Framme. Det blev mycket packning. Jag hade så svårt att välja. Skulle det bli varmt eller kallt, regnigt, kanske blåsigt, vill jag vara finklädd till middagen och så träningskläder naturligtvis. Böcker, målarduk, färger och stativ, elmoppen, pumpstavar och rollator. Skor. Usch det var svårt. Jag gick igenom hela lagret där hemma. Inte någon av de gamla jag hade kunde jag använda tillsammans med de nya sulorna och kolfiberställningen. Alla skorna var för små. Jag fick satsa på att det skulle finnas något bra i Halmstad i den där ortopedbutiken. Bilen blev färdiglastad men det var segt att komma iväg. Vad hade jag glömt? Blommorna måste vattnas. Soporna måste slängas och kylskåpet kollas så inget står kvar och stinker. Det måste vara fint när Göran kommer hem om en dryg vecka från Australien. De hade ringt från Sommarsol och frågat om jag hade talat med sjuksköterskan om inkontinensskydd så jag kunde delta i vattengympan. Jag svarade ja men kände mig lite osäker om jag hade missat något, så jag tog vägen om vårdcentralen. Och tänk om Sifrolen skulle ta slut. Så jag tog vägen om Apoteket. Klockan blev halv 12 innan jag lämnade Göteborg. Jag skulle checka in på Sommarsol först klockan 15 så det var gott om tid ändå.
Jag körde in till skobutiken i Halmstad och hittade ett par dyringar där sulor och kolfibern fick plats. Killen i affären frågade hur det kändes. Jag svarade att det känns som om jag har utförsåkningspjäxor på mig. Men jag måste ju bestämma mig. Och skor måste jag ju ha om jag skall kunna träna gåendet i Vejbystrand.
Jag kom fram strax före incheckningen. Jag fick sitta och vänta en stund och fick träningskortet att titta igenom så länge. Fyra ”behandlingar” varav en individuell var det avtal som Sommarsol kommit överens med Västra Götalandsregionen om. Jag läste noggrant igenom och såg att flera individuella behandlingar var inplanerade på tider då gruppträningarna pågick. Det gör ju att jag missar flera träningspass.
Jag checkade in och fick rum i korridoren längst bort. I den korridoren hade jag bott tidigare. Allt såg precis ut som förut. Visst skulle det väl kunna se lite hemtrevligare ut. Ett färgrikt överkast, inte så kontorsaktiga gardiner, lite roliga tavlor och kanske tapeter i stället för de enfärgat målade beigevita väggarna. En kvinna jag talade med som var här för första gången kände sig mer sjuk nu än när hon var hemma. Undra på det.
Jag fick hjälp med att ta in alltihop på rummet. Hon som hjälpte mig var tålmodig och sa inte ett ljud om att det var mycket packning.
Jag lade mig på sängen. För säkerhets skull satte jag klockan på ringning. Det var bra för jag somnade tvärt. Klockan halv fem var det runtvisning. Jag är ju här för tredje gången men det var tur att jag gick med för en hel del var ändrat. Man skall ha badmössa i bassängen numera och inga skor får komma in i badlokalen för det kan spridas baciller, läkare och sjuksköterskor och arbetsterapeuter hade andra rum i andra korridorer och Kajutan hade bytt namn till biblioteket och fyllts med massor av böcker och spel och en stor TV.
Vi är hela 24 i gruppen. Några har stroke, men de flesta har MS. Nästan alla känns äldre än jag och de flesta verkar vara sjukare. Jag har fyllt mitt schema till bredden. Till och med vila är inplanerad.
Idag har vi återigen fått välkomstinfo. Så har jag varit hos en arbetsterapeut som inte tillförde något alls utöver det jag redan visste. På eftermiddagen fick jag massage i en halv timma. Jag längtade efter Kent. Han kan massera han.
Middag klockan 17,30 som vanligt och bestämda platser. Som jag avskyr. Det går väl an om man får så trevligt sällskap som jag haft de två föregående gångerna men den här gången blev det inte lika roligt. Efter en fantastiskt god fiskgratäng for jag och ett stort gäng ner till havet för att invänta solnedgången. En alldeles röd sol gick ner i havet borta vid horisonten klockan 19.48.

