Britt Marie Skogh – Dave

En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva

Konstföreningen VSA

Publicerat mars 17, 2013 av Britt Marie

Svara

Jag har just återkommit från min halvtimmespromenad. Jag känner mig alltid så lycklig när jag går. Alla mina sinnen är fokuserade på hur det känns i kroppen, hur det känns i benen och hur andningen hjälper. Ibland åker mina tankar iväg. Då måste jag samla ihop mig igen, få igång andningen i takt med att benen lyfts och se till att kroppen gungar med. Jag rör mig lite som en mannekäng med svängande höfter. Jag drar kraften ur magmusklerna och har alltid spända muskler i ljumskarna.

norrsken i Torslanda

norrsken i Torslanda

Jo tankarna far iväg ibland när jag är ute och promenerar. Ikväll kunde jag inte låta bli att tänka på årsmötet i den lilla konstföreningen VSA. Alla är så otroligt engagerade. Dagordningen gicks igenom. Hade någon något ytterligare som skulle diskuteras? En ny medlem ville diskutera hur ateljén används så den lades till som en särskild punkt. Årsredovisningen och budgeten gicks igenom. Föreningens ekonomi är inte särskilt bra. Det gäller att hålla i kronorna. Bidragen för kultur är inte jättestora även om VSA ändå är väl omhändertagna jämfört med många andra.
Den nya medlemmen tyckte sig inte blivit välkomnad så som hon väntat sig. Hon tyckte en himla massa och det mesta, eller snarare allt, var inte till VSA´s fördel. Vi blev nog alla lite illa berörda av hennes agerande och försökte försvara oss med positiva förklaringar. Det gick åt pepparn. Hon var jättearg när hon gick ut mitt under diskussionen. Trist kändes det.

VSA´s teatergäng 2009

Hela teatergänget Scenkommet efter Gnosjö-föreställningen 2009

Jag tänkte tillbaks på vad som egentligen hände under mötet på min halvtimmespromenad. Jag borde ha sagt att här kommer vi inte och begär. Hit kommer man för att ge mer än man får. Man delar med sig av sin glädje och får dubbelt tillbaka.

Att komma till VSA och tro att man kan kräva är inte rätt inställning. Av vem skall man kräva. Det finns ju ingen ansvarig. Alla hjälper till med det de klarar av. Och det är stora skillnader i vad man klarar av. Vår ordförande har till och med svårt för att andas och han är en riktig faiter.

Hans Carbe, ordförande i konstföreningen VSA

Hans Carbe, ordförande i konstföreningen VSA

Livet med MS (multipel skleros)

Jag heter Britt Marie Skogh Dave, blev pensionär i oktober 2011 och bor i Göteborg.
Sommaren 1995 fick jag veta att jag hade MS. Under en promenad i Lysekil märkte jag att min vänstra fot inte gick att styra. Den klafsade liksom i marken när jag gick. Jag var oerhört trött. Jag fick veta att det antingen kunde vara hjärnblödning eller MS. MS blev diagnosen.
Skoven kom titt som tätt under de första åren men ligger sedan några år tillbaks och lurar. Det är jag otroligt tacksam över. Jag hoppas de ligger där i många år framöver, men man vet aldrig med MS.

Jag är en aktiv person. MS öppnade vidgade vyer. Jag kom in i en helt annan värld. Min begränsade revisorsvärld, som jag levt i under en stor del av mitt yrkesverksamma liv, lämnade jag bakom mig.
Det tog några år innan jag hittade rätt, och frågan är om jag någonsin hittar rätt. I min nya värld finns inga begränsningar – bara nya möjligheter.

Sedan jag lagt ned verksamheten i min revisionsbyrå har jag gått på kurser i akvarell-, olja och akrylmåleri, silversmide och fotoredigering. Jag har haft mina konstverk och silversmycken utställda, har hållit föredrag med bildvisningar och redigerat flera filmer. Och, det häftigaste av allt, jag har deltagit som skådespelare i flera teaterföreställningar.

Jag har också haft möjlighet att resa över mer eller mindre hela världen. Det berättar jag om i mina videobloggar.

Jag har fört ett händelserikt liv och åren efter MS-diagnosen har inte på något sätt blivit mindre omväxlande. MS-en, och också åldern naturligtvis, för med sig nya begränsningar, som jag måste ta ställning till. Jag försöker hela tiden ligga steget före.

Arbetsterapeuten Raja hjälper mig med det jag behöver för att kunna ta mig fram i världen. Allt från krycka till rullstol. Med min nya eldrivna tre-hjuling kan jag cykla på kapp med mina yngsta barnbarn Theo och Sebbe och snart har jag en elmoppe, som kommer att öppna nya världar.

Att leva ett trivsamt liv med MS fordrar ett gott humör, stor initiativförmåga och massor av träning. MS-kroppen är alltid ofantlig trött. Det är en svår balansgång att få till det där med träning och trivsel i lagom doser och att inte låta tröttheten ta över. Man måste lära sig att bemästra en blandning av stillasittande sysselsättning med rörlig sysselsättning. För mycket av det ena är lika illa som det andra.

I samband med rehabiliteringen på Sommarsol i Vejbystrand hösten 2011 startade jag min blogg. Tre veckors rehabilitering är lång tid. Jag skulle få ta del av den friskvård och träning som jag så väl behöver: vattengympa, gym, simning, gåträning, stretching, yoga, massage och kanske lite pingis. Jag skulle få dela den gemenskapen med andra levnadsglada människor.
Jag ville blogga om allt jag skulle få vara med om på Sommarsol.

Nu även fortsättningsvis vill jag dela med mig av mina upplevelser i livet som MS-skadad och jag hoppas du vill följa med och låta dig inspireras av det jag skriver om längs vägen framöver.