Tre veckor är lång tid att vara borta hemifrån. Mycket skall fixas innan.

Fortfarande sommar i vår veranda

Det värsta är att allt sådant som inte blivit gjort tidigare, blir också så himla viktigt att göra innan avresan.

Frustration

Nu har hösten kommit och garderoben är fylld med sommarkläder. Den långa vackra och varma sommaren dröjde sig kvar länge. I vår veranda blir det varmt på dagarna när solen skiner. Då kan man fortsätta att inbilla sig att sommaren inte är över.

Men nu blir det bråttom. Jag kan ju inte packa med mig en massa sommarkläder till Vejbystrand i Skåne. Det ligger visserligen söderut men bara knappt 30 mil. Det är nog höst där nere också nu.

Jag provar igenom alla byxorna. Av någon underlig anledning så har det samlats sig alltför många byxpar i min garderob. Jag märker det först när jag plockar fram vinterbyxorna ur klädkammaren. De som skall användas nu skall hängas in i garderoben i sovrummet. En del har jag växt ur så de får lämnas till bättre behövande. En del har blivit lite omoderna sedan sist. Benen är för vida nertill. Jag bestämmer mig för att ta med symaskinen till Vejbystrand för att sy in dem.

Och så var det skorna. Skor är min stora fasa efter att jag fick MS. Inget sitter fast på fötterna. I alla fall inte sådana skor som man vill vara fin i. Jag provar igenom dem. De är så fina – allihop. De går bara inte att slänga. Jag bestämmer mig för att de får bli sittskor. Så har jag hört min systers döttrar kalla skor som är alltför höga klackar på. Tyvärr har jag ett problem till. Det är inte bara klackarna utan även att de inte sitter fast på foten. De kippar. Det beror på att nervkontakten från huvudet ner till fötterna har förstörts. Då blir inte musklerna i fötterna använda och tynar bort och efter hand klarar de inte att hålla kvar skorna. De höga klackarna kan jag avhjälpa någorlunda med kryckan men att hålla kvar skorna på fötterna är svårt. Jag borde sätta resårband runt, men det ser ju inte särskilt vackert ut. Hittills har jag inte lyckats hitta någon lösning på det problemet. Kanske ni som läser detta kan komma på något?

Flyttfåglarna drar söderut inför vintern

På Sommarsol i Vejbystrand behöver jag inte vara finklädd. Där gäller träningskläder. Jag behöver också en baddräkt för vattengympan och så promenadskor naturligtvis. Jag måste ju fortsätta att gåträna med min rollator.

Jag gick återigen förbi handarbetsaffärens skyltfönster efter ha varit på yogan. Varje gång jag går förbi fönstret så blir jag så himla sugen på att börja sticka. Så nu blev det av. Jag gick ut genom dörren med stickor och en påse full med nystan. När jag kom hem satte jag genast igång. PUH, det var inte alls som för 30 år sedan. Nu har jag en vänsterhand som inte är i full vigör. Någonstans på vägen från hjärnan ner till handen har det satt sig ett ärr på nervskidorna så att nervernas signaler inte tar sig fram. Det har gjort att musklerna inte blivit använda. När man stickar måste man lyfta upp vänster pekfinger. Alltså det finger som garntråden hänger över. Och så måste man hålla fast tråden tillsammans med vänster sticka med vänsterhandens tre övriga fingrar. Detta är på gränsen till omöjligt för mig. Jag tar hjälp av en kudde under vänsterstickan och lyckas på så sätt att hålla kvar stickan så den inte åker ner ur handen. Då kan jag fånga upp maskan med höger sticka. Nu äntligen har jag gjort klar resåren. 8 cm, det var det svåraste. Avigmaskorna var knivigast. Nu fortsätter rätstickning ända upp till halsen. Det är lite lättare. Jag märker att jag tränar upp handen mer och mer för varje varv. Det tar en himla massa energi och jag blir jättetrött redan efter två varv. Det skall bli otroligt intressant att se hur jag lyckas träna upp musklerna i vänsterhanden under arbetets gång.

