På pumpstavsprommis vid soluppgången

Tre veckor är så pass lång tid att man får tid att reflektera över det speciella. Människorna är otroligt lättpratade. Frågar man efter vägen så tar det lång tid att få svar. Det är ju så mycket man kan prata om utöver att bara beskriva vägen.
Det där med värmen som på sommaren ofta går upp till 40 grader sätter spår. Husen är byggda så att inte solen kommer till. Det kan bli lite mindre glädjande för oss nordbor som vill ha sol hela tiden.
Vi fick säkert den bästa lägenheten eftersom vi beställde för så lång tid och i så god tid före ankomsten. Den låg i skuggan. Det var mörkt inne och kallt ute på vår altan när vi skulle äta frukost. Det gällde att ta vara på dagarna. Vi var alltid uppe med tuppen eftersom dagarna var så korta, sex till sex. Något kvällshålligång fanns inte. Allt var stängt och nedsläckt redan runt nio. Och vi var inte ensamma med den dygnsrytmen. Tidiga morgnar fylldes hela strandpromenaden med gående och springande människor och på frukostrestaurangerna fanns inte ett bord ledigt.

Son och sonson som fixar middagen vid gårdsgrillen

Vi drygade ut reskassan genom att använda grillplatserna som fanns lite varstans. Vi hade en sådan på vår gård och det fanns flera längs strandpromenaden. Det var bara att sätta på gasen och vänta tills plåten blev tillräckligt varm. Sen kunde man lägga på korven eller köttet. Det var viktigt att man gjorde rent efter sig. Vi körde ibland med folie under för att slippa rengöringen. Vem som stod för omsorgen och kostnaderna för dessa grillplatser har jag ingen aning om, men de var helt gratis överallt. Och de var populära. Vi såg ofta stora familjer som samlats runt grillstationerna.

Australiensisk gran

Hur är det nu? Går solen upp i öster eller i väster. Solen gick åt fel håll när vi satt och åt frukost.
Och barren på granarna står rakt upp.

Men annars är det sig likt. Man känner sig som hemma. Nu var det dags att ge sig iväg.
Efter avskedsmiddag med sonsonen som har en termin kvar i skolan så knallade vi iväg till den förbeställda bussen med all packning.
Jag hade beställt assistanshjälp även för hemresan. Vi checkade in all packning, men fick behålla elmoppen fram till gaten. Väl där tog en mycket bestämd flygpersonal hand om elmoppen men fick mig att plocka av det stora batteriet. De stoppade ner det i en påse och gav det en egen incheckningslapp.

Provkörning av elmoppe

14 timmars flygning och vi var framme i Abu Dhabi. En man väntade på mig med en rullstol precis nedanför flygplanets trappa. Usch så illa jag tycker om det. Han körde mig några få meter fram till den väntande bussen och vände rullstolen så han kunde lyfta mig in i bussen utan att jag behövde gå ur. Mysigt eller hur? Bussen körde till terminalen. Mannen var borta och hjälpte några andra så jag reste mig och började gå ur bussen. Men jösses vilken fart han fick. Han skulle ju lyfta mig ur. Men då kom en annan man fram och sa att det var ok. Men jag fick allt sätta mig i rullstolen igen. Han körde mig några få meter till en väntsal där jag satt och väntade jättelänge tillsammans med några andra i rullstol. Människor kom och gick och visst är det intressant att filosofera över var de kom ifrån eller vart de skulle åka, att se deras olika klädsel och att iaktta hur en del var superstressade och andra lugna vana resenärer.
Där satt jag. Till sist kom en man som körde mig ut i drygt 40 graders tryckande värme. Han körde mig runt flygplanet, nej fel sida, runt igen, bakom planet fram till en stor container där jag blev parkerad, han tryckte på en knapp och vi åkte upp och containern stannade strax framför en dörr till planet. Där väntade vi länge innan flygplanspersonalen upptäckte oss genom rutan och öppnade dörren. Då fick jag gå ur rullstolen, hänga handväskan på ryggen, bära med mig god-jul-påsen som nu var så gott som tom och samlade ihop stavar och kryckan och knalla fram till min sittplats. Väntetiden i Abu Dhabi var drygt två timmar. Jag hade hellre haft med mig min egen moppe och knallat omkring i affärerna än att sitta i ett rum på källarplan i väntan på att någon skall köra mig ut till nästa plan.

