Klockan 9.30 startade Björn Lundéns skattedag. Det var tidigt. Jag borde ha duschat kvällen före. Nu blev det mycket, alltför tidigt på morgonen. När jag satte på mig skorna på väg ut, alldeles slut men äntligen klar för avfärd, tänkte jag: hur i all sin dar skall jag klara att komma iväg så här tidigt till målarutbildningen torsdagar och fredagar i tre månader? Men det är klart att det går när jag väl är där. Det blir ju superkul.
Nu var det skattedag från 9.30 till 15.30. Jag hade ju varit på Skatteverkets informationsdag för bara drygt en månad sedan. Det blev lite dubbelbokat, men det ena förtar ju inte det andra. Skatteverket framför regelverket och Lundén vrider och vänder och analyserar regelverket. Nu känner jag mig lugn inför jobben som väntar i vår. Jag har ju inte så många företag kvar numera men det är viktigt att inget blir fel. Särskilt nu när de flesta gjort sig av med revisorn. Då blir det bara jag kvar och ingen som granskar. Men jag känner att jag liksom lever upp när jag får ta itu med mitt gamla arbete. Det där med att måla kommer nog aldrig att bli annat än fritidspyssel.
Igår var första dagen på ett nytt jobb. Ett ganska stort åkeriföretag behövde hjälp med att lära upp en nyanställd ekonomiansvarig. De kör redovisningen i molnet. Allt skannas in. Det var nytt för mig. Jag är inte helt säker på att det är det bästa sättet att sköta redovisningen på. Men lite spännande är det att se hur det funkar. För vem är det bra? Kanske är det revisorn som styrt in det i molnet. Med personal på plats verkar det knäppt att behöva skicka upp allt i luften. Men någon sa att man blir aldrig för gammal för att lära nytt.
Idag var också min första dag på vattengympan. Jag hade med mig träningsprogrammet som fysioterapeuten gjort åt mig. Jag tyckte att en halvtimma kan ju inte ge särskilt mycket. Men det var en fantastisk bra träning. Nu så här fem timmar senare känner jag fortfarande att träningen varit ansträngande. Jag är trött.

Hela lördagskvällen kollade vi på gamla semesterfilmer. Vi blir nog aldrig bjudna till grannarna igen. De höll uppe modet och tyckte det var så trevligt. Men jag hade lite dåligt samvete när vi kom hem efter fem timmar. En av filmerna var från vår bröllopsresa till Svalbard och Lofoten. Vi var bl.a på valsafari. Det var mycket filmande på ett blått hav. Vi väntade på att få se valen som bara låg där på ytan och blåste. Och blåste. Och blåste. Att sitta och titta på en film blir inte lika intressant som att göra det i verkligheten. Och för några som inte var med på resan blir det inte särskilt kul alls. Men ingen sa något och tiden gick. Jag skall redigera ner alla resefilmerna till högst trekvart och bjuda in dem på middag. Kanske vågar de sig hit om jag försäkrar att de inte behöver se Lofoten-filmen och valsafarin.
Jag fick i alla fall med grannarnas hjälp fört över VHS-banden till DVD-skivor. Jag har inte kollat än men jag hoppas att de har ett format som mitt redigeringsprogram klarar att ta emot.
Söndagen var vikt åt barnbarnen. Det blev mycket räv-spelande, fia-spelande och pusslande. Vi målade en påsktupp och en tavla, tittade på barn-tv och lagade pannkakor med jordgubbssylt. Timmarna gick fort, men det är inte utan att man i vår ålder känner sig trött efteråt. Att vara igång så helfokuserat i en hel dag på två småtjejer på ett och fem år kräver. Det är tur att naturen bestämt att man inte kan föda barn hela livet.