Elmoppen lyftes ur bilen utanför Vattenfalls bergrum i Stenungsund. Påklädd med långisar, varm tröja och jacka bar det iväg in i mörkret. Det kändes lite osäkert till en början.

Angels City

Tänk om det skulle finnas trappor. Då skulle det gå illa med mig och min moppe. Men efter hand vande sig ögonen och fram trädde en fantastisk glasutställning. Det är Kjell Engman från Kosta Boda som ställer ut ”Angels City” den 21 september till den 20 oktober.
Kolla in länken: http://www.youtube.com/watch?v=Aj5e_y3eKL0

Kjell Engman

Vi for vidare upp till mamma. Jag meddelade på vägen att vi skulle komma. Hon satt på nersidan av huset och väntade när vi körde in i trädgården. Man känner sig alltid välkommen. Hon blir glad när vi kommer. Efter att ha gått omkring på glasutställningen är vi hungriga och går upp till köket och sätter igång med maten. Mamma och jag skalar potatisarna, som Göran varit i affären och köpt. Affären ligger på den andra sidan av den gamla E6-an. Sedan motorvägen byggdes är det lättare att ta sig ner till affären. Mamma hade aldrig klarat att gå ner och handla själv om motorvägen aldrig byggts. Hon är snabb som en vessla men synen är det stora problemet. Ser hon bilarna? De är få numera, men i fel ögonblick så… Mamma är lite senil, så hon tror säkert att bilarna ser henne. Visst är vi oroliga, men vi ser ingen möjlighet till bra lösning. Mamma kan ju inte gärdas in. Hon måste få komma ut och handla och hämta posten. Nöjespromenader är inget för mamma. Föreslår vi det, så skyller hon alltid på astman. Men bära två tunga bärkassar med mat från affären klarar hon lätt, trots astman. Affären är en ganska stor affär, där norrmännen handlar kött. Alla i affären känner väl till mamma och hon får superservice med att hitta allt hon skall ha.

Vattenfalls upplysta bergrum i Stenungsund

Mammas mat kommer hemkörd från hemtjänst klockan halv två alla dagar. Vi äter tillsammans, vår medhavda mat och mammas restaurangmat, kokt torsk med äggsås. Mamma äter som en kyckling, men det blir bättre när vi pratar och förvillar henne. Då pickar hon i sig lite till. Resterna sätter hon alltid ner till fåglarna. ”De blir så glada över att få mat”, säger hon. Det blir dyr fågelmat, men det gör inget. Det är viktigare att mamma får omväxling i maten. Den sista tiden då pappa levde fixade hon maten själv. Då blev det köttbullar så gott som alla dagar.
Vi står där i köket och skalar och småpratar. Jag säger att det är tur att mamma kan bo hemma fortfarande så vi kan komma hem och hälsa på. Det skulle varit mycket tråkigare att hälsa på henne i ett rum på äldrevården. Då blir hon glad. Mamma är mycket bestämd om det där med äldrevården. Hon vill absolut inte in dit. Här hemma har hon allt på ställen där hon vet precis var de finns.

Kjell Engmans Angels City

Hon kan gå upp på natten och ta sig en tallrik med kräm och hon kan sätta på TV´n närhelst hon vill. Varje morgon äter hon två honungssmörgåsar till kaffet och sedan är det nyheterna. De är jätteviktiga. Jag vet inte hur många gånger hon tittar på nyheterna på TV´n, men det är många. Nu har hon fått en tandläkarlampa med dagsljus i. Det blev mycket lättare att läsa då, sa hon. Strömstad-tidningen, som kommer på tisdag, torsdag och lördag hjälper henne att hålla reda på dagarna. Jag skall prenumerera på en damtidning till henne. Hon gillar att gå till brevlådan, så jag skall skicka många vykort från Vejbystrand.