23,5 kg vikt och batteri 2,3 kg

Efter sju och en halv timma landade vi i Amsterdam. Väl där stod en rullstol framkörd ända fram till flygplanets ingång. Jag blev körd en kort sträcka fram till ett fordon som liknade en golfvagn. Precis när jag satte mig kom jag på att jag glömt mina glasögon i stolsfickan framför där jag suttit. Men mannen som körde golfbilen hade bråttom och körde iväg. Schiphol är ingen liten flygplats så vi åkte en lång sträcka innan han stannade. Han började ringa runt för att få klart för sig vad jag skulle göra för att få tag i mina glasögon. Jag skulle säga till där och lämna en lapp där. Sedan försvann han och sa att en annan skulle hjälpa mig vidare. Efter trekvart kom en ung mysig tjej. Jag flyttades över till en rullstol och hon körde mig genom hissar och förbi långa sträckor med restauranger och affärer. Vi bytte till en golfbil någonstans på vägen och fortsatte tills vi kom fram till gaten. Jag försökte få henne att ta kontakt med någon av dem som mannen hade ringt till om mina glasögon, men det var kört. Hon sa att jag måste skicka en förlustanmälan när jag kom hem. Jag reste mig ur golfbilen och gick genom gaten fram genom korridoren, nerför trappan och in i bussen som körde ut till planet. Jag gick ur bussen och fram till trappan som ledde in i planet. Sist i kön stod en göteborgsfamilj som liksom vi varit i Brisbane.

Bara att packa ihop och köra som en resväska, men tyvärr kostar den drygt 25.000:-

Jag fick hjälp med att bära upp stavarna och kryckan. Bara en dryg timma kvar och sedan hemma.
Gissa om jag kommer att boka assistans någon mer gång. I fortsättningen kommer jag att se till att få med mig min elmoppe själv fram till gaten när jag skall på planet och att de kör fram den till flygplanstrappan när jag skall jag skall gå av planet. Den där tjejen på Schiphol sa att flygplanspersonalen gillar att man checkar in elmoppen för hela resan men att hon som assistanspersonal tycker att det är bättre att man sköter transporterna själv om man kan. Jag kommer att följa hennes råd. Någon mer incheckad moppe kommer aldrig mer från mig. Och när jag vunnit på lotto skall jag köpa en sådan där ny fin där batteriet bara väger drygt ett par kilo och jag kan lägga ner det i min handväska.

Vi åkte buss härs och tvärs och tåg och båt. Ingenstans var det några problem för mig att ta mig fram.

Nerför rampen från bussen

När jag stod på busshållsplatsen och bussen stannade framför mig kom chauffören snabbt ut och lyfte med sig rampen som låg nedfälld i golvet på bussen. Det var bara att köra in och ställa ifrån mig elmoppen på handikapp-platsen. Betalningen tog han sällan emot eftersom det skulle ta tid att vänta på att jag skulle knalla fram med pengarna. Som pensionär och icke australiensisk medborgare så gick det inte att köpa busskort, som man normalt betalar med, så jag måste betala kontant. Men man får bara 50-lappar ur bankomaten och busschauffören hade aldrig så mycket växel så det blev att åka gratis nästan hela tiden. När jag skulle gå av lyfte chauffören upp rampen igen och när jag åkte av önskade alltid chauffören ”have a good day”.

På utflykt i Brisbane

Vi åkte till Brisbane med tåget en dag. Jag blev glatt överraskad när en tågpersonal/man ställde sig bredvid mig på handikappmarkeringen med en rulle under armen, som visade sig vara en ramp. När tåget stannade framför oss rullade han ut rampen, sa varsågod och jag körde på tåget. Så enkelt, så lätt. Jag kände mig inte alls handikappad. Hissar fanns överallt väl markerade och alla offentliga toaletter hade bred dörr som kunde öppnas med knapp på utsidan och var alltid gratis. När elmoppens batteri var på upphällningen var det dags för lunch. Då ställdes elmoppen på laddning. Vi hade alltid sladdar och adapter med i korgen. De flesta affärerna var lätta att köra in i och det fanns gott om plats.

På promenad längs stranden i Mooloolaba beach

Vår egen strandpromenad i Alexandra Headland och Mooloolaba beach, som var ett par mil lång, hade uppbyggda träramper längs hela stranden. Promenaderna där blev många och långa, tidiga och sena. Jag växlade mellan pumpstavarna och elmoppen. På toastationerna som fanns lite här och där längs stranden kunde jag ladda moppen.
De långa promenaderna barfota i sanden med pumpstavarna var fantastiskt bra. Sanden krävde att jag lyfte fötterna. Det var bra träning. Och stavarna hjälpte bara det nödvändigaste för min urdåliga balans. Det var också bra träning.

