Njur-röntgen

Plötsligt ringde de från Sahlgrenska. Jag skulle in på röntgen. De ville se hur njurarna funkade. Nästa morgon blev tidig. Mellan klockan 07.15-.8.15 skulle jag dricka jämt fördelat 6 dl vatten. Klockan 08.15 skulle jag vara på plats på röntgenavdelningen. Påsarna skulle tömmas ordentligt före. Jag fick en vätska insprutad i armen, blodtrycket togs, och så skickades jag in i en kamera som fotograferade underifrån. Jag låg på rygg och njurarna sitter ju där bak. Fotograferingen tog ca 20 minuter. Jag låt och lyssnade på ettan på radion under tiden. Syster, som inte var syster utan bioteknisk nåt vad det nu var, satt bakom mig hela tiden och höll koll på instrumenten. Klockan 9.30 var allt klart och jag fick åka hem. Jag ringde till Göran som för andra gången fick ta svängen till stan. Alla borde ha en Göran. Han är verkligen en klippa. Han fixar allt här hemma. Jag knallar mest omkring som en lyxhustru och har fullt upp med min kropp. Det är ett fasligt jobb med min kropp tycker jag. Det är än det ena och än det andra. Det skall bytas påsar alla morgnar, stomipåse och njurdräneringspåse. Duschningen känns som ett maratonlopp.Ofta är kroppen trött. Då skall den stuvas ner i sängen. Och den kan bara ligga på höger sida. Inte på vänster sida för då gör det ont i dräneringsuttaget där den sjuka njuren sitter. Och inte på magen för där sitter stomin till urinutrinningen. Det är lite knivigt att bara ligga på ett sätt. Ofta vill man ju vända på sig. Jag försöker ändra ställning men det slutar efter en stund ändå på höger sida.
Ofta sätter spasticiteten igång i benen. Sifrolen vågar jag inte ta dygnet runt. Nu när jag inte äter kalciumpiller, det är tydligen inte bra när man har fel på njuren, så får jag mycket mer spasticitet. Det känns som elstötar. Man blir alldeles slut. Jag står bara ut i några få minuter. Sen måste jag trampa på cykeln som står i vardagsrummet, eller så drar jag benen upp under ryggen eller upp över öronen. Det är min stretching. Eller så går jag fram och tillbaka med rullatorn i vardagsrummet. Natt som dag. Spasticiteten har ingen dygnsrytm.
Efter all antibiotika så har jag kraftig diarré. Jag får akta mig noga. Vara på min vakt. Det kan komma när som helst och då gäller det att ha nära till toa. Jag tänkte köpa blåbärssoppa och keso idag. Det stoppar nog upp lite hoppas. jag.
Nu har det gått drygt tre veckor sedan den där söndagen då jag plötsligt blev en zombie. Allt tar sin tid. Jag försöker mellan varven sysselsätta mig med boken om mamma och pappa. Det är mycket och superroligt pyssel. Alla bilder skall väljas ut och skannas in och texten skall hittas på. Det är bra sysselsättning för en kropp som inte kan tas sig ut i friska luften, inte kan ta sig in till stan och lyssna på fin julmusik eller se all fin julpynt, inte kan, inte kan…………… Så nu måste jag tänka om. På allt roligt som finns.