Vi bakade äppelkaka efter mammas recept. Hon kände genast igen sin egen skrivstil. Det var hon själv som skrivit receptet. Det gjorde hon när hon bakade för oss på Alaska. Hon säger: ”Minns du när du ringde och beställde. En gång bakade jag sex äppelkakor på samma dag?” Visst minns jag.
Nu skulle vi göra dubbel sats. Det var mamma som sa att vi skulle göra det. Mamma skalade äpplena som hon delade i små bitar och doppade i socker och kanel. Tyvärr glömde jag att hålla koll på att den då skulle behöva stå inne lite längre, så den blev lite degig inuti. Mamma är säker när hon gör sådant som hon alltid gjorde förr, men alla detaljer faller inte alltid på plats. Vi vispade vaniljvisp och grädde. Sedan drack vi kaffe och åt av kakan. Jag berömde mamma för att hon kunde baka så mycket bättre än jag. Hade mamma gjort det alldeles själv så hade det inte blivit deg kvar längst in. Vi skall baka äppelkaka många gånger nu framöver. Mamma har säkert också behov av att få visa vad hon kan.
På söndag gav vi oss hemåt. I väntan på att vi packat klart tog mamma en tur ner till brevlådan. Att det var söndag tänkte hon inte på. Jag blev jätteglad när jag såg att hon tog rollatorn som stöd. Det har hon aldrig gjort förr. Den var bara för de gamla, sa hon och har hittills bestämt vägrat. Då behöver jag inte vara så himla nervös framåt vintern när hon skall gå ner till brevlådan i snömodden eller på den frusna gången. Hon satt på rollatorn när hon vinkade av oss.

Klockan 10 bar det iväg till ett yogapass. Å det är så himla mysigt. Träningen är precis lagom så jag klarar av det. Till och med när vi skall stå med benen ihop och andas och fokusera på något där framme så klarar jag att stå stilla en liten stund. Det är flera superbra balansövningar som ingår. Nu måste jag tyvärr göra några veckors uppehåll. Jag skall be om balansträning i Vejbystrand också så jag inte ramlar ur spår alltför mycket.

Efteråt hade jag bestämt träff med en som ville ha hjälp med att starta ett nytt aktiebolag. Jag blev bjuden på lunch. En härlig fisksoppa åt jag och så diskuterade vi hur det skulle gå till. Jag hade med mig registreringshandlingar som tillsammans med några andra papper skall skickas in till Bolagsverket. Vi diskuterade hur bokföringen måste se ut i ett aktiebolag till skillnad från en enskild firma och vad man måste tänka på. Jag kände att jag var på mammas gata. Det här kan jag. Revisorn vaknade till liv. Här är inte ryggen krökt och huvudet nedslaget. Här är jag bestämd och vet vad som gäller. Det är som förr. När jag var frisk.

På hemvägen tänker jag på hur det skulle kunna se ut nu om jag inte fått MS. Först känner jag mig ledsen, men efter hand som jag tänker vidare på allt som hänt den sista tiden så blir jag lite glad igen. Men bara lite glad. Ingen kan komma och påstå att det är ett bra liv att ha MS. Det är otroligt mycket som jag saknar. Golf, dans, mingel. Men mest är det gemenskapen med alla friska människor. Mest är det att kunna springa. Jag älskade verkligen att springa. Att känna hur benen rullade fram nerför backarna i Skatås och att pumpa lungorna fulla med syre inför en uppförsbacke och känna att jag bara flög uppför med hjälp av andningen. En vän berättade att hon hade promenerat i skogen. Jag blev jätteavundsjuk. Det kan jag aldrig göra mera. Balansen sätter stopp för det. Jag vände bilen och bestämde mig för att ta vägen om garnaffären. Det kan jag i alla fall göra. Så jag tröstade mig med ett paket fyllt med jättefina garnnystan. Det skall bli en gosig tröja som jag skall sticka på i Vejbystrand.