Gåträning med pumpstavar i sanden

 
Vi hade hamnat i surfarnas paradis. Tyvärr var det inte lika bra för mig som är utan balans. Jag klarade inte att bada. Det var 21 grader i vattnet och jag hade verkligen önskat att jag kunde bada. Men jag vågade inte. Hade jag hamnat under vattnet så hade jag aldrig kommit upp. Jag bestämde mig för att det där med bad får vänta tills jag kommer hem. En dag trodde jag att jag skulle kunna ta mig ner i utepoolen på hotellet, men usch så kallt. De kalla nätterna gör att vattnet inte hinner bli varmt trots att solen ligger på hela dagarna. Men som sagt, det är vinter i Australien.

Stavgång vid soluppgången

Det var vinter i Australien. Och vinter där är precis samma väder som hemma i Sverige under sommaren. Jag kunde under de  tre veckor vi var strax norr om Brisbane inte se att vädret var annat än som hemma. Jag hade packat ner alla mina sommarklänningar, samma packning som jag hade med mig till Teneriffa. Men det mesta blev oanvänt. Alla klänningarna hade jag aldrig behövt att packa upp. Det blev aldrig så varmt och på kvällen var det för kallt.
Vi bodde på en semesterort. Här var liv och rörelse från tidig morgon. Restaurangerna var fulla med frukostätande turister och likadant under luncherna. Solen gick upp klockan sex och redan klockan sex på kvällen var det mörkt. Här gällde det att hänga med från början. Sena kvällar var inget som någon satsade på. Det fick vi erfara redan första kvällen när vi anlände till Alexandra Headland. Vi var superhungriga och inget fanns i kylskåpet. Klockan var halv tio och vi gav oss ut för att hitta något att äta. Ingen restaurang var öppen och ingen affär. Vi frågade en kille som höll på att stänga och fick på klingande göteborgska besked om att i seven-eleven längre ner på gatan kunde vi handla det vi behövde.

Milsvida stränder i Alexandra Headland

Lägenheten vi hyrt var välförsedd med allt vi behövde, tvätt- och torktumlare och diskmaskin, micro, spis, kaffekokare, dusch- och toa till varje sovrum, ugn, kyl och frys. Jag visste att vi inte hade beställt det mest handikappvänliga, men det var bara några få detaljer som var besvärliga. Problemen gick att stå ut med eftersom min elmoppe är relativt lätt att lyfta. Från gatan var ett första trappsteg där moppen måste lyftas upp. Två meter fram fanns nästa trappsteg och en grind som öppnades mot oss. Det var klurigt att hålla grinden och lyfta moppen uppför trappsteget på samma gång. Fyra meter framåt och sedan ett trappsteg ner och jag var inne på vår innergård. Vi bodde på bottenvåningen så jag kunde köra in elmoppen i lägenheten. Den lilla detaljen att ytterdörren hade en supertung dörrstängare löste jag med att ta spjärn med foten mot dörren och ta moppen till hjälp för att få kraft när jag skulle in. Ut var besvärligare för då kom dörren emot mig. Men jag hade ju sällskap som kunde hjälpa mig.

Full-lastad i regnponscho

Ut var vad som gällde. Alla dagar. Även om vädret är som en svensk sommar så kändes det säkrare där. En dag regnade det en stund precis när vi skulle gå och handla. Jag köpte en regnponscho och damen i affären sa att nu när jag köpt den så kom det säkert inget mer regn. Hon hade rätt.
Maten var dyr och restaurangbesöken var dubbelt så dyra som hemma. Det gällde att hålla i plånboken. Vi ville ju kunna göra allt det där roliga och inte lägga alla pengar på att äta. Och vänstertrafiken var vi inte intresserade av att provköra i. Så vi åkte buss. Härs och tvärs. Och vi lagade maten hemma och hade med oss matpaket. Visst låter det mossigt, men det var inte tråkigt alls.