Nytt besök hos sjukgymnasten på rehab på måndag morgon. Han hade färdigt mitt schema för vattengympan. Eftersom sjukgymnasten vid undersökningen konstaterat att min onda höft berodde på belastningsskada så var det det jag skall träna. Och träningen i vattnet blir mycket mjukare än att jag skall vara ute och gå. När jag kommer till Lundby-badet skall jag visa träningsprogrammet  för sjukgymnasten där när jag kommer till bassängen. Det blir som att ha en egen PT. Så har jag aldrig tränat vattengympa förut. Det blir spännande. Och dessutom kostar det bara 50 kronor/gång och går på Landstingspengen.

Efter lunch var jag för sista gången på Hälsa i Kubik i Mölndal. Efter tre månaders träning där och efter att tio-kortet tagit slut måste jag nu hitta på annat nu. Jag kommer hem och funderar. Torsdagar och fredagar under mars-maj har jag målarkursen 8 timmar per dag. Vattenträningen på Lundby-badet blir på tisdagar. Så ringer telefonen. En vän till min son behöver hjälp med att lära upp en nyanställd med bokföringen. Kan jag hugga in? Så klart. Där rök mina lediga dagar. Men så kul. Nu är våren färdigplanerad. Precis som jag vill ha det.

Lördag morgon. Frukosten är uppäten och melodikrysset är löst. Det var lätt idag. Melodikrysset har blivit en mysig vana så här på lördagsmorgonen. Jag står och stryker de nytvättade köksgardinerna alldeles bredvid köksbordet där Göran sitter med GP och melodikrysset framför sig. Claes Malmberg dök upp som första fråga och gav många bokstäver att börja med. Efteråt ringer jag till Spanien över messenger till min syster och frågar om det gått lika bra för dem. Det känns lite som en gemenskap att veta att de också sitter där med krysset.
Julen är bortplockad. Det var inte alls lika mysigt att gå upp på natten som när adventsstjärnan och alla ljusstakarna lyste. När spasticiteten kör i gång på natten och jag cyklar för att få bort elstötarna i benen kändes det riktigt gosigt med alla julljus. Då är det skönt att ha en Teneriffaresa att tänka på.

Här i höghusen skall vi bo under tre veckor i februari och träna på Vintersol som ligger tvärs över gatan

Om tre veckor lyfter vi från Landvetter. Jag talade med kvinnan vi hyrt lägenheten av  igår. Hon ringde nog för att få läget under kontroll och för att meddela att hon kommer att sitta i receptionen och vänta på oss när vi anländer framåt tiotiden på kvällen. Tre veckor på Teneriffa. Jag har planerat in alla vardagar. Det blir mycket träning. Jag har mailat min träningsplan till Vintersol så som de kräver att man skall göra för att de skall kunna planera att det finns plats. Jag har beräknat att träningen kommer att kosta runt 4,5 tkr och den skall betalas när jag kommer första dagen. Då skall jag också träffa min sjukgymnast som lagt upp min egenträning. Sjukgymnasten är också ett krav från Vintersol. Redan klockan nio börjar morgongympan måndag till torsdag och sedan är det frukost. En andra träningstimma efter lunchen blir det vattengympa eller egen träning i gymmet enligt ett träningsschema som sjukgymnasten har planerat för mig. Fredagens träning blir bara en vattengympa efter lunch och sedan är jag helledig över helgen. Då blir det utflykter. Å det känns så skönt att tänka på nu i det grå höstvädret. Eller skall man kalla det vintervädret? Det känns inte särskilt vintrigt.
I eftermiddag skall vi besöka grannen för att lägga över VHS-banden till DVD-skivor, Då får Kenya-resan från 2002 nytt liv. Det blir kul att se igen. Sedan är det bara att sätta igång med redigeringen så att det blir visningsbart. Kul, kul.