Vi lyckades inte få alla tomater att mogna innan hösten kom. Nu är det nästan kört så vi tog ner alla plantorna och slängde dem på komposten. Men innan plockade vi av de omogna tomaterna. Alldeles gröna var de. Någon sa att jag skulle lägga dem i en resväska. Där är det mörkt. När jag ser att de börjar bli lite röda så skall jag ställa fram dem och låta dem mogna och bli röda och fina.

Så jag följde förslaget och har nu packat in dem i en papperskasse. Där får de ligga ett tag. Det skall bli jätteintressant att se om det var ett bra råd. De gröna ligger i en glasskål och står ljust i verandan där solen värmer in genom fönstret. Jag vill kunna jämföra vilka som blir röda först.

Nu har jag lagt ett kilo i konserveringsburkar. Jag följde ett recept som jag hittade på nätet. De skulle kokas och läggas i en lag av ättiksprit, en bit ingefära, kanelstång, kryddnejlikor, hel vitpeppar och vatten. Jag hade varken kanelstång, torkad ingefära eller hela vitpepparkorn. Det fick bli i pulverform. Jag hoppas det skall funka ändå.
Om en till två veckor är de färdiga att äta och de skall hålla i ca 1 år.
Jag har aldrig gjort det här förut så det skall bli jätteintressant att provsmaka när de blir ätklara.
Efter allt stående vid köksbänken blir det ingen halvtimmespromenad idag. Benen har fått sitt vad gäller träning idag.

Då var den utställningen till ända. Konstrundan Västra Hisingen startade med en gemensam utställning i Kulturhuset Vingen där alla konstnärer hade ett konstverk upphängt. Invigningen firades med musik och tal av Torslanda stadsdelsordförande. Det var mycket folk och blev efter hand riktigt trångt så vi gav oss iväg ganska snart. Jag tycker

Danserskan

det är lite knivigt att gå omkring utan balans och med krycka. Jag är alltid lite rädd för att ramla. Det är inte kul om folk skulle tro att de fått med ett fyllo i konstnärsgänget.

Min målning ”Danserskan” fanns upphängd bland de små och såg riktigt majestätisk ut.

Vädret på lördagen var soligt och fint och vi bjöd besökarna på grillad korv och hamburgare.

Grillmästaren i arbete

De kom inknallande i pergolan.  Göran hade ställt i ordning grillen och gästerna bjöds på korv och hamburgare.

Mina stora fågelmålningar omringade hela ”pergolarummet” där många samlades.

Inne i verandan satt ett gäng och småpratade bland blommor och målningar som ”Raven” och ”Frustration”.

De lotsades vidare in i vardagsrummet där mina Ölandsmålningar ”Lillis”, ”Byxlös” och Cirkus” fanns upphängda. Sammanlagt 60 personer vandrade omkring i vårt hem för att se mina målningar. Det var fantastiskt trevligt att få visa upp allt jag jobbat fram. Sammanlagt 32 stycken fanns upphängda.

Nu får de hänga där tills nästa utställning som blir i december.

Måndagen och tisdagen var inte roliga. Det tar två dagar innan en sådan pärs går över. Att vara trevlig och gå omkring och prata med alla besökarna kräver en något friskare person än mig. Efteråt känns det som om jag sprungit ett par maraton – hur nu det känns. Jag orkar inget, jag bara ligger. Armar och ben har fått sitt och vägrar ta emot flera signaler. De har fått nog. Och humöret är nere i botten. Jag får en kraftig baksmälla. Då bestämmer jag mig för att det får bli den sista utställningen och aldrig mer att jag utsätter mig för något sådant igen. Aldrig, aldrig mer.
Nu så här efteråt, när allt är som vanligt igen, är jag återigen på G. Äpplena skall plockas ner och jag har redan klar planen för vårt besök hos mamma över helgen. En del människor är sig aldrig. Och tur är väl det.