Hemma igen. Med svullna fötter och jetleg kom jag hem från tre veckor i Australien. Det känns alltid skönt att vara hemma. Hemlängtan finns där vart och med vem jag än reser. Men svullna fötter och jetleg förtog inte glädjen av allt det vackra som mötte mig när jag steg ur bilen vid infarten till vår trädgård. Lavendeln hade brett ut sig och blommade som aldrig förr och rosorna, som hälsade välkomnande med helt utspruckna famnar, doftade fantastiskt.
Efter att ha varit bortrest i tre veckor så blir allt därhemma så otroligt fint.

Vi gav oss iväg strax efter midsommar. Visst kändes det helt bedrövligt att åka hemifrån under den vackraste årstiden, men sonsonen som studerade i Australien hade bara några få veckors vinterlov och sonsonen som går i skolan här hemma hade sommarlov bara under den tiden. Och jag skulle få följa med son och familj. Det var inget enkelt beslut. Jag behöver viss assistans. Det är ofta långa vägar i korridorerna i samband med mellanlandningarna och så långt är det besvärligt för mig att gå även med pumpstavar. När jag beställde flygbiljetten beställde jag också assistanshjälp vid de båda mellanlandningarna. Vi var i god tid. Det tar alltid lång tid när sådant som elmoppe skall checkas in. De vände och vred på elmoppen. De frågade var batteriet satt och ville absolut ta ur det. Batteriet är hela den där stora klumpen som ligger under stolen. Och visst går det att ta ur men om nyckeln inte sitter i så finns ju ingen ström. Det är ofta ett fasligt tjafsande om det där med batteriet. De svalde den förklaringen men kanske tog de ur det senare för vi såg vid framkomsten att det varit urtaget. Resväskan checkades också in. Jag avbeställde assistans på Landvetter. Här vet jag ju hur långt jag skall gå och jag hade bara handbagaget, kryckan och pumpstavarna med mig att bära på in i planet. Det ena handbagaget var min handväska och det andra var en stor röd kuddpåse som det stod god jul på och som var fylld med inkontinensblöjor för tre veckors förbrukning. Det gällde att inte bli strandsatt med en stor våt fläck bakpå byxorna i Australien.
Jag hade förberett mig med en kvarts Sifrol. Innan resan hade jag kollat in hur det skulle funka om jag regelbundet tog en kvarts tablett var fjärde timma. Det skulle bli mycket stillasittande och risken för att värken eller spasticiteten i benen skulle starta var stor. Någon gång ställde jag mig där flygvärdinnorna arbetar och töjde och stretchade en stund. Det funkade.
Efter ett par timmar mellanlandade vi i Paris. Jag sa till flygvärdinnorna att jag inte ville ha någon hjälp och knallade nerför trapporna till bussen som körde oss till terminalen. Nästa flyg gick om två timmar och det var precis lagom för att vi lugnt skulle kunna ta oss till gaten för vidare transport till Abu Dhabi. Under sju timmar läste jag Gräset sjunger av Doris Lessing. Det är Lessings debutroman från 1950. Handlingen utspelar sig i Sydrhodesia under det vita styret och är både en krönika över mänskligt sönderfall och en studie i rasmotsättningar som ser ut att vara oöverstigliga. Jag lovar, jag hade inte en enda tråkig minut. Den är nästan lika ”häftig” som Stoner.

Utanför vår lägenhets uteplats

Även här i Abu Dhabi avbeställde jag assistansen. Jag följde de andra med mina pumpstavar genom hissar och på rulltrappor. Under de dryga två timmarnas väntan hann vi t.o.m med ett pizzabesök innan vi knallade fram till gaten. Där är det bra att vara handikappad för då har man alltid företräde. Tillsammans med småbarnsfamiljerna knallade vi först in på planet. Vi fick fyra platser bredvid varandra. Nu väntade nästan 14 timmars flygning till Brisbane i Australien. Det var förbaskat segt. Benen höll sig ganska lugna och jag sysselsatte mig med att se två stycken filmer. Jag som är totalt ointresserad av film och som aldrig sett en enda film till slutet under hela min uppväxt har aldrig lärt mig att uppskatta den sysselsättningen. Jag är uppväxt sju kilometer utanför Strömstad och bussen gick alltid tio minuter före filmen tog slut, men det var viktigt att få vara med sin kille och att sitta där med honom i mörkret var värt varenda minut. Jag hade laddat ner Ebba Witt Brattströms bok om äktenskapet men den orkade jag inte med. Det var för mycket oväsen om allt vad han sa och vad hon sa. Jag hade också med mig Elena Ferrantes böcker i mobilen. Jag lyssnade klart t.o.m den tredje boken under australienresan. Visst fanns det skäl till varför jag orkade läsa alltihop, men nu är jag supertrött på Ferrante och kommer inte att välja henne inom den närmaste tiden. Det blev för mycket intriger till slut. Jag hade väntat mig att allt skulle lugna ner sig men så blev det inte. PUH säger jag bara.
Äntligen landade vi på Brisbanes flygplats. Det var sent på eftermiddagen och mörkret hade redan lagt sig. Den förbeställda transporten med flygbussen stod och väntade och körde oss i en och en halv timma i mörkret upp till Alexandra Headland där vi skulle bo i tre veckor.

