Jag satt i min fina kuvös och läste. Plötsligt kom jag att tänka på all stillhet runt omkring mig. Det är alldeles för mycket stillhet för mig som är uppväxt i storfamilj med fyra föräldrar och sju barn. Jag kände en sådan stark längtan efter gemenskap. Här bor vi två personer i ett hus. Inte i ett stort hus, men bara vi två. Inte tråkigt men enahanda och som sagt mycket tyst. 
Jag kom att tänka igenom hela min bekantskapskrets. Alla bor så. En eller två i ett boende. Ofta i ett stort hus eller lägenhet. Alla lagar mat till en eller två personer. Det går knappt att beställa så lite mat hos Middagsfrid. En hel del mat hamnar i frysen och vi äter uppvärmd mat fler dagar än vi njuter av nylagad fräsch mat. Inte kan väl det vara rätt.

Den försvunna cykeln

Jag går in och söker på gemensamhetsboende på google och hittar en hel del skrivet om detta. Jag förstår att jag inte är ensam med mina tankar. Jag går in på Föreningen Bo Ihop och ser att det finns eller kommer att byggas gemensamhetsboende i Högsbo och i Östra Kålltorp. Men jag vill ju inte bo i en lägenhet. Jag är född på landet och känner mig instängd i en lägenhet. 
Det värsta är att jag inte är till någon nytta. Skall man bo ihop i gemenskap måste man ställa upp på allas villkor. Laga mat emellanåt till resten av gänget. Jo det skulle väl gå med lite hjälp när orken i benen tryter. Jag kanske kan bli styrelseordförande i föreningen. Det är det säkert ingen som vill bli. Och jag kan sköta det ekonomiska med bokföring och sånt. Undrar om det räcker för att bli mottagen i gemensamheten.
Tänk så många år som jag tänkt dessa tankar. Det har aldrig blivit av. Det fordras samordning, att jag får tag i människor som vill detsamma. Som är villiga att ge upp det de redan har. Var skall alla möbler som man har ta vägen? PUH så mycket att göra det blir. Det blir nästan som att börja döstäda redan nu. Tja varför inte? Men min fina kuvös……Det blev mycké nu. Jag sätter mig ner och låter anfallet gå över även den här gången.

Avundsjuka pensionärer, sa en man i sina bästa år, 46 år. Jag kände mig träffad. Inte för att jag kände mig avundsjuk utan för att jag tillhör en grupp som anses vara avundsjuka. Jag tycker faktiskt att jag har det bra ekonomiskt. Pengarna räcker till det jag önskar att de skall räcka till. Så är det ju inte för alla. Så jag känner mig nöjd för det jag skrapat ihop. Och så mycket finns ju inte att förändra när jag nu redan är pensionär. Det som är, det är inget att göra något åt nu.

Blåsningen om det nya pensionssystemet

Men så fick jag höra om boken Blåsningen-Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla. Jag blev nyfiken. Jag undrade vad det är jag blivit blåst på. När jag började läsa öppnade sig en ny värld för mig. Jag grävde vidare i mina egna inkomster för att försöka förstå det som berättades i boken.
Boken är skriven av Inga-Lisa Sangregorio. Hon är nu 82 år. Hon blev övertalad av sin förläggare  att skriva om pensioner. Hon hade skrivit om pensioner tidigare och kritiserat det nya pensionssystemet redan när det var på utredningsstadiet. Hon var inte svårövertalad. Hon var så arg att hon gärna delade med sig av sin ilska. I början av nittiotalet var hon redaktör för Kvinnobulletinen och krönikör i bland annat TCO-tidningen och Arbetaren. Hon skrev ofta om ekonomiska frågor och hade deltagit i debatten  om skatteomläggningen. Hon var med i kvinnogruppen Stödstrumporna som bildades 1991. Hon tyckte inte det var särskilt konstigt då att hon blev inbjuden till försäkringsbolaget Folksam för att slå larm om de förändringar av pensionssystemet som planerades.
Det tidigare förmånsbaserade pensionssystemet där man fick räkna in sina bästa 15 år av 30 arbetsår i beräkningsunderlaget skulle inte räcka till framtidens pensioner, sa man. Inga-Lisa Sangregorio skriver i sin bok att hon häpnade när hon läste pensionsförslaget. Det var 1993. Hon skriver:om att arbetslösheten var rekordhög och att förslagets främsta poäng var att med en kombination av morot och piska förmå människor att arbeta heltid från vaggan till graven och dessutom att man ständigt måste tänka på den pension de med största sannolikhet inte kommer att få om 40 år.
I det nya pensionssystemet, som trädde i kraft 1999, läggs alla arbetsåren ihop. Det gäller att ha hög lön och att ha arbetat heltid under alla år. Studietiden skall helst vara kortare än vad den oftast är nu och man skall helst fortsätta uppåt 70 års ålder. Så gjorde mannen som hittills fått den högst utbetalda pensionen. Han tog ut sin första pension när han var drygt 77 år och hade arbetat heltid under 51 år med hög lön. Han fick ut 43.212:-/månad.

