Britt Marie Skogh – Dave

En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva

Ett steg i taget

Publicerat november 5, 2017 av Britt Marie

Svara

Jag ligger på soffan.Jag börjar känna att inspirationen kommer. Ett första steg är att ta mig upp ur soffan. Jag har läst GP från pärm till pärm. I brist på sysselsättning. Så snart jag sätter mig upp känner jag kroppens motstånd. MS-skovet sitter i. Och tillsammans med de uttömda krafterna efter operationen så är det tungt att lyfta. Trött, trött. Jag ber Göran hämta in staffliet och det lilla bordet som jag skall sätta färgerna på.

Emma ute och seglar 2017

Emma ute och seglar 2017

Kanske kan lusten ta över tröttheten. Jag har bestämt mig för att måla av ett foto på lilla Emma, Görans barnbarn. Jag skall ge henne det i födelsedagspresent. På fotot är Emma ute och seglar och sitter så käckt på relingen iklädd en chockrosa klänning med volanger och ett par rosa solglasögon. Det borde ju borga för en flödande entusiasm.

Jag sätter mig på arbetsstolen. Bakom mig på skrivbordet ligger ett ofärdigt bokslut. Usch så ringrostig jag blivit nu. Det går liksom inte på räls längre. Det irriterar mig att jag inte blir färdig. Frågor som kvarstår. Hur var det nu? Var snacket om de nya utdelningsreglerna bara ett varningsskott. Yes, så var det. Och hur är det, skall aktierna som ligger som anläggningstillgång redovisas med marknadsvärdet i not. Och hur gör jag med skatten som dragits på de utländska aktierna så att de inte dras en gång till. Och de där aktierna som skall skrivas ner för att intresseföretaget gått i konkurs. Kapitalförlust, 70 %, hur redovisas det? PUH! Allt tar så mycket längre tid nu. Jag tar en paus.
Ute är det alldeles grått. Jag har inga nya böcker som jag skulle vilja läsa. Jag är trött på deckare och på tunga framtidsvisioner som Never let me go och Washingtondekretet. Något lätt, neutralt skulle vara bra. Jag bestämmer mig för att kolla i bokhyllan. Längst till vänster högst upp står Kerstin Ekmans Gör mig levande igen. Den har jag haft i bokhyllan i många år nu och aldrig läst. Så blev det. Jag hamnade i soffan igen. Ett litet steg i taget. Jag skissar säkert på målningen framåt eftermiddagen och kanske kommer jag igång i morgon.

Livet med MS (multipel skleros)

Jag heter Britt Marie Skogh Dave, blev pensionär i oktober 2011 och bor i Göteborg.
Sommaren 1995 fick jag veta att jag hade MS. Under en promenad i Lysekil märkte jag att min vänstra fot inte gick att styra. Den klafsade liksom i marken när jag gick. Jag var oerhört trött. Jag fick veta att det antingen kunde vara hjärnblödning eller MS. MS blev diagnosen.
Skoven kom titt som tätt under de första åren men ligger sedan några år tillbaks och lurar. Det är jag otroligt tacksam över. Jag hoppas de ligger där i många år framöver, men man vet aldrig med MS.

Jag är en aktiv person. MS öppnade vidgade vyer. Jag kom in i en helt annan värld. Min begränsade revisorsvärld, som jag levt i under en stor del av mitt yrkesverksamma liv, lämnade jag bakom mig.
Det tog några år innan jag hittade rätt, och frågan är om jag någonsin hittar rätt. I min nya värld finns inga begränsningar – bara nya möjligheter.

Sedan jag lagt ned verksamheten i min revisionsbyrå har jag gått på kurser i akvarell-, olja och akrylmåleri, silversmide och fotoredigering. Jag har haft mina konstverk och silversmycken utställda, har hållit föredrag med bildvisningar och redigerat flera filmer. Och, det häftigaste av allt, jag har deltagit som skådespelare i flera teaterföreställningar.

Jag har också haft möjlighet att resa över mer eller mindre hela världen. Det berättar jag om i mina videobloggar.

Jag har fört ett händelserikt liv och åren efter MS-diagnosen har inte på något sätt blivit mindre omväxlande. MS-en, och också åldern naturligtvis, för med sig nya begränsningar, som jag måste ta ställning till. Jag försöker hela tiden ligga steget före.

Arbetsterapeuten Raja hjälper mig med det jag behöver för att kunna ta mig fram i världen. Allt från krycka till rullstol. Med min nya eldrivna tre-hjuling kan jag cykla på kapp med mina yngsta barnbarn Theo och Sebbe och snart har jag en elmoppe, som kommer att öppna nya världar.

Att leva ett trivsamt liv med MS fordrar ett gott humör, stor initiativförmåga och massor av träning. MS-kroppen är alltid ofantlig trött. Det är en svår balansgång att få till det där med träning och trivsel i lagom doser och att inte låta tröttheten ta över. Man måste lära sig att bemästra en blandning av stillasittande sysselsättning med rörlig sysselsättning. För mycket av det ena är lika illa som det andra.

I samband med rehabiliteringen på Sommarsol i Vejbystrand hösten 2011 startade jag min blogg. Tre veckors rehabilitering är lång tid. Jag skulle få ta del av den friskvård och träning som jag så väl behöver: vattengympa, gym, simning, gåträning, stretching, yoga, massage och kanske lite pingis. Jag skulle få dela den gemenskapen med andra levnadsglada människor.
Jag ville blogga om allt jag skulle få vara med om på Sommarsol.

Nu även fortsättningsvis vill jag dela med mig av mina upplevelser i livet som MS-skadad och jag hoppas du vill följa med och låta dig inspireras av det jag skriver om längs vägen framöver.