Ingen yoga blev det idag. Jag har så himla ont i höger sida i höften. Ja egentligen gör det ont i hela baksidan av kroppen ända upp i huvudet. Det är värst på morgonen. Sedan har det liksom ledat upp sig lite. Men usch så stel jag känner mig. Jag var hos kiropraktorn för tre dagar sedan och strax därefter kändes det ganska ok men nu gör det lika ont igen. Han drog ner högerbenet kraftigt och kollade att allt kändes ledigt och gav full rörelse utåt och uppåt i höften. Han sa att om man inte ser till att röra sig ordentligt så växer det fast och då går man som gamla gubbar gör. Med småsteg struttar de fram. Släng bort rullatorn, sa han. Den blir du bara låst av. Så nu blir det gåstavar framöver. Det stärker också balansen och rörelsen i överkroppen hjälper till i steget. Jag undrar om alla andra 70-åringar är lika stela som jag är. Är det det Stig Strand gör sådan reklam för med den där drycken, Proviva? Den som gör att man blir så mjuk i kroppen. Jag får göra min egen yoga idag. Efter alla dessa år med yoga så kan jag rörelserna utantill. Och så har jag ju min cross-trainer och träningscykel. Det får räcka för idag.

Jag skall på bokcirkel ikväll. Det skall bli kul. Det är första gången jag träffar andra för att diskutera en bok. Vi har läst samma bok allihop. Nu skall vi diskutera vad vi tycker. Boken heter ”Att föda ett barn” och är skriven av Kristina Sandberg. En helt fantastisk bok. Den ändrade på min inställning om hur en bok måste vara skriven. Hela boken är en enda lång tankegång och punkter och komman finns i mycket begränsad omfattning. En mening kan vara en halv sida. Först tyckte jag det var helknäppt men jag vande mig. Maj, huvudpersonen i boken, som födde barnet, föddes vid samma tid som min mamma. Hela berättelsen utspelar sig från mammas ungdom. Det var mycket groggande och mycket ätande och mycket hur tycker andra, passar det sig? och helt uppdelade arbetsuppgifter för män och kvinnor. Jösses så skönt det känns att tänka på att jag är född i generationen därefter. Min generation var den som vände på allt detta. Jag minns väl att min förra man sa att han skulle skämmas om jag skulle behöva skaffa mig ett jobb utanför hemmet. Och visst var jag hemma när sönerna var helt små. Jag stortrivdes med hemmafrujobbet. Jag gillade att sy kläder och brodera och sticka och virka. Det där med matlagning har aldrig varit min grej, men det var ett nödvändigt ont. Det var mycket grytor, kallops, köttbullar, kåldolmar, dillkött och grönsakssoppa och alltid potatis. Gamla svenska rätter som min mamma lagade. Jag minns än hur det var att första gången komma till en kinesisk restaurang i Göteborg. Det var nog i mitten av 60-talet. Jag blev så otroligt förtjust i de där fina lamporna med röda tofsar som hänger ner. Det var väl en himla tur att jag aldrig hittade en sådan i affärerna.