Det där med datamedia är inte kul. Nu har jag kämpat i två hela dagar med filmredigering och att försöka få in film från en gammal analog kamera till ett redigeringsprogram i datorn. Att få in filmen från en digital filmkamera går bra. Då använder jag en fire wire-kabel och materialet går rakt in i redigeringsprogrammet Studio Pinnacle. Jag lyckades få ner 90 minuters film till en timma men det är lite för långt för att kunna visas upp. Det är ju inte meningen att vi skall somna innan vi tittat klart. Jag tänkte få ner filmen till tre kvart. Det brukar vara lagom. Så jag har lite kvar att klippa bort. Sedan skall musiken läggas på. Jag letade i gömmorna efter något thailändskt men det får bli något liknande i stället. Tyvärr blev det stopp även där. Programmet ville plötsligt inte ta emot cd-skivorna. Så nu ligger de där i en liten hög i väntan på…
Jag köpte en liten manick som heter Vooni Video Grabber förra året. Det står i produktbeskrivningen: ”Är du ännu en av alla människor som har en videoskatt på vinden? Resan, bröllopet, kalasen osv. Allt på band. Visst vill du hellre ha det på DVD, eller på datorn. Där du kan se det utan krångel. Vooni Video Grabber är en världsunik lösning och det enklaste sättet att digitalisera. Koppla in vilken filmkamera som helst, sätt in ett minneskort Micro SD och tryck på record. Som genom magi förs nu filmen över till minneskortet”. Ingen hade talat om för mig att om jag ville redigera filmen så måste jag ha ett redigeringsprogram som klarar att ta emot filer med AVI-format. Det är det formatet som filerna läggs i i Vooni Video Grabber. Så nu måste jag formatera om filerna till ett format som Pinnacle stödjer. Till det säger företaget som sålde den där bedrövliga Grabbern finns det program på nätet som man kan ladda ner. Jo, jo. Målaren, som skall måla taket i vardagsrummet, kom in och hörde att jag satt och svor. Han förstod mig. Själv håller han sig långt bort från datorer. Jag förstår inte hur jag hamnat i allt detta för jag hade samma åsikt om datorer som målaren förut.
Nu sitter jag här med två filmer sparade på två stycken Vooni Video Grabber. Men det ser ut som om det är kört med att få in dem i datorn och Pinnacle. Trött blir man. Nu tar jag paus tills i morgon.

Massage måndag eftermiddag hos världens bästa massör. Det inte bara gör gott med kroppen, det är himla trevligt också. Egentligen borde jag ligga bara och njuta men hon är så trivsam att bolla livets angelägenheter med så jag har svårt för att hålla tyst. Vi filosoferar tillsammans om allt från pensionärssysselsättning till min onda rygg/höft.

Analog kamera och Vooni Video Grabber

Hela tisdagen gick åt till filmredigering. Eller snarare förberedelser inför filmredigering. För det är som när våren kommer och man skall ut på årets första söndagscykling, då är alltid däcket sönder och söndagen går åt till reparationer. Jag ville ha in foton i redigeringsprogrammet och hade helt glömt hur man gör. Helt plötsligt kom jag på lösningen så nu har jag lagt in flera filmprojekt som jag döpt till olika namn. Sedan ville jag ha in filmer också i redigeringsprogrammet. Då hittade jag ingen sladd som passade till digitalfilmkameran och som i andra änden kunde kopplas till datorn. Jag ringde till sonen som jag visste hade gjort sådana överföringar. Vi kom överens om att jag skulle hämta grejerna i hans brevlåda dagen därpå.
Jag plockade fram den gamla analoga kameran och laddade upp batterierna. Jag hade sedan länge en överföringsmanick som använts för några år sedan och kopplade till den med en sladd mellan datorn och kameran. Då dök det upp ett meddelande att jag måste ha operationssystemet Windows XP för att det skall funka. Det har jag inte haft på några år nu så då var den manicken bara att kasta. I skåpet fanns en annan grej som jag köpte för bara ett halvår sedan och som jag inte provat ännu. En Vooni Video Grabber. Den skulle kunna importera direkt till ett minne och sedan skulle materialet kunna föras vidare in i datorn. Det var bara det att jag flera mycket större minneskort. Och inget typ micro SD. Så då var det också kört.