Nu har jag kommit till vägs ände vad gäller droppfoten, Det tog ett tag innan jag hittade fram till målet. Det började med att jag fick så himla ont i höften och det strålade ner i ljumsken. Jag var hos Aleris på röntgen för då trodde jag att jag fått livmodercancer. Jag sökte vidare och blev röntgad i bäcken och höftled i januari på Sahlgrenska. Jag kom till Hälsa i kubik. Jag hade läst i GP att de hade artrosskola där. Vid det laget trodde jag att det var artros i höften. Jag tränade som attan. Inget ont utan att det för något gott med sig. Jag tränade också på Sahlgrenska för sjukgymnast. Inget tog bort det onda. I maj röntgade jag MR av rygg, men inte heller det visade några tecken på nytillkomna förändringar eller aktiva inflammationer. Så kom kiropraktorn och sa att högerbenet var 3 cm kortare än vänsterbenet. Det var då jag kom på att alltihop måste bero på droppfoten. När jag går så slänger jag vänsterfoten utåt sidan och framåt. Skall jag lyfta knäet så pass högt upp att droppfoten inte slår i marken så måste jag lyfta benet jättehögt. Och för att klara det måste jag träna ordentligt. PUH, jag orkar inte mer. Av en kusin fick jag berättat att hon hört att man skulle kunna operera droppfoten i Helsingborg. Jag fick tid i juni och åkte ner för en första kontroll. Läkaren undersökte min fot och sa att det skulle nog gå att greja till så foten inte skulle hänga ner lika mycket. Han krävde dock en remiss från en ortoped i mitt landsting. Det lät jätteknäppt att behöva remiss av en annan ortoped när jag redan fått klartecken från ”betalningsenheten”. Jag ringde till ortopeden på Sahlgrenska och fick till svar att jag måste få remiss från min vårdcentral för att få komma till ortopeden på Sahlgrenska. Så fick jag tid på vårdcentralen fram i juli. Men eftersom allting tog så lång tid så skickade jag in en egenremiss själv till Sahlgrenska den 14 juni. Döm om min förvåning när de ringde från Sahlgrenska och berättade att det skulle ta två år att få tid hos ortopeden här. Om jag tyckte att det skulle gå bra så skulle de skicka remissen vidare till Halmstad. Visst, det var ju bra. Den 13 juli fick jag svar från Capio i Halmstad att jag skulle få komma dit den 31 augusti. Det var igår.
Vi gav oss iväg tidigt på förmiddagen och styrde kosan mot Halmstad.

Skenan och sulorna från TeamOlmed

En fantastiskt trivsam doktor undersökte foten noga. Han vände och vred och jämförde benet med det andra. Jag var mycket smalare på vänsterlåret, sa han. Det berodde säkert på att jag inte belastat vänsterbenet lika mycket som det friska högerbenet. Så kollade han funktionen i foten. När jag skulle lyfta foten rakt upp så gick det inte alls och heller inte när jag skulle dra foten åt sidorna. Den var alldeles död. Inga signaler gick fram om att jag skulle röra foten. Doktorn filosoferade fram och tillbaka och redogjorde noggrant för de olika alternativen. Det fanns tre alternativ: steloperation eller att dra en sena från sidan upp på foten och fästa den framme på foten. Det tredje alternativet var att inte operera alls utan använda skena i skon. Det andra alternativet var lite osäkert eftersom den senan som skulle hålla uppe foten kanske sträcks ut efter ett tag och då var droppfoten tillbaks. Det kändes inte särskilt intressant, så det förkastade vi. Det första alternativet, steloperation skulle jag kunna göra när som helst. Men varför inte prova skenan först. Jag berättade att jag hade en skena som låg i garderoben. Den tog alldeles för stor plats i skon så det var för besvärligt. Doktorn tyckte vi skulle ta vägen förbi företaget TeamOlmed som låg i huset bredvid. Tyvärr hade de ingen tid men hänvisade till TeamOlmed i Kungsbacka. Så vi for vidare.
Vi kom in till en fantastiskt engagerad kvinna. Jag berättade att jag gärna ville ha med mig hjälpmedlet till Vejbystrand. Jag ville träna hur det funkade att gå med skenan under de tre veckor jag skall vara där. Hon visade olika hjälpmedel. Jag provade flera skor och skena och inläggssula under drygt en timma. När jag åkte därifrån hade jag med skenan med en tillslipad kolfiberfot som passade precis till min fot och också två stycken sulor som hon skurit till. Nu fattas bara skorna. I Kungsbacka hade de bara svarta med fräcka stripes. Det vill jag inte ha. Jag är inte så fräck. Därför skall jag ta vägen om Halmstad när jag åker till Vejbystrand på måndag. Där fanns massor av fina skor. Sedan är det bara att träna gången. Jag hoppas att det onda i höften försvinner när jag börjar gå som man skall gå.
Det känns bra att slippa operationen. Jag hade fått gå med gips i tre månader och sedan fått ligga med ställning på foten under nätterna i sex månader. Och all den träning som skulle behövts efteråt för att få igång den opererade foten. Efter att jag inte tränat på flera månader. Det vågar jag inte ens tänka på.