Minnen

På tvn kör Sandra sin morgongympa

På tvn kör Sandra sin morgongympa

Klockan är halv åtta när jag vaknar. Nu så här på vintern sover jag lite längre. Mörkret verkar göra så att kroppen ställer in sig i någon slags lugn. Jag lyssnar på nyheterna på ettan och när klockan blivit framåt halv nio är jag redo för en morgongympa. Samma procedur varje morgon. Dvdn med Vintersols morgongympa sätts in i spelaren och musiken och Sandra kör igång. Jag sitter på min lilla pall och följer allt Sandra gör. Ibland går det bra ibland inte. Det är bra att göra samma övningar varje dag, då märker man hur olika kroppen kan vara.
Jag sitter på pallen och ser mig omkring i vårt fina vardagsrum. Alla minnen som finns samlade. Från resor och från mamma och pappa. Runt tvn hänger mina målningar. Så ser de ut just nu men målningarna byts ofta ut mot nya. Bredvid står de senaste som jag ställer in varje kväll efter dagens måleri. Jag vill se hur de ser ut i vardagsrumsljus och vad som eventuellt skall ändras lite här och där.

Ärvda saker

Ärvda saker

Bredvid mig står mina svärföräldrars skrivbord och stol som slipats och klätts om. Bredvid ståtar porslinsskåpet fyllt med glas och en hel matservis från mamma och pappa. Och framför finsoffan som mina föräldrar  fick från svenskamerikanen. På väggen hänger en av de första fågelmålningarna som jag gjorde nere på konstföreningen VSA – Very Special Art. Konstföreningen som bildades för många år sedan och som var riktad till handikappade människor. Där kom jag in i samband med att jag ville lära mig skriva manus. Regissören Hans Sjöberg hade precis anställts. Det var i maj 2008.

Hela skådespelargänget i teaterföreställningen Pensionat Sensommar

Hela skådespelargänget i teaterföreställningen Pensionat Sensommar

Det blev inget manusskrivande för min del men väl för Hans. Den 17 maj 2009 hade vi premiär på teaterföreställningen Pensionat Sensommar. Jag var värdshusföreståndare och välkomnade alla de knäppa gästerna. Det var härliga tider. Alla står mig fortfarande nära i hjärtat. Vi hade flera föreställningar därefter och det var fantastiskt roligt, men det där med allt som skulle läras utantill var inte riktigt min grej. Jag kände alltid stor osäkerhet. Och så alla timmars träning. De var oändliga. Jag är fortfarande med i Hans värld, men nu som bokförare för föreningen. Där passar jag bättre.
Jag ser mig omkring i mitt vardagsrum när jag sitter på pallen och ser minnena runt omkring mig. Jag ser också den gamla klockan som jag köpte när jag bodde ensam i ungflickslägenheten vid Järntorget. Jag kände mig otroligt ensam och det var alldeles tyst. Klockan tickade högt och slog varje timma. Det kändes hemtrevligt. Där bredvid står gungstolen som mamma alltid satt i framför fönstret och det lilla runda bordet som mamma övertog från häradshövdingens hem där hon jobbade som hushållerska som ung. På bordet står den fantastiskt vackra bröllopsgåvan i glas av Kjell Engman som vi fick av mina revisorskollegor.
Morfars egentillverkade pigtittare har jag bevarat i alla år. Jag hittade den svartmålad på vinden i mammas föräldrahem och tänk jag fick den. Jag kan inte ha varit mer än i tonåren då. Redan betuttad i gamla grejer. Jag var fattig som en lus när jag flera år senare bestämde mig för att ta bort färgen. Jag var nyskild och bodde i Göteborg. Herrekiperingen i Strömstad hade begärts i konkurs och jag hade bara skulder och låg lön där jag jobbade som outbildad på Kammarrätten. Jag grävde djupt i fickorna när jag betalade rengöringen av pigtittaren. Men det var det värt. Det värmer längst in när jag tänker tillbaks och vet att det gick vägen med allt till sist.

