tiden. Hon ville inte alls ha en rullgardin där. Men vi visste att hon skulle ändra sig efter ett tag. Så har det varit förut när vi skulle fixa till det för mamma. Hårt motstånd först men efter ett tag blir det jättebra. Nu var hon så bestämd att hon satte sig i en av stolarna. I ren protest för att vi inte skulle få slänga mera. Hon säger alltid: ”det står väl inte i vägen eller?” Nej, inget står i vägen hos mamma. Hon bor i ett trevåningshus som är fullt möblerat, minst sagt. Min svåger räknade senare på eftermiddagen hur många stolar/fåtöljer och soffor/hammockar som mamma har. Han fick ihop 57 stolar och 12 soffor. När jag berättade det för mamma svarade hon: så bra att ha när vi skall ha kalas. Hon lever fortfarande kvar i den tiden då det var fullt hus därhemma. Visst händer det att vi är många hos mamma, men inte 57 stycken på samma gång. Och med 12 soffor skulle det räcka till över 70 personer. Ja ok, med mammas styrka så blir hon nog 100 år. Då kan det kanske behövas många sittplatser. Det är ju bara 4 år kvar dit.

Jag avslutade besöket hos mamma med att greja i pappas garage. Där är alldeles fullt med verktyg av alla olika slag. Jag minns att pappa gillade att sitta där. Han hade en liten radio som han lyssnade på under tiden, som han flyttade sina saker från det ena stället till det andra. Jag tror aldrig att han klarade att slänga något enda litet. När jag nu ser alla de små burkarna med skruvar och spik, med olika reservdelar, gamla glödlampor och använda kaffemuggar så förstår jag att varken mamma eller pappa slängt något. Båda växte upp på bondgårdar. Man hade användning för allt – någon gång. Det är lite av ett Alaska i miniatyr hemma hos mamma. Det finns så gott om plats att man inte behöver göra sig av med något. Det är som mamma säger: det står aldrig i vägen.

Efter allt detta arbete så behöver jag mycket vila nu. Jag får nog ett kraftigt bakrus i morgon. Det gör inget för jag skall ändå vara hemma och måla hela dagen och det är inte så tröttande för kroppen, mest för huvudet.

Jag ringde till en av mina söner och bad om hjälp. Han kom med sin skåpbil och parkerade utanför VSA. Nu har jag hämtat hem de tre stora dukarna som jag tänkte måla i VSA´s ateljé på Karl Johansgatan. Tyvärr är det för trångt där och för mycket folk som vill prata. Jag är inte som Lerin. Han sa i en intervju, när de frågade honom om han inte stördes när det var så många människor inne på Sandgrund när han satt och målade, att han hade lätt för att stänga av. Det har inte jag. Kommer det någon som tilltalar mig så kan jag inte stänga av. Men han är stor han och kanske mera van. Jag är inte riktigt i samma position.

Målarateljé i uterummet

Det känns faktiskt riktigt jättehäftigt att ha så stora dukar att ta sig an. Och jag slipper att åka in till stan varje gång jag skall ta ett penseldrag. Det känns riktigt mysigt. Än så länge är jag inte riktigt säker på hur det skall bli. Men jag kämpar på. Många fåglar blir det. Jag tycker alltid det är spännande att se vart det bär hän. Innan jag börjar har jag bara en pytteliten aning om vad det skall bli. Sedan bär det iväg och blir något helt annat i slutet. Jag blir alltid lika förvånad över resultatet.

Torslandatidningen 4 september 2013

Torslandatidningen kom och jag läste artikeln som handlade om Konstrundan Västra Hisingen den 21-22 september där jag skall vara med. Det skall verkligen bli spännande att ställa ut mina målningar här hemma. Jag hoppas det kommer riktig mycket besökare och tittar.

Två härliga dagar med fullt upp. Det är det jag gillar mest. Att vara igång med saker som jag tycker är viktiga för mig. Jag åkte iväg till Burgården, till Göteborgs utbildningscenter. Där sitter studievägledare på drop in och det är bara att vänta en liten stund så kommer en och hämtar. Så får man lägga fram sitt ärende. Jag presenterade mig som farmor och sa att det inte var mig det gällde. Det förstod han, sa han. Ett av mina barnbarn har inte trivts i den skola han gått och vill byta. Nu vill han bli fotograf och vill byta program från samhäll till estetik och media. Man pratar så mycket om att det skall vara lätt att byta linje om man ändrar sig. Det visade sig inte alls vara så enkelt. Alla ämnen fanns inte med och skulle han läsa estetik och media så måste han vara med från början. Då får man nog vara jättebestämd i sitt val om man skall stå ut med att få två redan genomförda år i gymnasiet helt oanvändbara för fortsatta studier. Det visade sig att han måste börja från ettan en gång till. Otroligt, men han var bestämd. En bra fotoutbildning var vad som gäller och den skall kunna byggas på efter studentexamen.