Efter några regniga höstdagar skiner nu solen från en klarblå himmel. Jag går min dagliga halvtimmespromenad. Samma sträcka varje gång. Runt den stora ängen, uppför backen förbi dagiset och nerför till hälsostigen som löper fram förbi vårt hus. Jag tänker på varenda steg jag tar. Hur jag sätter i hälen, hur jag svajar med kroppen för att få över kraften för att lyfta benet för nästa steg och hur jag tar ut steget med rakt bakben. Det är mycket att tänka på. Några sällskapspromenader kan det aldrig bli tal om. Då skulle jag tappa fokus och gången skulle inte alls bli bra. Efter att ha avverkat den vanliga slingan tar jag en liten extra sväng för att se hur de två stora fågelmålningarna ser ut utifrån vägen när de står med baksidan utåt i fönstret. Det ser inte särskilt fint ut. Jag kanske får tänka om. Kanske kan jag sätta upp affischer på utsidan. Det bästa vore om de stod eller hängdes på ett annat ställe. Men var? Det är mycket att fundera över nu när utställningsdagen närmar sig. Jag är glad över att det spås vackert väder hela helgen.

De tre stora fågelmålningarna

De tre största fågelmålningarna skall ju stå utomhus och det hade inte varit särskilt kul om det regnade på dem. Då hade vi fått hänga dem på garageväggen. Men det blir roligare med fåglar som flyger omkring inne under pergolan bland alla fågelholkar och fågelmatbord som finns upphängda där. Grillen står på plats där bredvid. Kanske våra barnbarn blir sugna på en korv. Plötsligt slår det mig att posten nog kommit nu och promenerar iväg till brevlådan. Äntligen ligger kuvertet som jag väntat på från Sommarsol i lådan.

På väg in tar jag ett alldeles rött äpple från trädet. Jag håller mig lite på sträckbänken. Tar lugnt av mig skorna och går in i vardagsrummet innan jag öppnar kuvertet. Jag läser: Sommarsol tackar för min bokning av rehabilitering och säger sig ha nöjet att bekräfta min ankomst den 2 oktober till den 23 oktober.  PUH som jag väntat. Nu måste jag boka om tandläkaren och homeopaten. Allt jag skrivit in i min almanacka som jag skulle göra under oktober månad måste strykas. Det skall bli fantastiskt att få komma till Sommarsol och bara få tänka på min egen träning. Ni som läst min blogg från början vet att jag startade mitt första inlägg den dag då jag för två år sedan packade och åkte iväg till Sommarsol. Jag hade varit på Sommarsol två år tidigare och vantrivts. Därför bestämde jag mig för att det skulle inte få ske igen. Jag skulle i alla fall ha det trevligt med min blogg. Men jag fick tre härliga veckor med ett gäng supermysiga människor. Jag kommer att berätta under alla tre veckorna om hur vi har det. Och jag tror det blir lika fantastiskt som för två år sedan.

Vet ni att jag har världens mysigaste och bästa yogainstruktör, Anette Westberg eller Ngawang Tseten Tashi, som hon heter som buddist / http://gryningstimman.se/.  Varje gång jag åker till Axel-huset, där hon håller sina yoga, så känner jag glädje i kroppen. Jag är alltid där i god tid. Jag klär om till lättare träningskläder. Jag placerar min mjuka får-matta på golvet och tar den fina kornblå kashmir-filten över mig och lyssnar till mysig musik från Indien.

Efter hand droppar de andra in. Det har blivit många nu. Under tidigare år har vi nästan aldrig varit mer än högst 10 stycken, men nu plötsligt i höst så har antalet utökats till upp emot 25 personer. Det är fantastiskt roligt att Anette äntligen nått ut till flera.

