Jag har varit på besök hos Raija, arbetsterapeuten idag. Vilken lycka, jag skall få en Mini Crosser från landstinget och också en lyftarm som kan hjälpa mig att lyfta ur och i bilen. Det är en stor lycka att inte behöva bli körd och ställd någonstans eller när alla går bakom och pratar med den som kör mig i rullstolen. Jag har fått veta att minicrossern kan tas med på flyget. Det  blir bra på semestern. Raija och jag har bestämt träff på Mölndals hjälpmedelscentral om några veckor. Där finns det proffs som kan vägleda och som hjälpa till med vad man behöver. Antagligen måste jag byta min S-40 till en V-40 eller V50. Kul eller hur?

Reperbahn, porrfilmer och Hönan Agda kan slänga sig i väggen. Nu kan man se allt på Göteborgsoperan. Redan från början riktades uppmärksamheten till paret i vänster hörn där kvinnan sög av en man. Sedan följde scener med män som satte på liket och par som var i full gång under bordet och en hel hop med män som hjälptes åt att köra in en jättebatong i skötet på en kvinna. Det var en uppsättning av Salome som var fokuserad på sexuell abnormitet. Inget var vackert. Och visst kan det väl stämma med Oscar Wildes tragedi om mänsklig dekadens i dess sämsta form, men det kunde väl ha framställts lite mildare.  100 minuter utan paus med 110 musiker, som hade fullt upp med att följa alla Richard Strauss krumbukter där musiken skall överrösta allt, sällan med melodi men ofta med olika effekter och buller. Wagner, som gärna ser till att texten kommer till sin rätt, är lätt jämfört med detta. Efteråt applåderade alla. Plötsligt reste sig en man och gapade om ”sådan dj-a skit”. Hustrun hade fullt upp med att få ut honom. Jag var på väg ut till bilen och hörde några unga killar som sa att damen framför i garderobskön sagt att hon skulle polisanmäla. Jösses säger jag bara, det var en häftig föreställning. Läs på innan ni går dit så ni är förberedda. Det var inte jag. Men jag åkte hem med ett brett leende på läpparna. Häftigt vá dé.

Min väninna tycker att jag skriver att jag gör så himla mycket att det ”köver” sig för alla er läsare. Därför frågade jag en kompis, se mailen:

Åh, jag får tacka för den fina presentationen jag fick i din blogg! Du skriver så bra och intressant. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!
———————
Så kul att du tycker så om min blogg, En väninna sa att jag gjorde för mycket och att det tog musten ur andras intresse. Andra har kanske inte varken ekonomiska möjligheter eller energi till att göra allt detta, sa väninnan. Jag blev lite ställd och vet inte riktigt hur jag skall tackla det uttalandet. Jag känner mig inte särskilt rik och heller inte onormalt energifylld. Du gör också himla mycket, vad hade du tänkt om någon sa så till dig?
—————————
Ja du, Britt-Marie
Fortsätt du att inspirera människor och låt ingen ta din glöd i från dig! Rikedom har förresten inget med pengar att göra, och att KÄNNA sig rik är en gudagåva.
Ta hand om dig!

