Saxnäs-resa

Tänk att jag fick en plats till Saxnäs. Det är verkligen helt fantastiskt. Jag anmälde mig i januari och hade inte hört något så jag tog för givet att det var kört. Så lyssnade jag av min telefionsvarare en sen kväll och hör PJ´s ljuva stämma säga att en person blivit sjuk och ställt in och att jag skall få den platsen. Jag kunde knappt sova under natten. Jag var livrädd för att PJ kontaktat någon annan eftersom jag inte hade gett svar direkt.

Saxnäsgården 2010

Jag var där 2010. Det var helt underbart. Vi reser som medlemmar i NHR – Neurologiskt Handikappades Riksförbund och vad jag vet så har alla MS, multipel skleros. Någon har svårt för att gå eller kan inte gå alls. Där finns medhjälpare som stöttar eller helt enkelt bär oss till skotern eller släpvagnen som tar oss upp på fjället.

På väg till fjället

På väg upp på fjället

Väl framme får vi prova på att fiska eller kanske åka pulka nerför fjällsluttningen

Full fart utför

Full fart utför fjället

Sedan får vi en välbehövlig paus i kåtan med ljuvlig mat som lagas av bossen på Saxnäsgården

Matlagningsdags i kåtan

Matlagningsdags i kåtan

Jag har just beställt resebiljetterna. Det är inte gjort i en handvändning att ta sig till Saxnäs. När jag reste 2010 åkte jag med natt-tåget över Östersund och vidare med bussar. Det var i arbetsammaste laget. Nu har jag bestämt mig mig för att flyga i stället. Jag startar på Landvetter och fortsätter från Arlanda efter ut- och incheckning till Vilhelmina. Bussen tar mig sedan till Saxnäs. Det är 1.217 km fågelvägen och beräknas ta drygt 15 timmar att köra bil. Med flyg och bussar är jag framme redan efter 6 timmar, men drygt 4.000:- fattigare. Vi bor bra och får fantastisk mat på Saxnäsgården. Där finns spa, pool och badtunna. En vecka kostar i stort sett samma som själva resan. Det är värt varenda krona – jag lovar. Jag är glad att jag tränat alla dagar. Det kommer att sitta fint i skidspåren. My biggest dream came true.

Utsikt från sovrumsfönstret

Utsikt från sovrumsfönstret

Äldrevård = egen träning/vård

Qigongen fick jag hoppa över. Det finns fler tillfällen till det. Även om den träningen är jätteviktig för en bra balans. Min kusin fyllde år och det var en chans att få ut mamma och pappa ur hemmets alltför lugna vrå. Som jag nämnt tidigare så vill de helst vila sig nu för tiden. Kanske är det på sin plats när man är 95 år. Jag har svårt för att acceptera det. Jag tycker de är alldeles för pigga för att bara ligga. Men det är det där med balansen. Jag vet och förstår, för det är inte kul att känna sig som ett fyllo när man går.

Jag lyckades övertala dem att följa med. Efteråt tycker de alltid att det var så trevligt och de är så tacksamma över att jag övertalade dem. Men visst, jag kände en Sven som alltid sa: varför skall man springa omkring på dessa dj-la kalas. de är ju likadana allihop. Jag är benägen att hålla med ibland. Men skall man ha något slags socialt umgänge och inte bara bli glad när man blir uppmärksammad med en betalningspåminnelse på posten (det stod så i GP´s PS)  så måste man ju bjuda till. Hemma hos mamma och pappa har det alltid varit fullt hus och de gillar det.

Besöket blev längre än jag tänkt mig. Den efterlängtade VVS-installatören dök plötsligt upp dagen efter. Vi hade väntat länge på att få grejat ett nytt duschrum till pappa och ett nytt tvättställ och en liten toadusch till mamma. Nu skulle det fixas.

Så blev äldrevården ett bra träningstillfälle än en gång. Bort med alla grejer som stod i vägen. Till målaraffären för att fråga om väggen skulle hålla för den nya duschen. Bortdragning av de gamla vävtapeterna som inte höll måttet. Överenskommelser med hantverkarna och viktigt att se till att mamma och pappa förstått vad som bestämts. De hör båda två jättedåligt så mycket information kan gå förlorad och så står de där med alla frågetecken när jag lämnar.

