Dan före dopparedan, det är väl idag, dan före julafton. Klockan är tre på eftermiddagen och det är alldeles mörkt ute. Som väl är har vi passerat den kortaste dagen, nu vänder det. Livet är knäppt. Det går upp och det går ner. I fredags, alltså i förrgår, blev jag återigen röntgad. De skulle se var det var som min njure inte funkade, var det inte rann ut. På de sista röntgenplåtarna stod jag upp. Färgvätskan pumpades in intravenöst genom dräneringsslangen som satts ihop med den sjuka njuren. Vätskan gick in men inte ut. Det hjälpte inte att jag stod upp. Inget kom ut. Jag skickades upp till urologen. Varför vet jag inte. Och ingen visste heller vad jag skulle göra där. Så vi åkte hem. Som två fågelholkar. Det är nackdelen med att vara ansluten till ett så stort sjukhus. De har ingen kontakt med varandra. Jag var djupt olycklig. Lämnad. Vad händer nu.
Jag hade fått veta att dräneringsslangen skulle bytas var tredje månad och såg Teneriffa-rehaben fara och flyga. Dit skall vi åka redan i mitten av januari. Och hur skulle vi göra med Thailands-resan, som vi skall åka på i juni. Vi måste ställa in  så klart.
Klockan tre ringer doktorn. Han hade tittat på plåtarna och beslutat att eftersom njuren såg så skruttig ut så skulle den opereras bort. Det kunde göras först i slutet av februari. Men hur löser vi det där med dräneringen som ju sitter där nu. Den får följa med till Teneriffa sa doktorn. Jag hade berättat att Göran suger ut vätskan när det slammar igen. Doktorn tyckte att Göran skulle säkert klara av att lägga om dräneringen. Det skall göras en gång per vecka. Så nu har vi avtalat med sköterskan på vårdcentralen att Göran skall lägga om och hon skall titta på. Det är skönt med positiva människor när man är som mest nere i källaren. De hjälper en upp till ytan igen. Så nu är Teneriffa-resan säkrad. Vi går hoppas att det kommer att funka med Thailands-resan också när den tiden kommer………….