Teknikens nymodigheter

Mina nya abstrakta målningar

Mina nya abstrakta målningar

Så himla mycket roligt det finns här i livet. Dagarna springer fort när man har roligt. Gårdagen var verkligen en sådan dag. Min son kom med en ny dator till mig. Dagen före kom vi överens om att jag skulle delta i ett digitalt mordmysterium. Det var bara en liten detalj som gjorde det stört omöjligt – jag hade inte en dator med kamera och kunde då inte delta i zoom. Så därför köpte han en dator till mig. Mamma kunde ju inte sitta utan en dator som funkade för nymodigheter. Den jag hade var inte så gammal tyckte jag. Jag hade ju till och med lagt ner version 10 på den. Men så är det med det mesta nu för tiden. Man hinner inte med i svängarna.
Så ikväll klockan kör vi igång med zoom och löser mordmysterium. Det skall bli kul.
Men dagen var mer omväxlande än så. Det var bouppteckningen som aldrig kom. Jag ringde till Skatteverket. Den skulle komma till jul. Jag meddelade de anhöriga. Och den där utländska skatten, skulle den deklareras på särskild blankett? Återigen ett samtal till Skatteverket. Jo det skulle den. Nu var det bara att göra klart bokslutet. Men att skicka deklarationen digitalt funkade inte så det får bli ett nytt telefonsamtal idag. Denna gången till Norstedts då. Momsen fick jag iväg digitalt igår. Bara lite kvar nu innan årsredovisningen kan undertecknas av ägaren till bolaget.

Super8-filmer och filmscanner

Super8-filmer och filmscanner

Och så var det där med filmen. Så många timmar jag lagt ner för att få klart filmen om vår barndom. Ca 40 super-8-filmrullar som jag tankat in i datorn och sedan redigerat i Pinacle-Studio redigeringsprogram har blivit en film på en knapp timma. Det hade väl varit himla kul att kunna ge mina syskon en dvd i julklapp. Men se det funkade inte alls. Jag försökte minska längden på filmen flera gånger, ända ner till fem minuter. Inte heller det gick att få ner på skivan. Jag ringde till Gefa foto på Sveaplan och frågade. Han tyckte jag skulle fråga Pinnacle. Jag bestämde mig för att köpa den senaste versionen av Pinnacle Studio 24. Beställde på nätet. Det gick snabbt. Jag tankade ner allt i den gamla datorn. Det var kanske dumt, men det är ju där filmen ligger. Jag tänkte kanske det skulle kunna föras över till den nya versionen. Så nu har jag chattat med en engelskspråkig tjej om hur jag skall kunna gå till väga. Hon gav upp. Så nu sitter jag och väntar på att få ett mail från någon som kan, som hon sa, om hur jag skall göra.
Så visst är livet spännande.

Att mötas ger ny energi

Ny luft under vingarna. Vi hade besök av systrarna igår. Det är inte så självklart så här i coronatider. Så mycket prat under så kort tid tillsammans. Att ses och tala med varandra väger upp många telefonsamtal. Man ser leendena i varandras ansikten och man hör skratten på ett helt annat sätt. Härligt och helt fantastiskt. 

Väntan

Väntan

 

Jag visade dem alla mina målningar och lämnade med ytterligare några stycken med min syster som visar upp dem för strömstadsborna. Efter att jag laddat in 38 stycken super 8 -filmer kunde jag också visa upp en bit av en halvt färdigredigerad 1 ½ timmas-film från vår barndom innan de måste ge sig iväg i mörkret för hemfärden till Strömstad.
Jag förstod när jag visade filmen att jag måste dela upp den.

Super8-filmer och filmprojektor som kör rakt in i datorn

Super8-filmer och filmprojektor som kör rakt in i datorn

Alla delarna med mina filmer på mina småttingar måste jag flytta över till en annan film. Med ny luft under vingarna och ny energi så skall det bli dagens uppgift.

