Jag har just återkommit från ett styrelsemöte i den lilla teaterföreningen Kattma, som jag är med i. Det är seriösa diskussioner med protokoll som Hans, manusförfattaren och regissören, skriver ut åt oss och följer upp vid påföljande möte. Nu var en av de stora diskussionspunkterna hur bemanningen ser ut och vilka repetitionstider vi skall delta i under våren. Föreställningen ”Allting finns” har sin premiär den 9 mars klockan
19 i ABF-husets bottenvåning i Allén nere vid Järntorget.

Detta är den preliminära affischen för teaterföreställningen ”Allting Finns”
Jag skall vara värd och kommer att ta emot er. Jag hoppas ni blir riktigt många.

En av diskussionspunkterna vid mötet var också Kattma-dagen den 21 februari i samma lokaler klockan 19. Alla är hjärtligt välkomna. Vi kommer att underhålla med trevliga berättelser och sång och spel. Själv skall jag berätta om hur det är att hitta fram till den sysselsättning jag alltid önskat mig med hjälp av min MS-diagnos. Man måste få hjälp på traven när man skall förändra sitt liv. Sjukdomen MS blev min hjälp.

Och tänk att Hans hade tagit med en punkt som hette ”Britt Maries idé”. Jag blev jätteglad. Idén känner ni redan till: det skall handla om Hilma och Alaska. Så nu börjar vi dra i många tåtar vad gäller det projektet. Det kanske blir verklighet ändå. Jag kan knappt tro att det kan vara sant. Men det är lång väg kvar, PUH, alltför lång. Gå in på videobloggar här på min hemsida och kolla Görans föredrag och känn er inspireras. Vårt första planeringsmöte blir den 23 januari. Spännande, eller hur?

”The three lucky swedes”

Så kom vi då över på den andra sidan till ett alldeles nytt och oanvänt år. Förr när jag jobbade minns jag hur svårt det var att vänja sig vid att skriva ett nytt årtal. Nu tycker jag det svåraste är att invänta dagarna då man kan starta upp de nya rutinerna. Man skall ta det lugnt i dessa dagar. Det säger alla. Man skall ha det lugnt och skönt. Vad gör man då, till skillnad från det man gör i vanliga vardagen? När man jobbade så kunde man ju ligga och läsa eller bara vara hemma med barnen och kanske ta en prommis eller åka pulka. Jo, visst var det lugnt och skönt. Det var sånt man gjorde när man inte behövde gå till jobbet. Men nu? Som pensionär? Det är ju lugnt och skönt varenda dag. Alldeles åt pepparn för lugnt. Och skönt, visst, men lite tråkigt blir det väl. Jag ligger i startgropen och bara längtar tills träningen börjar och tills jag kan börja måla igen. Det tar tid att börja måla. Man måste vara i rätt stämning. Min erfarenhet är inte så lång, så att jag klarar av att spotta ur mig en bild så här en ledig dag. Den krystas fram. Med stort arbete. Och ibland blir det inte alls bra. Då får jag ta tag i det en annan dag och måla över.

Nu har jag förberett årsboksluten. Jag har lite jobb kvar från revisorstiden. Det är kul, men bara ett tag. Jag är glad att jag inte har det som min huvudsyssla numera. Jag har just talat med min datakompis. Vi filosoferade över hur vi skall ta tag i det där med dramadokumentären om Hilma. Han är proffs på att filma också. Jag fick ny energi.

Guldgrävare på stranden i Nome, Alaska

Fylld av ny energi bestämde jag mig för att genast börja skriva på ett manus för den sedan länge planerade filmen ”I Hilmas fotspår”. Here we go again