Hon välkomnar oss och berättar att idag skall vi göra alla övningar med mycket fokus på andningen. Vi lägger oss ner och startar med att känna in kroppen. Under långa andetag skall vi fokusera på ett glittrande vackert ljus som dras in genom näsan, ner i lungorna och fortsätter ända ner till vänster arm och fingrar. De långa andetagen fortsätter att dra ljuset ner i vänster ben till tårna. Vi fokuserar sedan på höger ben och höger arm.

Så här beskriver Anette själv den yoga vi utför:

”Genom mjuka kroppsrörelser, andnings-och avslappningsövningar, meditation och mantra återskapar vi balansen i kroppen. Vi gör olika övningar för att låta kroppen återhämta sig genom att stimulera det parasympatiska systemet. Då sänks blodtrycket, syreupptagningsförmågan förbättras, matsmältningen förbättras och kroppens hormonsystem kommer i balans. Vi avancerar inte övningarna för varje tillfälle utan jobbar istället med fokus på olika områden: matsmältning, hjärtat och blodtrycket, sömnen, ryggen etc. Inga övningar är för svåra för dig. Du arbetar alltid utifrån dig själv och din förmåga just idag.”

17 olika övningar följer. Jag blir lika fascinerad varje gång över att hon hittar just de övningar jag behöver som bäst. Vi sitter ner i skräddarställning utan kudde och gör sakta stora cirklar med kroppen. Basen och huvudet är stilla och vi rör oss i midjan runt, runt. Vi andas in när vi gör halvcirkeln framåt och andas ut när vi rör oss bakåt. Jag riktigt känner hur det lossnar i nedersta delen av ryggraden. I nästa övning lyfter vi bröstet fram och uppåt med en kraftig in-andning och andas ut när vi böjer ryggen uppåt bakåt. På så sätt mjukar vi upp ryggraden.

Vi fortsätter med att sitta i klippställning, alltså vi sitter på hälarna, gärna med en kudde i knävecken, och börjar arbeta upp mjukheten i axlarna genom att i takt med andningen medvetet höja och sänka axlarna.

De övningar som jag har svårast med på grund av min dåliga balans är när vi står upp. Men på något sätt hjälper mig andningen och stenhård fokus, att klara av även det. Att stå stilla och blunda är för mig närmast en omöjlighet. Men jag fokuserar på det tredje ögat mitt emellan ögonen och följer Anettes instruktioner att känna hela fotsulan i golvet som om fötterna satt fast med rötter. Det funkar och med andningens hjälp kan jag röra armarna som en sädeskvarn, utan att ramla. Idag har vi koncentrerat oss på området runt hjärtat och lungorna. Anette kallar det för schackran. Jag begriper inte så mycket av det där med schackra. Ibland är det hjärtschackra och ibland något annat. Under de tio veckor vi går på yoga hos Anette så byter hon program eller schackra varannan vecka. Det gör att det alltid blir lika intressant och att jag nog alltid kommer att fundera över hur hon kan veta att jag behövde det där just idag. Jag är om möjligt ännu mer lycklig är jag åker hem än när jag åkte dit. Jag känner mig glad och pigg när jag kommer hem till ett nystädat hem. Varannan torsdag kommer städerskan och gör fint hemma. Jag har med mig mat som jag köpt i Musikens hus. Där kan man plocka full en box ända upp till kanten från den vegetariska buffén.

Nu närmar sig den stora dagen för utställningen här hemma. Jag är så gott som klar men det fattas lite. Det är de där tre stora fågelmålningarna. Jag behöver konferera med min proffsiga coach Natalia Vakarchuk. Natalia är från Moldavien. Båda hennes bröder var konstnärer liksom hennes pappa. Hon har berättat att hennes mamma när hon städade, tog ut hela högar med skisser och målningar som låg utströdda i hemmet. Själv har hon gått på olika konstskolor i Moskva. Hon är utbildad inom film, konst och teater. En proffsigare diskussionspartner får man leta efter. Jag skall låna en skåpbil och ta med mig målningarna i morgon. Vi har bestämt träff klockan elva. Det är det där med skuggor och djup och ljus som fattas. Det skall jag lära mig på kursen i Gerlesborg i slutet av oktober.