VHS-kasetter som skall föras över till DVD-skivor och sedan redigeras

Jag kollade vad för slags andra band som jag sparat semesterfilmer på och hittade tre stycken stora VHS-kasetter. Där låg en Thailandsresa från 2000-2001, en Kenya-resa från 2002-2003 och vårt bröllop från 2003. Jag försökte komma ihåg hur jag lyckats få in det på VHS-band och om jag inte minns fel så hade jag nog kopplat in kameran till TVn och därifrån sparat ner till kassetterna genom videon. Vi ringde till kompisarna som vi visste hade lagt över sina VHS-band till DVD-skivor och blev ditbjudna på lördagsfika.
PUH, det kändes skönt att komma iväg till träningen på Hälsa i kubik i Mölndal. Nu var det bara att vänta tills nästa dag.
Klockan 10  idag hade jag tid hos Närhälsan i Eriksberg. Jag behövde remiss för att få komma till Lundbybadet och träna. Får jag träna där så får jag det på högkostnadsskyddet. Det är inte billigt att ha MS. Jag vet inte hur många tusentals kronor jag lagt ner på olika slag av träning eller behandlingar. En gång kom jag hem med en påse fylld med piller för drygt 4.000 kronor. Grannen och jag hade varit hos ett superproffs i Jönköping. När jag kom hem tyckte min man att vi skulle kalka gräsmattan med alltihop.
Jag träffade en fantastisk sjukgymnast/fysioterapeut. Han vände och vred på mig för att komma underfund med varför jag har ont. Det verkar inte vara något fel på rörelseförmågan men däremot har det med belastningen att göra. Efter en knapp timma bestämde han sig för att jag skulle få en ny tid för att han skulle fixa ett träningsprogram för mig att använda vid Lundbybadet. Jag kanske blir bättre om jag tränar musklerna som har med belastningen att göra.
Därefter for jag raka vägen till min son och hämtade påsen i brevlådan och sen till fotoaffären för att handla ett minneskort. Det är alltid bråttom när jag skall komma igång. Alla småhinder gör mig tokig och jag måste komma förbi dem snabbt.

En hel veckas arbete gick åt pepparn för tre dagar sedan. Alla namnen jag lagt in i ett släktforskningsregister försvann. Det där med teknik är inte mitt bästa ämne. Jag glömde att spara. Men jag kämpar tappert, är förbaskat envis och lyckas ibland. Det är väl därför jag för säkerhets skull har fyllt pärmar med utskrifter av alla foton plus att jag lagt in dem på en cd-skiva plus att några dubbletter lagts in i kassaskåpet. Men egentligen vet jag inte varför jag samlar så himla mycket bilder. Det är säkert aldrig någon som kommer att titta på dem i framtiden. Eftersom jag väntade hela dagen på att min datakonsult skulle ringa och hjälpa mig att försöka hitta det jag slarvat bort så blev det mycket tid över igår.
Jag bestämde mig för att kolla igenom alla skivorna med semesterfilmer och bilder.

I väntan på redigering

Bilderna och filmerna ligger på CD eller DVD-skivor. Efter redigeringen måste jag ju lära mig hur man sparar ner materialet på skiva. Det blev många sparade skivor för att jag skulle fatta hur jag gjorde. Nu skulle jag slänga dubbletterna. Vi satt nästan hela dagen och kollade. Den ena skivan efter den andra sattes in i spelaren och vi såg alla resorna en gång till. På TVn tillsammans. Här behövs inga fotoalbum och ingen projektor.  Jag lärde mig hur man använder DVDn och skrev ner det på papper som jag lade i lådan tillsammans med de redigerade skivorna.
De första filmerna var sämre. Vi hade inte hållit kameran stilla. Det skakade. Och vi ville få med så mycket som möjligt och hade flyttat kameran så snabbt att det kändes som om vi åkte karusell. Och så var det blåsten. Den gick rakt in i kameran. Jag hade försökt avhjälpa det med bakgrundsmusik men det blev inte särskilt bra. Och så pratar vi mycket när vi filmar. Vi minns ju aldrig efteråt var vi filmat, och allt prat blir inte alltid så bra.
Nu är jag i alla fall igång med redigeringsarbetet. Släktforskningen får vänta tills jag får lust igen. Kanske var det en mening med att hela släkten försvann. Jag vet inte.
Jag har massor med analoga och digitala band från våra semesterresor. De ligger fortfarande och väntar på att bli redigerade. Men nu har jag ju tid, massor av tid. I alla fall en knapp månad framåt.Före Teneriffaresan.

