På avslutningskvällen samlades vi för att knyta ihop våra upplevelser. Stefan plockade fram Martinas anteckningar över våra förväntningar som vi berättat vid ankomsten. Det var ingen tvekan om att våra förväntningar har överträffats med råge. Ingen hade någonsin väntat sig att få uppleva allt detta. Jo, jag visste ju. Jag berättade för de andra att jag blev så otroligt lycklig över att få en plats även i år. Jag visste ju. Någon frågade mig vad jag tyckte var bäst med vistlesen i Saxnäs. Jag tänkte efter noga, men kunde inte hitta något märkvärdigt med snö, blåst, god mat och trevligt sällskap. Det jag kände som störst var känslan. Jag mindes den från förra gången jag var här. Känslan inne i kroppen. Alla vi skadade, funktionsnedsatta människor som blir behandlade som om vi klarade bestiga berg. Det finns bara inga hinder. Allt genomförs enligt planerna. Oavsett väder och oavsett funktionsnedsatthet – inga funktionshinder. Vi bärs fram av våra ledsagare, Stefan, Stefan, Martina och Tommy.

Vi är framme vid sista dagen. Avslutningen sker med det största arrangemanget. Vi blir upppkörda med bandvagn till högsta berget

Med bandvagn upp på toppen på Marsfjället

Bandvagnen for fram upp på fjället längs markerade leder. Det blåste kraftigt och vi blev varnade att ta det försiktigt. Men att en gång i livet stå högst upp och låta sig hindras var inte vår melodi

Högst uppe på MarsfjälletBandvagnen tog oss ner till kåtan där vi fick värme och blev bjudna på sovas-grytaUtanför kåtan vid Marsfjällets fot

Klockan 19 var det samling. Åtta scotrar och nästan lika många äggsläp fylldes med oss förväntansfulla själar. Danny i täten med en av killarna bakpå. Danny har till uppgift att se till att alla hänger med. Han flyger som en skottspole fram och tillbaka för att fråga hur vi har det och om det går bra. Vi drar iväg än en gång långt in i fjällvärlden och stannar vid ett litet timmerhus. De mest mobila gräver fram ingången och gör fem höga trappsteg ner till öppningen. Det är viktigt att det blir bra att gå på. Gudrun och Thomas och Lotta skall bäras ner och många av oss andra är utan balans eller har svårt för att gå på grund av något annat.

Alla skall med, nerför trappan och in i värmen

Roland bestämmer sig för att sitta ute. Jag tyckte lite synd om Roland. Jag trodde han skulle frysa. Men vi har bara några få minusgrader och här inne i fjällskogen blåser det inte så farligt. Gissa om jag var avundsjuk på Roland när jag kom ute efter en stund och fick höra honom berätta att han sett ett fantastiskt norrsken. Alltså, det var det som jag mest drömde om, men inte ens vågade hoppas på. Jag såg norrskenet, men det var inte med färg så jag var väl inte helt nöjd. Men det går säkert fler tåg.

Vi åt lika gott som vanligt. Det är helt fantastiskt vad Danne eller Stefan kan fixa ihop så här i en liten stuga. Bara brasan gav ljus i nattmörkret.