Äntligen landade jag sent på kvällen efter drygt fem timmars flygresa den 24 januari på Teneriffas södra flygplats. Ingen elmoppe fanns på plats, men det berodde bara på att vi haft för bråttom. Jag gick med kryckan den långa sträckan från planet till bagagehallen. Det kändes inte särskilt bra, men efter en stund kom en assistansarbetare körande med min lilla moppe. Vi tog en taxi den korta sträckan på drygt tre mil in till lägenheten i Torres del Sol, som vi hyrt genom lägenhetsförmedlingen Anyka Sur S.L.På nedre plan fanns en reception där vi hämtade ut nycklarna. Vi gav oss iväg till hissen. Min lilla elmoppe fick nätt och jämt plats och vi åkte upp till fjortonde våningen. Det var becksvart ute men vi såg från balkongen alla ljus från den omgivande bebyggelsen och hörde ljudet från havets vågor där nere. Å det kändes helt underbart.

Utsikt från vår balkong

Solen stod högt på himlen när vi vaknade upp nästa morgon. Balkongen vette åt söder. Det var en fantastisk upplevelse att efter bara några timmar få byta ut allt det gråa där hemma mot strålande sol och värme. Göran stack iväg till affären strax bredvid och handlade frukostmat. Vintersol låg tvärs över gatan. Klockan nio var det informationsmöte för alla oss nytillkomna gäster.

Jag tänker på den långa tid som gått sedan jag först började jobba med att komma till Vintersol och Teneriffa. Resan började redan i juni 2015. Den 23 juni 2015 skickade jag in patientansökan för externa rehabiliteringsprogram/habilitering till rehabiliteringsenheten på Sahlgrenska. Jag sökte för tredje gången till rehabiliteringsanläggningen Vintersol, Teneriffa och som tidpunkt våren 2016. Jag hade sökt redan 2011 och 2013 men fått avslag. Jag fick istället komma till Sommarsol i Vejbystrand de åren. Träningen där var fantastisk. Mycket träning alla dagar. Jag trodde mig veta att jag skulle få minst lika mycket träning på Vintersol. Jag hoppades att jag skulle få all den träning för bättre gång och balans som jag så väl behövde nu i vintermörkret. Någon semesterresa var det inte tal om.

Bougainvillea i Vintersols trädgård

Den 17 september fick jag meddelandet om avslag men att jag kunde få komma till Sommarsol i tre veckor och att programmet skulle påbörjas under perioden januari-mars 2016. Det var mitt i vintern och jag behövde omväxling i vintermörkret efter en bedrövlig höst med vinterkräksjuka och ryggbesvär då jag inte hade kunnat träna alls. Så nu var jag i ett bedrövligt skick.
Jag skrev ett långt brev den 22 september om att jag står fast vid att få komma till Vintersol på Teneriffa och att jag betalar resa och boende men vill ha hjälp till poliklinisk behandling. Anki Pilups på rehabiliteringsenheten Sahlgrenska ringde och berättade att utlandsvistelserna är starkt begränsade numera men att jag antagligen kan få poliklinisk behandling. Hon vidarebefordrade mina handlingar till Remitteringssekretariatet, Områdesstab Administration CÖ plan 3 vid Uddevalla sjukhus. Det är där man numera har hand om alla ansökningar om behandlingar utomlands i Västra Götalands landsting.

Ingången till Vintersol

Jag får svar den 1 oktober att ansökan mottagits och att uttagningen sker efter medicinsk prioritering och utifrån de anslagna budgetmedel som finns till förfogande. Den 7 oktober får jag svar att jag beviljats bidrag till högst 15 sjukvårdande behandlingar, varav max tre besök till en sjukgymnast. Det meddelas att Västra Götalandsregionen ersätter kostnaden med avdrag för 80 kronor per behandling. Dessa 80 kronor betalas precis som här hemma av mig själv tills jag uppnått högkostnadsgränsen 1.100 kronor.
Jag blev överlycklig över att det gått vägen. Jag visste ju hur bra det varit med all träning på Sommarsol i Vejbystrand. Nu skulle jag få samma lycka mitt i vintern, då det behövs som mest. Men jag begrep aldrig det där med max 15 behandlingar.