Inga utedagar nu. Det är lite vitt på marken. Det är vackert men jag som alltid gillade vinter förr har blivit en riktigt innesittare. Jo visst beror det på att jag inte går så bra längre. Jag får så himla ont i nedre sidan av ryggen. Om jag sitter inne så anstränger jag inte det där onda. Då gör det inte riktigt lika ont. Jag skrev ett brev till doktorerna igår. Jag är frustrerad över att ha så här ont alla dar och eftersom jag nu står på ruta ”Gå” igen visste jag inte var jag skulle börja:

Göteborg 2017-01-06

Capio Vårdcentral, Flygfältsgatan 23, 423 37 TORSLANDA

Beträffande ryggont enligt svar erhållet 2016.01.04

I juli tog jag kontakt med min vårdcentral Capio. Jag hade stora besvär med min rygg/höft och funderade över om det kunde avhjälpas med korsett. Olof Sjöberg remitterade mig till ortopeden på Sahlgrenska. Från Ortopedmottagningen Sahlgrenska får jag sedan meddelande den 14 december om att de inte kommer att kunna erbjuda vård inom de 90 dagar som vårdgarantin kräver. Jag erbjuds i stället ett läkarbesök hos GHP Spine Center i Göteborg. Den 19 december skickar Hans Laestander, leg.läkare, specialist i ortopedisk kirurgi på Spine Center brev till Dr Sjöberg på Capio. Laestander tackar sin kollega för remissen som nått dem via vårdgarantin och refererar till frågeställningen om jag skulle kunna ha en korsett för att minska på gångsvårigheten. Hans Laestander har sett på röntgen att jag har klara MS-förändringar intramedullärt och att jag har skolios. Laestander bedömer, efter att också ha diskuterat ”fallet” med dr Åke Blixt, att dessa bäckenfelställningar inte kan hållas med en korsett och att det finns stor risk för skav och sårbildning. Laestadius skickar tillbaka remissen till Capio med meddelande om att jag inte kommer att kallas för bedömning. Några dagar senare får jag detta brev vidaresänt till mig där Olof Sjöberg skrivit: ”Se detta remissvar för din information”.

Där sitter jag nu med alla breven framför mig. Övergiven. Jag funderar över vad mitt nästa drag blir. Jag har ont. När jag reser mig upp känns det som knivhugg nere i höger ryggsida. Förr kunde jag träna mina ben genom att gå. Jag vill inte hamna i rullstol för allt jag skall göra. Det lilla jag fortfarande klarar att gå gör att jag kan ta mig uppför några få trappsteg, in till hiss eller ut ur bilen för att ta ut min elmoppe eller rollator. Du måste träna säger min omgivning. Jag har alltid tränat. Just nu tränar jag vattengympa på Dahlheimers hus en gång/vecka och två gånger/vecka hos sjukgymnast på Hälsa i Kubik i Mölndal. Det blir inte ett dugg bättre. Det onda försvinner inte alls men mitt humör blir bättre. Humöret hjälper mig att stå ut med det onda. Men jag orkar mindre och mindre. Snart ger jag upp. Jag är säker på att också ortopeden kan se att det där med träning inte är det rätta sättet att bli av med mitt onda.

