Intet är som väntans dagar sägs det. De har nog rätt. Det är otrooooligt tjatigt. Jag blev hemskickad från Sahlgrenska i torsdags förmiddag. Jag kunde åka hem och invänta att inflammationen skulle lugna ner sig,sa de. Under tiden skall jag äta antibiotikatabletter. Om jag räknar in torsdagen så har det gått sju dagar nu som jag gått här hemma och väntat. Från den där söndagen då jag blev sjuk så är jag totalt uppe i två och en halv vecka. Det är verkligen inte kul. Igår tätnade slangen till njuren. Med en liten sug lyckades vi öppna så det började rinna igen.
Jag var inne och läste på nätet om njurbäckeninflammation. Det som påverkar vardagen mest är att det inte är bra att äta protein. Det är inte lätt att få till det där med vegetariskt i ett hushåll med två personer om den andre inte är intresserad. Och alldeles speciellt om den där andre är den som lagar maten och är totalt ointresserad av att lära sig laga vegetarisk mat. Så det blev restaurangmat. Nu står det två frigolitlådor med vegetarisk mat i kylen. Jag är inte särskilt hungrig så det kommer att räcka länge.
Jag klarar att ta mat ur frigolitlådan och lägga på en tallrik och ställa in tallriken i micron. När jag ätit går jag raka spåret till sängen för att vila. Kroppen vill inte mera.
Igår var jag ganska pigg ändå. Så en av påsarna med fotografierna som jag tagit med från mamma och pappa lades fram på skrivbordet. Jag sorterade och sorterade. Hela livet rullades upp framför mig. Det kändes nära i tiden trots att det gått 70 år. Bilderna på deras första bil, en gammal ford, och jag var liten och bilderna på alla kalas med människor som jag minns så väl. Det är inte många kvar nu av mammas och pappas kompisar. Tiden går…