Sista dagen hemma före avresan till andra sidan jordklotet. Jag är inte säker på att det känns bra. Alla kläder är nerpackade tillsammans med skissblock och pennor, tre stycken böcker plus två nerladdade på mobilen, träningsprogram och morgongympan på dvd-skivan, filmkamera, vattenkamera, cyklop och snorkel. Det fattas bara entusiasm nu. Det är inte kul att åka utan sin älskade, mitt stöd i livet, som vet precis vad jag behöver för hjälper och precis när jag behöver dem. Jag skall ha med pumpstavar, krycka och elmoppe, så det skall nog ordna sig ändå. Men det är det där med att aldrig behöva be om hjälp. Det är skönt att inte behöva det. Jag blir liksom underordnad och eftersom andra inte vet vad jag klarar och vad jag vill göra själv, så tas det ofta större hänsyn än vad som behövs. Men jag reser med nära anhöriga. Det kan vara nyttigt för dem att se hur jag funkar i vardagen. Nyttigt att se att de inte behöver avstå från allt bara för att en gammal funktionsnedsatt farmor är med.

Akryl ”På väg” 80 x 50 cm

Jag har läst in och kan det mesta om Australien nu. Det är ett stort land och vi kommer bara att vistas på en flugstor del av det. Jag ser fram emot att få träffa min sonson som läser där. Anledningen till resan är inte att upptäcka landet. Det känns lugnt. Jag var där redan 1983 på revisorskonferens. Det här känns som en helt annan resa. Nu kan jag koncentrera mig på gemenskapen i stället i tre hela veckor. Jag som alltid får hemlängtan. Jag minns när jag satt och grät av hemlängtan tidigt en nyårsafton på bryggan nere i Kenya och såg båtarna gå förbi på väg till Mombasa. Med tårarna rinnande utför kinderna skickade jag ett sms med en grattishälsning till min lillasyster, som fyller år på nyårsafton.
Jag har kollat att skype funkar.
I natt klockan halv fyra ger vi oss iväg till Landvetter. Dörr till dörr tar resan 33 timmar. Då utgör själva flygningen bara 21 timmar. Resten är väntetider och transporttider med buss eller bil. Det som gör mig mest orolig är spasticiteten i mina ben. Sätter den igång när jag sitter på flyget så blir det besvärligt. Då blir det mycket stående och gående med boken i handen. Jag har med mig sifrol och jag har planerat att jag skall ta en kvarts tablett med fyra timmars mellanrum. Det skall bli spännande att se om min plan håller.
Jag har beställt assistans med rullstol på de flygplatser där vi skall mellanlanda. Jag är lite rädd om min elmoppe. Skall den lastas ut och in vid mellanlandningarna så  finns risk för att något går sönder. Det hände så en gång när vi reste till London. De hade tagit ur och satt i batteriet så vårdslöst att insatsen gått sönder. Att bli körd är det värsta jag vet men ibland är det jättelånga korridorer att ta sig fram i till nästa gate så det blir nog bra med assistansen. Men lite skall jag gå. Jag har bestämt mig för att inte checka in pumpstavarna. Jag tror att spasticiteten lugnar sig om jag går lite.
Ja kära nån så mycket planering som skall till för att resan skall bli bra. Det går liksom inte på räls när man behöver hjälper som funktionsnedsatt.