Hanna håller morgongympa s.k pinngrupp

Det var ju bara en halvtimmas träning per dag. Och dessutom i grupp, inte individuellt med sjukgymnast. Sjukgymnasten träffade jag vid en  intervju första dagen där jag berättade vad jag behövde träna. Nästa gång vid ännu en pratstund tredje dagen och sedan en slutlig pratstund sista dagen då hon ville veta vilka framsteg jag gjort. Pratstunderna var en halvtimma varje gång. Det var ju inte alls lika omfattande träning som i Vejbystrand.
Jag var på Vintersol för poliklinisk behandling. Poliklinisk vård eller öppenvård är ett samlingsnamn för sådan behandling, terapi, hälso- och sjukvård, som utförs på icke inneliggande patienter. Vården kan till exempel ges på vårdcentraler, av socialtjänsten, sjukhusmottagningar eller i patientens hem. Och ”behandling” var här träning i grupp. Min gruppträning var en halvtimmas vattengympa, morgongympa eller balansträning max 12 gånger.
Men jag var ju inte där på semester. Jag skulle ju träna för att bli pigg när jag kom hem.

Ida håller i balansträningen s.k mattgruppen

Jag bestämde mig för att köra på med den träning jag tyckte jag ville ha. Så det blev totalt 19 träningspass under tre veckor. Det var inte mycket det heller, men själva träningen var helt fantastisk. Jag fick dessutom med mig träningsprogrammen hem. De är guld värda – och roliga att följa. Nu skall jag nog kunna hålla motivationen uppe till egenträning fortsättningsvis hoppas jag. Och då har ju Vintersol nått sitt mål. För jag kan läsa i Vintersols broschyr att deras mål är just att få sina besökare att komma igång med träning på hemmaplan. Några veckors träning räcker ju aldrig för all framtid.
Så för att jag också skall nå mina mål att inte hamna i rullstol för alltid så gäller det att hänga i nu.

Efter tre veckor på Teneriffa landade jag på Landvetter. Det var nog den värsta flygresan jag varit med om i hela mitt liv. Klockan fem på morgonen väcktes jag av väckarklockan. Vi måste upp för att åka till flygplatsen Aeroporto de Tenerife Sur Reina Sofia, som bara ligger en kvarts taxiresa bort från Los Christianos där vi bodde. Jag kände redan när jag steg upp att något var fel i magen. Kanske var det den tidiga uppstigningen eller kanske att jag fått något i mig som magen inte tålde.
Vi hann inte mer än fram och ur taxin förrän magen sa till. Fram med första påsen. Så fortsatte det hela flygresan. I drygt fem timmar höll det på. En gång i halvtimman plockade jag fram nästa spypåse. Jag ulkade upp bara magsyra. När vi kom fram till Landvetter var spyandet över men jag var alldeles slut. Göran fick ta allt handbagaget. Jag tog stavarna och kryckan och satte mig i en rullstol så snart jag kommit utanför flygplanet. Jag hade ju trott att min elmoppe skulle stå framkörd där så som den brukar men den skulle i stället komma ut på rullbandet i hallen där incheckat bagage kommer. Så jag blev körd av assistans ner dit. Där stod min lilla elmoppe och väntade.
Det har gått ett par dygn nu och jag börjar närma mig verkligheten här hemma. Jag ser fram emot att få ta tag i vardagsbestyren och att få berätta om vistelsen på Teneriffa.