Hilma på Alaska, frustrerad, det gäller att ro båten i land.

Jag läser i boken att ingen kan förutse sin pension. Inte ens sedan man fått ut den första pensionen. Det kan ändras precis när som helst. Omräkning av pensionerna sker varje år. Den påverkas av sysselsättningen i Sverige, löneutvecklingen, hur prisutvecklingen förändras och hur mycket fondernas värde, där pensionerna förvaras, ökar eller minskar i värde. 
Jag fick också veta att alla pensionärer fått ut en kalkylränta på 1,6 % i förskott. Det var en antagen framtida inkomsttillväxt. Det skulle minska skillnaden mellan slutlönen och pensionen, sa man. Det måste jag betala tillbaka nu. Det är ett sätt att jämna ut pensionen över åren så att man inte får högst pension vid 90-100 år. Kalkylräntan dras av mot inkomstindexet som 2019 är 3,1 %. Det blir då en ökning av pensionerna med 1,5 %. Men den lilla inflationen äter nog upp det.
Under åren 2010-2017 ansåg man att AP-fonderna minskat så mycket att pengarna inte skulle räcka till pensionerna. Man lade in en broms, ett balanstal, som gjorde att pensionerna räknades upp i lägre takt eller t.o.m minskade.
Min pension påverkas också av ett s.k. delningstal. För att beräkna pensionen delas de pengar jag har i pensionsbehållningen med ett tal som enligt statistiken fastställts för min åldersgrupps livslängd. För mig som är 73 år är talet 12,03 Fråga mig inte varifrån det talet kommer. Är man 80 år är talet 8,19. PUH!

Diskussionerna fortsätter

Jag kollar mina senaste års deklarationer och ser att jag får en inkomst från Pensionsmyndigheten som uppgår till hela 14.521:-brutto/månad. Efter skatt kommer jag 2019 att få ut 11.315:-/månad. Det blir 22 % skatt. Jag jämför med inkomsten 2012 och ser att jag fått en netto-löneförhöjning med hela 532 kronor. På sju år har jag fått 532 mera att handla för.
Nu efter 70 års ålder har mina tjänstepensioner avslutats eller håller på att avslutas.  Det är väl en välsignad tur att jag har en man som jag kan dela kostnaderna med.

Med jobbskatteavdragen har klyftan mellan arbetande och pensionärer ökat väsentligt. Jag är över 66 år och får dubbla jobbskatteavdrag och högre grundavdrag. Om jag avslutade mina pensionsutbetalningar nu och i stället får en lön på 13.000:-/månad får jag en skatt på bara 8 % och dessutom mera pensionspoäng. En pension på 13.000:-/mån hade beskattats med 17 %.
Och om jag har en statlig pension på 13.000:- och en löneinkomst på 10.000:-/mån får jag med 17 % skatt utbetalt 19.141:-
men om jag har statlig pension på 13.000:- och privat pension på 10.000:-/mån så får jag 25 % skatt och utbetalt 17.391:-:/alltså 21.000:- lägre på ett år.

Så jag säger till alla pigga pensionärer, som gillar att arbeta, fortsätt med det. Glöm inte att justera med din pension, om du inte behöver den. Såvida du inte älskar att betala skatt, förstås.

