Jag vaknade tidigt. Pigg efter att ha sovit mest hela natten. Det är en stor lycka att fortfarande Sifrolen funkar. Det börjar nog närma sig den dag då kroppen vant sig vid Sifrolen också och elstötarna i vänsterbenet kör igång som förr. Men det är skönt så länge det varar.

Verandan min älsklingsplats

Jag vaknar och går mot toa. Ljuset har kommit, det blåser och är molnigt utomhus. Båda dörrarna ut till verandan står helt öppna. Det är inte riktigt lika isolerat där som här inne. Jag känner lite svalka. Bougainvillean blommar fortfarande för fullt, men alla blommorna på doftrankan har fallit av. Jag kommer plötsligt att tänka på samtalet igår. Mannen, vars fru också har MS hade ramlat och brutit armen. För några år sedan var det lårbenshalsen. Båda närmar sig åttio år. Han pigg som attan och efter vad han berättat var hans fru inte lika levnadsglad. De bor i en paradvåning nära Götaplatsen. Hon vill in i en handikappvänlig lägenhet men det vill absolut inte hennes man.

Vår blomsterträdgård

Han vill heller inte att hans fru skall ha rullstol. Han säger att då kommer hon ju aldrig att röra sig. Jag berättar att jag börjat spela golf. Jag vill vara självständig, göra saker själv, så jag har både elmoppe och plats för den i bilen. Han säger att hon gör ändå inget själv, hon går inte en meter utan att hennes man är med och någon stor bil blir det inte tal om. Han berättade: ”När hon bröt armen så kom vi överens om att hon skulle in på ett korttidsboende. Jag  orkade inte längre sköta allt, gå upp på natten när hon behövde kissa och klä på och av morgon och kväll. Vi kom in i ett vitt kalt rum. Där skulle hon vara den närmaste tiden. Hon fick larm runt handleden. Hon larmade för att be om ett glas vatten och efter tio minuter kom en kvinna in och frågade vad hon ville. Eter ytterligare tio minuter kom kvinnan in med en liten plastmugg fylld med vatten”. Han fortsätter att berätta: ”Jag frågade om det alltid skulle ta tio minuter innan man fick kontakt för att få hjälp där på korttidsboendet. Ja, svarade kvinnan, det här är inget servicehem”. De åkte hem.
Nu lever hon där inne i sin paradvåning med alltför många Treo comp, tycker hennes man, för att stilla värken efter armbrottet och också efter lårbensbrottet som aldrig blivit bra och hon kan aldrig ta sig ut utan att hennes man hjälper henne ner till bilen. En gammal hiss med en hissdörr som är supertung att öppna och många många trappsteg innan hon är nere på gatan. Jag förstår att hon vill in i en handikapplägenhet. Men det vill ju inte han.

Amerikanska blåbär i vår trädgård

Jag tänker på hur det skulle kännas för henne att vakna i mitt lilla enplanshus där dörrarna står vidöppna ut till verandan med en blommande bougainvillea och just nu, när jag kommit igång med måleriet, en stark doft av terpentin. Från verandan löper en spång bredvid dammen som leder ut mot vägen. Man kan plocka några bär när man passerar busken med amerikanska blåbär och strax därefter mitt emot syrenhortensian stanna till vid björnbärsbusken och norpa några bär innan rullstolen far ut på vägen igenom nyponhäcken som fortfarande blommar och doftar ljuvligt.