Jag njuter av varje dag nu. Sifrolen gör att jag får sova på nätterna och då är det lätt att leva. Det onda i ryggen har inte gått över men jag satsar på veckorna på Teneriffa. Under tre veckor i värmen kommer jag att ha hjälp av sjukgymnast i träningen alla dagar. Å det blir fantastiskt.
Idag har vi vaknat upp till ett tjockt lager med snö. Tjockt efter göteborgskt mått mätt. De har meddelat på radion att spårvagnarna står stilla. En äldre nästan blind man ringde in och tyckte att tjugo centimeters snö var väl inget att hymla över. Och jag är benägen att hålla med. Han kunde inte få tag på färdtjänst. De hade stängt till klockan elva. Jag skall försöka att ta mig till Sahlgrenska för att röntga ryggen klockan 16. Efter vad jag kan förstå så kan det väl inte vara så svårt. Vi får väl se.
Idag har jag packat hela förmiddagen. Det tar tid att sålla bort allt oviktigt. Bara det jag verkligen kommer att använda får komma ner i resväskan. Lägg fram och ta bort. Med bara handbagage i tre veckor så gäller det att tänka till. Det blir väl som vanligt att jag tagit med ”fel” kläder. Efter vad jag hört så skall det vara varmt på dagarna och kallt på kvällarna. Betyder varmt att det bara är shorts och t-shirt som gäller och betyder kallt att man måste ha långbyxor och jacka på kvällen? Jag som är så himla frusen och som inte kan gå blir lätt kall. Det skall bli intressant att se vad som blir över den här gången.
Jag har också med mig min lilla elmoppe och pumpstavarna och så kryckan förstås. Ett av målen med rehabiliteringen är att lära mig att gå på ett sätt som gör att jag inte får ont i ryggen. Det är därför jag tagit med mig pumpstavarna. Klockan halv tio på måndag morgon börjar min rehab. Då skall jag träffa sjukgymnasten som skall göra upp ett träningsprogram för alla tre veckorna. Jag ser verkligen fram emot att känna ljuset och värmen, att få åka elmoppe längst hela den långa strandpromenaden och känna vinden i håret, att traska ut i havet eller om det kanske är för kallt, kunna slänga mig i den uppvärmda poolen. Jag hoppas kunna träna upp kroppen så att jag känner mig lite mindre trött än vad jag är nu. Hela höstens ryggvärk och vinterkräksjukan har tagit hårt på fysiken. Jag har ramlat in en vana att jag går och vilar mig varje eftermiddag. När jag vaknar upp är det redan mörkt ute och då blir jag inte särskilt mycket piggare. Då blir det soffan och tv´n som gäller. Allt det vackra vita utomhus kan jag inte alls glädjas åt. Min dåliga balans tillåter inte att jag tar ett enda steg utan att riskera att ramla omkull. Och kylan gör det omöjligt att sitta och åka omkring i en elmoppe. Jag börjar alltmer inrikta mig på att jag nog skall tillbringa kommande vintrar söderut framöver.

Jösses så mycket energi som väntar på att få komma fram. Klockan fem i morse vaknade jag. Pigg som attan efter att bara ha tagit 1½ sifrol i går kväll. Det blev mycket sjukt ett tag med mycket liggande och läsande men nu är det slut med det. Sifrolen gör att benen kan få sova ifred och hela jag också. Jag är pånyttfödd igen. Träningen för ryggontet har inte riktigt gjort någon verkan ännu men att det gör ont är inte samma lidande som när jag inte kan sova. Jag har fått tid hos röntgen i nästa vecka. De skall kolla upp vad det onda är. Men jag läste någonstans att det inte går att se ens med röntgen. Och så säger ju fysioterapeuterna att man skall träna bort det onda. Vi får väl se vad nästa drag blir. Kanske en ortoped? Jag får ta det i slutet av februari, efter att jag landat från Vintersols rehabilitering.

