Oj, det blev mycket nu. Alla händelser sprang förbi. Jag hann inte med. Jag försöker att skynda mig men hamnar någonstans bredvid allt som rör sig omkring mig. Min almanacka är fylld med allt i en enda stor röra. Det är målarkurs och silversmideskurser, Feldenkraiss-träning, vattengympa och yoga, filmdiskussioner, föredrag om livets förändringar, födelsedagskalas och opera, besökshjälp på socialkontoret, revisorsarbete med granskning av bokföring och styrelsemöte och så mitt i alltihop går min världsbästa pappa bort. Vad jag minns av hans 96-åriga liv så var han aldrig sjuk. Precis som jag. Förkylningar och influensor drar förbi men fastnar aldrig. Pappa kördes i ambulans till sjukhuset. Där låg han i fem dagar med urinvägsinfektion. Så kom det en hjärtinfarkt och så var det slut. Sjukhuset hade hört av sig om att pappa var jättesjuk nu, så det var nog bra att komma in. Alla vi fyra syskon och mamma samlades på sjukhuset. Vi hade inte förstått att det var så illa. När vi kom fram var han redan borta. Han låg där, precis som vanligt. Han såg ut som om han sov. Men när jag tog i handen och kramade om honom var han alldeles kall. Mamma kände det också och drog ner ärmen på tröjan, som han hade på sig. Av gammal vana, antar jag. Omtanken om pappa har alltid funnits där. Hon sa: ”det var så konstigt, han kom inte när jag sa att frukosten var färdig, han bara satt där”.

En ros till min pappa

Vi åkte hem. Mamma hann inte mer än innanför dörren förrän potatisskalaren satt i hennes hand. Hon var i full gång med att göra i ordning middagen. När min bror gick bort för några år sedan sa en vän: de är av bondsläkt och kan hantera sådant här. Kanske är det så? Vi jobbar oss igenom svårigheterna. Det praktiska får ta hand om sorgen. Vi var redan i gång med att fundera över hur vi skulle göra med mamma. Hon klarar sig inte ensam. Hon är som en sprattelgubbe rent fysiskt men det känns osäkert med spisplattorna, med ishalkan och med mathållningen. Och så vill vi ju inte att mamma skall känna sig ensam och ledsen. Hennes solstråle i livet hade försvunnit. Hon har ingen att ta sig an längre. Storfamiljsmamman som alltid haft mat på bordet när pappa dragit hem alla till fest. Hon hämtade maten från källaren, färdig på några minuter, alltid beredd. Nu var hon själv. Jag fick sova bredvid de första nätterna, nu har syster tagit över några nätter. Hemtjänst, begravningsentreprenören, tårtbageriet, släkt, vänner – alla skulle kontaktas. Det är nog tur att man är av bondsläkt. Vi diktade för begravningsannonsen under frukosten:
Du samlade oss alla och vi kände oss alltid välkomna
Du sa: Är du på väg hit? När kommer du?
Med ett brett leende och en varm hand togs vi emot.
Du engagerade Dig med ett stort hjärta.
I Din närhet var det alltid mycket glädje, skratt och fest.
Efter några få dagar på NÄL, tog en vind tag i Din önskan
att samla familjen till ett sista farväl.
Din glädje tar vi med oss.