Konstutställning i verandan

Det är lite speciellt att ställa ut målningarna och silversmyckena i sitt eget hem. Vi har pyntat överallt. Vi brukar inte ha det särskilt rörigt. Det är ju bara vi två. Men när jag ser med besökarens ögon så blir det ändå lite extra. Målningarna som skall vara inomhus hänger på plats och silversmyckena har lagts in prydligt i glasskåpet. Jag har satt priser på allt och numrerat i den ordningsföljd som de hänger. Prislistor och visitkort och konstnärspresentation finns upplagt på biljardbordet. På torsdag skall det dammas och putsas och kollas igenom så att allt står helt klart för att ta emot alla besökarna som vi hoppas skall komma.

Danserskan hänger i Kulturhuset Vingen

På fredag knallar vi iväg till invigningen i kulturhuset Vingen i Amhult. Det känns jättekul att få ingå i en konstrunda. Jag har farit runt på flera sådana tidigare men har aldrig deltagit själv. Jag vet att man går in och ut från den ena till den andra. Det går ganska snabbt att titta igenom varje utställare. En del gillar man, andra inte. Vi är 41 utställare så de som skall besöka alla har fullt upp. Jag hoppas de flesta kommer vägen förbi här hos mig. Alla fåglarna skall välkomna vid ingången under pergolan.

Fågelmålning som välkomnar under pergolan

Att vakna utsövd på morgonen är en stor lycka. Klockan kvart över åtta vaknade jag i morse och kände mig jättepigg. Jag gick till sängs som vanligt vid halv tio. Det brukar bli precis efter att aktuellt är slut. Då börjar sporten och det är jag inte särskilt intresserad av. Ibland brukar det bli lite läsande, men oftast är jag så trött att jag somnar efter en kort stund. Jag väcktes av nervryckningarna i vänster ben vid elvatiden. Jag försökte att få slut på elstötarna, ja för det känns så, genom att stretcha. Då viker jag benen under mig, utåt eller inåt, eller så sitter jag upp och drar ner överkroppen mot tårna eller gör hund-och-kattställningen som jag lärt i yogan eller så ligger jag med axlarna mot madrassen och håller upp underkroppen med benen så högt som möjligt. Det där sista är effektivt. Då brukar det släppa. Men det är superjobbigt. För att stå ut tillräckligt länge så räknar jag mycket långsamt, i takt med andetagen, till hundra. Funkar det inte första gången gör jag om det. Efteråt lägger jag mig ner på högersidan för att inte belasta vänsterbenets muskler och försöker sova.

Min cross-trainer mitt i vardagsrummet

Efter några minuter känner jag att elstöten kommer och då är det bara att ta nästa övning. Jag hoppas varje gång att stötarna är borta och om det är lugnt somnar jag om. I natt när klockan var tio över tolv gick jag upp och trampade på min cross-trainer som står som en stor tjur mitt i vardagsrummet. Nervryckningarna hade inte gått över efter den sista effektiva rörelsen. Då gav jag upp och gick upp och trampade. Det är alltid lite extra jobbigt att gå upp mitt i natten och ställa sig och trampa. Därför försöker jag alltid bli av med ryckningarna genom att stretcha först. Är jag tillräckligt utvilad går jag upp tidigare och är jag trött som attan så blir det mera stretching. Jag somnade om redan efter trampandet vid tolv-tiden och sov ända till klockan kvart över åtta. Det är helt fantastiskt.