Vi hade ätit lätt-tuggade fiskbullar, köttbullar, fisk och skaldjurssoppa med fisk till middag, som de kallar det. Egentligen är det lunch men det vi moderna heltidsarbetande stadsmänniskor kallar middag är där kvällsmat. Det är viktigt att det är lätt-tuggat för tänderna är de rädda om. Mamma har titantänder, som vi lyckades övertala henne till att sätta in när hon var över 80. Men pappa har kvar sina riktiga och påpekar ständigt att det skall vara lätt-tuggat.

Nu är allt under kontroll och jag ger mig iväg hemåt för att delta i min första teater-repetion i kväll.

PRO och SPF föreslår äldrevårdscenter

När jag var på träningen på Olskrokens rehab igår så frågade jag om det fanns någon möjlighet för min man att få träna där. Jag berättade att han hade genomgått en cytostatika-behandling mot cancer under första halvåret 2011 och att jag tyckte att han fortfarande var svag. Sjukgymnasten svarade att det krävs en remiss från behandlande läkare då. Om min man är frisk så rekommenderade hon att han skulle gå till ett gym.

Jag tycker att eftervården borde varit självklar. Eller i alla fall råden beträffande eftervård från behandlande läkare. Jag har redan tidigare i mina inlägg tyckt till om läkarnas ointresse för friskvården. Jag menar inte att läkarna skall börja med friskvård. Men det vore på sin plats att de åtminstone rekommenderade friskvård. De skulle kunna tala om att nu måste man ta eget initiativ till efterbehandling i form av friskvård och att den finns att hämta på olika rehab eller gym med träning av sjukgymnaster anknutna till landstinget. Det enda råd läkaren gav var: lev som vanligt.

Anti cancer - ett nytt sätt att leva, av David Servan-Schreiber

Anti cancer - ett nytt sätt att leva, av David Servan-Schreiber

Vi förstod att så enkelt kunde det inte vara, så vi läste allt vi kom över. Bland annat boken Anti cancer – ett nytt sätt att leva, skriven av David Servan-Schreiber. Han upptäckte under sin egen forskning kring neuroradiologi att han själv hade en hjärntumör. Han förstod att han inte längre kunde gömma sig i läkarens och forskarens trygga förklädnad utan hade nu förvandlats till en cancerpatient. Boken handlar om hur han fick sin hälsa tillbaka. Jag har läst den tre gånger. Den sista gången med understrykningar, med tanke på alla de som inte orkar läsa allt.

Träningen är en viktig del i det nya sättet att leva. Det har inte min käraste tagit till sig ännu. Men jag kämpar tappert. Kanske kan jag lyckas med rätt entusiasm en dag.

Jag blev jätteglad när jag i morse läste artikeln i Strömstads Tidning om att PRO och SPF vill ha äldrecentrum på sjukhuset.

Strömstads Tidning 2012.02.21

Strömstads Tidning 2012.02.21

I artikeln framförs sex önskemål som äldrevårdscentret skulle innehålla. Det nämndes bl.a lokaler för eftervård av patienter som skrivits ut från sjukhus, simbassäng och gym speciellt anpassade till äldres motion. Det överensstämmer helt med det jag skrev om i mitt inlägg den 17 februari om Rehab-träning för äldre och alla behövande. Då har jag Kjell A Mattson med mig också. Kanske kan vi tillsammans lyckas få till träningsmöjligheter för alla behövande. Det blir kanske för sent för min mamma och pappa, men vi får fixa egen träning för dem. Jag och min bror, som är proffs på det där med att gå, bestämde igår att vi skall köpa ett rullband som de skall träna på. Pappa får det i födelsedagspresent den 21 mars då han fyller 95 år.

Silversmideskursen startar upp

Helgen drog snabbt förbi. Deklarationerna har skickats ut så jag började under lördagen ta tag i boksluten som ligger och väntar. En systerdotter dök upp under eftermiddagen med semlor. Det blev en trivsam pratpaus. Så kom kvällen med 50-årsfirande av vår regissör. Han bjöd på ett furstligt kalas och alla höll tal i form av berättelser om sina respektive samband med 50-åringen. Det var en fantastisk kalasstämning redan från första stund.

Söndagen visade upp sig från den soligaste sidan. Jag tog en träningspromenad och togs emot hemma med glögg i det soluppvärmda orangeriet. Under resten av dagen arbetade jag med bokslut och deklarationer. Det jag har kvar av den sortens arbete är inte särskilt omfattande numera. Eftersom jag tränar så mycket och skall dessutom börja med teaterträningen nu, så är tiden lite knapp de närmaste veckorna. Då gäller det att vara ute i god tid.