Oljemålnng 100×100 cm 4.500:-

Vinterkräksjukan är så gott som borta nu. Det enda som inte riktigt kommit igång är bacillerna i tjocktarmen. När de väl växt till sig och tillfört den mörka bajsfärgen så är det slut på det gula bebisbajset. Det gäller att ha koll på läget. Jag ringde till Sahlgrenskas fysioterapeut också igår. Det är bäst att hålla sig borta tills man är helt säker på att inte smitta ner andra och nu skall jag ju snart träna alla dagar i hela tre veckor.
Den nyvunna energin tog tag i mig. Alla gamla tidningar röjdes iväg. Julsakerna kom upp på vinden. Gardinerna tvättades, ströks och hängdes upp i stället för julgardinerna. Bokhyllorna rensades från krafs som blivit liggande. Å det finns mycket mera att ta av. När jag tagit på mig röjarglasögonen så ser jag lådor och hyllor fyllda med grejer som inte blivit använda på flera år. Dessutom är det nog så att levnadssituationen förändrats så att det aldrig någonsin kommer att bli använt. När jag tittar efter riktigt ordentligt så ser jag två stycken datorer som sparats för säkerhets skull. Där finns kanske material som måste kunna hittas. Men det är inte sant för jag har tagit ut allt på papper och satt in i pärmar. Och pärmarna slänger jag efter hand. Först ut i garaget i några år och sedan på tippen. Ett skåp är fullt med gamla kameror, telefoner och sladdar och kontakter. ”Kan vara bra att”, eller hur?

Nu har jag repat mig efter alla olika pärser. Efter att ha sovit två hela nätter är jag fit for fight igen. Jag lämnade Gabapentinen och övergick till Sifrol och det var ett bra chackdrag. Den där dagen då jag var som ett vrak efter en hel natts utebliven sömn så bestämde jag mig för att aldrig mer, aldrig mer vill jag ha det så. Jag var så slut så jag grät för allt. Jag orkade inte med mig själv. Ett sådant liv kan man inte leva med. Så på kvällen tog jag en kvarts Sifrol och ytterligare en halv när jag gick till sängs. Jag vaknade klockan två på natten och kände oron för att det skulle starta igen, så jag tog en kvarts tablett. Eftersom det var ett tag sedan jag tog Sifrol så fick kroppen så den teg. På morgonen vaknade jag med lite huvudvärk och var trött. Men jag hade sovit!!!!

Oljemålnng 100×100 cm 4.500:-

Efter hand under dagen så blev jag pigg som en lärka. Jag lyckades göra färdigt ett helt bokslut med årsredovisning och deklaration för en av mina sista klienter. Å det kändes skönt att ha varit till nytta efter alla dessa bedrövliga dagar.
Jag tittade på filmen om Katrina Thaikon och gjorde mig färdig för natten. Jag tog en kvarts tablett vid sextiden på kvällen och ytterligare en halv när jag skulle sova för natten. Det gick vägen. Nu har den andra natten gått och jag har sovit.
Om alla ni som sover gott alla nätter visste hur bra ni har det så skulle ni känna lyckan i er kropp tydligare ni ni vaknar på morgonen. Man tar för givet så mycket här i livet utan att glädjas. Det är synd.

Oljemålning 100×100 cm 4.500:-

Idag har jag bara njutit av allt runt omkring. Jag ringde till min sjukgymnast klockan åtta och berättade att jag inte blivit riktigt av med vinterkräksjukan ännu. Diarrén vill inte ge med sig. En timma senare ringde samma sjukgymnast och berättade att hon inte kunde ta emot mig klockan halv elva eftersom hon hade fått magsjuka. Hon hade inte lyssnat av sin telefonsvarare.
Det var så skönt att få ta det lugnt och ändå vara pigg. Jag ringde en kär gammal väninna och vi talade med varandra i telefon länge. Vi har känt varandra i snart fyrtio år. Vi träffades när jag var reseledare på skidresorna upp till Hemsedal under slutet av sjuttiotalet. De var ett stort gäng som åkte upp för att åka skidor och jag bjöds med på deras midsommarfirande. Nu har vi kvinnor startat en bokklubb. Mest för att ha en anledning att träffas och att ha något att samla oss omkring. Det är fantastiskt att ha lyckan att ha kvar vänner sedan så lång tid tillbaks.