Min lillebror ställde till med ett hejdundrande kalas för att fira att han nu blivit pensionär – 65 år. När han ringde och bjöd in berättade han att han hade många funderingar på om han skulle resa bort eller ha kalas. Han bestämde sig för att han rest färdigt och eftersom han aldrig varit intresserad av att fira sina födelsedagar tidigare så fick det bli kalas. Han såg pensionsdagen som den största milstolpen i livet.

Den försvunna cykeln

Tid för reflektion tyckte han. Drygt 100 gäster bjöds in. Det var gamla vänner inom sporten, många anställda och hela familjen med barn, barnbarn, syskon med respektive. Så mycket uppskattning hade han nog inte väntat sig. Som stor supporter inom sporten så haglade lovorden över allt han gjort och hjälpt till med. De anställda radade upp sig framför födelsedagsbarnet och höll tal och sjöng ja-må-han-leva-sången så det rungande. Talen avlöste varandra. Och inte ett enda tråkigt tal. Det var stor underhållning. Så tog dansen vid. Då knallade vi gamlingar hem. Vi var inte många. Min bror omger sig mest med fortfarande aktiva kompisar eftersom han fortfarande är så aktiv själv. Det kommer nog att dröja länge innan han är någon ”riktig” pensionär. En sån som går upp sent på morgonen och läser tidningen i timmar för att få dagen att gå, sitter framför tv´n och står ut med alla skrattprogram bara för att det är för tidigt att gå och lägga sig, tar en promenad på en halvtimma som man ska och passar barnbarnen titt som tätt.
Tid för reflektion. Ett sånt kalas borde alla göra. En bra avspark för ett nytt liv. Det är verkligen en utmaning att fylla alla de timmar man lagt ner på arbete 8 timmar/dag med en meningsfull sysselsättning. Att se den utmaningen på ett positivt sätt är en vinnande inställning.

Revisionskurser för revisorer

För mig själv tog det slut alldeles för tidigt. Jag var tvungen att skicka in meddelande till Revisorsnämnden redan 2006. Jag var bara 59 år den 1 juli, då jag avregistrerades som revisor. Kurserna i Kvalitetsrevision som jag haft tillsammans med en kollega i nio år var jag tvungen att avsluta. Och runtfarandet till revisorskollegor runt om i landet för att granska deras revisionsarbete var det också slut med liksom min egen revision. Jag fick skicka brev till alla mina klienter att jag nu inte kunde fortsätta mitt arbete som revisor. Det var inte alls kul. Jag satt under en lång tid och tyckte synd om mig själv. Jag gick på terapigruppsamtal och sökte mig fram med olika sysselsättningar. Jag tänkte på allt jag inte kunde göra. Sånt som jag gillat att göra tidigare. Då förut, när jag kunde gå och springa. Vad tusan kan man göra när man inte kan ta sig fram till fots?
Efter hand såg jag. Det finns ju massor. Och jag var ju pigg. Liksom nu. Efter drygt 13 år sedan avregistreringen är jag fortfarande igång. Redovisning kan jag ju hålla på med fortfarande. Det var enklare förr när jag bara behövde granska. Nu får jag göra jobbet själv. Men det håller mig igång. Jag måste läsa på. Det är nyttigt. Och inte att förglömma alla sudokun som jag löser fredag till söndag då Göteborgsposten kommer i brevlådan. Det är ungefär som att stämma av ett oredigt checkkonto. Och så håller jag ju på med min familjebok. Jag har lyckats få ihop drygt 100 sidor hittills. Men den mesta tiden lägger jag på måleriet. Och lärandet tar liksom aldrig slut. Jag vet inte vart det tar vägen. Vi får se……

Long time no see. Ja jag har haft fullt upp. Först med min kropp. Det tog tid att komma tillbaka. Jag var så arg. Alla dagar var jag fylld av en kraftig aggression mot sjukvården. Allt hade ju gått fel. Och när jag tänker på det nu känner jag lust att skriva om det. En gång till och en gång till. Men nu får det väl vara nog. Jag försöker att intala mig själv med att nu lever jag i de friskas värld. Nu är det slut med sjukvärlden för min del. Men mina ben tog stryk. De har aldrig repat sig och jag har insett att det kommer de heller aldrig att göra. Jag är för gammal nu att orka träna upp dem.