Redovisningskonsulten i full gång i orangeriet

Redovisningskonsulten i full gång i orangeriet (bild från2008)

Idag, måndag , var jag återigen iväg på rehab i Olskroken. Jag blir alltid lika entusiastisk när jag är där. Det var den 13:e gången idag. Jag tränar där två gånger i veckan. Jag känner alldeles tydligt att det skett förbättring. När jag gick på rullbandet idag kändes det mycket lättare att få med mig vänsterfoten. Jag gick 10 minuter i ganska rask takt och tyckte det var så himla kul och kändes så jättemysigt. Förbättringen gör att allt känns mycket roligare.

Bilen stod utanför på handikapp-parkeringen. En snabbtur hem för att få lite i magen och sedan in till stan igen. Silversmidet startade idag. Oj vilken lycka. Jag har inte bestämt mig för vad jag skall göra ännu. Så idag tog jag med mig några gamla arbeten, som jag tyckte behövdes putsas upp lite. Jag har märkt att när jag lägger in bilderna på bloggen och de förstoras upp, så ser jag alla risporna. Det är det jag skall göra något åt nu de första gångerna på silversmideskursen

Egna silverarbeten

Egna silverarbeten

Rehab-träning för gamla och alla behövande

Jag var på redcord-träningen på rehab i Olskroken igår. Jag var på ett strålande träningshumör. Som sagt, man blir pigg av träningen. Jag tränade som aldrig förr. Stenhårt. Nästan så jag kände att jag blev svettig när jag gick på rullbandet. Sjukgymnasten Marcus kom fram med ett glas vatten till mig när jag gick som snabbast. I 10 minuter höll jag fokus på att sätta i vänsterhälen först och rulla framåt på hela foten. Det är med stor kraft jag försöker att hålla knäet och foten rakt vid uppböjningarna. Knäet vill gärna vinkla utåt vänster och försöker svänga hälen utåt så att främre delen av foten böjer sig inåt. Det är det som är så illa när jag går för då är risken stor att jag snubblar över min egen fot. Koncentrationen måste ligga på att få fram hälen med foten riktad rakt upp eller lite utåt, 10 i 2, så som en mallig bondpöjk går när han har händerna i overallsfickorna.  Ni förstår säkert hur jag menar. Det är svårt när kontakten mellan huvudet och benen inte finns. Men det är den jag tänker arbeta upp med redcord-träningen. Det skall bli jättespännande att se om det går.

Blomma gjord av snäckskal

Blomma gjord av snäckskal

Jag tog några bilder på gymmet igår. Tyvärr klarade jag inte få in dem från min nya telefon. Ni får se dem senare. När jag tränar tillsammans med alla de andra så tänker jag ofta: här borde många fler få vara. Där finns riktigt gamla, gubbar och käringar och flera rörelsenedsatta p.g.a stroke, MS, lårbensbrott eller nåt annat otyg.

Jag tänker på min mamma och pappa som egentligen är jättepigga för sin ålder, men bara sover för de har ingen trivsam sysselsättning. Hade jag själv varit helt frisk så hade jag startat ett gym för alla dessa människor där hemma i Strömstad. Vad jag vet så finns inget sådant där. Jag skulle anställa sjukgymnaster och massörer. Jag skulle se till att färdtjänst gick i skytteltrafik för att hämta ner alla dessa gamlingar som bara blir tröttare och tröttare för varje dag som går.

Afrikenen, egen tillverkning

Afrikanen, egen tillverkning

Jo, jag förtog mig igår. Träningen blev för hård. Jag var helt slut när jag kom hem frampå eftermiddagen, så jag bara låg och vilade. Det kändes som en influensasläng. Tråkigt, tråkigt. Jag frös och var tvungen att värma mig med ett varmt bad. Tyvärr är inte heller det det bästa för trivseln. Värme är ofta jättejobbig för en MS-skadad. Jag blir som en degklump och rör mig som en säl när jag skall ta mig upp ur badkaret. Så det blev ännu mer vila på soffan. Gissa om jag blir trött på min kropp. Som väl var hade jag fått tidningen Åter. Ni läser väl tidningen Åter. Där står allt om hur man skall sköta om sina höns och hur man skall bygga sin skottkärra. Läs den!