Jag hör på morgonnyheterna att Sverige är en stormakt vad gäller global hälsa. Sverige är den tionde största bidragsgivaren i världen. Och de säger också att ekonomi och social välfärd är det viktigaste för hälsan.
Jag har precis vaknat och ligger och funderar över boken jag läste igår. En sådan förfärlig historia. På 250 sidor skrivna av Charlotta von Zweigbergk. Jag läser sammanfattningen på baksidan av boken:

”Beata har arbetat hela sitt vuxna liv och försörjt sina barn själv. Hon har aldrig haft sociala problem och har alltid betalat sina räkningar i tid. Som egenföretagare har hon aldrig haft någon hög inkomst, men hon har alltid klarat sig. 
Tills den dag hon blir långvarigt sjuk. Det sociala skyddsnät Beata trodde fanns visar sig ha stora maskor och hon trillar rakt igenom – ner i avgrunden. Hennes liv förvandlas till ett rent helvete kantat av förnedring och svält. Från att ha varit en vanlig skattebetalare står hon nu i Frälsningsarméns soppkö. Samhället tar inget ansvar och inte ens de närmaste förstår vidden av hennes misär. För inte kan väl en skötsam svensk medborgare bli vräkt eller sakna pengar till mat?
Beatas berättelse är ett sant levnadsöde i det vi kallar vår välfärdsstat”. 

Min väninna föreslår att jag skall läsa boken. Hon funderar, kan det verkligen hända, kan det bli så? Vad tror jag om det som skrivs?
Jag som jobbat som revisor en stor del av mitt liv, som också varit egenföretagare, ensamstående mor och som blev livsvarigt sjuk mitt i livet ?
Jo, precis så kan det hända. Min lycka var nog att jag var van vid att arbeta med myndigheter av alla olika slag. Min bakgrund inom polis- och åklagarväsendet som handhar brottmål, kammarrätten med civilmål och arbetet som revisor de sista 35 åren har gett mig den styrka och erfarenhet som säkert hade hjälpt Beata att inte falla lika långt ner. Visst är det bedrövligt att detta skall kunna hända Beata och alla andra egenföretagare som verkligen kämpar för sitt uppehälle, helt utan skyddsnät från det fantastiska svenska välfärdssamhället.

Akryl 80 x 50 cm

Usch vad en egenföretagare måste kämpa. Det är ingen dans på rosor att stå själv. Jag frågade mig många gånger varför jag valde att sluta som anställd. Jag hade ett bra jobb på storbyrå och var mitt i karriären när jag hoppade av. Jag hade ett tryggt förvar och en helt annan lön än den jag sedan lyckades skrapa ihop till själv. Men det fanns omständigheter som styrde mig ut både privat och på jobbet.
Jag gillade verkligen att arbeta för mig själv, att bestämma själv och att inte ha andra som stod för kommandot genom meddelandelappar i brevlådan.
Tyvärr blev jag sjuk och var tvungen att avsäga mig alla revisorsuppdrag. Jag satt också och grät hos Försäkringskassan. De bad också mig att avregistrera mitt företag. Jag fick till slut sjukersättning men bara till 75 procent. Jag vägrade att avregistrera aktiebolaget. Så trots att vem som helst kunde se att jag inte hade någon verksamhet i företaget så tog de 25 procent för att jag undertecknade årsredovisningen varje år. Att upprätta en årsredovisning med hjälp av ett dataprogram för ett bolag som inte har någon verksamhet tar ungefär 10 minuter per år. Det var en dyr årsredovisning. Men jag hade kvar mitt bolag. Det var värt långt mycket mer än de där 25 procenten. Jag tänker på Beata som avregistrerade sin firma på order av den anställde på socialkontoret. Så sa reglerna, sa tjänsteman. Beata hade på grund av sin sjukdom inte kunnat betala sina 15.000 kronor i preliminärskatt och sociala avgifter som förföll varje månad. Skatteskulderna hade hamnat hos kronofogden och det gick till slut så långt att hon blev tvungen att söka socialbidrag. Med allt det medför i mänsklig nedsättande behandling. Beata var, efter vad jag förstår, i princip ensam. Det var inte jag. Jag har ett skyddsnät som ställer upp runt omkring mig. Jag är, liksom Beata, stolt och vill helst klara mig själv. Men Beata ramlade alltför långt ner i bedrövelsen.

Akryl 110 x 90 cm                                   Så här vill jag att alla skall ha det

Jag har kunskapen, jag har resurserna. Kanske skulle jag kunna hjälpa fler än de egenföretagare, som jag nu arbetar med. Kanske finns fler som behöver hjälp att kunna ro sig fram i egenföretagandets ofantligt svåra värld?
Med hänsyn till att det är så poppis att ge rådet att starta eget företag, till nybakade studenter, till arbetslösa, till invandrare, ja till alla som inte samhället tycker sig kunna ta hand om, så skulle nog min arbetsuppgift bli ofantligt stor. Frågan är om jag orkar.
Kanske är det bäst för mig att fokusera på måleriet ändå? Kanske är det så att min tid att ta hand om är ute nu efter 70 fyllda?