Dahlheimers Hus är ett fantastiskt ställe Jag har just kommit hem efter vattengympan som alltid startar torsdagar klockan 8 på morgonen. Det är tungt innan man kommer ut i bilen, men sedan går det som på spåret. Jag parkerar min bil på handikapp-parkeringen precis utanför och kommer innanför dörrarna oftast en kvart innan passet börjar. Då sitter redan de flesta i gänget och väntar på att bli insläppta. Vi hejar glatt på varandra efter hand som vi droppar in. En är hemkommen från sin bröllopsresa och en annan har ramlat och slagit i hela ansiktet. Samtalsämnena är verkligen olika gång till gång och stämningen är fin. Efter duschen glider vi ner i det 34-gradiga vattnet och storasyster Klyft kör igång gympan. Alla hänger med efter bästa förmåga. Efteråt kan man simträna, bubbelbada, bada bastu eller bara gå ut i omklädningsrummet och diskutera vardagsangelägenheter med de andra. När vi gått ur bassängen tar barnen vid. Första passet är för barn med downs syndrom och liknande. De sjunger mormors lilla kråka och framåt och lär småttingarna sittande hoppa från kanten ner i mammas eller pappas famn. Nästa pass är för mer funktionsnedsatta barn. De har ofta med sig personliga assistenter till hjälp. Barnen pendlar mellan skratt och gråt. Det är fantastiskt att se deras leenden som spricker upp i ansiktet efter en stunds stenhård koncentration i samband med de olika övningarna.
I omklädningsrummet pratar vi om hur svårt det är att se förändringarna för vad kroppen klarar av. Åldern tar ut sin rätt och kroppen klarar inte av att göra det vi är vanan vid att den fixar. Hur många gånger skall man ramla p.g.a dålig balans innan man inser att man måste byta ut stavarna mot rullatorn. ”Den är ju så knivig att ta med på spårvagnen”, sa den 80-åriga pimpinetta kvinnan, som gärna klär sig i gamla urtvättade jättetuffa jeanskläder och som hade sårskorpor i hela ansiktet efter att hon ramlat. Hon berättade att hon ramlade likadant för precis ett år sedan också. Jag berättade om hur jag såg på det viktiga i att kunna göra allt det jag alltid gjort, att jag skall byta bil och montera in en lyftarm för att få in rullstolen. Ja käre nån, engagemangen är olika i olika åldrar. Tiden då man tog hand om småbarn är långt borta. Nu rör det sig om hur man på bästa sätt skall kunna ta hand om sig själv. Nästa steg är väl hur någon annan skall kunna ta hand om en på bästa sätt. Det är då man är tillbaks på barnastadiet.
Alla har vi plats på Dahlheimers hus. Visst är det fantastiskt. Kolla in Dahlheimers hus på deras hemsida och se vad allt som rör sig där.

Jag var ju, som jag nämnde tidigare, på vernissage och såg Marie Anthonys konstverk i VSA´s  (Very Special Arts) lokaler på Karl Johansgatan. Marie är en av mina skådespelarkompisar. Hon har en egen hemsida där ni kan läsa om hur hon blev påkörd av ett lastbilssläp när hon var i tonåren. Hon har sedan dess suttit i rullstol. Nu ses hon efter idogt tränande ta sig fram med hjälp av krycka på egna ben.

Vernissage "Songs of Life" av Marie Anthony

Det lästes dikter och spelades musik till. Jag har lovat skriva in Maries fina dikt ”När du hjälper mig”. Här kommer den:

När du hjälper mig

Låt dig inte luras
av min kropp
av mina stumma
läppar
Min själ har vandrat
länge
Oförtröttlig
Seendes allt
En diamant slipad
utan pardon
som nu lyser
klart
för den som kan se

Hjälp mig inte
genom att ta bort
mitt livs
utmaningar
Då hindrar du mig
från att växa
Tyck inte synd
om mig
Då förminskar du
mitt ljus
Jag har valt
min väg
liksom du
valt din
Du kan hjälpa mig
först när du sett
vem
jag verkligen är               Marie Anthony

Förr
kände jag inte kroppen
jo vid skoskav och så
och efter Göteborgsvarvet
då kunde jag nästan inte gå nerför trappan
men annars
den funkade alltid
genomförde alla mina påhitt
utan att ifrågasätta
jag var frisk då

Jag hoppas ni ser att hösten är här. Det är så otroligt vackert med alla dessa färger. Vi som är födda just vid den här tiden kan känna oss stolta. Det riktigt sprakar om det

Amerikanska blåbär

Om någon trodde att man kan få elmoppe på statens bekostnad utan kontroll är det fel. Jag har just suttit och skrivit ett brev till min läkare, där jag ger min förklaring till varför jag har behov av elmoppe. Jag behöver läkarens bekräftelse på att den behövs i min vardag.

