Klockan var ställd på ringning till sju. Jag hade träningstid hos Eriksbergs Rehab klockan kvart över åtta. Det var inte alls mysigt att gå upp så tidigt. Hela kroppen sa emot. Den hade jobbat med ryckningar i vänsterbenet varannan timma under nästan hela natten och ville fortsätta att sova i några timmar till.
Eftersom det var första gången jag tränade där, så fick jag ta den tid de gav mig. Jag har inte tränat ordentligt på hela kapp-året. Bara suttit och sytt. Nu har jag en hög uppförsbacke att ta mig uppför.
Jag lyckades inte komma i tid. Fem minuter för sent. Det är svårt att beräkna tiden. Jag har inte kört in till stan på jättelänge så här tidigt. Nu upptäckte jag att alla andra också var ute och åkte. På väg till jobbet. Sedan trängselavgifterna kommit tar många vägen förbi oss i Torslanda. Som väl är finns inga trängselavgifter här ute på landet. Barnen, som var på väg till skolan, tryckte på knappen för övergångsställena över allt. Det tog tid.
Jag parkerade bilen på handikapp-parkeringen utanför. Tog hissen upp och hängde av kappan i omklädningsrummet. Sjukgymnasten Jörgen var redan på plats. Jag började uppvärmningen med att cykla i tio minuter. Utsikten var fantastisk. Båtarna som for omkring ute på Göta Älv i solskenet kunde få vilken trött gammal pensionär som helst att tänka positivt. Minnet från träningen uppe på tionde däck när vi tuffade fram bland isflaken nere i Antarktis övärld dök upp i mitt huvud. Jag kände mig glad och nöjd över att äntligen få komma igång med träningen.
Efter cyklingen var det rodd och balansträning och armträning. Timman gick jättesnabbt. Jag knallade ut i omklädningsrummet efteråt. En äldre dam, säkert upp emot åttio år, satte sig andfådd på stolen bredvid. Hon gillade också träningen. Hon berättade att hon varit sjuk och hade inte kunnat träna på ett helt år. Samma som jag, tänkte jag. Och så berättade hon att hon nu äntligen kunde börja dansa. Va, dansa, sa jag, var då? Tja, överallt där de spelar upp till dans, sa den gamla damen. Jag berättade att jag hade besvär med balansen, så det där med dans kunde jag inte klara av. Ja, men det går väl att träna upp, svarade damen. Jo, jo, visst går det att träna upp.
Jag kände att jag mött min överman. Jag som alltid skall vara så kavat. Jag som klarar allt. Jag kände mig mycket yngre än damen som dansade. Men det är inte alls säkert att det var så. Jag minns mammas svar när jag en gång föreslog henne att gå ut i trädgården och sätta sig tillsammans med de andra. De andra var pappa, som var ett år yngre än mamma och min systers svärmor som är fem år yngre än mamma. Alla var en bra bit över nittio. Men mamma svarade ändå: ”nej jag vill inte vara där ute med de där gamlingarna”. Hon tyckte att hon passade bättre i köket med matlagningen och oss döttrar, än att sitta och småprata i trädgården. Tänk så olika syn man kan ha på åldrar. Den där pigga dansanta damen är säkert mycket piggare i kroppen än vad jag någonsin kommer att vara.
Jag kom hem. Supertrött efter träningen. Det blev inte särskilt mycket gjort på hela dagen efteråt. Kroppen hade fått för mycket. Jag känner träningsvärken bak i ryggen. Men jag kände mig glad och nöjd. Ännu nöjdare blev jag när mannen från bilanpassningen ringde och meddelade att ombyggnaden av rampen bara skulle kosta 13.000 inklusive moms. Jag som trott att jag skulle bli av med hela sparkapitalet. Så nu blir det en kortsemester till Hedemora inom de närmaste veckorna och snart kan jag åka in till stan på egen hand och köra omkring med min elmoppe på shoppingrunda.
Författararkiv: Britt Marie
Avslag för bilanpassning-för gammal
Det ringde en vänlig dam från Försäkringskassan. Efter att jag i slutet av förra veckan sänt in den ansökningsblankett, som Försäkringskassan skickat till mig, hade hon fått på sitt bord att ta beslut.