Middagsfrid vecka 38

Men jag har kommit på andra träningsformer. I vardagen. Med att laga mat. Det trodde jag väl aldrig. Matlagning har liksom inte varit min grej tidigare  i livet. Efter att jag hittat Middagsfrid så tycker jag det är kul att laga mat. Varannan vecka på måndagskvällen kommer Middagsfrid med fyra påsar fyllda med mat för två personer för fyra dagar. Det är massor med goda grönsaker, en dag kyckling, en dag fisk och någon enstaka gång kött. Recepten är otroligt lättlagade och fyllda med kryddor som jag aldrig skulle komma på att använda. I alla fall inte så många på en gång. Men det blir gott. Jag brukar säga att det känns som julafton när Middagsfrid kommer med påsarna och vi fyller kylskåpet.
Med hjälp av den fina stolen med hjul tar jag mig fram i köket. Jag öppnar skåpsluckorna och kör in knäna under bänken och sitter och skär till alla grönsakerna. Serveringen och att bära alla grejerna till uterummet där vi sitter och äter får jag hjälp med av min käre make. Det är en stor lycka att vi är två.

Konstrundan 2019

Men man kan inte bara ha måsten att fylla livet med. Den andra träningen är med självklarhet mitt måleri. Sååååå roligt. Förra helgen hade jag utställning i samband med Konstrundan Västra Hisingen. Måleriet är min livsgnista som gör att jag kan hålla mig vid gott humör alla dar. Jag hade 53 målningar utställda. Det var verkligen kreti och pleti, så jag hade ingen möjlighet att komma på en bra titel. Jag ställde ut nästan allt jag målat och det är väl inte det allra bästa sättet att ställa ut. Jag måste nog som alla andra försöka måla in mig i ett hörn. Så de kan säga att ”så här målar Britt Marie”. Men hur kul är det. Jag tränar mig på att måla allt. En dag så kanske jag har hittat rätt. Inte vet jag. I morgon startar kursen i Fritt måleri på Art College. Jag har mailat till min fröken, Ulla. Jag skrev att jag är född utan humor och utan fantasi och det måste man väl ha för att kunna leka sig fram i måleriet?

Hilma ror (lika orolig – på djupt vatten som jag)

Jag fick till svar:
Jag tror, och har sagt till dig förr, att du kanske skall försöka ta in det jag försöker förmedla till dig lite mer, så att du ”bryts loss” från det invanda, om du vill hitta Din själ i ditt måleri.
Strunta i andra konstnärer. Låt dig kanske inspireras, men inte följa deras bilder så ”slaviskt” som du gjort tidigare.
Kom till kursen och försök med min hjälp hitta dig själv i måleriet! Utan prestationskrav!!
Hoppas dessa rader kan vara till någon hjälp i ditt sökande.

Ja käre gud. ”Har sagt det förr”. Men jag begriper inte vad det är hon menar med det hon sagt förr. Jag vet att jag skall sluta följa andra konstnärers måleri så slaviskt. Men jag har lärt mig massor av att göra det och jag vet att så gör de på konstskolorna också. Jag minns att jag blev jätteirriterad över att jag i kursen för ”Fritt måleri” skulle måla av en bild på en målning av både den ena och den andra konstnären. Och låta mig inspireras när läraren hela tiden vill att det skall bli så himla likt. Men nu jäklar skall jag utsätta min fröken för det hon sagt. Hon skall minsann få förklara hur hon menar. Jag skall nog hitta mig själv till nästa konstrunda – hoppas jag.