Ingen rast och ingen ro. Det börjar bli en lång enformig bedrövelseblogg detta. Men jag kan inte låta bli att skriva om hur jag har det i min vardag. Alla dagar är inte lika kul. Och inte alla nätter heller.
Jag sitter vid frukostbordet och försöker få i mig lite mat. Tårarna bara rinner utefter kinderna. Efter nattens vedermödor så har jag ingen ork kvar. Ja det är inte vinterkräksjukan nu längre. Den har gett sig av. Kanske hade jag legat för mycket till sängs? När jag så började röra på mig så vaknade nerverna till liv. De kom på fel spår och trodde att det var dags att sätta igång. Det var bara det att det var fel tid på dygnet. Jag hade tagit mina Gabapentin-ampuller precis som jag brukar. En runt klockan halv fem och en innan jag går och lägger mig för natten. Men jag kunde inte sova. Jag funderade över om jag druckit kaffe. Men så var det ju inte. Klockan blev halv tre. Fram tills dess så var det bara mest omöjligt att sova. Kroppen var liksom igång. Precis som efter kaffedrickande.
Sedan började helvetet. Det var spasticiteten som startade. Och den ville inte ge sig. Spasticiteten känns som elstötar i benet, eller i båda samtidigt ibland. Det går inte att ligga stilla. Jag har hört att man torterar fångar med att droppa iskalla vattendroppar på huvudet under natten så inte fången kan sova. Så känns det för mig. Det finns inte en chans att sova. Jag går upp och trampar på min cross-trainer. Jag räknar till hundra nedtramp med vänsterbenet. Räknandet är mest för att jag skall hålla ut och inte sluta efter bara några få nedtramp. Det är inte så lätt att hålla ut när klockan är 03.21.

Eget tillverkat hängsmycke

Jag gör ett försök och går och lägger mig. Efter bara fem-sex minuter kommer elstötarna igen. Jag går upp. Den här gången trampar jag på träningscykeln. Hundra nedtramp, och sedan till sängen. Nej, det hjälpte inte. Tillbaks till cykeln. Nu trampar jag hundrafemtio nedtramp, kraftigare och snabbare. Och så sängen. Nej, inte nu heller. Jag går till cykeln en tredje gång. Nu är jag trött på att räkna. Jag trampar jättelänge tills jag är jättetrött. Nu skall väl benet ha fått så det tiger. Nej, det gick inte den här gången heller. Jag är super-super trött och ligger kvar i sängen och gör lite stretch-övningar. Trött. Försöker sova. Klockan är tio över fyra. Jag går upp och går fram och tillbaka över sovrumsgolvet. Gråter. Känner hopplösheten. Jag vill inte ha den här förbannade kroppen. Kunde jag så skulle jag kliva ur den. Är det inte det ena så är det det andra. Flera promenader. Jag provar med en kvarts Sifrol. Det har jag inte tagit på så länge. Jag tror att Gabapentin-ampuller slutat att verka nu. Det har varit så i ett par tre veckor att jag tyckt att de inte riktigt verkat som förr. Jag trampar återigen på cross-trainern. Mest för att få lite omväxling. Om jag gör samma hela tiden och det inte hjälper så gråter jag mycket mer. Jag måste hela tiden hitta på nya träningsformer. Kanske det här går vägen. Kanske det här hjälper. Att tänka så håller mig någorlunda uppe i humöret.
Klockan närmar sig fem nu. Jag lägger två stycken alvedon i ett glas. Skall de lösas i vatten? Jag vet inte. Men det kanske går lite fortare om de är lösta. Jag tänker: kanske tar jag för mycket med två. Jag tar upp den ena ur glaset, låter den andra lösa sig lite till och dricker ur. Det tar nog en stund innan alvedonen verkar så jag går några varv till över sovrumsgolvet. Fram och tillbaks. Tio gånger. Jag räknar för nu är jag som ett vrak. Jag måste hålla igång så nervryckningarna går över. Jag går och lägger mig, men tvingas upp igen. Det finns ingen annan väg. Med elstötar som gör att benet rycker till kraftigt så kan jag inte ligga kvar. Vraket rör sig ostadigt över golvet nu. Nästan ramlar men tar stöd i väggarna eller sängen eller fönsterkarmen.
Någon gång efter halv sju måste jag ha somnat. Det var så klockan var senast jag kollade. Då var det fortfarande kolsvart ute. När jag vaknade var klockan halv elva. Frukosten stod på bordet. Jag är alldeles slut. Jag vet att den här dagen kommer att vara helt förstörd. Får jag bara sova igen den uteblivna sömnen så överlever jag den är pärsen också.
Nu har jag bestämt mig för att börja ta Sifrol ett tag igen. Kanske kan det vara bra att växla olika sorter. När den ena inte längre värkar så tar jag den andra. Det brukar vara i två högst tre månader, sedan är det dags att växla. Jag skall ringa till vårdcentralen och be dem fixa ett nytt recept på Sifrol för snart är de gamla slut. Å vad jag önskar att jag slapp den där tortyren. Jag känner mig nästan lite orolig för att gå och lägga mig. Jag vill inte vara med om det igen, och igen, och igen.

