I härlig sommarvärme, en knallblå himmel och en strålande sol hade vi premiär på gatuteatern Nyckeln till Frihet. Jag hade förberett mig med ett piller Detrusitol SR 4 mg. Det är en ny medicin som skall hjälpa till att lugna ner signalerna till urinblåsan så att jag inte helt plötsligt blir akut kissenödig. Det skulle liksom inte passa sig at knalla iväg till toa. Inte ens för mig som har en pytteliten biroll. En pytteliten biroll, som de andra peppar mig med att säga att den är också jätteviktig. Ja, ja det gäller att peppa varandra. Vi vet att nerverna inte är helt lugna hos någon av oss i sådana här situationer. Blöja, storlek stor, alltså super har jag tagit på mig som en ytterligare säkerhetsåtgärd. Kryckan och rullatorn stuvas in i bilen. Det gäller att tänka ut vad som passar bäst i de olika situationerna. Vi övade på att överösta spårvagnsljudet och alla andra ljud som finns runt omkring i en storstad. Jag lovar, det är svårt att göra sig hörd, säga replikerna jättehögt och samtidigt få in känslan för rollen.
Som fe på väg in på scenen vid Kopparmärra
Kryckan kan jag ha i första och tredje akterna. Där skall jag spela fe och narr. Det känns inte rätt att komma med rullator när jag skall skrida in som fe och inte heller som narr, då jag skall skratta och sprattla lite. Marie, den göttegrisen hon sitter hela tiden. Inget ont utan att det för något gott med sig.
Den andra akten skall framföras i Brunnsparken. Det är en liten bit att gå från Kopparmärra och då kommer rullatorn till användning. Det är långt att gå för mig men om jag tänker på hur jag går här hemma när jag tränar så funkar det. Problemet är att jag lätt faller ur spår i fokus. Det är så mycket mysigt att titta på. Att då tänka på att hälen skall i först, gunga med med kroppen för att få fram steget och föra över tyngden till främre delen av foten, det är inte lätt.
I den andra akten skall jag spela en vanlig förbipasserande. Då är rullatorn ok.
Som förbipasserande i Brunnsparken
Tillbaka till Harry Hjörnes plats i änden av Kungsgatan. Vi följer gågatan och parerar för en myriad människor som är på lördagsshopping. De får se min rullator i sista sekund och väjer för att inte ramla över den. De pratar, går fort, tittar i skyltfönstren och har så mycket annat i huvudena än att se sig för. Men all rörelse ger energi och sprider glädje. Alla ser glada ut.
Som narr på Harry Hjörnes plats
Jag tar på mig den röda T-skirten från Sommarsol. Den passar bra nu när jag skall spela narr. Och så narrmössan och den lilla röda näsan. Prinsen/Christer Fjällström är ledsen och gammal och har under alla åren som gått längtat efter sin flicka. Narrens uppgift blir att göra honom glad. Det lyckas inte särskilt bra. Historien om hur man ser att bilen kommer från Polen gick inte alls hem. Men så kom flickan/Marie Anthony och då blev han glad
Prinsen och flickans avslutningsscen
Så klart att det blev ett lyckligt slut. Det var ju bara en saga, som skulle framföras i samband med aktionen för bättre assistans för funktionsnedsatta.
Jag läste GP morse och där fanns inte ett ord om aktionen. Vi får hoppas att det på något sätt gör ringar på vattnet. Det var i alla fall en hel hop med människor som var där och tittade och jag tror de hade det trevligt.