Nu har jag funderat färdigt. Jag hade önskat att få en diskussionspartner men har nu förstått att någon sådan inte finns inom sjukvården. Jag sökte på nätet och fann ”Ryggkirurgi vid skolios” där det förklaras att skolios opereras när kröken har blivit för stor för att kunna behandlas med korsett, vanligen över 45 grader. Jag förstår att mina förutsättningar inte är särskilt stora för att få en sådan operation. Jag är 70 år, har MS och droppfot. Antagligen vore det bra att även steloperera droppfoten. När jag går slänger jag fram foten och det kanske förstör ryggraden på andra ställen.

Vem vänder jag mig till för att få den diskussionspartner jag behöver för att kunna ta rätt beslut?
Vänligen
Britt Marie Skogh Dave
(kopia till Marcus Axelsson, Neurologen, Sahlgrenska och Spine Center, Göteborg)

Lite bakrus idag. Trettondagsaftonen är vikt åt kompisar. Då värmer vi upp uterummet och dukar till fest. Det har blivit lite av en tradition de senaste fem-sex åren. Det gäller att hänga i nu. Det märks att åren går. Samtalsämnena rör sig mycket mera omkring allas hälsa. Nu är vi där. Just där som de var. De där gamla som vi hörde då när vi var unga och tyckte det var så himla mossigt att bara tala om sjukdomar. En i sällskapet kände sig överraskad över att det fanns så många sjuka människor över allt nu för tiden. Visst har det med åldern att göra. Mycket av våra samtalsämnen rör sig om sjukdomar. Så gott som alla våra nära och kära, kompisar och släkt och andra i vår omgivning i samma ålder har råkat ut för sjukdom av något slag. Och i brist på intressant sysselsättning så riktas fokus på förändringar som måste ske i takt med att kroppen inte längre klarar av det vi alltid ägnat oss åt tidigare. Rutinerna att gå till och från jobbet en viss bestämd tid alla dagar har lämnat efter sig upp emot 10 timmar av oplanerad tid. Den måste fyllas. Sudoku och korsord och matlagning och promenader och tv-tittande är inte den sortens stimulans som kräver särskilt kraftfyllt fokus. Vi har för mycket tid och börjar tänka på hur vi känner oss i kroppen. Och krämporna kommer som på beställning. Fokuset liksom triggar fram ohälsan.
Då är det bra med lite bakrus. Man känner att det var trevligt igår. Bakruset är kvittot. Sifrolen hjälper inte lika bra när den blandas med rödvin. Det påverkar nattsömnen så att spasticiteten i mina ben aldrig vill lägga sig till ro. Det är inte alls kul. Men jag hade trevligt igår. Endorfinerna spritter i kroppen och minnena lever kvar. Tills nästa år. Det känns lite som 10 små negerpojkar. Vem kommer nästa Trettondagsafton? Redan har tre av oss blivit ensamma under dessa år. Det gäller verkligen att ta vara på den tid vi har kvar. Som sagt, det gäller att hänga i nu.

Ett mail kom från en av mina MS-kompisar där han berättade att han börjat släktforska. Jag var mitt uppe i slängkarusellen och hittade bland alla sparade viktiga papper släktforskningen som min bror gjort.

Mamma 100-år

När vi var hemma hos mamma på hennes 100-årskalas pratade vi just om den. Vi letade i mammas hyllor och lådor men hittade bara en som var gjord av en okänd person som var släkt långt bort i leden. Jag visste att jag hade den som gjorts av min bror och lovade honom att jag skulle leta fram den. Samma dag var vår städerska här och städade. Hon är proffs på släktforskning och har tidigare hållit kurser. Bitarna började falla på plats.
Jag hade installerat ett program och kört in en del av namnen redan i maj 2015. Jag bestämde mig för att fortsätta på det och komplettera min brors forskning. Alla namnen på min pappas sida skrevs in. Så kom jag till det där med själva forskningen. Hur tusan går det till? Jag ropade på proffset. Hon fick avbryta städningen. Jag började med att köpa Arkiv Digital för en månad. Jag åker ju till Teneriffa under februari så då kan jag inte släktforska. Jag betalade med kort och kunde köra igång genast. Jag lärde mig hur jag skulle söka i husförhörslängderna. Så himla kul! Nu får sudokut en hård konkurrens. Men eftersom jag övat så mycket på sudoko så tar det inte särskilt lång tid. I alla fall inte under måndag till torsdag. Fredagens supersvåra och helgens unltrasvåra tar längre tid och ibland klarar jag det inte alls.