Fyra dagar efter hemkomsten från sjukhuset kämpar jag mig vidare med vardagen. Morgonsysslorna är som att bestiga ett högt berg. Att ta sig ur sängen är besvärligt nog. Och sedan att tvätta sig och borsta tänderna och klä på sig. Och varje dag. Ett nödvändigt ont som aldrig går att komma förbi. Gröten till frukost har jag slutat med. Det blev för mycket för magen. Nu blir det bara en knäckemacka med skinka och ost och en kopp te med honung. Och så antibiotikapillren naturligtvis. I en vecka till. Metallsmaken i munnen blir skönt att bli av med. Och kanske kan kaffet bli godare. Det är mycket som ändrat smak. Det mesta är supersalt. Jag längtar tills den här sjukvärlden är förbi. Men jag har nog några veckor kvar innan krafterna återvänder.
Som ett tack för omhändertagandet på NÄL skickade jag blommor och brev. till personalen och avdelningschefen. Jag hoppas de förstår min uppskattning. Så här skrev jag:
Torslanda 2019.06.01
NÄL Norra Älvsborgs Sjukhus
Efter att ha blivit påpuchad av underbare Afsin och fantastiska Mirelle så sitter jag här hemma, nyss hemkommen från NÄL. Jag grät floder hela fredagsförmiddagen efter att jag fått veta att crp hade kommit ner till 55. Då visste jag att det var tid för hemfärd. Men jag var inte flygfärdig. Jag hade blivit ivägskickad från Sahlgrenska så många gånger sedan november förra året. Jag kände mig som ett litet barn som man bara ville bli av med. Jag var livrädd för att återigen hamna hemma, övergiven, med infektioner och smärta som ingen var intresserad av att ta hand om.

Så sent som dagen innan jag kom till NÄL så var jag på Sahlgrenskas akut för att få hjälp med smärtorna. Jag blev hemskickad efter sju minuter med informationen att det var dränaget som triggade nerven. Det var det som gjorde ont berättade urologen.

Dagen efter bestämde jag mig för att åka på ”semester” norrut och kom till NÄL. Jag togs emot med hela batteriet. Det visade sig att jag hade mycket infektion och att jag skulle bli inlagd. Älskade NÄL.

Jag kom in till NÄL den 26 april 2019 första gången och låg inne i en vecka och nu senast från mors dag/söndag till igår fredag. Nu är jag lyckligt återkommen till mitt vackra hem i Torslanda. Jag vet inte hur jag skall uttrycka min tacksamhet till alla som stöttat mig igenom allt det här bedrövliga, men så här:

Jag togs om hand av människor som tröstade mig när tårarna aldrig ville ta slut, som alltid lika vänligt frågade vad jag behövde hjälp med och hur jag ville ha det, varje hand så mjuk och på plats precis då och där det behövdes, som aldrig visade minsta irritation över alla mina knapptryck på larmknappen och som med stor noggrannhet torkade mig ren från det den gröngörande bacillen åstadkommit. Med stor respekt för människan bakom sjukdomen delade man med sig av sitt eget vid tröstesamtalen och lyssnade tålmodigt på alla mina berättelser. Jag blev alltid på gott humör efteråt. Ord som omsorg, intresse, respekt och patienten i centrum var självklara och jag kände stor tillit och förtroende för allt och alla.

Jag ber dig överlämna blommorna som ett litet tack till alla dessa fantastiska människor på avdening 63. Skulle jag någon mer gång i livet mot all förmodan bli akut sjuk så kommer jag att återigen vara på ”semester” i norra Bohuslän. Det är så det fria vårdvalet fungerar. Jag skall göra vad jag kan för att förändra det sjuka i sjukvårdssystemet. Kanske kan jag bli musen som röt.

Sofia ringde från Patientnämnden. Jag hade skickat ett mail om vad som hänt mig och hon ville veta mera.Jag berättade och grät och berättade ännu mera. Jag postade nyligen alla handlingar och kopior av breven jag skickat till Sahlgrenska men hon hade nog inte hunnit få dem. Jag bad att få skicka ett par brev i mail så hon kunde läsa. Ett av breven var detta:
 
