Midsommar i Strömstad innebär jordgubbstårta med kaffe klockan elva ute i trädgården hos mamma. Jag hade bakat den maffiga tårtan kvällen före. Åtta ägg. Inte så liten, eller hur? Solen sken och alla var samlade. Min syster hade gjort i ordning prisbordet med alla priser som skulle delas ut efter tävlingarna. Den äldste var mamma med sina 97 och ett halvt år och därnäst kom Ida som är 93 år. Den yngste tävlande var 9 år. Min minsta syster var tävlingsledare och delade upp oss i fyra lag med tre i varje. Hon är gympalärare och mycket för det pedagogiska, så de olika lagen fick bestämma reglerna för spelen crocket och boulle och pilkastning och allt det andra. Ida ville inte vara med, men alla andra deltog. Poängen räknades igenom tre gånger. Det skulle vara riktigt räknat, inget fusk. Så var det dags för lunch. Alla hade haft med sig sitt bidrag till knytkalaset. Det blir alltid för mycket och vi blir alltid för mätta. Allsångshäftena hade nytryckts med stor text så mamma kunde se. Hon älskar verkligen allsång. Klockan hade blivit närmare sex på eftermiddagen och mamma frågade ”viskande” (hon hör så himla dåligt) om kalaset snart var slut nu. Ett midsommarkalas är en jobbig grej för en 97-åring. Så vi ”ungdomar”

En av Jeanmari´s kappor

drog iväg ut till sjökanten. Vi dukade upp till ett stort räkkalas i fiskeboden nere vid sjön. Någon badade bastu och tog sig ett bad medan solen gick ner bakom bergsknallen. Vindarna var kalla men det var uppehåll hela kvällen. Så synd att man skall behöva gå till sängs, men det var nog dags ändå. Alla världsproblemen hade blivit lösta och det kommer ju en dag efter detta också.

Mamma tyckte hon var jättefin

Jag kunde inte låta bli att ta med några kappor upp till mamma. Jag måste ju göra det där sista. Mamma ville prova. Å hon tyckte de var fantastiskt fina. Hon ville köpa, men kom till sist på att hon nog var en aning för gammal. Fast jag tycker nog att våra kappor passar till alla åldrar. Gillar man bara att se lite annorlunda ut så passar det perfekt. För designen är annorlunda.
Midsommardagens kväll avslutades med att mamma och jag sjöng igenom alla sånghäftena igen. Jag märkte inte först att mamma tagit sin insomningstablett. Efter hand blev hon alltmer vinglig och sluddrig. Hon var superglad och sa att hon gärna ville flytta hit till mig. Att det var hon själv som bodde där och inte jag, det hade hon glömt nu. Jag följde henne till sovrummet. Hon frågade om det var där hon skulle sova och när jag sa ja, sa hon, så bra, det ser ju fint ut. Och kröp nöjd ner i sin säng. Det är faktiskt fantastiskt att ha en så gammal mamma som är så himla pigg. Att hon inte kan hålla reda på om det är kväll eller morgon, eller om hon nyss hade ätit eller skulle äta eller säger samma saker gång på gång, det är ju inte särskilt viktigt. Hon är pigg och glad alla dagar.