Farmor med överskottsenergi

En träningsledig dag. Igår var almanackan tom. Min feldenkraiss-sjukgymnast hade februarilov, så jag fick planera annat. Jag hade dagen före talat med min son. Han berättade att hans dotter hade önskemål om omtapetsering i sitt rum. Min älskade finaste, driftigaste och vackraste sondotter ville ha tapetserat med stadsmotiv. Här såg jag min chans. Jag som tapetserat så mycket i mitt liv. Att måla om, att möblera om och att tapetsera om har jag alltid gillat. På äldre dar har jag väl nöjt mig med att möblera om lite då och då. Det faller väl inte alltid i så god jord. Det för med sig jobb med att TV-uttag och lite annat måste fixas också. Men med mycket envisa och gott mod går det mesta att genomföra.

Min prinsessa hade februarilov så jag åkte dit. Vi bestämde oss för att kolla på tapeter och att laga middagen gemensamt. Hon var mycket bestämd när det gällde hur tapeten skulle se ut. Vi konstaterade snart att någon tapet enligt hennes önskemål kunde vi inte finna i den affären och fortsatte utflykten till ICA-Maxi för att handla det vi behövde för middagen. I den jättestora affären gick jag omkring med en kundvagn som stöd. Min entusiastiska springare valde och hämtade varorna.

Torskrygg med broccoli

Torskrygg med broccoli

Tapeterna hade grejats och jag fick chansen att vara med och hjälpa till. En hel stad växte fram på den ena väggen. Ett stort svartvitt foto över ett upplyst New York, en lamp-prydd bro och tvillingtornen i fokus kom att pryda den ena väggen. Kortsidans vägg med fönstret målades kolsvart. Det blev jättefräckt. Hon hade många bryderier om hur hon skulle kunna göra det lite mindre killigt. Kanske lite rosa här och var. Många små olikfärgade fotoramar på kompisarna skulle kunna sättas upp som ett hjärta. Gissa om farmor tyckte det var kul att få delta i fantasierna.

N.Y in night-light

Night in N.Y

Med avbrott för lunch höll vi på att tapetsera och måla från klockan 11 till klockan 17. På med plastskydd över golv och soffa. Sedan putsning av den gamla vävtapeten. En reparationstapet måste upp som skydd under fototapeten. I väntan på att det skulle sätta sig kunde vi måla den svarta väggen och äta lunch. Torktiden före ny målning var 4 timmar, så nu kunde vi fortsätta med fototapeten. 6 delar måste klippas till och sättas upp i bestämd ordning. Till sist skulle ytterligare en målning göras innan allt var klart. Då kunde vi sätta den mörkgrå soffan på plats. Ja, hela rummet i övrigt är vitmålat, så det är inte så illa som det låter.

Det blev mycket träning. Upp och ner från golvet i samband med att tapeterna skulle mätas, klippas, rullas på klister och sättas upp på väggen. Men så fantastiskt kul. Jag hoppas jag får vara med fortsättningsvis också, men det finns viss risk att farmor blir för entusiastisk ibland.

Styr ditt eget liv

Det var en befriande artikel jag läste i Göteborgs-Posten nu på morgonen: ”Friskare efter krisen”. Precis så tycker jag och den principen har jag alltid försökt att leva efter. Det är inget enkelt och bekvämt liv, men tusan så mycket roligare än att bara gå och dra och vantrivas.

"Friskare efter krisen" artikel i GP

"Friskare efter krisen" artikel i GP 2012.02.15 skriven av Hanna Johansson

Artikeln handlar om en Saab-anställd som tog tag i sitt liv när han tröttnat på att gå och må illa i samband med Saabkrisen. Han säger att det senaste halvåret, då räkningar skulle betalas och ovissheten om lönen blir utbetald eller ej, varit det mentalt mest påfrestande som han någonsin genomlidit. Han gick på en föreläsning med triatleten Jonas Colting som handlade om livskvalitet och alla val vi ställs inför. Han bestämde sig för att inte gräva ner sig och sitta på kontoret och deppa utan fokusera på det han kunde påverka själv. När jag läser artikeln igen tänker jag på alla dem som sitter där hemma eller på ett arbete där de vantrivs. Jag skulle vilja be er: LÄS ARTIKELN!. eller gå in på Coltings hemsida på. http://colting.se/pdf/forelasning_nakna_halsan.pdf

Det finns så ofantligt mycket roligt att göra här i livet. Den Saab-anställde Fredrik Adamsson valde att bygga en stenåldersbana. Han kliver ur sängen varje lördagsmorgon för att springa ett varv runt stenåldersbanan.Han säger att ”Nu är jag gladare, piggare och det är jädrigt skönt att få göra något nytt”.