För superlänge sedan, antagligen för drygt ett par år sedan, så sökte jag bidrag till bilanpassning hos arbetsterapeuten och begärde då också intyg från min MS-läkare. Nu hade Försäkringskassan fått in sjukintyget från läkaren och ville också ha in själva ansökan från mig. Försäkringskassan har fr.o.m i år tagit över bilanpassningsärenden från arbetsterapeuterna. Säkert hade mitt ärende blivit liggande. Damen som ringde sa att det finns fem olika punkter som styr vilka funktionsnedsatta människor, som får bidrag till bilanpassning. Alla punkterna handlade i olika varianter om att man skall vara
under 65 år och ha barn under 18 år. Jag hade blivit informerad om det vid handikappmässan i förra veckan. Då sa killen från AutoAdapt, som bygger om bilar till funktionsnedsatta människor, att jag var för gammal. Damen från Försäkringskassan var ledsen över att inte kunna hjälpa mig och sa, att om hon hade kunnat bestämma så hade jag fått det jag behövde. Jag svarade att som egenföretagare är jag van vid att inte få något från Försäkringskassan. Jag tackade för hennes deltagande och lade på luren. Jag kände mig sänkt och gammal. Jag är ovan vid att söka bidrag och har alltid klarat mig själv utanför den där svären. Nu hade jag gjort mig besvär med att fylla i alla uppgifterna som Försäkringskassan begärt av mig och det jag fått veta är att jag är för gammal.
Tyvärr var jag tvungen att få sjukersättning när MS-en tog överhand. Det var en besvärlig tid. Jag minns att jag grät framför kvinnan som jag hade att göra med hos Försäkringskassan. Jag hade fått nog. MS-en tog all kraft. Jag tyckte rysligt synd om mig själv. Jag bestämde mig för att så sänkt skall jag aldrig mer bli. Sedan dess har jag klarat mig så gott som helt själv. Kraven som Försäkringskassan ställer är att man skall vara sjukling i sitt livsförande. Jag är pigg och glad och jobbar på i mitt eget aktiebolag. Jag kommer att fixa det där med bilanpassning alldeles själv och jag kommer också att köpa min egen elmoppe. Någon handikappad trött sjukling som blir körd i rullstol av min käre man hoppas jag klara mig undan ett tag till. Men man vet aldrig vad som händer i framtiden. Än så länge kan jag vara stor i käften och det skall jag njuta av tills vidare.
Handikappvärlden, en snårskog
Snacka om åldersdiskriminering. Jag var på handikappmässan idag. Leva och fungera heter mässan. Jag var lite nyfiken på vilka snygga rullstolar som finns på marknaden nu och hur jag skall lösa bilproblemet. Vi började att titta runt på billösningarna. I vår handikappanpassade stora plåtburk Honda Odyssey så går det ut en ramp, som man sänker ner på sidan av bilen med hjälp av ett manöverdon med knappar. Tyvärr är rampen bara anpassad för de små lätta vanliga rullstolarna, som man driver manuellt. Min lilla elmoppe är bara någon centimeter för lång, trots att vi sågat av stödhjulen där bak. Det gör att rampen inte går att få upp eller ner utan stannar på vägen. Eftersom det inte finns elmoppar som är så små måste rampen bytas ut.
Tyvärr är det också så att de som bestämmer vad man skall få för hjälper inte godkänner min lilla elmoppe. Den är inte säker att köra, påstår man. Ok, jag kan också tycka att den välter lite för lätt. Så vi åkte till hjälpmedelscentrum, jag, arbetsterapeuten och Göran, för att titta ut en säker elmoppe. Men tyvärr kom man på att en så tung elmoppe kan inte fästas fast i vår plåtburk på ett tillräckligt säkert sätt. Det är därför jag kallar vår bil för plåtburken.
Vi tittade på jättefina bilar med ramper bak och på sidan. Det var lärorika diskussioner. Vi bestämde oss för att ta reda på vad det skulle kosta att bygga om vår bil. Rampen i vår bil skall tas bort. I stället skall en ramp som viks ut och som lutar snett neråt utåt monteras fast. Utvikningen skulle ske med autokontroll. Vi träffade en kille från företaget som importerat och handikappanpassat vår plåtburk. Han skulle kolla vad det kostar och återkomma med besked.
Så träffade jag killen från Autoadapt som hade varit med mig till hjälpmedelscentralen vid ett tillfälle, då en liftarm eventuellt skulle monteras in i vår dåvarande Volvo V50. Vi kom vid det tillfället underfund med att vår V50a var för låg. Det gick inte att montera in en arm i den bilen. Det var därför vi bytte till plåtburken. Jag berättade att vi bytt bil nu och att den är mycket större. Nu är det time att fixa en liftarm. Det var då han sa, att mitt ärende var avslutat nu. Han frågade hur gammal jag är. När han fick veta att jag är 68 år sa han: då är du för gammal. Fr.o.m den 1 mars 2015 är det helt kört att få bidrag till allt för mig. Tidigare hade jag fått veta att jag skulle kunna få bidrag till att installera liftarmen. Nu var det nada.