Ny velour-rock

Jag fick en jättelyxig velour-rock av min käresta. Jag hade önskat den för att slippa ha på mig långbyxor. Det är så besvärligt med byxor för mina slangar måste få plats. Min ena slang, den korta med påsen som sitter fastklistrad på magen är inga problem med. Den lägger jag bara ner i byxorna. Det blir ingen platt och fin mage men det får jag glömma. Det gäller att inte ha något som smiter åt. Då syns det mindre.
Det är värre med den andre. Den som är ansluten till njuren. Den måste kunna hänga ner vid sidan av benet för annars rinner det inte ner i påsen. Och den slangen är så lång. Säkert minst en halv meter. Den kan jag inte stoppa ner i byxorna. Så jag önskade mig en rock och knästrumpor. Då kan jag låta slangen hänga ner och köra ner en liten bit av påsen i knästrumpan. Det funkar ganska bra. Men mycket ofta blir det stopp i den slangen. Då får vi suga med den lilla sprutan så dränerings-utloppet vid njuren öppnar sig igen. Genast rinner det uppemot 20 cl ner i påsen. På natten rinner det inte alls. Då ligger påsen bredvid mig i sängen. Ett par gånger måste jag sätta mig upp på sängkanten med påsen hängande ner mot golvet och strax fylls det på. Visst, så kan det inte få vara. Som väl är har jag tid hos vårdcentralen i morgon. De ringde idag och bad mig komma klockan 15 i morgon. De skall lägga om dräneringen och säkert också ta blodprov. Det skall bli superintressant att få veta om mitt infektionsvärde gått ner.  När jag lämnade Sahlgrenska hade jag 240. Så det var på väg ner redan då. Nu tror jag det är nere på kanske 100. Vi får se. En bekant sa att  med en påse på magen så har man alltid en massa bakterier i kroppen. Hon hade säkert rätt. Jag skall fråga i morgon om de där bakterierna påverkar värdet också.
Så idag har jag jobbat med min nya fina rock. Den var alldeles för lång och dragkedjan alldeles för stor. Det blev en hel del pyssel så jag måste vila mellan varven. Jag är fortfarande supertrött efter pärsen förra veckan innan de upptäckte felet och jag fick antibiotika. Nu är det bara en liten söm kvar. Sen är den fit for fight. Skall bli skönt att få något som hänger utan att behöva snöras åt runt midjan.

I väntan på att inflammationen skall lägga sig

Intet är som väntans dagar sägs det. De har nog rätt. Det är otrooooligt tjatigt. Jag blev hemskickad från Sahlgrenska i torsdags förmiddag. Jag kunde åka hem och invänta att inflammationen skulle lugna ner sig,sa de. Under tiden skall jag äta antibiotikatabletter. Om jag räknar in torsdagen så har det gått sju dagar nu som jag gått här hemma och väntat. Från den där söndagen då jag blev sjuk så är jag totalt uppe i två och en halv vecka. Det är verkligen inte kul. Igår tätnade slangen till njuren. Med en liten sug lyckades vi öppna så det började rinna igen.
Jag var inne och läste på nätet om njurbäckeninflammation. Det som påverkar vardagen mest är att det inte är bra att äta protein. Det är inte lätt att få till det där med vegetariskt i ett hushåll med två personer om den andre inte är intresserad. Och alldeles speciellt om den där andre är den som lagar maten och är totalt ointresserad av att lära sig laga vegetarisk mat. Så det blev restaurangmat. Nu står det två frigolitlådor med vegetarisk mat i kylen. Jag är inte särskilt hungrig så det kommer att räcka länge.
Jag klarar att ta mat ur frigolitlådan och lägga på en tallrik och ställa in tallriken i micron. När jag ätit går jag raka spåret till sängen för att vila. Kroppen vill inte mera.
Igår var jag ganska pigg ändå. Så en av påsarna med fotografierna som jag tagit med från mamma och pappa lades fram på skrivbordet. Jag sorterade och sorterade. Hela livet rullades upp framför mig. Det kändes nära i tiden trots att det gått 70 år. Bilderna på deras första bil, en gammal ford, och jag var liten och bilderna på alla kalas med människor som jag minns så väl. Det är inte många kvar nu av mammas och pappas kompisar. Tiden går…

