Jag sitter på toalettstolen. Hopsjunken och med ena handen vilande på magen för att hålla fast papperet på stomisnoppen. Jag har precis duschat. Håret ser ut som ett oredigt fågelbo. Ett riktigt fishår. Tunt som fnöske. Jag måste sitta så en stund för att lufta huden där stomipåsen varit klistrad. Alla de röda prickarna mår bra av det sa de på stomiavdelningen. Jag sitter och filosoferar. Jag kommer att tänka på det där med meetoo.
Den tiden är för min del verkligen passerad. En gång var jag riktigt vacker. Jag gifte mig tidigt och fick två söner ganska snabbt. Jag funderar vidare på hur det var på de arbetsplatser där jag jobbat under åren som  gått. Meetoo. Polisstationen med alla tjusiga sommarpoliser, Kammarrätten med alla glada firmafester och gott om kammarrättsbockar, revisionsbyrån där chefen tog för sig av de flesta kjoltygen och kelsjuka klienter som lockade med både det ena och det andra. Som tur var så stannade det alltid vid ord, kladd på brösten, försök till kyssar och försök till övertalning. Just det där med att jag var gift och hade barn hindrade kanske inte beundrarna. Men för mig var det ett skydd som gjorde att jag hade lätt för att agera på ett kraftfullare avvisande sätt.
Men ingen gång kommer jag ihåg att jag hjälpte någon väninna. Ingen gång minns jag att jag försvarade eller gick emellan när jag såg att en kompis blev antastad. Jag har nog levt ett relativt skyddat liv vad gäller det man talar om i meetoo. Eller kan det vara så att det var så man uppförde sig då. Alla gjorde så. Vi skrattade bort det. En hand i urringningen, en klatsch på rumpan eller att få höra ord som snoppeklämma, det hörde till sådant som man bara skrattade bort. Inte ville jag förstöra stämningen. Och var det kanske rent av så att man såg det som en komplimang.
Jag minns i alla fall att jag alltid var rädd när jag sprang i Skatås. En gång gömde jag mig i en buske och lät mannen springa förbi. Och jag sprang ofta både femman och milen. Milen var värst för då sprang jag så långt upp i skogen. Jag tror jag vande mig vid rädslan så att det också var ok.
Visst är det bedrövligt att kvinnor skall leva i en värld där de alltid måste vara på sin vakt. Där de alltid måste tänka på att risken för att bli utsatt för en mans sexbehov ökar med hur mycket hud han ser eller hur mycket uppmärksamhet han får. En kvinna måste alltid veta var gränsen går. När det är lämpligt att dra sig ur och tacka för sig. Det där med alkohol är livsfarligt. Hon borde bli omhändertagen, men riskerar ibland bli utsatt för något helt annat. Varför skall man som kvinna alltid behöva tro att det där med att titta på etsningarna kommer att sluta i sängen. Varför skall man alltid behöva säga nej för säkerhets skull. Det vore ju så mysigt att få titta på etsningarna, prata, diskutera, dricka vin och så plötsligt se att klockan blivit mycket, tacka för sig och krama om och gå. Kanske är man sedan redo för en andra dejt.

Jag hoppas meetoo-kampanjen tar dagens tjejer vidare till en nivå där de kan klä sig så som de själva helst vill. Sexigt eller utmanande, bara för att de tycker det är kul, eller kan ta den där drinken bara för att de vill bli glada. En värld utan rädsla och begränsningar för vad de skall råka ut för. En värld fylld av respekt för den andres vilja och önskemål. Kanske är det att hoppas på för mycket?
Här sitter jag nu. Sjuttio år drygt med en liten snopp på magen. Jag tar fram hårborsten och börjar försöka få ordning på riset. Papperet på magen är fullkissat så jag byter. Snoppen rinner hela tiden. Oavbrutet. Jag tar fram den lilla lådan med stomibandagen och tillbehören. Plattan som skall klistras fast på magen skall ha ett hål på 25 mm. Leveransen jag fått från One-Med har för små hål så jag måste klippa upp. Det är ju viktigt att stomisnoppen kan komma ut. Jag drar av skyddsplasten och fäster snabbt plattan på magen. Med papper håller jag för snoppen så den inte kissar på golvet. På bandaget fäster jag påsen. De är superviktigt att ringen med påsen fäster ordentligt. Och så måste jag komma ihåg att sätta i proppen i botten på påsen.
Nu behöver jag aldrig mer bli kissenödig. Aldrig mer leta efter toaletter på stan. Aldrig mer ha stora blöjor i byxorna och långa tröjor som gör att blöjorna inte syns. När det gått några timmar så kan jag lugnt knalla iväg till toaletten och dra ur proppen och kissa. Jag kan till och med ställa mig i en buske lite nonchalant, så som männen gör. Men jag blir ju aldrig nödig så det är bara att ta svängen förbi någon toalett så där fyra fem gånger per dag. Precis som alla andra – äntligen.