Att leva med MS

Jag har just promenerat runt ängen. Det tar en halvtimma. Ett fuktigt härligt lagom kallt livgivande novemberväder som jag alltid älskat att andas in. Minnena kommer över mig. Jag gillade alltid att springa i Skatås. En mil eller halvmilen. Jag kan varenda upp- och nerförsbacke. När det blev tungt tänkte jag bara på att lyfta låren. Det hade min lillasyster lärt mig en gång när vi sprang i Lill-Janskogen i Stockholm och hon gick på GIH. Jag andas kraftigt för att sedan flyga uppför sopbacken. I nerförsbacken låter jag benen spinna runtrunt. Jag riktigt flyger fram.
Nu gick jag runt ängen och mindes. Och jag grät hela sträckan. Visst är det bra att jag efter att ha haft ms i tjugofem år fortfarande kan gå runt ängen. Men med rullator, det är verkligen inte alls kul. Rullatorn hjälper mig att hålla balansen. Med stor kraft lyfter jag benen som p.g.a  av MS-en känns som om de väger 100 kilo. I alla falla det vänstra benet. Jag andas ändas ända ner i magen och håller ryggen rak. Det är inte alls kul, bara tungt, men det måste göras.Oftast är jag glad och lycklig över att komma ut och känna glädjen över att kunna gå, men någon enstaka gång hänger inte humöret med. Jag hade talat med mina systrar som berättat att de varit ute och sprungit i en timma eller en och halv mil. Jag tror att det var det som satt kvar i minnet när jag knallade ut. Jag skulle vilja säga till dem: sluta aldrig springa, eller åtminstone: sluta aldrig gå. Det kommer kanske en dag då ni inte kan välja.

Staten lurar småföretagen med falskt omhändertagande

Jag vaknade med stor irritation över statens stöd till företagen. Jag det är inget fel på själva stöden, men det tar för lång tid. När ärendena blivit klara har företagen nästan gått i konkurs.
Vad jag var mest irriterad över var egentligen det där med att de bakåtdaterade regelverket. Det bestämdes att man inte fick ta ut utdelning om man får stöd från staten. Det är inget att säga något om. Men när de går ut med stödåtgärderna i maj och meddelar att reglerna skall gälla från mitten av mars då blir det fel. Ingen visste något om det där med stöd i mars-april när de första boksluten blev klara. Ingen kunde då koppla ihop stödet med utdelning. Hade man då skickat in årsredovisningen tidigt och beslutat om utdelning, så vändes allt upp och ner i maj. Permitteringsstödet hade sökts. Personalen jobbade bara 20 % och staten skulle betala 80 %. Så kom beskedet att stödet skulle återbetalas p.g.a utdelningen. Lönekostnader för heltidsarbete skulle betalas ut för 20 % arbetsinsats. Så jag har tagit halva dagen till att skriva brev. Som redovisningskonsult slås benen undan när man inte kan ge bra råd som går att lita på. Trots att en extra bolagsstämma beslutade om utdelning 0 kronor så ser det inte ut som om det skulle kunna bli något stöd. Företagarna blir alltså grundlurade. Bättre då att säga upp personalen när verksamheten inte ger några intäkter.
Och nu innan Tillväxtverket gett slutligt meddelande så är det omöjligt att söka stöd för fortsatta perioder. Man sitter som i en rävsax. Jag tycker synd om småföretagaren.

Minnen

Jag lever i dåtid just nu. Alla super-8-filmerna från förr fanns sparade dels här hos mig och dels från mamma och pappa. Ca 50 filmrullar. Äntligen har jag lyckats få ordning på tekniken. Det var ingen enkel match att få tag på projektorer som funkar efter alla dessa år. Jag vill dessutom ha in filmerna i datorn för att kunna visa upp dem för mina barn och syskon. Jag lyckades få tag på en liten maskin som sparar ner bilderna på ett minne. Därifrån kör jag in materialet med usb-kabel till datorn. Det är ett projekt som jag startade förra hösten, ett helt år sedan. Jag har gett upp många gånger, men envisan tog över. Det är perfekt sysselsättning nu när mörkret faller redan klockan  tre på eftermiddagen.
Jag lägger in filmerna i ett redigeringsprogram, Studio Pinnacle. Där kan jag klippa och flytta om så det blir någorlunda ordning. Men det tar massor av timmar. Och tid har jag ju gott om.
Just nu pågår en kräftskiva från 1960 som mamma och pappa hade. Det är kul att visa för våra barn att även de gamla kunde hålla igång. Barnen har ju bara sett dem som gamla.
När jag är klar tänkte jag att corona-tiderna är över. Då skall jag sammankalla alla till en rolig filmvisning.

