Tänk nu är jag där igen. Jag vet inte vilken gång i ordningen som jag ställs inför tvivel. Har jag gjort rätt? Skall jag ändra mig? Jag var så nöjd när jag bestämt mig för att prova Botox.

Artikel i GP 2014.06.17

Alldeles överlycklig var jag när jag fått med mig Fampyran hem. Lika glad som alla andra gånger, då jag knallat hem med nya mediciner. Nu äntligen skulle det bli bra. Under de snart tjugo år jag haft sjukdomen MS har jag provat att ta två olika sorters sprutor, som skulle fördröja sjukdomens utveckling, och fyra olika piller, som skulle lugna spasticiteten i benet. Det enda som visade sig var biverkningar. Jag är överkänslig för biverkningar. Det är synd att ingen medicintillverkare gör prover på människor som är känsliga för biverkningar. Då skulle de kanske kunna ta fram något även för såna som mig. Min kompis som jag träffade härom dagen har aldrig några problem med biverkningar. Jag trodde knappt mina öron. Finns det såna människor. Jag trodde att alla hade besvär med biverkningar, men att de hade högre acceptanströskel än mig. Nu vet jag bättre.

Kappor och väskor växer fram

Nu har jag även tvivel när det gäller Botox. Den ger inga vanliga biverkningar som liknar influensa eller så. Men jag blir så svag i det ben som jag fått sprutorna. Om det åtminstone hade varit så att jag sluppit ifrån spasticiteten på nätterna helt så hade jag kanske tyckt att det är värt både svaghet och alla tusentals kronor som det kostar. Men så är det inte. Jag är uppe och trampar på min crosstrainer alla nätter minst en gång och ligger ofta vaken och stretchar för att spasticiteten skall gå över. Jag vet att läkaren nere på Sommarsol i Vejbystrand sa att man blir svag, men han tyckte ändå att det skulle funka på mig eftersom jag tränar så mycket. Jo, jag tränar. Men ju jobbigare träningen blir ju mer ork måste jag ha för att träna. Och den orken räcker inte alltid till. Därför har jag börjat hoppa över träningen den sista tiden. Jag gör hellre det som är roligt. Och att sy kappor är kul så det gör jag jämt nu för tiden. Yogan och vattengympan är inbokade på fasta tider. Det klarar jag att hålla mig till. Men jag behöver gåträna med stavarna eller med rollatorn. Och det har jag inte gjort på några veckor nu. Inte bra, inte bra. Men jag säger som Tage Danielsson sa:

Affisch till utställningen ”Kläd dig i konst”

”Jag tror på tvivlet. Tvivlet är all kunskaps grund och all förändrings motor.
Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning. Den som tror utan att först tvivla är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla är en föga mindre jublande dumskalle och en föga svagare klingande cymbal.
Tron kan försätta berg men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.
Jag tror även på tvivlet efter detta, tvivlet som ständigt rättar till, ständigt ställer frågor och skaffar svar på frågorna i evigheters evighet…..”

Men när skall jag få förtroende för sjukvårdens forskning och utveckling när jag inte får varken information eller mediciner som hjälper. Jag tycker åtminstone att något botemedel borde finnas mot alla dessa nervryckningar som känns som elektriska stötar på nätterna. Så länge som jag tvivlar så slipper jag åtminstone alla biverkningarna.  Så jag fortsätter nog med det ett tag till- förhoppningsvis inte i evigheters evigheter.