Inensiv-veckans första uppgift: ett stilleben med gipshuvud och några lökar

Den intensiva målarkursen är slut. Det blev mycket nakenteckning och nakenmåleri så gott som alla dagar och det var väl inte vad jag räknat med. Av någon anledning uttrycker sig Folkuniversitetet/Art College sig så att jag inte förstår. De har nog gett sig katten på att jag skall lära mig att måla människokroppar. Nu har jag i alla fall gått flera kurser av typ människomåleri och jag vet inte om det blir bättre, men det börjar bli intressant. I morse efter morgongympan och frukosten berättade jag att jag nog skulle ge mig in och kolla på Zorns bilder.

Veckans andra uppgift: en kvinnobild att måla av

Eftersom jag alla dagar målar av nu för tiden, för att lära mig att en dag stå på egna ben, så fortsätter jag så fram till utställningen i september.
Jag har också lärt mig att det inte är pastischer jag målar utan snarare parafraser. Så därför har jag bestämt mig för att kalla utställningen för just ”Parafras”. Då kan jag i alla fall vara säker på att ingen kan komma och säga att det där är ju bara kopior av konstverk som andra gjort. Och kopior är det definitivt inte för så duktig är jag inte. Kopior kräver mer exakthet. Så här står det i Wikipedia:
En parafras är en sorts ”härmning” av ett konstverk; en bild en text, ett musikstycke eller en film. Man gör om konstverket på sitt eget sätt, inte exakt som förebilden (då är det ett plagiat eller en förfalskning som man har gjort). Parafraser är ofta kärleksfullt gjorda och humoristiska. Om ”härmningen” driver med originalet eller konstnären kallas det för parodi istället. Pastisch är ordet man använder om att härma en stil man gillar.

Onsdagens uppgifter var 5-minuters krokiteckning. Snabbteckningar där man inte skall hinna tänka

Jag tycker att skillnaden mellan parafras och pastisch är hårfin, men eftersom min magister Thomas Ekwall tycker det skall heta parafras så kör jag med det nu.
Vi diskuterade mycket vad det skulle bara bra för att teckna snabbt. Efter att ha tränat en hel dag så kom vi underfund med att det inte var så dumt. Det blev faktiskt bättre efter hand.

Snabbtecknad och målade krokiövningar

Men det roligaste var ändå när jag målade av en av Inge Schiölers målningar. Jag berättade för magistern Thomas Ekwall att jag som 13-åring serverade inge Schiöler silverte ner i den där lilla skrubben, stor som en toalett, i gatuplanet under hans systers café Kaffedoppet i Strömstad. Jag blandade massor av färg, så som jag tror Inge Schiöler gjorde. Det var verkligen kronan på verket, eller på intensivkursen. Jag målade på papper och under alltför kort tid. Resultatet blev inte superlyckat, så jag skall måla om den på duk och med klarare färger.  Men det får bli en annan dag. Nu får nästa parafras bli någon av Anders Zorns nakenbilder. Det skall bli intressant att se hur jag kommer att lyckas med det.

Rödhårig modell av Inge Schiöler (1908-1971) olja på duk 92 x 73 cm målad 1932-1933

Akryl 50 x 40 cm

Nu är det näst sista dagen på målarkursen. Efter att ha gått alla dagar under veckan så känns det i kroppen. Det var väl en välsignad tur att jag inte kom in på någon konstskola. Tänk om jag hade blivit tvungen att gå alla dagar under två år. Jag kanske hade fixat det men som det känns i kroppen nu så hade det inte blivit enkelt.
Jag har återigen hamnat på en sådan där nyttig kurs. Det är andra gången jag målar av Siri. Det är tur för henne att hon är vacker och har bra självförtroende för bilderna som syns på våra stafflier är inte vackra. Det är verkligen supersvårt att måla en människokropp. Men man lär sig det där med skuggor och att blanda färg.

Akryl 30 x 30 cm

Hudens färger är inte så enkelt som man tror att få fram. Och så skall de skifta annars blir det ju alldeles platt. För att få lite omväxling har jag provat på att målat dansande kvinnor här hemma. Det är inte lika seriöst som att måla kroki och heller inte lika svårt..