Njurbäckeninflammation

En vecka har gått. Bara en vecka. Så kort men ändå så långt. Förra söndagen var vi i Lisebergshallen och tittade på Sebbe när han tävlade i taekwondo. Han vann! Det var kul att se så himla duktig han blivit på så kort tid.
På kvällen satt vi och småpratade och jag löste sodoku. Plötsligt drog det en dimma över hela mig. Jag var tvungen att lägga mig. Den natten var inte rolig. Hela kroppen var i uppror och i huvudet var det ett helt gäng som höll på att kasta kniv. Jag bestämde mig för att det var biverkningar av den nya medicinen som de prackat på mig i utbyte mot min sifrol som jag använt i många år. Sifrolen var slut på det apoteket och jag fick en som skulle vara samma.
Men jag blev bara ännu sämre under måndagen. Eftersom jag också kände mig illamående kom jag på att det här måste ju vara influensa. Under natten till tisdagen hade jag lika ont som den förra. Jag var alldeles slut, orkade ingenting. Då kom jag på att det naturligtvis måste vara ett ms-skov.
Jag har inte haft något skov under de senaste 10-15 åren så det var inte det första jag tänkte på nu. Men allt det onda i huvudet och den supertrötta kroppen, ja det måste vara ett skov. Jag ringde till ms-teamet direkt på tisdag morgon. Det tar tid. Ett samtal, om man överhuvud taget kommer fram till kön, kan ta upp till en timma innan man släpps fram. Men när man väl kommer fram så får man fantastisk hjälp. De kan allt om ms. Syster Birgitta lyssnade noga och frågade mycket. Hade jag någon kroppsdel som inte funkade? Nej, så var det inte. Birgitta tyckte inte det lät riktigt rätt så hon bad att få återkomma efter att ha talat med doktorn.
Hon ringde onsdag eftermiddag och berättade att det kan vara något annat och det måste utredas. Hon föreslog att jag antingen skulle sätta mig på akuten, men väntetiden kunde bli flera timmar, eller att jag skulle åka till vårdcentralen och ta prover där först.
Så på torsdag morgon togs prover på vårdcentralen. De rekommenderade mig att genast åka till Sahlgrenska. Mitt infektionsvärde CRP låg på 200 och skulle egentligen vara max 5.
Vi åkte raka spåret till Sahlgrenska och kom direkt in. Det var som om de stod och väntade på att få någon att ta sig an. Helt tomt på patienter. Lugnet före stormen visade det sig senare under dagen. Nya prover togs. CRP-värdet som tagits på vårdcentralen kunde inte mätas högre där. På Sahlgrenska hade de bättre maskiner. Nu var värdet 440. Jag kördes till korridoren bakom akuten i väntan på att få komma in på avdelning 91.
Klockan blev sen eftermiddag. Många hade undersökt och gett mig information om hur de tänkte i nuläget. Ingen mat, men efter att jag bett om en macka så kom en torr dubbelmacka med ost som smakade himmelskt.
Jag rullades in på avdelning 91 där jag först hamnade i korridoren och sent på kvällen fick den stora äran att bli flyttad in i allrummet. Jag var den enda som hade tv nu. Jag skickade sms till mina anhöriga att de var välkomna till mitt rum. Jag hade kyl, mikro, bokhylla full med böcker, ett stort matsalsbord med åtta stolar, en stor soffgrupp, tv och fina växter. Och så naturligtvis full service av personalen som kom med dropp och tog prover titt som tätt.
Jag fick smärtstillande och sov ganska ok under natten. De matade på med antibiotika intravenöst mest hela tiden. Det var fredag morgon. Den fina salongen byttes mot ett trebäddsrum, längst in mot fönstret. De vita dragspelsgardinerna drogs för så jag fick lite privat. Kvinnan längst bort mot dörren hade kraftig kol efter år av rökning. Hon fick hjälp med andningen med en syrgasapparat. Ibland trodde jag inte hon skulle klara nästa andetag. Hon ropade ständigt på hjälp. Hon bodde ensam. Hur skulle hon klara sig?
Bredvid mig låg en äldre man som hade fått hjärtinfarkt. Han var jätteorolig och pratade i sömnen alla nätter. Högt och tydligt gav han den ene efter den andre svar på tal. Hans oroliga hustru skällde på honom varje gång han ringde hem. I ren frustration. Hur skulle de klara sig?
Jag blev körd till röntgen två gånger. Först röntgades lungorna. De befarade att jag hade lunginflammation. Senare visade det sig att det var fel. Så blev jag körd ner i valven där den stora skiktröntgen-apparaten står. Där regerar Niklas. Han är glad och pigg. Hans röst ekar. Ovanför i taket ser vi akvarier med fiskar. Jag väntar på min tur. Kvinnan i sängen bredvid frågar Niklas om han känner en man som hon känner och nämner hans namn. Niklas frågar om mannen jobbar med transporterna. Nej svarar kvinnan, han är kirurg. Ok säger Niklas, nej honom känner jag inte. Niklas sjunger. Det känns riktigt trivsamt.
Så kommer jag in och blir lagd i den andra sängen och blir inslussad i den stora apparaten, sen utkörd, får färgvätska, blir inkörd igen och så är jag klar. På vägen tillbaks far jag fram genom alla korridorerna. Jag ser målerier på väggarna, människor som skyndar fram och hissdörrar som öppnas och stängs. Det är som på film. Så är jag tillbaks i trebäddsrummet.
Antibiotikan fortsätter. Massor av prover tas. De hittar inte varför inte CRP-värdena går ner. Värdena pendlar mellan 300 och 400. Jag får en dipp i humöret. Tänker på alla mina närmaste som råkat ut för cancer och lunginflammation och en massa andra sjukdomar. Skall nu jag också få ta del av mera. Räcker det inte med ms?
Alla sms, telefonsamtal och besök från nära och kära hjälper mig framåt. Jag får tidningar och böcker och massor av godis och frukter och bär. Nu kan jag göra i ordning min egen frukost med naturell yoghurt och strössel och bär. Jag läser Hans Roslings bok på nätterna när konferensen pågår som mest i sängen bredvid.
Sköterskan meddelar att nu har röntgen visat att det är fel på dräneringen från njuren. Det rinner inte igenom. De måste öppna och sätta dit ett dränage tills vidare. Jag körs till operationssalen. Allt är vitt, alla talar lugnt och småtrivsamt och musiken som står på är i samma stämning. Så mysigt man kan ha det. Jag ligger på mage för dräneringen skall kopplas på i vänster ryggsida. Jag får bedövning och känner inget alls. Så körs jag tillbaks genom alla korridorerna igen. Nu känner jag igen vägen.
Lördag morgon. Jag har sovit bättre än på länge. Inget smärtstillande har behövts. Efter att njuren tömts på vätska har jag inte alls lika ont där längre. Nu har jag en slang på magens högersida där urinen rinner ut i en stomi-påse och en slang bak i vänster sida där vätskan från njuren rinner ut. Jag känner mig som en hulahula-dansös. Det är inte kul men det är ok. Som en följd av all antibiotikan har jag diarré. Mitt i natten måste jag ringa på syster. Hur i all sin dar skall detta gå till? Men det funkade. Personalen är helt fantastisk. De vet precis när hjälpen behövs som bäst och vilka ord som skall sägas precis i rätt stund. De är verkligen som vältränade elitsoldater.
Urulog-doktorn med sköterska kommer tidigt och sätter sig på min sängkant. Operationen med dräneringen har blivit bra och nu skall vi bara vänta på att inflammationen lugnar ner sig. Det kommer att ta några dagar. Om jag vill så kan jag få åka hem nu. Det kom så plötsligt så tårarna börjar rinna. Så klart vill jag hem. Sova i min egen säng. Jag skickas hem med antibiotikapiller i en burk. Ett piller varje morgon och så ett på kvällen i en dryg vecka till. Hemma…………. Så nu väntar jag.