En ny tankegång började ta fart. Jag tänkte på vad Carl Jonas Love Almqvist sa: Dock skall den klokhet skattas, som denna goda regel minns, att rätt värdera vad som finns, och inte enbart vad som fattas. Nu var jag utanför systemet. Nu fick jag fixa allt själv. Jag tänker på att jag köpt den för 5-600.000 kronor handikappombyggda plåtburken för bara drygt 100.000 kronor. Den är bara 5 år gammal och har gått jättelite. Då slog det mig att visst har jag råd att bygga om den så att den passar mig och min elmoppe. Visst kan jag förstå att inte staten accepterar att en snart 70-årig gammal tant, som väl bara vill köra bil till operan eller till konstutställningar, skall få bidrag till bilanpassning. Att jag är egenföretagare och fortfarande jobbar i mitt aktiebolag med allt från redovisning och deklarationsupprättande till måleri och smycketillverkning, är ju inget de känner till. Visst förstår jag. Och när jag tänker så, så känner jag mig riktigt fri. Nu gör jag som jag vill. Det finns mängder med fina handikappombyggda begagnade bilar. Så när jag inte längre vill köra omkring med vår plåtburk så är det bara att byta. Och då kommer jag att kolla att min elmoppe får plats före köpet. Man lär sig. Det är en snårig värld och man får ha tålamod och ett gott humör för att stå ut. Men nu är jag på G med ombyggnad av rampen. Alldeles själv, med min egen plånbok.
WED/RLS en folksjukdom
Under fredagsförmiddagen styrdes återigen plåtburken söderut mot Skåne. Jag skulle träffa mina ms-kompisar på sommarsol i Vejbystrand.
Lisbeth hade sammankallat oss. Vi var åtta i gruppen och det var hälften som kom. Det är ju så i vår situation att man måste prioritera sin tid kraftigt för att orka med det man mest gillar. Ibland hjälper inte heller prioriteringar. Man orkar helt enkelt med allt. Vi som kom hade i alla fall väldigt trevligt. Den som tror att vi bara sitter och tycker synd om varandra tror helt fel. Vi är precis som alla andra som träffas och utbyter tankar och erfarenheter från den värld vi lever i. Vår värld är intressant, lite annorlunda. Och det betyder mycket att träffas och berätta om de erfarenheter man gjort i olika sammanhang.
En av tjejerna, som jag kallar turistchefen för hon jobbar fortfarande 75 %, är den av oss som är minst påverkad av sjukdomen. Trots det hör man henne säga: jag är mycket mer begränsad än er andra, för jag kan inte gå särskilt bra, bara mycket korta sträckor och jag har inte kommit så långt att jag ens skaffat krycka, än mindre rollator eller rullstol. Det finns ingen i hela världen som ser henne eller oss andra som sjuklingar när vi sitter. Vi babblar på och får vi i oss lite vin eller whisky så har vi ännu roligare berättelser. Här ser ingen vår dåliga balans. Jag tar elmoppen tillbaks till rummet och somnar gott.
Även jag sov gott den där natten. Jag berättade för Lisbeth att jag inte fick sova på nätterna. Hon använder Sifrol och tar den första redan under förmiddagen. Lisbeth tyckte jag skulle prova den svagaste, 0,18 mg. Så på kvällen tog jag en halv tablett, av den svagaste. Jag sov hela natten, förutom de två gånger jag av gammal vana gick på toa. Jag somnade om igen utan att det ryckte i benet och vaknade före väckarklockan halv åtta.
Det var fantastiskt att slippa elstötarna, men jag kände mig inte utsövd. Så efter frukost och morgongympa knallade jag tillbaks till sängen och somnade tvärt. Och på eftermiddagen efter helkroppsmassagen slumrade jag till igen en halv timma. Jag kände att det nog var något lurt med det där Sifrolpillret. Jo, jag hade sett att Lisbeth nickar till mitt i ett samtal och att hon har svårt för att hålla uppe huvudet. Hon ser supertrött ut. Kan det vara Sifrolens biverkning? Jag hade inte hört henne säga det, men hon hade kanske vant sig vid att hennes liv skall se ut så.
Jag parkerade bilen precis utanför min altandörr och bar ut resväskan och alla kapporna, som jag hade haft med för att visa mina rehabkompisar vad jag jobbat med under det gångna året. Att jag skulle få sålt en av kapporna hade jag inte vågat drömma om. Det var superkul.
Nu var det lunch. Jag märkte att något var fel i vänster sida, lite bakåt ryggen till. Det gjorde så ont att jag var tvungen att avbryta den trevliga lunchen och ta två stycken alvedon och lägga mig på en soffa. Jag låg där och funderade över hur det skulle gå med hemkörningen, om jag skulle kontakta läkare och vad det kunde vara som poppade upp så plötsligt. Det jag närmast kom att tänka på var njursten. Lyckligtvis avtog värken efter vilan. Jag sa hejdå till de andra och for hem.