Ingen av de studievägledare som han talat med tidigare hade upplyst honom om att han måste registrera sig på riksplanet. Som tur var fixade  studievägledaren på drop in det med farmors underskrift. Dagen efter for vi runt till de sex skolor i Göteborg som hade Estetik och Media på sina program. Den blivande fotografen skulle ställa sig i kö på respektive skola. Det gällde att komma först i kön så man blev uppringd när skolorna själva skulle fylla de sista platserna. Det var häftigt för en farmor att få vara med och köra runt och leta oss fram till de olika adresserna. Jag har väl aldrig sett så många olika skolor och så mycket fräckt klädda ungdomar tidigare. Skolorna i innerstan ser inte alls ut som de skolor jag gått i. Det finns ofta inga matsalar och inga gympasalar. Sånt får man gå till andra ute på stan för att få. Skolgårdar och matsalar med skolbänkar för var och en har väl inte funnits sedan jag gick i skolan, efter vad jag kan tro. Här såg jag ungdomarna sitta i inglasade grupprum och göra grupparbeten. Sånt hade vi inte på min tid, men det såg häftigt ut. Och ingen var tyst, alla pratade överallt. Men det var säkert ljudisolerat i glasrummen. Det var en ny värld för farmor. Jag styltade med överallt med kryckan till hjälp, ur bilen, nästa skola, in i bilen och så vidare. Vi avslutade uppdraget på restaurang innan vi trötta åkte hem. Det var många intryck. Men så himla kul för mig som farmor att få vara med på ett hörn.

På kvällen var jag med Göran på Studiefrämjandet Falken och lyssnade på hans föredrag om Påskön. Det kom 20 personer och lyssnade. Jättekul och jätteintressant.

Dagen började med GP-läsande i sängen fram till halv  tio. Så frukost med en grov leverpastejmacka, ett ägg, en tallrik med yoghurt naturell och blåbär och musli, te och juice. Lite trött är jag efter nattens bravader. Mitt vänsterben ger mig inte särskilt långa sovperioder. Det är som elstötar som förs ner genom benet.

cross-trainern mitt i vardagsrummet

Så snart jag känner den första stöten så går jag upp och trampar på min cross-trainer. Ibland är jag så trött att jag försöker stretcha bort stötarna. Jag drar och sliter i benet. Om inte det hjälper är jag tvungen att inse att det är bara att gå upp och trampa. Då har det kanske gått ett par timmar om det är alltför illa. Så illa var det inte i natt. Jag åker med en väninna till banken. Hon behöver hjälp med att få lån till en lägenhet som behöver göras i ordning och känner sig inte säker på vad man skall fråga om. Vi parkerar i p-huset. Jag har bara kryckan med mig. Tyvärr har jag tagit på mig ett par Ecco höstskor som det är en centimeters hög klack på. Vi går sakta. Jag måste koncentrera mig på varje steg nu. Den vänstra foten vill gärna hänga ner och vrider sig gärna inåt. Håller jag inte koll är det risk att jag lägger krokben på mig själv. Längre fram går en lång kvinna. Hon gungar fram på sina höga klackar med rak rygg. Jag blir avundsjuk. Tänk om jag kunde gå så. Reslig. Med mina 152 cm kan jag aldrig bli reslig, men bara lite. Här bakom kommer jag som en gammal gumma gående med en krycka. Jag känner mig ju inte särskilt gammal. Det känns trist. Vi sätter oss ner när vi kommit fram till banken. Här är jag säker. Det här är min planhalva. Här vet jag vad som skall sägas. Efteråt knallar vi ut från banken, tillbaks till bilen och kör vidare mot badhuset. Min vattengympa har startat för hösten. Varje måndag klockan 12. I poolen ligger redan alla de andra 16 fruntimren. Tänk att det alltid bara är kvinnor som tränar. Det är väl inte så konstigt att gubbarna dör före oss kvinnor. De sitter väl bara där hemma och pöser framför tv´n. Det är likadant på yogan, bara kvinnor. Nöjd och trött far jag hem. Jag lägger mig på altanen i solskenet en stund. När jag vilat skall jag ta itu med den där besvärliga målningen som jag aldrig blir nöjd med. Men vänsterbenet har inte fått nog. Jag försöker stretcha lite men ger upp. De är lika bra att ta skeden i vacker hand och ge sig ut på en promenad med rullatorn. Jag är inte glad. En halvtimmespromenad ovanpå vattengympan är lite väl mycket. På vägen tänker jag på alla som slipper MS och spasticiteten och ändå är griniga och tycker synd om sig själva. De har väl något annat som gör dem olyckliga antar jag. Ibland tycker jag så himla synd om mig själv. Jag tycker att jag kämpar på. Alla nätter. Alla dagar. Balans med roligt och träning för att hålla humöret uppe. Så jag inte blir alldeles omöjlig för min omgivning.