Sånt ä livet

Pappas sjöjungfru vår damm

Pappas sjöjungfru vår damm

Ledig mellandag. Det känns skönt. Jag tittar ut genom fönstret och där står pappas sjöjungfru. Varje gång jag ser henne så tänker jag på min fina fina pappa. Alltid lika glad och busigt positiv. Barnslig och ungdomlig, som en liten sprätt och gillade allt knäppt. Att ha en sjöjungfru i den lilla runda pölen mitt på gräsmattan var en självklarhet. Förut var hon omringad av röda rosor, men de sista åren orkade mamma inte med att rensa så det blev bara gräs runt. Men jungfrun var lika vacker året runt. Nu har hon blivit uppfräschad med ny färg och står vid vår damm, strax utanför fönstret till mitt arbetsrum. Jag känner vemod men också mycket värme inuti när jag ser henne. Tiden går och vi har bara saker kvar som bär med sig minnen av det som var. Men det är ok. Det är ju så det är i livet.
Det gäller att fylla de sista åren med allt roligt som finns att göra. Inte vänta. I lördags blev jag firad. Tillsammans med mina söner och deras fruar och mina barnbarn var vi på Operan och såg Ringaren av Notre Damm. En fantastisk föreställning som alla borde se och höra. Sen blev det middag på restaurang. Jag hade förberett mig med inbjudan till mina fyra barnbarn. De fick var sitt kuvert med min planering för en resa som jag vill göra tillsammans med dem när sommarlovet startar. Nu är de så stora att de kan åka utan sina föräldrar. Det skall bli kul att få egen tid tillsammans med bara barnbarnen.