Vallmo 40 x 50 cm akryl Pris 1.900:-

Vallmo 40 x 50 cm akryl Pris 1.900:-

MS-Spasticiten

Varje morgon tidigt vid fyratiden väcks jag av spasticiteten. Ja i och för sig inte bara då. Varannan timma under hela natten också. Jag vrider och vänder mig. Jag börjar stretcha. Nu har jag haft spasticitet i så många år så nu har det blivit ett upparbetat schema. Jag börjar med att dra upp benen under hakan och håller dem stenhårt där tills jag tror att spasticiteten gått över. Det har den nästan aldrig. Nu drar jag upp fötterna bakåt upp under ändan. Hårt. Det brukar hjälpa. Men inte idag. Benen domnar.

Ellie sover med tomtedräkten på

Ellie sover med tomtedräkten på

Jag vänder mig på mage och ligger som en baby med knäna under bröstet. Efter några minuter kommer stöten och jag måste ändra ställning igen. Jag reser mig upp och står på knän och armbågar med uppåtböjd rygg. Det är otroligt jobbigt men brukar bli bland de sista rörelserna om jag står ut tillräckligt länge. Tio minuter eller så. Då är jag mör. Inte hjälpte det i morse när klockan var så där runt sex. Då hade jag nog hållit på i en nästan två timmar. Jag lägger mig, trött som attan, på rygg igen. Jag drar fötterna in till rumpan och skjuter upp magen mot taket. Inte heller det hjälpte. Jag sätter på radion och lyssnar till morgonnyheterna och fem i halv sju kommer alla dar Tankar för dagen. Det är bra. Spasticiteten håller i sig så är det dags för den sista avgörande matchen. Jag sätter mig på träningscykeln som står i vardagsrummet. Det är ett ganska säkert kort om jag cyklar i uppåt tio minuter. Men det är knivigt att stå ut med mitt i natten.
Den här morgonen hade jag pinat mig så pass länge så nu tog jag morgongympan till hjälp. Det gick vägen.

Vingesus olja 50x60 cm

Vingesus olja 50×60 cm


Nu är jag fit for fight för frukosten. Havregrynsgröt med bär (jordgubbar, blåbär, vinbär och banan) och mjölk (ofta havremjölk eller mandel). Och sedan är det tavelupphängning som gäller. Hela verandan skall fyllas med målningar. De kommer att hänga där till utställningen som startar den 14 september. Det känns faktiskt roligare år för år.

MS-benen orkar inte

Jag kämpar på med mina projekt. Just nu förbereder jag mig för försäljningen på bagageloppisen den 5 september och för konstrundan som startar den 14 september. Det är otroligt mycket arbete och mina ben blir allt sämre. Jag behöver mycket hjälp till allt bärande. Som tur är har jag en fantastiskt snäll gubbe som ställer upp med allt.

Min brors fiol

Till bagageluckeloppisen har jag valt ut en massa prylar i garaget. De bara ligger där som minnen eller bara för att de kanske någon enstaka gång skall komma till användning. Nu inser jag att jag aldrig mera kommer att åka skridskor eller skidor och jag kommer heller aldrig att spela fiol eller skriva på en gammal skrivmaskin. Finns det fortfarande människor som skriver på gamla skrivmaskiner? Två stycken har jag.

