Jösses vad veckan går fort, redan fredag. Min telefon har ramlat i stengolvet och behöver en pinkod för att funka. Nu lever jag helt tidlös. Jag sover när jag blir trött och vaknar när ljuset lyser in genom fönstret. Jag blev jättetrött efter dagsutflykten igår och sov över middagen. Redan vid 6-tiden vaknade jag utsövd och satte på tv-n för att kolla tiden. Vid 8 knackade Lotta och Kerstin på dörren för att kolla om jag levde. Visst är det härligt med kompisar som har koll. Jag berättade att jag var tidlös men att jag var på G till frukosten.

Framför brasan i fjällstugan

Idag var ett besök på Ricklundsgården inplanerad. Där hålls föredrag om en gammal konstnärsgård. Det är intressant, men eftersom jag varit där tidigare, (jag var i Saxnäs även 2010) och dessutom i onsdags så hoppade jag över det idag. Jag måste berätta att jag var där i onsdags på poesiafton med bygdens folk. Vi lyssnade till dikter av vår store nobelpristagare. Det var jättemysigt.

Det är torsdag och en heldag på fjället är inplanerad. Vi samlas efter frukost klockan 10.00 utanför hotellporten. Det är 2 plusgrader och inte särskilt mycket vind. Det är en hel del pyssel för våra ledare att få in alla på olika platser. Jag får en plats bakom Anton och vi drar Kerstin i pulkan bakom. Kerstin fick en stroke för några år sedan och kan inte gå alls. Hon lyfts ner i pulkan. Vi drar iväg. Redan efter en kvart upptäcks att vår scoter har för lite bensin och att en annan scoter har för lite olja. Allas vår käre Danne åker tillbaks och hämtar. Det gör inget att vi sitter och väntar. Vi har det så trivsamt var vi än är. Lyckokänslan att vara med i gänget här högt uppe i fjällvärlden är så fantastiskt skön att inget kan få oss ur spår.

På väg i pulkan

Resan fortsätter. En liten omplacering måste till för att scotrarna skall funka bättre. Jag placeras i pulkan tillsammans med Lotta och Thomas. Jag är liten och får plats lite varstans. Det blåser lite på fjället så det känns riktigt skönt att få krypa ner i pulkan med en filt över benen.

I över en timme far vi över fjället och kommer fram först framåt tvåtiden till sjön där vi skall fiska. Två små fiskar dras upp, men Danne har fixat pytt uppe i fjällstugan alldeles i närheten. Gissa om pytten smakade bra. Ingen pytt är som Dannes……….

Nu har jag blivit bjuden på gammeldansk från fickplunta ute i solen och dessutom fyllt på med en irish caffe, så nu tänkte jag att jag skulle berätta lite snabbt om spadagen på onsdagen. Alla hade satt upp sig på listan över vad de mest önskade sig. Vi kunde välja på halvkroppsmassage, ansiktsrengöring, fotvård eller örtbad. Jag valde halvkroppsmassage och ansiktsrengöring till klockan 16. Så jag hade hela dagen för mig själv. 

På förmiddagen drog jag iväg över isen på mina fina skidor. Skidspåren var inte de bästa eftersom scotrarna hade farit fram där, men det var otroligt mysigt. Det funkar jättebra att få fram benen. När man fått upp takten går det jättebra att med hjälp av armarna och stavarna  få igång åkningen. Jag åkte ända bort till sjökanten där skogen tog vid. Där vände jag och tog samma väg tillbaka. Nu var inte kraften densamma i benen. Jag slängde mig ner och vilade på ryggsäcken en stund.

Nu återstod att ta mig uppför den branta backen upp till vägen – utan skidorna. Med hjälp av andningen som jag lärt mig på yogan så tog jag mig upp och återkom till rummet nöjd och helt utmattad. Sedan var det fantastiskt skönt att få lägga sig på massagebritsen och bli väl omhändertagen…………….

Ett digert program väntade oss. På tisdag drog vi ut på scoterutflykt. Klockan 10.00 stod vi resklara med overaller och hjälmar och varma stövlar och vantar på. Stefan hade gjort upp ett schema på hur vi skulle kunna placeras. Några fick sitta i en vagn som drogs efter scotern och några fick sitta på bönepallen bakom föraren. De som var mest vågade körde själva.

Vi har fyra stycken i gänget som inte kan gå. De lyfts upp i vagnen. Där sitter man på goa renskinn och har filtar över. Alla skall vara med, ingen får ligga kvar hemma på hotellrummet, inga hinder – bara funktionsnedsatthet.

Vi är på scotersafari. Jag sitter bakom Stefan. Långt ut i vildmarken far vi. Det blåser så routen har lagt om. Färden börjar med att en av våra mest vågade herrar drar uppför en backe och välter. Han är som en 20-åring, fast egentligen närmare 70, tror jag. Alla rusar fram och ställer scotern på rätt köl. En annan väg tar vi. Det har fallit mycket nysnö och det gör det svårare att hålla kurs. Skidorna framtill kör ibland åt ett annat håll än det man vill. Ytterligare en scoter välter, upp igen och ny fart. Hardy som har stora besvär med att hålla kroppen i styr och Roland som normalt tar sig fram i rullstol är proffsen som far i täten. Här är de kungar. De har varit här uppe i fjällvärlden och kört scoter jättemånga gånger tidigare.

Vi är framme och njuter av fjälluften. Skönt efter att ha haft scoterångorna i näsan under färden. Vi serveras en härlig chiliconcarne. Det smakar mycket bättre än alla andra concarne jag någonsin ätit tidigare. Antagligen beroende på omgivningen och hela miljön runt omkring som är så otroligt vacker……….

Efter ankomsten till Saxnäsgården blev vi hjärtligt välkomnade av de som skulle ha hand om oss under kommande vecka. Det var Martina, naprapat tillvardags, Stefan, smed, Stefan, personlig assistent, Tommy, MC-förare och Anton,som läser turism i gymnasiet. Alla har de blivit inbjudna av NHR och naturligtvis har de alla stor erfarenhet av umgänge med funktionsnedsatta människor av olika slag.

Vi fick en härlig macka och lite tid till upp-packning före middagen klockan 18. Efter middagen lyssnade vi under en timmas tid till berättelsen om hur det är att leva som same här uppe i lapplands fjällvärld. Vi fick se en mängd fantastiskt vackra bilder som visade årets alla årstider och hur sysselsättningen kan se ut för en renägarefamilj, allt från renskiljning till flyttning av renhjorden.

Sedan samlades vi för presentation. Vi fick i uppgift att berätta om våra förväntningar. Det var bra. I vanliga fall brukar man vid presentationen berätta för varandra om sjukdomen. Här fanns inga sjukdomar. Vi var totalt 13 personer. Tre var medföljande man eller hustru. Övriga var fysiskt funktionsnedsatta på ett eller annat sätt, mer eller mindre. Alla hade stora förväntningar och man såg att alla kände stor lycka över att få vara i fjällvärlden. Den fjällvärld som är så svår att få ta del av som funktionsnedsatt utan hjälp. Nu fanns hjälpen här och vi skulle få njuta som förr…………