Frustrerad känner jag mig

Annat var det natten där före. Då var jag uppe och trampade FEM!! gånger. Den sista gången var jag inte särskilt stor i korken. Benet hade hållit mig vaken så gott som hela natten. När nerverna, som kör igång musklerna till att rycka foten uppåt, hade lugnat sig, så fortsatte värken på ett annat sätt. Det kändes som om jag hade hela benet fullt med kolsyrat vatten. Som en svag elvisp som lekte med mina nerver och bara fortsatte och fortsatte. Klockan var runt fem på morgonen när jag gick upp sista gången och trampade. Då rann tårarna utför mina kinder. Jag orkade inte med mera. Nu var jag alldeles slut och somnade lyckligtvis om. Klockan sju kom ett SMS och klockan åtta ringde telefonen. Gissa hur jag kände mig den dagen. Jag försökte sova ikapp, men det går inte. Sådana dagar vill jag inte ha alltför många av.

Den andra stora fågelmålningen

Idag är jag glad och pigg hela dagen och tänker ägna mig åt målandet av den andra stora duken. Jag har redan fyllt den med fåglar. Bara svarta fåglar. Det skall bli en tredje också med bara fåglar. Jag har en tanke bakom, men har svår för att riktigt formulera den. När jag kommit fram till slutet så kommer jag nog att klara ut vad de skall heta, hoppas jag.

Idag har jag varit hos Hjälpmedelscentralen i Mölndal tillsammans med min arbetsterapeut Raija. Jag går allt sämre nu och jag klarar inte att lyfta min lilla elmoppe ur och i bilen själv och landstinget går inte med på att skaffa en lift för min moppe, eftersom de bedömer att den är så osäker.

Bora Standard Invacare

Vi var där för att prova ut en rullstol. Först ville de veta vad jag skulle ha den till. Skulle jag ha den inomhus eller i skogen, på shopping i affärerna eller till vad? Jag sa att det viktigaste för mig är att kunna ta mig ut från Torslanda. Jo, en permobil går 6 mil, men jag vill inte köra permobil in till stan. Jag har en bil och handikappkort. Jag vill kunna åka till mina olika träningar,  gå på museum, ta en promenad i Trädgårdsföreningen eller gå på stan och shoppa när det passar mig. Jag fick provköra en elmoppe med tre hjul. Det var den minsta de hade. Vi mätte hur hög den var när den var helt nerfälld. Och så gick vi ut och mätte hur hög öppningen var på min Volvo V-50. Det sprack med flera decimeter. Jag kände hur besvikelsen steg i min kropp.

Körs med joystick och kan fällas ihop

Jag tycker det är knäppt att ingen kunnat fixa elmoppar som kunde fällas ihop bättre än så. Då kom kvinnan på Hjälpmedelscentralen på att det fanns rullstolar utan styre som kunde fällas ihop mera. Hon tog fram en med fyra hjul och som styrs med joystick. Just det hade ingen tänkt på tidigare. Jag satte mig i stolen och kände direkt att det här var superbra. Vi gick ut och jag provkörde på provbanan utanför huset. Jag körde uppför en brant backe utan problem. När jag skulle nerför kändes det som om jag var på Liseberg. Då kunde man ställa om stolen så att den lutade bakåt. Det blev jättebra. Jag körde över olika sorters underlag för att känna hur det funkade. En bit var kullerstensbelagd, en annan hade grova lösa stenar och sedan skulle jag över en kant. Allt kändes bra och mycket säkrare än den lilla elmoppen som jag har nu.

Min lilla trehjuliga elmoppe

Jag fick med mig ett papper som jag skulle skicka till min läkare. Raija måste ha underlag som sa att jag inte har några medicinska hinder för att köra en eldriven rullstol, att jag inte hade några kognitiva problem och att jag har bra syn. Det skall bekräftas av min läkare.
Sedan skall Raija ta kontakt med AutoAdapt angående liften. Rullstolen är så tung så den måste lyftas in i bilen med en lyftkran. Om det funkar tillsammans med rullstolen vi tittat ut så är det bara för Raija att beställa. Bara och bara. Det tar säkert sin tid. Men jag är jättenöjd och ser fram emot att kunna få full frihet till mina shoppingrundor.