Akryl 50×50 cm

Akryl 80 x 60 cm

Jag målar och målar. Allt annat är bortkastad tid. Nej, det är inte riktigt sant, men nästan. Idag körde jag igång redan halv nio efter frukost och har haft en liten lunchrast under dagen. Det är allt. Nu är klockan halv sex och jag börjar bli hungrig. Det är inte alls bra att sitta så många timmar, men jag har svårt för att ta pauser. Jag målar med akryl och det torkar så fort och har jag då tryckt ut en massa färg på paletten så vill jag ju göra slut på den.

Akryl 50 x 60 cm

Nu får det vara slut för idag. I morgon börjar min s.k. intensivkurs på Art College. Jag vet inte vad intensiv betyder men kanske är det intensivt för att kursen går alla dagar i veckan. Men vi börjar klockan nio och slutar redan klockan 14 så så himla intensivt är det ju inte. Jag har heller ingen aning om hur kursen är upplagd. Kanske är det kroki, kanske är det fritt? Vi får se.

Akryl 50 x 60 cm

Jag träffade mina bokcirkelkompisar igår och lärde mig ett nytt ord. Pastisch. Det är ju det jag håller på med hela tiden. Jag skall diskutera det där med min lärare på måndag. Vad säger konstnärerna om att man apar efter. Är det ok eller blir de förbaskade. Jag skulle ta det som en komplimang om någon ville måla av en av mina bilder. Men det är långt dit. Jag har himla kul så länge jag håller på och det är det viktigaste.

Akryl målad med kniv 60 x 80 cm

Direkt efter fredagsmålningen styrde vi kosan mot Strömstad. Jag skulle träffa mina gamla realskolekompisar. Det har blivit några gånger nu. Alla är vi runt 70 och har krämpor lite här och där. Men vi ser ut som förr och är som förr. Jag ser ingen skruttighet eller missnöjdhet eller ledsamhet. Det finns säkert, men den biten lämnar vi hemma. Nu är vi tillsammans och vill bara ha det trevligt. Det var knytkalas och alla hade med sig supergod mat och dryck. Jag hade framfört önskemål om att vi skulle berätta för varandra vilka framtidsplaner vi har, men det var tyvärr ingen som nappade på den iden. Kan det vara så att man redan har börjat nedtrappningen? En av deltagarna tyckte att det var bara hälsan som var det viktigaste. Konstigt. Jag hade önskat att jag berättat att det där med hälsan för min del kommer från vad jag gör med min dag.

Akryl 34 x 23 cm

Jag minns den tid då jag låg länge i sängen på morgonen och läste tidningen. Jag minns att jag tänkte att här gäller det att slå ihjäl tid. Att låta timmarna gå för att bli av med dagen på bästa sätt. Sedan var det frukost och så middag och kvällsmat och så tv-tittande. Kanske en sväng ut och handla eller hälsa på någon. Men oj vad jag tyckte det var tråkigt. Jag längtade efter att komma på något riktigt att göra. Jag hade gjort mig av med så gott som alla mina redovisningskunder. Bara runt tio företag kvar och några privata deklarationer.

Jag hade liksom blivit över. Men med träningen kom lusten tillbaks. Jag körde runt i stan till olika träningsrehab. Efter 3 månader var jag tvungen att byta. Längre än så får man inte vara kvar. Sedan började jag planera mina dagar. Fasta rutiner alla dagar. Det växlade mellan filmredigering, teaterrepetitioner och måleri.

Akryl 18 x 24 cm

Efter tio år har jag hittat rätt. Min man är också pensionerad och har inget emot att sköta hemmasysslorna. Till städningen har vi Hemfrid. Min man är inte tillräckligt noggrann för den sysslan. Nu målar jag alla dagar och tränar. Det är lyx. Man skulle kunna säga att min MS-sjukdom tagit över och så kanske man se det. Men vad skulle då min man ta sig före. Han behöver ju också sysselsättning och tycker att matlagningen, trädgården, MC-åkningen och TV-tittandet är fullt tillräckligt.

Jag jobbar på och vill jättegärna visa mina senaste målningar efter hand som jag målar. Alla kommer att visas i höst på Konstrundan Västra Hisingen den 16-17 september kl 11-17. Då är ni alla välkomna hit hem till mig för att se målningarna i verkligheten. Och vi kommer som vanligt om det blir fint väder att bjuda på grillad korv och dricka i trädgården. Men det är långt dit och mycket att hända innan dess — eller hur?