Min pappas skrivmaskin

En från min pappa som är riktigt gammal och en nyare som ”bara” är ca 40 år gammal. Jag kommer att tänka på en gammal man i Frillesås som kom gående uppför backen ledande på en cykel. Han berättade att cykeln inte alls var särskilt gammal, ”bara” cirka 40 år. Då var jag i 30-årsåldern och tyckte att det där lät ju supergammalt. Nu är jag där själv. Det är otroligt så fort tiden går och plötsligt så är det dags för barnen att ta hand om. Då gäller det att ligga steget före.

Konstrundan Västra Hisingen 19-20 september 2020

Konstrundan Västra Hisingen 19-20 september 2020

Mitt andra projekt är Konstrundan. Jag har deltagit i Konstrundan i många år nu så jag vet vad som behöver göras. Men nu har jag så himla massa målningar så jag måste se till att få dem sålda. Jag målar ju nästan varenda dag så det samlas på. Jag gjorde ett schema över hur de skall kunna hängas igår. 17 ute i pergolan och på altanen.

En av mina målningar som finns på Rest. Storseglet i Långedrag

En av mina målningar som finns på Rest. Storseglet i Långedrag

Och med stor urskiljning så får nog resten plats i verandan. Jag måste sänka priserna ordentligt för att lyckas bli av med flera. Men jag har ju en stor syskonskara och barn som alltid får dem gratis. Jag har kommit på att det är ett bra sätt att kunna ge tillbaks för alla hjälper jag behöver av dem både nu och längre fram.

Bagageluckeloppis

Mitt i hällande solsken så förbereder jag mig för bagageluckeloppis i Slottskogen den 5 september. Det är mycket arbete om det skall vara någon reda med det. Jag började med att gå igenom lådorna i arbetsrummet. Det blev en hel del sladdar till datorer och kameror. Vad tusan gör man med alla digitala kameror nu när alla använder sina mobiltelefoner till sånt. Jag har tre stycken. Men så talade jag med min syster som har fem små barnbarn som bor vid havet och badar alla dar. Med de här kamerorna kan man dyka ner fyra meter under vattnet och fotografera. Det kommer de säkert att gilla.
Men de tre kamerorna som inte är digitala? Finns det någon nörd som samlar kanske? Och en projektor? Jag lade ut flera saker på nätet.
Idag skall jag ta mig an garaget.
Så otroligt skönt att få städat i skåpen och bli av med allt som aldrig används och bara ligger där för att ingen längre är intresserad av det. Det värsta är nostalgin. Alla köp som bär med sig minnen och därför har ett stort värde just för mig. De fyra tavlorna som jag köpte av två killar som sommarjobbade hos Göteborgs kommun och som fick lön i form av gamla foton som de förstorade upp och kopierade över på fin linneväv och ramade in. Det var 1976. Men vem skall ta över. Jag lägger fram och våra barn får titta men aldrig att någon är intresserad. Så vem skall då vilja ta hand om det en dag. Det blir väl som med alla mammas och pappas grejer som vi ”tog hand om”. Vi kontaktade en som säljer på loppis. Och det han inte säljer kör han till Albanien, sa han. Där ligger väl alla mammas fina trasmattor nu. Och pappas ”besparingar” i garaget togs om hand av några killar från Litauen. Med det i gott minne så är det lättare att göra sig av med grejerna.
Och att plocka med allt det är en bra träning. Jag börjar bli så svag i mina ben att jag har supersvårt för att gå nu. Så benen måste tränas. Och då är det roligare att göra något nyttigt.

Sommar

Augusti. Snart stänger de restaurangen på Lilla Brattön. Mina tavlor har varit upphängda där hela sommaren. De skall hämtas hem. Några vänner och jag for upp till den lilla ön strax utanför Stenungsund.