Lilltjejen

Lilltjejen

Jag blev sågad igår igen på den andra konstkursen. Jag tröstade mig med att få mycket beröm för min lilla tjej som blev klar igår. Men för dansösen fick jag nobben. Så är det. Inte alltid rosor och beröm. Det där med konst är besvärligt. Det skall vara så himla konstigt. Om jag målar för fotolikt så blir det nobben, men varför berömmer de då Rembrandt och alla de andra gamlingarna. De målade fotolikt och inte var det särskilt vackert. Jag skall inte jämföra mig med Rembrandt men jag tyckte ändå inte att min dansös blev så himla ful. Jag skall göra klar den till nästa gång. Det skall bli intressant att se vart det strandar. Den lilla tjejen fick jag ju beröm för och tog med mig hem.

Vilsen konstnär

Mörkret lägger sig tidigt numera, redan klockan fem är det mörkt. Vad tusan gör man då?
Jag kom hem ifrån ett möte med Natalia på VSA. Mitt stora bekymmer är att jag inte kommer ut ur garderoben i  mitt målande. Jag måste försöka hitta egna motiv – egna bilder. Vi diskuterade. Visst, alla målar av. Antingen samma motiv, som Renoir och Monet målade La Grenouilliér samma år 1869, eller som Carl Larsson målade av alla sina barn och sin hustru, eller Skagenmålarna som också målade av varandra eller sig själva. Men jag vill hitta egna motiv, egna bilder. När jag var på den senaste gången på kursen hos Peter Heffner p Konstrum hade jag med mig en bild på min guddotters lilla 5-åring. En fantastiskt vacker bil på lilla Junie, klädd i lila klänning med chockrosa stora prickar. Peter visade sitt ogillande genom att säga att det är besvärligt att måla av anhöriga, det är så känsligt. Jag målade av och Peter sa att det skall inte vara något foto, det skall vara en målning. Så det blev en helt annan tjej. Min målning. Det var en bra läxa.
Jag hade med mig två av mina senast målade dukar och visade Natalia. Jag blev såga jäms med skosulorna. Om den ena sa hon: grunden var bra. Det var allt. Hon tyckte inte att det var jag.

Hilma ror hänger i svart/vitt just på samlingsutställningen på VSA

Hilma ror (lika vilset som jag) hänger i svart/vitt just på samlingsutställningen på VSA

Jag undrar vad som är jag. Jag undrar vad det är som Natalia tycker är jag i mitt måleri. Själv har jag inte kommit dithän att jag hittat mitt måleri alls. Så hur skall någon annan kunna tycka?
Natalia rådde mig att ta ledigt från måleriet ett tag. Faktiskt ända fram till april nästa år. Då är projekt ”avstå måleri” klart och något helt annat skall visas upp. Jag lovade Natalia att hålla det hemligt. Jag som avskyr hemlisar. Kanske skall jag lyckas den här gången. Om jag vet att det är det som gäller för att jag fortsättningsvis skall kunna ha framgång i mitt måleri. Om det är det som är priset. Ok då.

Mammas och pappas bröllop

Mammas och pappas bröllop

Det är mörkt. Flera timmar fram till dags att krypa i säng. Jag börjar rota i de två bananlådorna och alla påsarna med fotografier som jag tagit med mig från mamma och pappa. Kanske skall det bli mitt kvällspyssel tills ljuset kommer tillbaks på kvällarna. För mörkertiden mellan fem och tio måste jag hitta bra sysselsättning. Det får bli läsning och fotosorterande.

Pigg av måleriet

Det gick åt pepparn med dagens planering. Jag skulle varit på målarkurs klockan halv tio och skulle då ha satt upp bord, staffli och duk. Jag vaknade med huvudvärk och var supertrött. Jag var korkad nog att dricka kaffe så sent som klockan 16 dagen före. Jag borde väl ha lärt mig att jag inte kan somna efter kaffe. Och så satte ryckningarna i benen igång. Jag hade tagit sifrol, men alldeles för sent. Och så tog jag en hel tablett på en gång. Det blir inte alls bra. Jag cyklade 200 tramp två omgångar. Det brukar hjälpa men inte nu.
Klockan två låg jag fortfarande vaken. Jag cyklade igen, promenerade fram och tillbaks i rummen och knallade till sängs. Och tänk jag somnade. Men usch, jag vaknade flera gånger av spasticiteten i benen.

