Dagarna springer fort så här års. Det är luciadagen och vi far återigen upp till mamma. Klockan fem har jag lovat att hämta henne. Det blir luciatåg i Skee kyrka klockan sex. Vi kommer i god tid. Vi måste sitta långt fram så vi kan se ordentligt och så mamma ska kunna höra. Klockorna ringer och snart därefter skrider lussetåget in. Femton småflickor mellan fyra och tolv år ställer sig på rad framme vid altarringen. Det var helt fantastiskt. Så många sånger. Helt utantill. Och så små. Efteråt bjöd prästen på lussekaffe i församlingshemmet. En 97-åring och en 92-åring, som är senila och så jag, som har svårt för att gå med en fot som hänger ner och skruttig balans. Göran hade fullt sjå. Han tog de två äldre damerna i var sin arm. Jag tog kryckan och knallade efter. Mamma tyckte jag gick för sakta så hon var nöjd när hon drog förbi stödd av Göran. Mamma har alltid så bråttom.
Under lördagen städade vi och julpyntade med julgardiner och juldukar. På kvällen bar det iväg till julbord och jazzmusikunderhållning. Fast då fick mamma stanna hemma.
På söndagseftermiddagen var det lussefirande i hembygdsgården och på kvällen lyssnade vi till körsång i Strömstads kyrka. Det var helt fantastiskt. De sjöng alla de finaste lucia- och julsångerna plus en hel del annat. Det är inte så lätt att hitta bra sysselsättning för mamma. Hon ser dåligt och hör dåligt och är gammal och trött.
Men till kyrkan går det bra och så här i juletider är där alltid så mysigt. Det är otroligt viktigt att få ut mamma utanför husets väggar. Det är inte bra att bara gå hemma. Man måste ut och se andra människor. Det ger liv och även om mamma inte minns vad hon gjort så inbillar jag mig att känslan lägger sig som bomull i kroppen efteråt.
Så kom måndag och mamma börjar känna stress inför födelsedagen. Hon frågar gång på gång hur många jag tror det är som kommer. Och kaffebröd, vi måste köpa kaffebröd. Har vi beställt smörgåstårtor? Och gräddtårta, är det beställt. Hur många är det som kommer och har vi beställt tårtorna och en gång till eller flera gånger till: har vi beställt tårtorna och hur många är det som vi skall duka för? Då gäller det att ha tålamod. Vi vet att mammas minne bara varar några få minuter. Sedan har hon ingen aning om att hon ställt frågan flera gånger tidigare. Men på det sättet så har vi aldrig några problem med vad vi skall prata om. Det är bara att köra på med samma och samma om och om igen. Vi dukar för tolv personer. Nu är mamma nöjd, nu vet hon precis, nu är hon i sitt esse. Att duka bordet, det gillar hon.
Nya fräscha kläder skall plockas fram och det är inte gjort i en handvändning. Mamma är värre än en tonårstjej när det gäller att välja kläder. Den blusen har för små knappar och den tröjan är för mörk. Vi enas till sist.
Tidigt på tisdags morgon var mamma igång. Tårtorna måste hämtas och mammas hår måste rullas. Den första gästen är min äldsta kusin. Hon kommer redan vid elva. Vid tre-tiden är huset fullt med barn och barnbarn. Grannen ringer och frågar om de kan komma, men bestämmer i samråd med mamma att de skall komma i morgon i stället. Då är det lugnare. Jag funderar över hur mamma skall klara av att fixa kaffet och om hon kommer att minnas att kylskåpet är fyllt med smörgåstårta och gräddtårta. Risken är stor att mamma glömt det och att alltihop fortfarande står kvar och sprider en illaluktande doft en vecka efter kalaset. Men det är kul att se att allt funkar ändå. På sitt sätt.