Vi bodde i Nueva Andalusia, som ligger granne med San Pedro och ett stenkast från Banus. Det var i dessa omgivningar som vi mestadels rörde oss omkring i. Lilla Emma kördes hemifrån i barnvagnen efter frukost och kom hem sent på eftermiddagen. Visst hade också jag kunnat ta elmoppen samma väg, men jag var lite rädd för att inte batteriet skulle räcka. Tillgängligheten var inga problem med. Överallt finns snedställda kanter till trottoarerna.

På elmoppe längs San Pedros strand

Väl nere i San Pedro var det fantastiskt mysigt. Man kunde rulla iväg med moppen ända bort till Puerto Banus. Men det var långt och tog nog uppemot en dryg timma. Min moppe går i promenadfart och är perfekt att åka bredvid de gående med. 

Puerto Banus

Och hade jag velat ta ett bad så hade inte heller det varit särskilt stort problem. Det var byggda moppevägar lite varstans

Byggda spångar till stranden

Men det får väl vänta tills vi åker ner framåt sommaren då vattnet är mera badvänligt vad gäller temperaturen. Och det är inte tillräckligt varmt upp ännu, så något bastubad blir det inte tal om.

Jag vill ju locka alla rullande vänner till solkusten vid Banus. Jag lovar det är jättetillgängligt överallt. Och det finns gott om hotell eller uthyrningsmöjligheter nära stranden. Jag längtar redan tillbaks. Även om det är gott att komma hem – alltid.

Vi vaknade efter en kylig nattsömn. Det är förbaskat kallt på nätterna vid den här årstiden och isoleringen i spanska hus är inte den bästa. Jag hade ett extra element inställt i mitt rum, men eftersom jag gillar att sova kallt så hade jag inte satt på det. Usch, så jag frös under natten. Och spasticiteten gjorde inte nattsömnen ett dugg bättre. Men va tusan, man svarar ju ändå: Jo visst har jag sovit gott. Det hör liksom till att man svarar så. Jag visste ju att det fanns ett element för nästa natt, så problemet var inte särskilt stort. Det var så himla mysigt att få ljus och sol. Regn och rusk och kyla var som bortblåst i huvudet. En fantastisk lyckokänsla spred sig i kroppen när vi öppnade ytterdörren och ljuset flödade in. Tänk att få sitta ute och äta nära havet i början av januari

Utelunch i Banus utkanter

Vinden var lite småkylig emellanåt men vad gäller solskenet så var det helt fantastiskt. Vi mätte upp till 28 grader i lä och i solen. D-vitaminerna bara flödade in i kroppen och gjorde oss pigga. Elmoppen lyftes in i huset och ut ur huset varje dag och var med på alla utflykter. Det var en stor lycka att få ha det så självständigt. Jag kunde till och med höra mig själv säga: jag sticker iväg en stund.

Mot Spanien. Allt skulle med, tyckte jag. Men det tyckte inte Göran och efter ytterligare funderingar så tyckte väl inte jag heller det. Hur skulle det kunna bäras eller köras? En elmoppe, en rullator, två resväskor, en ryggsäck och en handväska. Och så jag som inte kan gå mer än ett kort stycke med krycka. Det blev liksom lite för mycket kom vi på när vi packade in i bilen på väg till flygplatsen. Jag var tvungen att välja. Och då valde jag elmoppen och kryckan. Med moppen så visste jag att jag skulle kunna gå med de andra på promenader och om jag ville gå uppför trappor eller där det var alltför omöjligt att ta mig fram med moppen så var det bra med kryckan. Jag fick välja bort träningen.

San Pedro i januariskrud 2013

Väskorna checkades in och for iväg på bandet. Även elmoppen checkades in och moppen och batteriet fick var sin incheckningslapp (eftersom batteriet plockades loss). Sedan kördes elmoppen till ett inlämningsställe för udda gods och togs om hand där. Kvinnan frågade om jag kunde gå eller om jag behövde hjälp, men jag kan ju gå med kryckan, så jag valde bort hjälpen. Efter 3,5 timma så landade vi på Malagas flygplats. Det var sent på kvällen och mörkt. Från nollgradigt där hemma så hade temperaturen ökat till säkert 15 grader plus. De varma vinterjackorna åkte av. Vi knallade ner för att ta emot bagaget. Det är långt men med alla rullbanden så går det ganska bra. Väskorna kom som vanligt på bandet och sist kom elmoppen. Den såg så liten och ensam ut där den stod  och sakta kom åkande fram emot oss på bandet. De hade som vi även märkt vid tidigare resor, öppnat och kollat batteriet. Det blir alltid lite strul innan vi får igång moppen efter det, men det funkade efter en stund. Så bar det iväg till biluthyrningen. Hissen ner, nej det blev fel, hissen upp igen och så bort till hållplatsen för att bli upplockade av en transferbil med kärra. Allt lastades in för transport till biluthyrningen. Där stod vår stora semestervagn. Stor för att få plats för elmoppe och barnvagn.