Efter hemkomsten skickade jag ett mail till kompisarna om att resan hem gått bra. Jag kollade också mina nyinkomna mail. I ett av dem kunde jag läsa:
Hej!
Hamnade på din blogg då jag googlade på stretching Jag har lidit av WED/RLS sedan 25-årsåldern. Denna neurologiska sjukdom kan yttra sig på lite olika sätt, men typiskt är obehag ( krypningar, värk) som lindras av att man reser sig och rör benen. PLMS (Periodic limb movements of sleep) är en vanlig kombination med ovanstående sjukdom, ofrivilliga ryckningar i benen. Om du känner att detta stämmer på dej kan du få mer info genom WED-förbundet, som sedan kan vara till stor hjälp vid läkarbesök. Många läkare är dåliga på både att ställa diagnos och att behandla oss. Hälsningar Lena
Jag gick in på WED-förbundets hemsida. Där fanns mängder med bra information och jag såg genast att det där stämde superbra in på det jag har. Jag kom fram till att jag nog har sekundär WED/RLS. En underliggande sjukdom eller medicinskt tillstånd kan medföra sekundär WED/RLS, och när det framgångsrikt behandlas, så försvinner som regel WED/RLS-symtomen. Jag läste noggrant och diskuterade med min egen livmedikus här hemma. En lista över vilka sjukdomar som kan ligga bakom var bland annat blodbrist/järnbrist. Vi kom fram till att jag skall börja med att beställa tid för blodprovstagning och också kolla om jag har B12 och folsyrebrist. Jag ringde upp vårdcentralen där jag är listad men fick veta att jag måste ha tid hos läkare och läkartiderna kommer den 20 april, så då får jag ringa igen. Konstigt kändes det att man skall ringa om en vecka igen. Det borde väl bara vara att boka in och se till att läkarna kommer. Någon nämnde att det är stafettläkarna som styr. Men jag har väntat i flera år på att få svar på varifrån mina elstötar i benet kommer ifrån, så jag kan nog stå ut ett tag till Nu känner jag ny entusiasm inför vad som komma skall utifrån detta nya med WED/RLS.
Konstrundan i Österlen
Det är helt otroligt vad viljan kan driva på om det bara är något alldeles oerhört jätteviktigt. Jag har just genomfört en konstrunda i Österlen. Förra gången jag var där var det tillsammans med mina arbetskompisar på kontoret i Gårda. Jag fick två övernattningar på Kiviks värdshus med helpension och resa i 50-årspresent. Jag hade fått i uppgift att pricka ut de konstnärer, som jag ville titta på och så körde vi runt. Tänk vilken otrolig present. Jag har aldrig glömt det och nu ville jag göra om det igen.
Det är bara det att nu är jag inte lika frisk som jag var för snart 19 år sedan. Men jag har ett större intresse för konsten nu än då. Och det hjälper mig på vägen.
Vi sov över två nätter på fina gamla Åhus Värdshus. Vi hade beställt hela helgpaketet från långfredagen till påskdagen med frukostar, middagar och ett after noon tea, som hette duga. Under långfredagsmiddagen åt vi oxfilé till förrätt. Fast det liknade mera oxsvansfilé, för de tre filéerna som låg på tallriken var så små. Och så åt vi en laxrätt till huvudrätt och sist en mängd olika smaker på efterrättsglassen. Allt fantastiskt arrangerat på tallriken i olika färger och smaker. Femrättersmiddagen på påskaftonen åt vi tillsammans med en blekingekusin. Det var ett ståtligt helgpaket. Där rök hela veckopengen. Men det var det värt. Det lever jag jättelänge på.
Hemma, innan vi åkte, hade jag planerat vilka konstnärer vi skulle besöka. Jag ville se blandteknik, textil, smyckekonst och måleri. Jag fick så jag teg. Det var ofantligt mycket letande efter den där gulröda bollen och ÖSKG, som var kännetecknet för konstnärer som deltog i konstrundan. Över allt fanns det skyltar där det stod Ateljé, Konst eller hängde gulröda band. Men det var ”konstparasiter”, som vi kallade dem. De var säkert inte alls sämre, men vi hade bestämt oss för att vi bara skulle besöka konstnärer som deltog i Konstrundan. Jag har ju Konstrundan Västra Hisingen framför mig i september och det är viktigt att se hur andra ställer ut.
Efter fyra timmars åkning från Göteborg i hällande solsken, startade vi rundan med en västerbottenpaj ute på gården till Tjörnedala Konsthall i Baskemölla, strax norr om Simrishamn, där samlingsutställningen fanns.
