Nu har jag tagit min nya medicin mot elstötarna i benen. Som vanligt tycker jag det verkar ok. Det har jag tyckt med alla de andra jag tagit också. Men tyvärr har det strandat vid att jag valt bort medicinen p.g.a att biverkningarna blivit för svåra. Jag brukar märka dem efter en knapp månad.
Av en tillfällighet gick jag in på en sida där en läkare hade uttalat sig om Sifrol. Det var ingen upplyftande läsning:

En patient sökte mig i dag. Han klagade på en massa olika besvär. Jag blev inte riktigt klok på symtomen, de hängde liksom inte ihop. Kirurgen i mig försökte spalta upp besvären för att förstå om det möjligen fanns någon kirurgisk åkomma bakom, något som kniven skulle kunna bota.I förbifarten nämnde min patient att han nyligen börjat ta en medicin för »myrkrypningar i benen«. Varför inte? tänkte jag och surfade in på Fass.se för att kolla om det fanns några biverkningar av hans nya medicin, Sifrol. Alltmer förundrad läste jag:

»Följande biverkningar kan förväntas vid behandling med SIFROL: onormala drömmar, minnesförlust, beteendemässiga symtom på störd impulskontroll och tvångsmässiga symtom som hetsätning, tvångsmässigt köpbeteende, hypersexualitet och patologiskt spelberoende, förvirring, förstoppning, vanföreställningar, yrsel, dyskinesi, dyspné, trötthet, hallucinationer, huvudvärk, hicka, hyperkinesi, hyperfagi, hypotension, sömnlöshet, störningar av libido, illamående, paranoia, perifert ödem, pneumoni, pruritus, hudutslag och annan överkänslighet, rastlöshet, somnolens, episoder av plötsligt insomnande, synkope, synförsämring inklusive diplopi, dimsyn och nedsatt synskärpa, kräkningar, viktminskning inklusive minskad aptit, viktökning.«

Jag kliade mig i huvudet medan jag funderade på hur jag skulle tolka denna parad av »biverkningar«. Efter att ha uteslutit farliga orsaker till min patients symtom kom vi gemensamt fram till att hans besvär nog ändå kunde vara biverkningar av medicinen. Han verkade nöjd, vi skakade hand. På vägen ut påpekade han att han ändå skulle fortsätta ta Sifrol! Kvar blev jag med mina funderingar kring Sifrols biverkningar: Hur ska man tolka dem?

Jag har varnat min man och bett honom säga till mig om jag börjar verka knäpp på något sätt under de närmaste veckorna. Än så länge är det bara en stor lycka att äntligen få sova på nätterna. Det tänker jag njuta av så länge jag kan.

Jag har precis lyssnat till Göran Rosenberg i programmet Godmorgon Världen. Hans tal är helt fantastiskt. Jag kan aldrig låta bli att beröras.
Men efteråt sitter jag här och funderar över min roll i den stora världen. Vad kan jag göra? Utöver tyckandet? Med tyckandet och ställningstagandet kan jag naturligtvis ta del av diskussioner på det lilla planet. I min lilla värld. På privata små kalas. Men tycker man att det är kul att diskutera sådant på kalas? Där vill vi ju aldrig bli osams, aldrig ha olika åsikter. Då sprider man ju dålig stämning. Hur blir det då med kalas? Blir man bjuden en gång till? Det blir mycket rövslickeri innan man tar avsked och börjar närma sig ytterdörren på väg hem, för att trots alla motsägelser visa att vi ändå är vänner.
Jag har släkt och vänner som röstar på andra partier med helat andra åsikter. Jag famlar mig fram när diskussionerna sätter igång. Försöker undvika att behöva stå till svars för mina åsikter. Efteråt analyserar jag tillsammans med min förnuftige livskamrat. Oftast är han mycket säkrare i sitt tyckande än vad jag är. Och jag vet att han vet vad jag står för. Då kan jag säga sådant som inte är så populärt att säga i andra sammanhang. Han vet på vilken sida jag står. I andra sammanhang kan det liksom bli fel att säga att jag inte gillar tiggeri och att jag inte vet hur jag skall förhålla mig när jag går förbi tiggaren som sitter vid ingångarna. Det blir liksom fel att säga att jag inte gillar att vår värld förändrats så att vi måste låsa våra dörrar, skaffa larm och vara rädda för att bli lurade. Det blir liksom fel att tycka att det är bedrövligt att kvinnor bär stora svarta överdrag som täcker hela kroppen. Å, det är så mycket tyckande som kan bli fel. Som man måste förklara och lägga ut texten för att inte bli missförstådd. Förr rörde det sig om, om man gillade kärnkraften eller inte. Eller om man var för eller emot EU-gemenskapen. Det var svårt att diskutera det också, men det var inte så känsligt att tala om. Här rör det sig om människor i nöd. Det är inga juggar eller italienare eller finnar som blivit hitkallade på grund av att vi behöver mer arbetskraft. Det här är människor som har det långt mycket värre än vi hade det när vi gav oss iväg till Amerikat. Då var vi fattiga och arbetslösa och några var förföljda p.g.a sin religion, men vi flydde inte p.g.a krig. Inte ens norrmännen som kom hit i hundratusental i samband med tyskinvasionen hade det så illa, som de som kommer hit nu.
Hur fixar italienarna mottagandet av alla de som kommer i land med båtar? Och hur fixar de att ta hand om alla dem som ligger på havets botten? Rent mänskligt alltså. Man vill ju så väl. Vilken säng hänvisar man mamman till som kommer med det lilla barnet? Eller studenten som snart var klar med sin läkarutbildning? Vilken väg visar man att hon skall ta?
Jag önskar att jag var fit for fight för det arbetet. Men antagligen satt jag i så fall bakom ett skrivbord fullt med papper, där jag hade fullt upp med att granska, att bokföringen visade att all försäljning blivit bokförd så att skatteverket fick det skatteverket skulle ha. Jo, jo, det är klart att det är viktigt att skatteverket skall ha sitt. Hur skulle vi annars kunna få all vår samhälleliga service. Men jag minns en gång som jag var med min man till Srinnegar i Kashmir. Vi stod högt uppe på ett berg och tittade ut över den nästan helt igenväxta sjön. Där var skördetröskorna i full gång med att skära bort all växtlighet från botten. Inget hjälpte. Det var därför specialister var ditkallade för att säga sitt. Vad skulle göras för att människorna skulle få rent vatten? Jag minns vad jag tänkte där jag stod. Varför har inte jag satsat på detta? Så otroligt mycket viktigare än all samhällsservice som vi kräver i vår del av världen. Jag såg människor som trampade färgade tyger. Fötterna var som skrumpna tvättsvampar. Det tvättmedelsfyllda vattnet rann rakt ner i sjön.
Nu sitter jag här och funderar. Jag har otroligt gott om tid och skulle kunna göra så himla mycket. Men tyvärr har jag fullt upp även nu. Jag ligger efter med gårdagens sudoku och ett nytt kom med GP idag. Jag sitter fortfarande med morgonrocken på mig. Det är alltid ett stort motstånd när jag skall fixa mina morgonbestyr. Så skönt att bara sätta sig vid datorn och tänka och tycka. Klockan tre har jag blivit hembjuden till min lilla prinsessa som snart skall ta studenten och som behöver få fin balklänning omsydd. Det blir dagens stora engagemang. Det är skönt att känna sig behövd.