PÅ besök på Lilla Brattön

Nu har jag äntligen ramlat in i sommarlunken. Mitt fokus har mest varit inställt på målandet. I två dagar har har jag badat. Det har jag längtat efter. Mitt stora problem är att badställena här runt Göteborg inte är särskilt handikappvänliga. Jag åkte till Sillvik som marknadsför sig som handikappvänligt. Det sket sig. Rampen som sträcker sig långt ut i vattnet, så man slipper det långgrunda om man har svårt för att gå, var så hal så det fanns inte en chans att man skulle kunna ta sig ut på den utan att ramla omkull. Jag bestämde mig för att försöka ta mig ut till bryggan. Det gick också åt pepparn. Jag hade med mig rollatorn och tog mig upp på berget som var ganska plant. Men när jag närmade mig bryggan sluttade berget i en kant rakt ner. Kan man gå så är det ingen konst att hoppa ner för kanten men med min superdåliga balans och med rollator var det helt kört. Det blev inget badande den dan.

Granita 100x80 cm olja Pris: 5.500:-

Med Granita ut till Lilla Brattön

Nästa dag drog jag iväg till Fiskebäck. Där kan man köra med elmoppen ända ut på bryggan och klättra ner för stegen. Det var inte bekvämt. Jag kände mig superorolig för att inte klara klättringen med mina svaga ben. Men med armarna, som är ganska starka kunde  jag hålla mig i ledstången med stadigt grepp. Väl nere i vattnet kändes det som en dröm.
Jag som alltid älskat att bada. När jag var barn och senare när jag var ung badade jag mycket. Så kom Göteborg in i mitt liv. Jag hamnade i Sävedalen. Sötvattnet i sjöarna däromkring var ok. Ut till havet var det långt tyckte jag. Jag hade vuxit upp med havet nästgårds. På lunchrasten när jag jobbade i Strömstad kunde jag dingla med benen över kajkanten. Så funkar det inte här i storstan.
Mitt tredje badförsök gick till Tummen nere i Tumlehed här i Torslanda. Med bilen körde vi ner till parkeringsplatsen i Tumle och fortsatte sedan ut till Tummen med elmoppen. Som väl är så är elmoppen inte så hög. Tvärs över vägen finns en bom som villaägarna nere vid hamnen satt upp. Vi som bor längre upp och alldeles särskilt vi som behöver elmoppe som är högre än en meter är inte välkomna. Men min elmoppe är lite lägre så jag går ur och kör fram den under bommen och böjer mig själv ner och går under och sätter mig på moppen och kör vidare. Det funkar men visst blir man irriterad. Jag fortsätter längs den asfalterade strandvägen och kommer fram till ännu ett hinder. Även där är det en stor lycka att jag har en sådan liten moppe. Jag skjuter den under och krymper ihop mig och kommer under på andra sidan och sätter mig på moppen. Lite längre fram tar en smal skogsväg vid. Det funkar med elmoppen – nästan. Vid två tillfällen går berget upp och gör att jag måste få hjälp så jag inte välter. Med hänsyn till alla andra hinder överallt, där jag tar mig fram, så fixar vi tillsammans de där två hindren också. Väl nere vid badet parkerar jag elmoppen där alla cyklarna står. Sen är det ca 25 meter över ett slipprigt berg ner till stranden. Med kryckan i ena handen och en hjälpande arm från min snälle man så funkade också det.

En av mina senaste målningar

En av mina senaste målningar

Jag har baddräkten på redan hemifrån. Bara att ta av klänningen och skorna. Med krycka och en hjälpande arm tar jag mig ut i vattnet. Nerverna som känns som om de sitter på utsidan benen ger kraftiga stötar av det kalla vattnet. Sakta tar vi oss ut tills det blir så pass djupt så jag kan sätta mig ner. Jag krälar mig ut tills det är möjligt att simma. PUH! Äntligen, så skönt. Jag ligger i länge, länge. Tar in alla det fantastiska med att röra mig i vattnet. Det är nog uppåt 19 grader varmt. Jag simmar omkring och njuter.
Efter en stund känns kroppen lite kall och jag börjar att kräla mig inåt stranden. Jag får hjälp med att lyfta mig upp till stående och med att gå upp till stenen med handduken. HÄRLIGT!!!
Det fläktar lite. Solen skiner från en klarblå himmel. Sommar.