Så här första dagen hade jag ringat in sju konstnärer i området runt Simrishamn. Vi hann med fyra. Sedan var vi jättetrötta och for de fem milen upp till Åhus för att vila en stund före middagen. Det kostar på att åka i fyra timmar och att sedan under konstrundan leta sig fram efter kartan och ta sig in och ur bilen. Skulle jag ta med elmoppen eller rollatorn eller kryckan? Vid samlingslokalen valde jag rollatorn. Hjulen fastnade i alla runda stenar som gården var stensatt med. Det hade varit bättre med kryckan.
Dag två startade direkt efter frukost vid niotiden. Nu var det området runt Kivik som gällde. Tio stycken konstnärer hade jag tittat ut. Vi hade tagit med en extra macka från frukosten för att inte behöva lägga tid på ätandet. Fast en liten paus med kaffe och våffla kunde vi inte motstå. Och så det där med kisseriet. Var fanns alla toaletter, som jag skulle behöva? Som tur var räckte tenablöjan långt. Jag fick byta i bilen. Göran har en ängels tålamod. Inget hade varit genomförbart utan hans hjälper och otroliga tålamod. Ja, visst säger jag det till honom. Det är viktigt att han vet att jag uppskattar allt han gör för mig. Annars skulle han nog inte stå ut med alla mina påhitt. Jag hittar på långt mer än vad jag själv klarar av. Han öppnar dörrar, bär packningen och lyfter ut och in elmoppen i bilen eller står och väntar på att jag skall titta färdigt än här än där.
Tredje dagen. Jag börjar känna mig mör. Nätterna är inte heller att leka med. Elstötarna i vänsterbenet vill inte ge sig. Det är dessutom fullmåne ute. Så jag drar ner rullgardinen för att komma undan det starka ljuset. Jag tar mig nerför trappan till den vackra vinterträdgården, där vi äter frukost. Kroppen känns som om den sprungit maraton, men det soliga vädret och tanken på konstrundan hjälper mig. Jag plockar full en tallrik med äggröra och bacon och pannkaka med grädde och sylt, en macka och en kopp te. Göran hjälper mig att ta det till bordet.
Tio konstnärer var inplanerade till den här sista dagen. Vi lyckades med det mesta. Nu hade vi lärt oss hur man skulle hitta. De gulröda bollarna dök upp oftare. Antagligen mest beroende på att vi lärt oss att vi inte kunde lita på kartan där alla konstnärerna fanns inprickade. Ibland låg de dörr vid dörr, ibland flera kilometer från varandra.
Nu skulle det roliga vara över. Jag kände mig som min yngste son när vi var på Liseberg när han var liten. Besviken över att inte få fortsätta. Tyst och moloken satt jag och såg skyltarna ÖSKG och de gulröda bollarna fara förbi. Det var slut. Jag ville ju till Tomelilla också. Där fanns en silverkonstnär som vi inte sett. Bilen körde på. Styrdes norrut. Över. Så trist.
Vi växlade körningen. Jag körde 20 mil. Vi pausade vid laxbutiken strax norr om Halmstad. Jag klarade att äta upp hela portionen. Efter all mat som jag töjt ut magen med under helgen, så fick jag ner allt. Gissa om jag var trött nu. Jag gick in på toaletten och grät en skvätt. Så blir det alltid när jag får för mycket. Det går liksom över styr. Och jag klarar inte att manövrera mig rätt. MS-en är i vägen. Jag vill ju så mycket mer och blir besviken. Det är tur för Göran att jag har MS. Annars skulle han aldrig kunna stå ut med mig. Och det är tur för mig att jag har Göran, annars skulle jag aldrig sluta.
Åren går men minnena finns kvar
Det knackar på dörren till mitt arbetsrum. Det är Christina, städerskan, som vill in och städa. Jag hade ringt upp skatteverket och satt på kö som nummer 57. Högtalaren var påsatt så jag kunde jobba utan lur i handen. Nu närmade sig min tur. Dammsugarljudet från vardagsrummet gjorde att jag inte skulle kunna höra. Så därför hade jag stängt dörren. Annars gör jag inte det för fantastiska Christina.
Jag höll på med att göra klart bokslut och deklaration för en smyckekonstnär. Reglerna är så annorlunda för konstnärer att jag måste fråga skatteverket om hur jag skall gå till väga. Helst skulle jag vilja lämna över uppdraget till någon som kan den här sortens verksamhet. Jag ringde upp en gammal kollega, som jag visste var proffs på det där med konst, för att höra om han hade någon att föreslå.
Inget svar. Vi hade inte talats vid de senaste 15 åren. Jag ringde en av mina tidigare yngre arbetskompisar för att få veta vad han hade för telefonnummer och om han fortfarande levde. Hon blev riktigt orolig. Så hade hon inte tänkt. Som ung tänker man inte så. Men jag tänker ofta så numera. Jag är van eftersom mamma är 98 år och det kan hända vilken dag som helst att hon inte längre svarar.
