Klockan 19 var det samling. Åtta scotrar och nästan lika många äggsläp fylldes med oss förväntansfulla själar. Danny i täten med en av killarna bakpå. Danny har till uppgift att se till att alla hänger med. Han flyger som en skottspole fram och tillbaka för att fråga hur vi har det och om det går bra. Vi drar iväg än en gång långt in i fjällvärlden och stannar vid ett litet timmerhus. De mest mobila gräver fram ingången och gör fem höga trappsteg ner till öppningen. Det är viktigt att det blir bra att gå på. Gudrun och Thomas och Lotta skall bäras ner och många av oss andra är utan balans eller har svårt för att gå på grund av något annat.

Alla skall med, nerför trappan och in i värmen

Roland bestämmer sig för att sitta ute. Jag tyckte lite synd om Roland. Jag trodde han skulle frysa. Men vi har bara några få minusgrader och här inne i fjällskogen blåser det inte så farligt. Gissa om jag var avundsjuk på Roland när jag kom ute efter en stund och fick höra honom berätta att han sett ett fantastiskt norrsken. Alltså, det var det som jag mest drömde om, men inte ens vågade hoppas på. Jag såg norrskenet, men det var inte med färg så jag var väl inte helt nöjd. Men det går säkert fler tåg.

Vi åt lika gott som vanligt. Det är helt fantastiskt vad Danne eller Stefan kan fixa ihop så här i en liten stuga. Bara brasan gav ljus i nattmörkret.