Det var en pärs. En sådan start på det nya året hade jag inte riktigt tänkt mig. Nu börjar vinterkräksjukan lugna ner sig, men jag är fortfarande lite mör. Jag har svårt för att mobilisera krafter till något riktigt att göra. Nu har jag i alla fall tagit mig upp ur sängen. Jag har duschat och satt på mig en klänning. Bara för att markera att nu är jag frisk.

Theodor Kallifatides

Jag plöjer den ena boken efter den andra. Nyss avslutade jag Theodor Kallifatides bok ”Med sina läppars svalka” som handlade om ett ungt par som emigrerade från Grekland till Australien och allt som händer i samband med deras emigration.

Svetlana Sleksijevitj

Jag fick Svetlana Aleksijevitj bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” i julklapp´. Jag läste ut den i natt. Det var skönt. PUH! Jag lovar det var ingen gladlynt läsning. Jag tvingade mig igenom den. Det var segt det sista. Så jobbigt att jag inte klarade av att läsa riktigt alla berättelserna. Jag hoppade över varannan mot slutet av boken. Det blev för mycket bedrövelser. Alla borde läsa den boken. Jag kommer för alltid att avsky allt som har med krig att göra. Boken återger intervjuer med sovjetiska kvinnor som var med och deltog i andra världskriget mot tyskarna. De var prickskyttar, stridsvagnsförare, sjuksköterskor, läkare, piloter, bagare och tvätterskor. Alla hade de valt att få komma till fronten och kriga. De ville försvara sitt fosterland. 20 miljoner sovjeter dog under de fyra år som kriget pågick. Alla de som kom hem som invalider nämns inte i antal i boken. Man blir berörd. Svetlana Aleksijevitj skriver bakpå sin bok ett uttalande som sagts av en av alla de hundratals kvinnor som hon intervjuat: ”Det finns bara en enda utväg: Att börja älska människorna. Att förstå dem med kärlekens hjälp.”
Hur skall jag nu kunna förstå att vi inte kan dela med oss av vårt välstånd till alla de som behöver vår hjälp idag?

Armhävningar för ryggen

Dagarna fylls med träning och sömnad nu. Träningen börjar ofta redan vid halv fem på morgonen. Då värker ryggen och längtar efter rörelse. Gabapentin-medicinen som lugnar spasticiteten och som jag bara tar för att få sova slutar att verka mot slutet av natten. Ryggvärken väcker mig. Det är bara att sätta igång. 10 armhävningar x 3 eller 4 eller 5. Så har fysioterapeuten bestämt. Jag har fått två stycken program av två olika fysioterapeuter. Program, som skall hjälpa mig att bli av med det onda.
För att komma ur sängen måste jag först göra några rörelser. Jag ligger på rygg med böjda ben och vajar med knäna åt sidorna, jag svänger utsträckta armar och knäppta händer  åt motsatt håll. Allt för att få rörelse i ryggraden.

Styrka ben

När jag var i tonåren berättade doktorn att jag hade skolios. Jag har inte, förutom några få ryggskott under åren som gått, haft särskilt ont i ryggen. Men nu, eftersom jag går snett på grund av att mitt vänsterben har s.k. droppfot, så klarar inte ryggen av det längre. Allt ”knicksande” som måste till för att jag skall få fram vänsterfoten har tydligen skadat kotorna. Ja, jag vet inte om det är riktigt förklarat, men så är min egen förklaring. Jag skall tillbaks till fysioterapeuten på Sahlgrenska på fredag. Då skall jag ta upp det här till diskussion. Jag vill ifrågasätta om träning är det bästa sättet att bli av med det onda. Om det redan är skadat, vad är det då som kan bli reparerat genom träningen? Det är förbaskat tungt att träna när man har så ont. Bara att ta sig ur sängen tar en evinnerlig tid och att ta på sig byxor eller att torka sig i stjärten efter att ha varit på toa…. Jag lovar det är inte alls mysigt.