Jag fick telefonnumret och ringde upp. Det var som om vi talats vid igår. Det var han som en gång anställde mig på storbyrån. Det var också honom jag berättade först för att jag skulle sluta och starta eget. När jag sade upp mig sa han: ”men Britt Marie, det måste finnas plats här också för såna som oss”. Det värmde, ”såna som oss”. Han såg mig som sig själv. Han var stor delägare på byrån. Jag tog det som en jättekomplimang. Men jag passade inte längre in där. Det hade blivit för stort, för många låsta dörrar, opersonliga meddelanden som kom i brevlådan, flygvärdinneklädda receptionister och Bengt Olsson målningar på väggarna, som hängde så nära fiskdammen att det nästan skvätte på dem. Mina småföretag passade heller inte in. Jag drog vidare med alla mina klienter i bagaget. Jag kände glädje i kroppen när vi talade med varandra. Han blev revisor i min revisionsbyrå.
Det var fantastiska år på storbyrån. Mycket arbete, men också många glada skratt och underbara arbetskompisar. De kom tillbaks – allihop. Jag berättade att jag var lite orolig, när jag ringde upp, för om han inte levde. Han skrattade och sa, att än så länge hänger han med. Den dag han inte längre finns så kommer det att skallra i plåtburken när skruvarna från knäna faller ner och också från de nyinsatta tänderna. Linserna i ögonen kommer nog att brinna upp med honom. Och så berättade han om alla de som gått bort. Två i bröstcancer och en i lungcancer. Alla minnena kom över mig. Dem har jag kvar, de försvinner aldrig. Jag blev välkomnad att komma och träffa många av de gamla kollegorna på restaurang Manfred. De träffas där den första onsdagen i månaden klockan halv två. Men jag vet inte. Kanske är det bättre att ha alla i minnet. Jag får se.
Jag lyckades inte få något råd om vem jag skulle delegera uppdraget till, men telefonsamtalet var fantastiskt.
Åren går och det känns lite vemodigt att tänka på alla människor jag träffat. Arbetskompisar, vänner som jag kanske aldrig mer kommer att möta. Men med tanke på alla de olika arbetsplatser som jag funnits på så vore det omöjligt att samla dem. Jag har med mig dem allihop i minnet. Det känns bra.
Tomas Tranströmer död
För två år sedan fick jag en bok i present av Göran. Det var Tomas Tranströmers ”Dikter och prosa 1954-2004”. Den har legat på mitt nattduksbord sedan dess. Varje kväll läser jag en dikt. Det har blivit en naturlig vana. Nu är Tranströmer död. Men jag har honom kvar. Ja, inte Tranströmer själv, men hans ord och det är en stor lycka.
Egentligen började mitt intresse för Tranströmer i Saxnäs långt upp Lappland. Jag var där på en veckas semester. Man kunde bo på Saxnäs värdshus, äta lyxmat och ha trevligt sällskap i en fantastisk miljö. Resan beställdes genom MS-föreningen, så där fanns många likasinnade. Jag menar likasinnade med att kroppen var begränsad. Men långt ifrån sinnet. I diskussionerna fanns inga begränsningar. Eller som en av mina vänner sa: ”När benen är dåliga och man inte har så mycket man kan göra, får man försöka hitta något att lägga krutet på. Det jag har kvar är i alla fall talets gåva och då får ”krutet” läggas där!!” Den lyckan förstärks om man dessutom har en omgivning som orkar lyssna. Och det är inte alltid så självklart.
En av kvällarna i Saxnäs fick vi veta att det var diktläsning i konstnären Folke Ricklunds museum, så vi gick dit. Dikterna som skulle läsas var av Tranströmer. Ja, jag var ju van vid diktläsning från tiden tillsammans med Kajsa, min första vän efter flytten till Göteborg i mitten av sjuttiotalet. Kajsa förde in mig i en värld som var helt ny för mig.Vi låg framför brasan, barfota och lyssnade till läsningen. En av deltagarna sa: ”titta, det är så vackert när ljuset från elden lyser genom tårna”. Jag glömmer det aldrig. Orden var nya för mig. Hur kan man uttrycka sig så? Det kändes lite knäppt. Alla kändes knäppa. Och de drack så mycket vin. Jag var ovan men skulle hänga med. Jag drack vin och spydde och drack mera vin och lyssnade på deras diktläsning och berättelser som att själen egentligen fanns kvar i Australien, trots att hon nu var där med oss. Kajsa läste alltid en dikt om en liten fågel som satt på en gren. Jag kan än idag höra hur hon lät när hon läste. Nu är Kajsa mycket sjuk och ligger mest till sängs, men hennes röst finns kvar i mig.