Nu när jag kommit igång med min träning känner jag mig pigg varje dag. Jag läser tidningen i sängen, äter frukost och vet att jag har bara ett par timmar på mig innan jag måste ge mig iväg till stan för att träna. De timmarna använder jag till att planera och bestämma mig för dagens sysselsättning. Jag har byggt upp så många roliga intressen nu sedan jag slutade som revisor, att jag sällan känner mig overksam. Allt förutsätter att jag har humöret med mig. Humöret kräver bra grogrund för att trivas och den grogrunden finner jag i träningen just nu.

Träning med balansboll

Träning med balansboll

 

Träning, träning och åter träning

Ja det är mycket träningssnack nu. Igår var jag på redcord-träning igen. När jag låg där på golvet med vänsterbenet upphissat och kämpade så jag blev alldeles röd i ansiktet för att röra benet ett par decimeter utåt sidan, så tänkte jag på dem som tappat lusten. Arbetslösa människor som inte känner sig behövda och som bara går och drar. Som försöker att göra livet meningsfullt med meningslöst pyssel som någon hittat på åt dem.

vårhälsning från blåsippsbacken

hälsning från blåsippsbacken, våren kommer en dag

Jag minns så väl hur jag kände det efter att jag lagt ner min revisorsverksamhet. När jag satt i vardagsrummet och slog med knytnävarna mot soffdynan och sa ”tråkigt, tråkigt, tråkigt”. Jag hade inget existensberättigande, jag behövdes inte i samhället längre, jag betraktades bara som en sjukling. Hela mitt jag gjorde motstånd. Jag såg mig inte som sjuk. Jag hade bara svårt för att gå och klarade inte att arbeta så många timmar i taget. Jag klarade inte arbeta ensam i eget företag, jag behövde hjälp. Jag sökte mig till arbetsförmedlingen, men alla trodde sig veta att MS inte var att leka med. Det fanns ingen som ville ha en anställd med MS och efter att jag avsagt mig revisorskvalifikationen fanns ingen möjlighet att fortsätta med det i mitt eget företag längre. Men jag kunde ju så mycket. Det är många år sedan nu, men jag tror aldrig det går över. Vi vill bli behövda.

Livslusten återvänder

Livslusten återvänder

Efter mina veckor i Vejbystrand på Sommarsol i höstas kom jag igång bra med träningen. Nu har den verkligen blommat ut. Det tar några veckor innan man kommer i gång och får in det i vardagsrutinerna. Mitt nyårslöfte var att 2012 skulle bli mitt riktigt stora träningsår. Jo, jo, jag har givit nyårslöften förr utan att lyckas hålla det jag lovat. Men nu äntligen är jag igång. Det är så himla skönt. Ja, det är inte särskilt skönt under själva träningen. Så långt har jag inte kommit än. Jag har kommit dit där jag tar för givet att åka iväg på träningen och får dåligt samvete om jag inte kommer iväg och jag tycker det känns jätteskönt efteråt.

En röd ros på alla hjärtans dag till alla mina träningskollegor

En röd ros på alla hjärtans dag till alla mina träningskollegor

Snart kommer jag att gilla själva träningen också och då är jag fast. Jag har börjat känna i de bortdomnade nerverna och musklerna att det rör sig och att jag fått mera kraft. Idag när jag var på qigong-träningen så märkte jag att jag hade lättare för att stå på ett ben. Ja, att överhuvud taget få upp benet från golvet är en stor grej, men det gick idag. Bara att sätta fram foten lite med tårna, så som man gör när man låtsas känna om isen håller, var en jättejobbig övning när jag var i Vejbystrand, men det kan jag nu. Det är inte enkelt men det går. Jag har lovat mig själv och utmanat mig genom att berätta för qigongläraren Gudrun Gylling att jag skall öva på tranan varje dag den här veckan. Förstår ni hur lusten sprudlar i mig. Jag skall skaffa mig ett eget existensberättigande. Wish me luck!

 

Feldenkreiss-metoden

Varje  onsdag går jag på en timmas Feldenkreiss-träning. En kompis frågade vad det är för slags träning och jag vill gärna förklara så gott det går. Som ni vet så har jag ju viss funktionsnedsättning. Alldeles särskilt i mitt vänsterben med droppfoten som bara vill hänga ner. Igår ramlade jag mitt på vardagsrumsgolvet. Det låg en sko i vägen och en matta som snodde in benen och poff, där låg jag. Glasögonen gjorde märken  i pannan och jag blev lite vimmelkantig ett tag. Det är djupt förnedrande att ramla. Jag ramlar så handlöst också. Pang liksom så ligger jag där.

