Jag har precis varit ute på min halvtimmaspromenad. Jag tänker på varje steg jag tar: lyft låret, fram med hälen, väg kroppen framåt, ta emot med framfoten och för fram det andra benet på samma sätt under tiden. Jag känner rörelserna i kroppen och när det funkar perfekt får jag en otrolig lyckokänsla. Jag gick nerför dagisbacken och det kändes nästan som när jag var frisk. Sträckan är ungefär 2 kilometer. Det sa i alla fall min man. Men han är så snäll så det kanske är väl tilltaget för att göra mig glad. Jag skall mäta någon gång, men det är inte så viktigt. Jag tar samma sträcka runt gärdet och upp förbi dagiset varje dag nu. Idag kände jag mig inte ens trött när jag kom hem. Gissa om det var mysigt.

På rullatorpromenad vid Vejbystrands rehab

När jag går så tänker jag på alla människor som inte känner sig helt lyckliga. Jag går och känner lukterna från växterna runt omkring och ser allt vackert. Emellanåt kommer en känsla av lycka in i kroppen. Jag fångar den och försöker att behålla känslan så länge som möjligt. Så går jag vidare. Jag känner att när jag väger fram kroppen över framfoten så hjälper den balansen. Jag blir så himla inspirerad av känslan att jag bestämmer mig för att prova hinderbanan som jag lärt mig av sjukgymnasten på Fungera, när jag kommer hem.

Då lägger jag ut en massa hinder på marken. Jag går utan stöd. Runt, in i vikarna och upp över trappstegen. Nu är jag på G igen

Prova du också. Försök att göra just det du tror hjälper till att fånga lyckokänslan. Funkar det inte den här gången så prova igen med någon annan sysselsättning. Det kvittar vad du gör, bara du gör nå´t. Kanske kommer den största lyckan när du minst anar det. Sök och sök! Gör det till din viktigaste arbetsuppgift en gång per dag. Det är inte alls så enkelt att hitta känslan, men när du lyckats en gång så kommer den tillbaks. Jag lovar att du kommer att gilla det. Men man måste anstränga sig.

Nyponrosorna i Vejbystrand är klarare än i vår häck

Efter en lång helg hos mina föräldrar och en dags bakrus som vanligt, så är jag igång igen. Trots allt motstånd i kroppen ser jag arbetet uppe hos min mamma och pappa som en bra träning. Där finns trappor mellan våningarna som man måste gå upp och nerför för att klara av de vardagliga sysselsättningarna. Första trappträningen uppför bär till frukostbordet, sedan bär det nerför för att komma till duschen. Så där håller jag på hela dagarna. Det gäller att hålla igång säger mamma. En får inte lägge sa té.

En av Alaskas vackra stentrappor

Efter att gårdagens bakrus gått över körde igång förmiddagen med ett uttalande i samband med en konkurs. Tänk att jag fortfarande tycker det är så himla kul när jag får sådana uppdrag i min hand. Revisorsränderna går nog aldrig ur. Det var riktigt upplivande.

Sedan var det bara att fortsätta. Med massor av energi kvar i kroppen tog jag en sväng till Sportson för att lämna in batteriet till min fina eldrivna trehjuliga cykel. Det är med stor sorg jag konstaterar att batteriet krånglar igen. Mitt i sommaren, då jag skulle behöva den som bäst för att sticka ner till badet för att se minsta barnbarnet gå i simskolan, så har cykeln lagt av. Jag hoppas de grejar det snart.Efter hemkomsten körde jag igång med matlagningen. Eftersom jag med min MS-kropp, har svårt för att träna bort kilona och ser att vikten bara ökar, så måste jag göra något åt saken. Det är inte alls kul. Jag är van vid att få maten serverad på bordet alla dagar. Nu måste jag göra det själv. Jag kan ju inte gärna styra och ställa över matlagningen om jag inte är kock själv. Så det är bara att ta skeden i vacker hand. Det blev potatissallad med sparris, sockerärtor och fetaost och parmaskinka till lunch. Under eftermiddagen tog jag en halvtimmaspromenad med rullatorn och sedan jordgubbs- och ogräsplockning.

Göteborgsposten 2012.06.29

Framåt fem-tiden satte jag igång med middagen som skulle serveras vi sju. Det är nog det som gör att jag aldrig gillat att laga mat. Det tar så´n tid. Det är tid som jag aldrig prioriterar – matlagningstid. Jag har alltid önskat att det fanns piller som man kunde ta i stället för mat. När jag någon gång ändå bestämmer mig för att laga mat, då tycker jag det är jättekul. Men det går snabbt över. Jag försöker alltid hitta genvägar. Ex. att fixa mat för två dagar när jag ändå är igång. Så nu skall det bli gazpacho till lunch idag, för det åt vi till middag igår kväll. Och så blir det fruktspett med limeyoghurt till efterrätt, precis som igår kväll. Kanske skall jag försöka se matlagningen som en trivselsysselsättning under semestern. Jag måste ju hålla koll på vikten och träna. Så det kan väl vara en bra grej under sommaren. I kväll blir jag ledig för då har min gubbe bjudit in gäster till grillkalas. Själv får jag nog nöja mig med resterna från gazpachon.