Kajsas värld var så ny, så jag hade fullt sjå med att ta in allt runt omkring mig. Jag minns inget av själva dikterna alls.
Nu i Saxnäs på Ricklundsgården var jag bättre rustad. Jag sög in alla ord som lästes. Det var så enkelt. Jag såg allt framför mig. Precis så som Tranströmer beskriver det. Metafor efter metafor bara radades upp, den ena efter den andra och blev till en bildlik berättelse. Om trafiken, stjärnorna och döden. Det var ny diktläsning, nya dikter. Så som jag aldrig hört förut. De första orden i min bok lyder: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen” och dikten fortsätter:
” Fri från den kvävande virveln sjunker resenären mot morgonens gröna zon.
Tingen flammar upp Han förnimmer – i dallrande lärkans position – de mäktiga trädrotsystemens underjordiskt svängande lampor.
Men ovan jord står – i tropiskt flöde – grönskan, med lyftade armar, lyssnande till rytmen från ett osynligt pumpverk.
Och han sjunker mot sommaren, firas ned i dess bländande krater, ned genom schakt av grönfuktiga åldrar skälvande under solturbinen.
Så hejdas denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas till fiskljusens vila över ett strömmande vatten.
Bronsålderslurens fredlösa ton hänger över det bottenlösa.
I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen som handen griper en solvarm sten.
Resenären står under trädet.
Skall, efter störtningen genom dödens virvel, ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?”
Jag har inte skrivit så som det står i boken. Med samma avbrott. Det beror på att jag inte är så skolad att jag kan eller vill eller ens har lust med att läsa så där konstigt som jag alltid tycker att dikter läses. Jag gillar det som Tranströmer skriver men är nog skadad av allt vindrickande med diktläsning på sjuttiotalet. Det blev för märkvärdigt för mig. Jag läser sakta och tänker mig bilden för varje ord. Det är himmelskt.
Strindbergs-fan
Det var en supergrå regnig dag igår. Då är det ju inte hela världen att ligga i sängen till klockan tio på förmiddagen. Jag var glad åt att ha fått sova ända till klockan halv fyra innan vänsterbenet börjat vakna. Sedan var det kört med sovandet fram till halv åtta. Då blev jag så trött efter att ha legat och läst Strindbergs Giftas, att jag somnade om. Att läsa den boken är som en storm på öppet hav. Det kräver.
Strindberg skrev den första delen 1884 och den andra 1886. Att det är en självbiografi står helt klart när man känner till hans uppväxt. Bedrövligheterna går som en röd tråd genom hela boken, men det är något som gör hans text intressant för mig. Jag vet egentligen inte vad. Kanske väcker det funderingar eller igenkänning från egna relationer. Och det kittlar att det går att generalisera så kraftigt och uttrycka sig så vulgärt som Strindberg gör. Så här skrev han i ett brev till Verner von Heidenstam 1888, där han nämner Sonja Kovalevski, Anne Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson:
” Qvinnan såsom liten och dum och derför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall qväsas till såsom barbaren eller tjufven. Hon är endast behöflig såsom vår äggstock och lifmoder, allra bäst dock som slida!
Vem skulle våga skriva så nu för tiden utan att få utstå kraftigt motstånd från feministerna. Även om Strindberg fick utstå mycket smädelse under sin tid för det han skrev, så fanns i alla fall inte alla dessa feminister. Då hade han nog fått på tafsen.
Efter frukosten läste jag den sista Strömstads-tidningen som vi får i brevlådan tre gånger i veckan. Den sista, därför att nu har jag dirigerat om prenumerationen till mamma.
Hon hade sagt att hon inte ville ha den längre så vi avslutade hennes prenumeration. Det var bara det att när jag var uppe hos mamma frågade hon flera gånger om det hade kommit någon tidning och vilken dag det var. Strömstads-tidningen kommer bara på tisdagar, torsdagar och lördagar. Mamma har fel på gula fläcken så hon kan inte läsa utan stora svårigheter. Med supermycket ljus och stora bokstäver så går det ganska bra. Men jag upptäckte att Strömstads-tidningen hade en annan funktion för mamma. Det var en viktig grej att gå till brevlådan och hämta tidningen. Dessutom kunde hon någorlunda hålla reda på dagarna med hjälp av den. Eller i alla fall märka att dagarna går. Egentligen är det ju inte särskilt viktigt att veta vad det är för dag. Mat och avföring och sömn är ju långt mycket viktigare att det funkar. Men det kan ändå vara lite kul att få en tidning i brevlådan. Jag kom att tänka på alla vykort som vi köpt under våra resor och som aldrig blev skickade. Jag skall genast ta fram ett och skriva och posta till min lilla mamma. Med stora bokstäver så kan hon säkert läsa det alldeles själv.