Framme i Nueva Andalusia

Väl framme, efter 5 mils åkande, lastades allt in i svägerskans hus och elmoppen ställdes på laddning inför nästa dags utflykter. Bordet stod dukat med spansk torkad skinka och andra godsaker och sängarna var bäddade i våra rum. PUH, så skönt att vara i Spanien.

Grått, grått, grått. Ikväll skall vi lysa upp uterummet med massor av ljus. Sju stycken av Görans gamla barndomskompisar och deras fruar kommer på trettondedagskalas. Vi bjuder på soppa av jordärtskockor som grävts upp i vår trädgård. Efter oxfilén har vi glass med havtornsbär från vår egen buske.

Havtorn från vår trädgård

Havtornsbären ligger djupfrysta på grenarna fortfarande, så nu gäller det att skynda sig så vi hinner få dem avplockade inför serveringen.

I morgon klockan 13 skall vi träffa medresenärerna, Göran dotter med familj, på Landvetter, för vidare befordran till Spanien och Malaga. Det skall bli härligt att få känna hur det känns när solen skiner. Jag är väl rustad med både rullatorn, kryckan och min fina elmoppe. Det gäller att inte råka ut för hinder som gör att jag inte kan följa med de andra. Jag kan stå ut med att vara funktionsnedsatt men inte med att vara funktionshindrad.
Jag önskar er alla ett trivsamt trettondedagsfirande och en så bra påföljande vecka som möjligt trots all det gråa. Ät mycket D-vitamin så klarar ni er bättre.

Jag har just återkommit från ett styrelsemöte i den lilla teaterföreningen Kattma, som jag är med i. Det är seriösa diskussioner med protokoll som Hans, manusförfattaren och regissören, skriver ut åt oss och följer upp vid påföljande möte. Nu var en av de stora diskussionspunkterna hur bemanningen ser ut och vilka repetitionstider vi skall delta i under våren. Föreställningen ”Allting finns” har sin premiär den 9 mars klockan
19 i ABF-husets bottenvåning i Allén nere vid Järntorget.

Detta är den preliminära affischen för teaterföreställningen ”Allting Finns”
Jag skall vara värd och kommer att ta emot er. Jag hoppas ni blir riktigt många.

En av diskussionspunkterna vid mötet var också Kattma-dagen den 21 februari i samma lokaler klockan 19. Alla är hjärtligt välkomna. Vi kommer att underhålla med trevliga berättelser och sång och spel. Själv skall jag berätta om hur det är att hitta fram till den sysselsättning jag alltid önskat mig med hjälp av min MS-diagnos. Man måste få hjälp på traven när man skall förändra sitt liv. Sjukdomen MS blev min hjälp.

Och tänk att Hans hade tagit med en punkt som hette ”Britt Maries idé”. Jag blev jätteglad. Idén känner ni redan till: det skall handla om Hilma och Alaska. Så nu börjar vi dra i många tåtar vad gäller det projektet. Det kanske blir verklighet ändå. Jag kan knappt tro att det kan vara sant. Men det är lång väg kvar, PUH, alltför lång. Gå in på videobloggar här på min hemsida och kolla Görans föredrag och känn er inspireras. Vårt första planeringsmöte blir den 23 januari. Spännande, eller hur?

”The three lucky swedes”

Så kom vi då över på den andra sidan till ett alldeles nytt och oanvänt år. Förr när jag jobbade minns jag hur svårt det var att vänja sig vid att skriva ett nytt årtal. Nu tycker jag det svåraste är att invänta dagarna då man kan starta upp de nya rutinerna. Man skall ta det lugnt i dessa dagar. Det säger alla. Man skall ha det lugnt och skönt. Vad gör man då, till skillnad från det man gör i vanliga vardagen? När man jobbade så kunde man ju ligga och läsa eller bara vara hemma med barnen och kanske ta en prommis eller åka pulka. Jo, visst var det lugnt och skönt. Det var sånt man gjorde när man inte behövde gå till jobbet. Men nu? Som pensionär? Det är ju lugnt och skönt varenda dag. Alldeles åt pepparn för lugnt. Och skönt, visst, men lite tråkigt blir det väl. Jag ligger i startgropen och bara längtar tills träningen börjar och tills jag kan börja måla igen. Det tar tid att börja måla. Man måste vara i rätt stämning. Min erfarenhet är inte så lång, så att jag klarar av att spotta ur mig en bild så här en ledig dag. Den krystas fram. Med stort arbete. Och ibland blir det inte alls bra. Då får jag ta tag i det en annan dag och måla över.

Nu har jag förberett årsboksluten. Jag har lite jobb kvar från revisorstiden. Det är kul, men bara ett tag. Jag är glad att jag inte har det som min huvudsyssla numera. Jag har just talat med min datakompis. Vi filosoferade över hur vi skall ta tag i det där med dramadokumentären om Hilma. Han är proffs på att filma också. Jag fick ny energi.

Guldgrävare på stranden i Nome, Alaska

Fylld av ny energi bestämde jag mig för att genast börja skriva på ett manus för den sedan länge planerade filmen ”I Hilmas fotspår”. Here we go again