I förra veckan berättades i ett radioprogram om det ofantligt stora behovet av bra sysselsättning för äldre. Det gick rakt in i min kropp. Här har vi levererat färdiglagad mat, hjälpt till att städa och handla och sett allt färdigköpt kaffebröd i kylen. Jag kom på helt andra tankar. På torsdagsmorgonen låg jag och funderade över hur jag skulle kunna hjälpa min mamma och pappa på bästa sätt. Jag bestämde mig för att åka upp till dem på eftermiddagen efter träningen. Nu skall vi göra saker tillsammans.
Efter 17 mil norrut, men på motorväg numera, kom jag in och överraskade framåt 6-tiden på kvällen. Jag hör att det pratas och brötas i övervåningen. Jo visst, min fantastiska syster hade slängt ut alla mattor och höll som bäst på att städa rent i badrummet. Hon är en riktig ängel. 
Sysselsättningen var inplanerad. Efter frukost på fredag morgon letade vi fram mammas gamla svarta handskrivna receptbok. En äpplekaka och en romkaka skulle vi baka. Men först måste vi till stan för att handla. Alla tomflaskorna skulle med för inlämning. Pappa ville inte följa med för han hade så jättebesvärligt med yrseln. Kan någon hjälpa mig att tala om vad man gör med yrseln. Den är ett stort problem för pappa. Han tar alvedon och tycker att det hjälper, men det måste nog till annat. Jag tänker främst på träning. Mamma gick omkring länge i det stora matvaruhuset. Hon granskade noggrant bröden och korvarna och när hon kom till kaffebrödet så blev det jätteintressant. Fast vi skulle ju baka själva nu. Hon lade tillbaks det hon tagit när hon kom på det.
När väl hushållsassistenten kom fram och arbetet med bakningen började växte mamma. Det här var hennes gata. Hon styrde och bestämde. Äggen och sockret skulle i först. Det skulle gå länge, tills det blev alldeles vitt. Sedan skulle mjölet och bakpulvret i och så mjölken och smöret. Formen skulle smöras och mjölas. Hon vände och vred på formen så att mjölet spreds runt omkring i hela formen. Hon kollade att ugnen stod på 175 grader och ställde klockan på 50 minuter.
Så var det lugnt ett tag. Under tiden kakan stod i ugnen rullade jag upp håret på mamma. Sedan tog vi itu med romkakan.
Lördagen blev pappas utflyktsdag. Då var han fit for fight. Vi slängde en massa gamla tidningar och annat i sopcontainrarna. Sedan bar det iväg till Systembolaget. Där knallade pappa omkring och valde. Vi skulle ju ha kalas på lördagskvällen och se på melodifestivalen. Vin och starköl och cognac. Detta var julafton för pappa. Han gillar verkligen kalas och mycket glada gäster. Vi tog en sväng till fiskaffären också och köpte räkor och några torskfiléer och fiskbullar. 
Vi hjälptes åt att duka bordet i finrummet med finporslinet och silverbesticken. Jag hade bestämt att mamma skulle lära sig att göra Janssons frestelse, så det fick bli huvudrätten. Det är inte det att mamma inte kan, men hon har glömt. Hon mindes inte ens vad Janssons frestelse var. Men när vi körde igång så var det inga problem alls.
Mamma springer lätt som en vessla, upp och ner för trapporna och när hon skall bada tar hon sig lätt i och ur. Inte behöver hon gå på gym varenda dag. Med pappa är det värre. Han sover och vilar och sover igen. Han har full service. Det enda han behöver göra är att ta på sig kläder och gå på toa. Under vintern finns inget att göra säger han. Han hämtar inte ens posten nere vid vägen i brevlådan. Det gör alltid mamma numera. Förra året ramlade hon och slog sig illa i ansiktet. Ändå är hon totalt ointresserad av att sätta på sig stövlarna som jag satt bråddar på. Och stav till stöd vill hon inte heller använda. Hon fnyser när jag berättar att de skall få en ny dusch installerad i källaren, eftersom pappa inte kan ta sig ur badkaret. Hon tycker att pappa bara velar. Jag måste hitta på bra träning till pappa. Hjälp mig snälla ni!
För min del är det en superbra träning. Trappsteget som jag använder på gymet behöver jag inte. Här tar jag trapporna. Mamma och pappa betraktar mig som ungdomen i huset. Jag hämtar och lämnar och är igång hela dagen. Det kräver, men det är fantastiskt trivsamt att vara till hjälp.
När jag kommit hem på måndagsförmiddagen lägger jag mig och somnar tvärt. Jag ställer klockan på 12 och åker iväg till redcord-träningen. Det gäller att inte ge upp.