Feldenkraiss-träning

Feldenkraiss-träning

Feldenkreiss-träningen genomförs enligt övningar som leds av en sjukgymnast som är ansluten till Landstinget. För mig kostar det just nu inget eftersom jag kommit upp i 900:-, som ju är maxbeloppet. Vi ligger oftast på golvet och gör enkla rörelser genom att vrida och vända på kroppen. Övningarna skall ge större medvetenhet om hur kroppen kan användas i olika situationer. Rörelsefunktionen kan förbättras, som ex. att gå, som jag så gärna vill kunna klara av på ett bekvämare sätt. Gå in på den här länken och kolla filmen, så ser du själv hur det funkar:

Feldenkreiss for back pain

Vetenskapsmannen och fysikern Moshe Feldenkraiss (1904-1984) inspirerades av judo och andra österländska kampsporter. Metoden baseras på omfattande kunskaper i anatomi, neurologi och ingående studier av människans utvecklingsfaser. Syftet är att höja individens medvetenhet både kroppsligt och mentalt. Genom att fokusera på känslan och upplevelsen av rörelsen kan nervsystemet utveckla funktioner och samband med individens rörelsesystem. Uppmärksamheten riktas mot HUR rörelsen sker – inte enbart att den sker. Det är samma medfödda förmåga att lära genom att känna och uppleva, som guidar ett litet barn i dess rörelseutveckling i t.ex. att lära sig att gå – utan att någon förklarar hur detta skall ske. Idag benämns detta även sensomotorisk träning. Lycka till alla ni nyfikna, träningsintresserade kollegor.

Hårt arbete

Veckans träning är till ända. Jag tränar redcore på måndagar och torsdagar, qigong på tisdagar, feldenkrais på onsdagar och vattengympa på fredagar.

Min red-core-träning startar med 10 minuters cykling för att värma upp. Sedan lägger jag mig på mattan och hänger upp vänsterbenet i bandet. Benet tränas genom att jag drar det till vänster och för det tillbaks till mitten. Visst låter det idiotiskt enkelt. För mig känns det som om det stod ett stort berg i vägen, både när jag för benet utåt sidan och när jag drar det tillbaks. Det beror på att kopplingen mellan huvudet och nerverna, som styr musklerna i benet, är skadad. Trots att benet ligger lugnt i bandet så är det super-super-super-tungt att föra benet fram och tillbaka och det känns i huvudet så som det nog känns för en tyngdlyftare som lyfter 500 kilo. Man blir alldeles röd i ansiktet av ansträngningen. Jag tar hjälp av andningen. Sex gånger ut och lika många tillbaks. En minuts vila emellan.

red-core-träning

red-core-träning

I nästa övning drar jag upp knäet mot ansiktet och sträcker sedan rakt ut hela benetDen övningen är minst lika svår som den förra. Benet skall ligga nertryckt i bandet. Det är lättare att göra övningen utan tryck neråt bandet och som du ser så är foten på bilden upplyft. Då säger min sjukgymnast genast till, så får jag inte göra – ner med benet. Usch, det är tungt. Sex gånger upp och fram och sedan vila.

Jag gör ett par övningar till som är lika svåra. Alla 4 övningarna går ut på att få igång nerverna som styr musklerna. Det triggar igång uppe i hjärnan på ett så energikrävande sätt att man blir alldeles slut. Jag vilar några minuter.Jag håller på med red-core-träningen i ca en halv timma.

Sedan är det time för gåbandet i 10 minuter. Jag kom ju på nere i Vejbystrand på Sommarsol hur jag skulle sträcka fram foten och sätta i hälen med bestämdhet i steget. Ni har ingen aning om hur besvärligt det är att göra det. Min vänstra fot, s.k. ”droppfot” hänger alltid ner på grund av att kopplingen hjärna och nerverna/musklerna inte har kontakt med varandra. Om jag inte anstränger mig att tänka på droppfoten ordentligt vid varje steg hamnar foten med tårna nedåt och böjer sig gärna inåt. Då ligger jag där, pladask.

Jag tar bilen och åker hem. Jag lovar att jag inte är särskilt stor i korken när jag tar mig innanför dörren där hemma. Efter en timma i sängen är jag fit for fight igen. Återhämtningen blir kortare och kortare. Så här i början av träningssäsongen tar träningen mycket tid och jag orkar inte så mycket annat. Men det blir bättre framåt våren.