Rörelseträning

Det som ändå får mig att hålla igång är tanken på att jag skall till Teneriffa den 24 januari. Jag skall dit på rehab i tre veckor. Jag fick en länk från en kompis igår, titta in på länken:  http://www.youtube.com/watch?v=bbjqEBB_bQM&sns=em.
Innan dess gäller det att vara fit for fight. Hur skall jag annars kunna göra mig nytta av allt de har att erbjuda?
Det är ju inte så att träningen bara skall vara bra för att ta bort det onda i ryggen. Det skall också göra så att jag inte får ont i en framtid och får styrka i de muskler som ändå är ok. Jag tror att alla, även friska äldre människor behöver träna. Tyvärr är det ofta så att man inte inser det förrän det är för sent. Tja, kanske inte för sent utan mer att starta innan man börjar få ont. Det är inte helt ovanligt att man ser äldre människor som struttar fram med små korta steg. De har ofta för korta muskler bak i benen. Eller att man ser hurtiga äldre, oftast herrar, som är ute och springer. De klarar även då bara att ta korta steg och fötterna slår hårt i marken. Musklerna är för dåliga för att klara att ta ut steget och att ta emot så att steget landar mjukt. De struttar mer fram som gamla skodabilar än som stora gungande amerikanare. Det vore bättre för dem att ta en långpromenad och tänka på att ta ut stegen ordentligt.
Jag som nästan inte kan gå alls numera tittar ofta på hur folk går. Ibland blir jag avundsjuk, men jag tar snabbt bort tanken. Av sådana tankar blir man bara ledsen. Det gäller att tänka på det man kan.

Oljemålning 100×100 cm 4.500:-

Det blev en fantastisk fin vernissage. Natalia ringde till mig runt klockan halv tio och sa att det kommer nog inte så många besökare idag. Det regnar ute och bussar och tåg var inställda. Så vi bestämde att vi nog inte behövde komma så tidigt och ställa i ordning som vi tänkt. Målningarna hade vi hängt upp redan i torsdags så det var gott om tid.

Oljemålning 100×100 cm 4.500:-

Vi samlades innanför ytterdörren med var sin glögg, Natalia, Göran och jag. Vi tröstade oss med att vi tre hade det ju trevligt ändå. Så blev klockan 13 och plötsligt dök de första gästerna upp. Tre stycken till. Nu var vi sex. Det var ju ok. Men så kom fler och fler. Det var fantastiskt att så många hade lust att komma och titta på min utställning en sådan bedrövligt dag då man helst vill ligga hemma i sängen och läsa en bok.
Vi bjöd på glögg och pepparkakor och kaffe och lussekatter.
Jag hade bestämt mig för att inte berätta något om mig själv den här gången. Jag var så trött på att berätta om min MS. Efter att jag läst boken Ett Helt Sjukt Liv, som en av mina VSA-kompisar Hans Carbe skrivit så har jag kommit på andra tankar. Den första meningen i hans bok börjar så här: ”Jag heter Duchennes muskeldystrofi och lider av Hans Carbe” och fortsätter: ”Så borde jag börja alla presentationer av mig själv, i alla fall alla muntliga, men det kommer jag aldrig att göra”. Carbe tycker att man alltför ofta fokuserar på sjukdomen. Så i stället berättade jag om VSA, www.vsa-sweden.org, där jag målar. Föreningen riktar sig i första hand mot funktionsnedsatta människor och drivs med hjälp av bidrag från kommunen.

Oljemålning 70×100 cm 3.500:-

Jag hade givit Natalia i uppdrag att tala om mina målningar. Det gjorde hon verkligen med bravur. Så mycket beröm hade jag aldrig lyckats ge mig själv och att det fanns så mycket tekniska förklaringar att säga hade jag heller inte fixat själv. Det blev lika intressant att lyssna till hennes tal för mig som för alla andra.