brev till doktorn

Arbetsterapeuten skall ha bekräftelsen från doktorn på att jag har kontinuerligt behov av eldriven rullstol för att klara förflyttning där manuell rullstol inte kan uppfylla behovet och detta inte är tillfälligt. Målet skall vara att möjliggöra förflyttning i bostad och/eller där jag dagligen rör mig.
Doktorn skall också bekräfta att jag inte har några psykiska besvär, ingen kognitiv funktionsnedsättning eller dålig syn eller reaktionsförmåga.
Eftersom jag var hos doktorn för några få månader sedan vet han säkert redan hur det står till, men jag vill vara på den säkra sidan så jag skrev några rader ändå. Det skall bli spännande att se vad Raija kan göra på Statens bekostnad. Jag behöver säkert en annan bil med större bagage och en arm som kan hjälpa mig att lyfta ur och i rullstolen. Men vi får ta en bit i sänder. Wish me luck

Lördagen och söndagen har gått i träningens tecken. Ja inte på gym, utan i vår nybyggda veranda. Den skall ju målas också. Jösses, det var inte gjort i en handvändning. Vi var tre pers som jobbade i flera timmar båda dagarna och ändå har inte mer än hälften blivit gjort. Men det blir fint

bra träning

verandan under målningsarbetet

Jag hade hoppats på att ha det klart till helgen, men jag har insett nu att det inte går att hinna med det. Tyvärr. Det hade varit mysigt att duka för födelsedagskalaset där ute. När väggarna blivit målade, ja det är ju mest fönster men det tar tid ändå, så skall golvet oljas. På burken står det att oljan är dammtorr efter 5 timmar, övermålningsbar efter 10 timmar och att härdningen tar 5-6 dygn. Innan dess kan man inte ställa tunga möbler ovanpå. Så födelsedagskalaset får dukas i vardagsrummet på biljardbordet som vanligt. Göran tycker att det blir ok att ställa ut biljardbordet i verandan när den blivit klar. Det är skönt att få mera space i vardagsrummet. Vi är ju två som bor ihop och då gäller det att justera sina tyckanden lite då och då. Men det är kul. Man kan se tillbaks och minnas att där blev det min åsikt som gick igenom men där drog jag det kortaste strået. När Göran fick cortison i samband med cancerbehandlingen hittade han på en himla massa. Verandan var en. Nu är jag jätteglad att den kom till. Jag längtar tills jag kan ta ut mitt staffli där i ljuset och stå och måla. Verandan är isolerad och golvvärmen kommer från den nyinstallerade solvärmen (så länge solen skiner). Genom plasttaket och alla fönstren flödar ljuset in. Som den nyblivna pensionär jag blir nästa tisdag så behöver jag allt ljus jag kan få. 4 timmars målning är inplanerade idag – effektiv tid. Med min kapacitet så tar det mycket längre tid. Jag måste ta hänsyn till min kropp. Visst låter det trist. Men man vänjer sig även vid alla dessa pauser. Jag kan skriva på min blogg, jag kan läsa eller kanske bara filosofera en stund. Det är trivsamt det också.

Utbyggnaden av huset blev färdigsnickrad i torsdags. Jag ställde en budapestlängd som avskedsfika till Jimmie och Klas som jobbat för oss under några veckor. Själv for jag iväg till vattengympan som började kl 8 så de fick tyvärr fika själva. Fredagsmorgonen var jätteskön. Ingen ringde på dörren klockan 7, jag kunde läsa GP i lugn och ro. Men det varade inte så länge. Jag kom på att jag måste kolla hur vi skulle kunna få ordning på betonggolvet i den nya verandan. Lyckligtvis har vi kompisar som kan hjälpa till. En betongslip grejades fram med hjälp av kompisens kontakter och sedan startade ett riktigt skitjobb. Betongen yrde runt. Ansiktsmasken och glasögonen hjälpte men det var inget mysigt jobb. Och tungt att hålla slipen var det också. Göran kom hem efter MC-turen och tog vid. Då gick det snabbt.
Efter en dusch och ombyte så var jag fit for fight för att ge mig iväg till Maries vernissage. Det var en fantastisk utställning med målningar i akryl och olja, foto och sist men inte minst hennes bok full med otroligt fina dikter. Jag gillar mest dikten som heter ”hjälp mig inte”. Den handlar om att hon helst vill be om hjälp före hon får den. Jag skall fråga henne om jag får skriva in den här i min blogg. Jag skulle så gärna vilja visa den för er.