Bild från Alaska-teatern

Bild från Alaska-teatern

Efter en sådan natt är man inte särskilt stor i korken dagen efter. Jag hade stängt av väckarklockan redan under natten när jag förstod att det där kommer inte att gå vägen.
Man det är inte enkelt att bryta vanor. Så redan kvart i sju vaknade jag. Det där med målerikursen hade jag bestämt mig för att skippa idag.
Frukost. Jag tänkte på telefonsamtalet jag fick igår. Natalia ringde från VSA och berättade att de skulle ha en samlingsutställning. Hon frågade om jag ville vara med och ställa ut. Villkoret var att alla målningar var svart-vita. Den skulle starta under Kulturnatta. Dit är det bara en och en halv vecka. Jag svarade naturligtvis ja. Men vad skulle jag ställa ut? Jag har ju bara en himla massa färg på mina målningar. Det var det jag vaknade till i morse när jag kände mig så trött. Men det finns inget i världen som kan hålla mig så vaken som tanken på måleri.
Jag hann väl inte ens ur min morgonrock innan jag satte igång med att planera vad jag skulle kunna måla. Jag började genast mäta och klippa duken. Och efter morgonbestyren med kissepåsen som måste bytas och dusch och tandborstning så bar det iväg ut till kuvösen. Det var ju inte så många färger som jag skulle använda. Jag lade upp dem på bordet och körde igång.

I parken

I parken

När dagen var slut var nästan två målningar klara.Jag hade lovat att jag skulle ha med tre målningar. så det får bli en gammal också som inte är bara svart-vit. Jag får se om Natalia tycker att det är ok att ta med den.

Livet är föränderligt

Klockradion körde igång strax före åtta. Väder och nyheter. Jag somnade in och vaknade flera gånger. Så hörde jag en bekant röst. Det var söndagsintervjun med Martin Wicklin. Hans intervjuer är alltid lika intressanta. Jag vaknade till liv när jag hör en berättelse av en man som haft kraftiga drogproblem och levt i den hårt kriminaliserade världen. Han berättade att han supit och drogat och blivit av med hela sin familj. Han var uppväxt i en kärleksfull familj på söder i Stockholm. Han kunde inte förklara varför han alltid känt sig mindervärdig, varför han blev mobbad i skolan eller varför han fått för sig att han var värd att slå på. Han hamnade i fängelse och bestämde sig för att nu skulle han lägga av, nu skulle han börja sitt nya liv. Det gick åt pepparn. Strax efter frigivandet hamnade han precis där han befunnit sig innan han ”ryckte in”. Han bestämde sig för att ta livet av sig. Han hade inget kvar att leva för. Så satt han i rummet med ett gevär, i full färd med att ta livet av sig. Kompisen kom in och tog geväret. Kompisen behövde det just då.

Over all, olja målad med spatel, 120x80 cm Såld

Over all, olja målad med spatel, 120×80 cm Såld

Nu bestämde han sig för att han skulle hoppa ut från bron precis när tåget kom. Så han stod där på bron färdig att hoppa. Fem minuter kvar, fyra minuter kvar. Han tänkte på sin mamma och pappa. Tre minuter kvar. Han tänkte på sina barn. Två minuter kvar, en minut kvar. Han tänkte på hur det skulle bli efter att han dött. Skulle han komma till himlen. Nej det skulle nog bli helvetet för hans del så som han lev under sitt liv. Så ringer telefonen. Det var hans lillebror. Brorsan berättade att han bokat plats på ett behandlingshem. Det var redan betalt. Platsen var ledig från och med idag. Woooom, sa det och tåget hade åkt förbi. Han kom in på behandlingshemmet och det första han gjorde när han kom in på sitt rum var att sätta sig ner på knä och be till gud. Han var så otroligt tacksam över att gud hade hjälpt honom precis i sista sekunden.
Det var det sista jag hörde av söndagsintervjun. Precis då kom Göran och frågade om vi skulle strata morgongympan. Livet är verkligen föränderligt. Ena stunden si, andra stunden så. Vi körde igång morgongympan och jag berättade hela historien för Göran. Här i vårt fina hem, i vår lilla värld. Tänk så olika det kan vara. Morgongympan gör verkligen livet värt att leva. Det är ett säkert sätt att få upp humöret.