Mamma och alla syskonen (utom min äldste bror som är avliden)

Men nu när jag sett att två av pappas äldre släktingar emigrerade till Nord Amerika, då blev det där med släktforskning mera intressant. Och jag har bara börjat. Jag har kommit till i slutet av 1700-talet, till farfars farfars far och mor. Men hu så många timmar det går åt. Jag blev sittande mest hela dagen med att leta i husförhörslängderna.
Idag skall jag köra igång med att skriva in redan framtagna namn i mammas släkt. Jag vet att där också finns amerikaresenärer. Men för övrigt är det inte särskilt spännande släkt jag har. Men som jag alltid sagt: släkten är bäst.

100-årskalaset som också blev ett kusinkalas

Den är stor men består mest av bönder och efter vad min bror sagt så har alla hittats inom en fyramilsradie. Så vi verkar vara inavel allihop. Men så var det väl bakåt i tiden. Man tog sig inte så långt med häst och kärra. Annat är det nu. Barn och barn finns utspridda, allt från Australien till Amerika.

Klockan åtta i morse var jag hos Närhälsan och hämtade ut en ny rollator. Den är röd och har bromsar. Min gamla har jag haft sedan 2009 och bromsarna var slut så den var dags att byta ut. Jag berättade för arbetsterapeuten att jag börjat släktforska och att det var stor risk att jag kommer att bli sittande. Jag lovade henne att jag skulle ta mig i kragen och ta en promenad runt ängen några gånger i veckan ändå. Det är inte bra att sitta för länge, sa hon. Precis som om jag inte vet det. Men det är lätt att glömma bort när jag nu hittat ännu en ny sysselsättning. Tänk så mycket roligt det finns att pyssla med om man som jag är nyfiken på allt.

Idag är stora ordningsställaredagen. Nu är jag där igen. Jag får ofta jättelust att plocka i skåp som behöver ses över. Vi lägger saker på platser där de egentligen inte hör hemma. Till slut har det samlats på hög och vi hittar det inte längre. Att ha ordning i skåpen är det bästa jag vet. Jag känner mig riktigt vågad när jag gör mig av med sådant som känns onödigt. Sådant som har legat länge utan att ha behövts. Nu har jag blivit så gammal att jag vågar mer. Jag har liksom inget att spara för. Våra barn är inte ett dugg intresserade av det som vi tycker är bra att ha. De klarar att köpa själv nu. Och jag tror att själva köpandet är grejen. Hur kul är det att alltid få andras grejer. Det är ju mycket roligare att knalla runt i affärerna och hitta nya moderna fina saker som de själva väljer ut.
Det värsta för mig är att slänga ”viktiga” papper. Men när jag tänker på att när jag går bort så är det kanske inte så kul att läsa mina gamla ungdomsbrev. Och att se gamla deklarationer sedan 40 år tillbaka. Eller verifikationer och bokslut för mitt aktiebolag sedan 1991, då jag startade bolaget. Det är väl dags nu att jag gör mig av med det.
Visst är det skönt att bara pyssla hemma. Att se att lådorna töms på allt gammalt onödigt. Jag njuter. Mitt i arbetet bryter vi av med en härlig skinkmacka och ett glas mjölk.

Mina julklappar

Det blåser kraftigt ute. Vi hade tänkt gå på bio igår och idag, men hu så bedrövligt att ge sig ut nu. Igår var det förkylningen som tog över. Idag är det den kraftiga blåsten. Det är mitt på dagen och vi har alla ljus tända. Jag fick ett presentkort i Akademibokhandeln i julklapp. Och en ny bo att läsa och en ny ljudbok.