Utställningen pågår t.o.m den 8 januari. Den 24 januari åker jag till Teneriffa och är hemma igen den 16 februari. Då väntar fyra stycken dukar 100 x 100 cm. De står redan på plats. Nu har jag lärt mig skissa innan jag målar. Det intuitiva får mindre plats framöver. Och jag har lärt mig att måla med spatel i stället för med pensel. Det kommer jag att fortsätta med. Och det mest fantastiska är att jag börjat blanda färgerna. Det skall jag också fortsätta med.

Jag kom på mig själv med att filosofera över det där med att vara pensionär. Jag har upptäckt att när jag säger att jag är pensionär så stannar alltid samtalet upp. Och det är inte bara unga utan också pensionärer som tappar idéerna till vad man skall fortsätta att prata om. Det verkar som om alla vet vad man sysselsätter sig med när man är pensionär och då finns det ju inget mer intressant att tala om. Tja, visst, man kan ju diskutera politik. Eller kanske invandringen. Men hur kul är det med människor som man inte har samma åsikt som. Det kan gå över styr. Och har man samma åsikt som den man diskuterar med, hur kul är väl det. Det blir inget intressant alls om man inte klarar att säga emot. Och det vågar man väl inte om man inte känner varandra väl. 
Är man jämnåriga så kan man ju prata sjukdomar. Det kan man vältra sig i hur länge som helst. Den ene överglänser den andre i vem som mår bäst eller sämst. Och sjukvården är ett kapitel för sig. Alla har vi vår egen historia om hur vi blivit bemötta. Även där kan vi tävla om vem som berättar det mest häpnadsväckande. Har man ingen egen erfarenhet så kan man dra till med någon anhörig eller kompis eller en bekant till en bekant.
Vi måste vakna upp vi pensionärer. Vi måste lära oss att berätta för varandra om vad det är som sysselsätter oss alla dagar. Efter att vi slutat jobba har vi 10 timmar per dag till att göra vad vi vill. Inte läser vi väl tidningen så många timmar. Och matlagningen kan ju inte heller ta så lång tid. Vad gör alla? Det måste finnas mängder med bra sysselsättning att berätta om. Vi andra kan få hjälp med förslag.

Själv håller jag på med att försöka få klar en klänning till nyår. Det är superbesvärligt med en rygg som inte gör annat än ont. Jag kryper på golvet och klipper. Spasticiteten kommer som ett brev på posten. Då sätter jag mig på träningscykeln som står i vardagsrummet. När ryckningarna gått över gör jag ett nytt försök. Pauserna blir många och jag börjar fundera över om jag kanske måste ta den där lilla svarta i år igen. Trist. Jag är så himla trött på alla svarta kläder. Det ser ut som om man är på begravning på alla kalas numera. Men det är ju sådant som modet är. I affärerna finns oftast bara svart, grått, beige, brunt eller i bästa fall mörkblått. Jag som är så blek behöver färg för att se någorlunda fräsch ut. Var sak har sin tid. Vi hade några av våra barn och barnbarn på besök i helgen. Jag är glad över att ha en så behändig man. Han fixade allt. Förrätten hade han fryst in redan i höstas. Det var jordärtskockssoppa. Det var bara redningen som saknades. 5-kiloskalkonen satte han igång med redan på förmiddagen. Den skulle stå i ugnen i många timmar. Och mot slutet skulle hasselbackspotatisen in. Glassen och bären bars in som kronan på verket. Min rygg medger inte några som helst arbetsuppgifter. Det är inte alls kul.
Jag har fått tre A4-sidor fyllda med olika slags träning av sjukgymnasten. Hittills har jag inte alls känt att det hjälpt. Men eftersom jag skall på rehabilitering till Teneriffa den 24 januari så har jag det som en sporre. Jag måste vara bra i ryggen innan dess så jag kan ha nytta av rehabiliteringen där. Bara att tänka på att få simma i poolen känns som bomull i kroppen.