Minnet av min mamma och pappa

Jag vaknade med ett brett leende i morse. Det var länge sedan jag drömt en sådan fullständig och fantastisk dröm. Jag sover inte alltid särskilt bra på grund av mina ben som inte vill lämna mig ifred. Och då blir det ingen ordning på drömmarna heller. Men nu har jag börjat ta lite mera Sifrol innan jag går till sängs. Så antagligen var jag utsövd i morse. Så här var det:
När pappa och mamma ännu levde och använde olja som uppvärmning i huset så övertalade jag dem att investera i bergvärme. Det satt långt inne. De var ju så gamla och skulle aldrig ha möjlighet att betala tillbaks lånet de måste ta för att kunna betala anläggningen. Men oljan var superdyr, de hade inte råd så pappa brukade ta till veden ibland. För sådär ca  30 år sedan så brann huset ner efter att pappa eldat med ved på grund av att murstocken blivit för varm. Det ville vi inte 40_20180504a_STENE_16_HV_7865h.jpgvara med om en gång till. Så för drygt tio år sedan installerades bergvärmen.
Nu vaknade jag uppe i översta våningen hos mamma och pappa. Ja i drömmen alltså. Jag hörde att det pumpades nere i källaren och förstod att de pumpade in olja. Jag sprang i bara nattkläderna nerför trapporna och skrek till mannen som stod där bredvid tankbilen, att han skulle stänga av. Jag sprang förbi mamma p vägen som försökte få mig att förstå att vi måste ju ha värme. Och mannen sa att mamma sagt att det var ok. Jag var fly förbannad och skrek åt honom att mamma var senil och fattade inte. Pappa och hans bror kom strax efter och pappa hörde att jag skrek att mamma var senil och försökte lugna mig. Fortfarande skrek jag och frågade pumpmannen hur många lite han tankat ner. Drygt 300 liter svarade han. Jag sa att han aldrig kommer att få betalt för det där. Han borde förstått att mamma och pappa inte behövde mer olja eftersom de inte beställt något på flera år. Jag vaknade och kände mig riktigt stolt över mitt agerande. Men så tydligt allt var. Jag kan fortfarande se dem allihop framför mig, var vi stod och hur vi såg ut i vårt agerande. Visst lever mn mamma och pappa. Det kommer de att göra lång tid framöver.

Träningen blir lidande

Hösten börjar närma sig. Jag gläds åt alla färger som jag skall komma att  måla. Jag tänker på måleriet alla dagar nu. Vad kommer det att bli, jag har ju ingen utställning förrän om ett helt år. Inte kan jag ställa ut så himla massa målningar. Vad gör alla andra med sina målningar. De blir ju stående över allt. Jag känner mig nästan manisk. Jag går in på datorn direkt efter frukost och kollar in bra motiv. Idag har jag hittat en supervacker bild på min vackra lillasyster. Jag minns så väl när bilden togs. Vi skulle åka till graven tillsammans med mamma och sätta blommor. Det skulle bli fint för pappa och vår storebror. Mamma var helt ointresserad.

Friaren

Friaren

Det funderade vi mycket över. Hur mamma alltid var så ointresserad av pappas existens efter att han gått bort. Jo hon sa ofta att han var så snäll och att ”vi var aldrig ovänner”. Så var det faktiskt. Jag minns aldrig att jag hörde att mamma och pappa var ovänner. Det är säkert därför som vi alla blivit så livrädda för att bli ovänner. Vi håller hellre tyst än att tala ut. Vår eller är det kanske bara min egen åsikt, är att det finns inget som är bra med att tala ut. Det gör ju bara illa. Kan man inte säga direkt vad man tycker så får det vara. Att sätta sig ner och diskutera och reda ut långt efteråt är inte alls min filosofi.
Och så har jag hittat tre stycken bilder från Alaska. Jag har fått så mycket uppskattning för de målningar jag lagt ut så nu känns det som om jag skulle kunna måla vad som helst. Men nu ligger gåendet risigt till. Mina ben blir mycket sämre i takt med att det blir mycket måleri. Nu skall jag ta mig i kragen och ta en liten kort pumpstavspromenad. Det har jag inte gjort på jättelänge. Och balansen har blivit mycket sämre. Jag har bara promenerat med rollatorn. Den håller balansen på plats eftersom jag håller mig i handtagen. Så nu måste jag lägga om. Jag måste komplettera morgongympan med pumpstavarna. Så nu blir det en pumpstavspromenad.