Den bångstyrige pensionären
Sudokuns mysterier tar allt mer plats. Hjärngympan är viktig. Nu har klockan hunnit bli 12 innan jag kommit ur morgonbestyren med GP-läsande. frukost, klippa tånaglarna och dusch. Jag somnade vid 3-tiden efter att ha cyklat, crosstrainat, promenerat och tagit en voltarensupp. Solen skiner och nästa drag är nog att jag tar vårens första rollatorpromenad. Efter ett helt års syende har det inte blivit så bra det där med träningen, så nu går jag superdåligt. Mina ben har tappat styrkan i musklerna.
Olusten kommer smygande så nu är hög tid att stämma i bäcken. Någon vårdepression vill jag inte vara med om. Jag vet att träning gör gott, både för kroppen och för humöret. Men det tar emot. Det är så himla tungt. Rollatorpromenad, hur kul är det. Bara för att jag måste. Snart sitter jag där i rullstolen och kan inte annat. Då slipper jag i alla fall välja. Jag bara tar min rullstol och sticker iväg ut. Jag vet inte vad som är bäst just nu. Det är bara tungt. Tungt att träna. Och efter träningen är det kört med allt. Då orkar jag inget mer.
Jag måste fixa lunchen. Sedan länge har jag ju bestämt att det skall bli jag som tar över matlagningen efter den 21 mars, då kapp-projektet är över. Jag vill ha annan mat än köttmat. Men hur tusan skall jag orka det? Inget finns just nu att laga av i skåpen. Det måste bli en förberedelsedag idag. Jag måste greja veckans menyer först och be om hjälp med att handla in allt som behövs. Sedan lång tid har jag samlat recepten av Dan Strömqvist i GP. Det är ingen liten hög och skall jag laga alla recepten som jag sparat skulle det nog fylla ett helt år framåt. Idag var det recept på godare fiskpinnar som lagas från grunden och som skall serveras med potatismos, örtyoghurt, bönor, rödlök, citron och salladsblad. Det blir bra.
Nu får jag ge mig ut på promenad och kanske bli lite gladare när jag kommer hem.
Jag ”vänder blad”
Nu är första dagen i mitt nya liv. Jag har tänkt ”vända blad”. Ja, så nytt är det väl inte precis och inte heller är det gamla avslutat.
Det blev bara en kappa och ett smycke sålt vid utställningen i Strömstad. Jag slutar aldrig att tro på stordåd, jag lär mig aldrig. I mina vildaste fantasier så inbillade jag mig att allt skulle bli sålt. Jag gruvade mig för att kanske också den finaste kappan, som jag sydde sist, skulle bli såld. Det var den jag själv ville ha. Gissa vilken kappa som blev såld. Precis, rätt gissat. Men jag hade inte hjärta att säga nej. Hon som köpte kappan var så otroligt lycklig när hon väl bestämt sig.
Så nu sitter jag där med en klädstång framför mig, fylld med elva kappor och jackor och ett tiotal väskor. Det blir som ett oavslutat projekt, som hänger över mig. Jag sa före utställningen att om jag inte får sålt någon kappa så blir det Hotell Dorsia nästa. Så här nära inpå en nyss avslutad utställning så känns det inte särskilt angeläget. Man blir liksom lite sliten och trött.
Men det var en rolig grej. Jag fick samlat ihop alla mina syskon med respektive, en son med familj, en kusin, en kompis och till och med mamma kom och kollade. Fast mamma visste nog egentligen inte vad det handlade om. Hon frågade säkert tio gånger om vi snart skulle åka hem. Hon begrep inte alls att jag skulle jobba med att sälja. Men det gör inget. Det viktigaste är att hon är med, kanske mest för oss, men också lite för henne, trots att hon alltid längtar hem.
Vi får väl se hur det blir med det där med Dorsia. En dag kanske jag får kraft, annars får jag väl byta kappor oftare fortsättningsvis.
Jag löste ett sudoku och läste GP innan jag kom ur sängen sent om sider. Bara för att markera ledigheten liksom. Sedan gick det snabbt att komma igång. När jag kom in i mitt arbetsrum såg jag högen med papper som måste åtgärdas. Räkningar som skulle betalas, en del bokföringsmaterial för mitt eget företag och för den lilla teaterföreningen. Så nu har jag planerat klart för den här veckan. Två smyckekonstnärer skall ha färdiga sina bokslut och deklarationer, mitt eget bolags årsredovisning och deklaration och så några till.
Det är en helt annan värld än den värld jag har tänkt att ta mig an efteråt. Jag har tänkt länge att ta mig bort från revisorsvärlden, men det är svårt. En annan dag, men snart.