Hela världen brinner. Och här sitter jag. Jag kan så himla mycket, men min kropp orkar inte alls det jag vill. Jag läser i GP och jag ser på TV och hör på radion om allt som händer. Den där lilla treåringen som spolats upp på stranden tog skruv. Jag känner i hela kroppen att det gör ont. Och hur ont gör det inte då i den där pappan som blev ensam kvar av sin familj.

Ett tungt bärande, klättring över Chilcoot Passet 1898. 1 miljon svenskar gav sig iväg företrädesvis till USA för att försöka skapa sig en bättre framtid

Om jag var frisk…Jag undrar om jag fattat då och agerat. Antagligen hade jag suttit på min revisorsstol fortfarande och jagat timmar att debitera. Jag hade sagt: jag måste ju försörja mig. Alltid något att skylla på. Inte jag – någon annan. I alla fall inte just nu. Nu har jag inte tid. Tid är det enda man har säger Bodil Jönsson. Det är det enda man helt kan bestämma över själv. Och jag har ju tid, i massor, sedan jag blev sjuk och pensionerad. Men jag är duktig att fylla den.
Jag funderar vidare under tiden jag förbereder för utställningen för Konstrundan om två veckor. Hela verandan och vardagsrummet skall göras i ordning för att vara representativa utställningslokaler. Jag flyttar grejer hit och dit. Kollar att det ser bra ut när folk kommer in från det håll där pergolan är. Skåpet med silvret flyttar jag på ett par gånger innan jag är helt nöjd.  Och kapporna och jackorna bestämde jag mig till sist för att ställa så att målningen syns direkt när man kommer in. Väskorna får hängas upp eller läggas på biljardbordet. Vardagsrummet fylls med fågelmålningar och så skall videon, som skall visa bildspelet, funka. Prislistor, visitkort och konstnärspresentationen, så de vet vem jag är, skall skrivas ut. Det här blir den sista utställningen med det materialet. Jag har börjat måla med helt ny teknik nu och den passar inte in med det som är klart sedan tidigare.
Jag tänker på treåringen. Inte fler. Men där kan jag inte hjälpa till. Bara med pengar i så fall och det känns lite tomt. Jag kanske kan rycka in med idéer.

På väg till Amerikat 1898, ut från fattigdom, religiös förföljelse mm

Kanske kan jag stöta på SVT om en sådan där gala de brukar ha för behövande människor där de samlar in så mycket pengar. Det slår mig att det finns massor av tomma hus överallt där flyktingarna skulle kunna flytta in ett tag. Mamma, som skulle behöva sällskap, har fyra sovrum och ett litet hus bredvid stående helt tomt. Men hon kanske inte gillar att få in främmande människor i sitt hem. På vägen till golfbanan ser jag flera hus övergivna och tänk alla sommarstugor som inte används under vintern. Och alla övergivna bondgårdar. Det skulle behövas en inventering av allt som finns. Eller ett telefonnummer dit folk skulle kunna ringa och anmäla vad de har att hyra ut för en billig penning nu när det ändå står tomt. Jag tänker också på all mat som slängs på restaurangerna och på att vi slängde fem säckar med kläder för två veckor sedan i UFF´s klädcontainer. Det var innan jag förstod att jag kanske kunde ge dem till flyktingar. Jag hoppas att UFF ser till att de kommer till användning hos någon som verkligen behövde dem. Nu blir det snart vinter och kallt så allt som värmer behövs.

Bilden är från USA i slutet av 1800-talet. Husen står kvar än. Vi har massor av mark och tomma hus här i Sverige också. Så kom igen nu. Ge plats till alla som behöver tak över huvudet ni som har plats över.