Torslanda 2019.03.09
Verksamhetschef Maria Frånlund, Urologmottagningen
Sahlgrenska sjukhuset
Anledningen till att jag skriver till dig är att jag hamnat i ett ekorrhjul, där något måste göras mycket snart för att lösa min situation. Jag har legat inne på Sahlgrenska nu för tredje gången. Min vänstra njure fungerar inte som den ska och läkarna har efter vad jag förstår kommit fram till att den måste tas bort. Men inget kan göras när njuren är inflammerad och det blir den titt som tätt. Det gäller att pricka in en frisk-period för operationen.
Bakgrunden är:
Den 19 november blev jag plötsligt rejält sjuk. Jag trodde det var MS-skov. Jag har haft MS sedan 1995. Jag ringde vårdcentralen. Det tog några dagar innan vi fick klart för oss att det måste vara något annat. De blev bestörta när de såg att crp visade 200 och ville skicka mig till Sahlgrenska i ambulans. Min man körde. Jag kom in som en zombie. Snabbsänkan enligt Sahlgrenskas prov visade sig vara drygt dubbelt så hög, 460.
Min MS har medfört nedsatt känsel i underkroppen. Därför kände jag inte att jag hade urinvägsinfektion och sökte därför inte vård i tid. Jag blev direkt inlagd på avdelning 91. Jag fick antibiotika intravenöst och blev kvar på avdelning 91 i sju dagar på grund av platsbrist på urologen. Efter röntgen kom man fram till att min vänstra njure inte fungerade som den ska. Det var något fel på utflödet. Det hade varit så under flera år sa man och njuren skulle med all säkerhet inte gå att rädda. Ett dränage opererades in med en kateter. Jag skickades hem med en antibiotikakur i väntan på att infektionen skulle gå över. Varje vecka besöker jag vårdcentralen för att lägga om dränaget.
Den 11 december kom jag åter igen in till Sahlgrenska för röntgen.
Jag ringde Sahlgrenska den 13 december för att få en uppfattning om när man tänkte ta bort njuren. Jag fick till svar tidigast någon gång i mitten av mars 2019.
Den 21 december 2018 var jag åter på besök på Sahlgrenska för röntgen. Professor/urolog Peter ?? ringde på eftermiddagen och berättade att det med all säkerhet var bäst att operera bort njuren. Jag skulle få en kallelse längre fram. Det skulle röra sig om ca 14 dagar.
På juldagen blev jag dålig igen och på torsdag den 27 december åkte jag för andra gången till vårdcentralen och blev återigen uppskickad till Sahlgrenska som lade in mig med en snabbsänka på 240. Denna gång fick jag rum på urologen. Jag fick antibiotika intravenöst. Efter två nätter blev jag utskriven, lördag eftermiddag den 29 december, lagom för att fira nyår hemma. Jag fortsatte antibiotikakuren i pillerform.
Jag hade under hösten 2018 beviljats tre veckors rehab på Vintersol på Teneriffa av Landstinget. Med doktorns godkännande och med instruktioner till min man av sjuksköterskan på vårdcentralen Capio i Amhult om hur dränaget skulle läggas om, åkte jag på rehab till Teneriffa den 13 januari för att träna balans och benstyrka.
Jag hade kraftig diarré redan vid ankomsten på Teneriffa. Antibiotikan hade gjort att tarmfunktionen inte funkade som den ska. Avföringen var som senap. Jag gick till vårdcentralen som jag blivit rekommenderad av personal på Vintersol. Jag fick piller som inte hjälpte i första omgången och fick byta. Efter de två första veckorna var diarrén bättre.
Tyvärr var jag tvungen att avbryta träningen på Vintersol redan efter två veckor. Dräneringsslangen, som hade opererats in vid första infektionsbesöket på Sahlgrenska den 19 november, hade åkt ut så pass att ingen vätska längre kunde komma ut. Jag lades in på sjukhuset i tre dygn och dräneringsslangen opererades på plats.
Den 5 mars blev jag dålig igen, för tredje gången. Nu visste jag hur det skulle kännas att ha högt crp och åkte direkt till Sahlgrenska. Jag hade ett crp på 280. Det var fullt på urologen så jag blev inlagd på njurmedicin 131. På torsdagen den 7 mars hade crp gått ner till 140 med hjälp av antibiotika. Jag blev röntgad igen och även den här läkaren gjorde bedömningen att njuren inte fungerade som den ska.
Fredagen den 8 mars blev jag utskriven. Nu var crp nere på 63. Man hade sett att antibiotikan hjälpte. Innan jag åkte hem hade jag ett samtal med några läkare. Jag förklarade att jag inte står ut med att få alla dessa inflammationer gång på gång. När kommer den fjärde och femte gången? Att bli som en zombie varannan månad på grund av att ingen läkare finns som kan operera kan väl inte vara rätt. Läkarna sa att de förstod att det var viktigt och att jag antagligen skulle kunna få tid för operation inom ett par veckor.
Det är ju också så att jag har ett aktivt liv trots mina sjukdomar. Min MS, sedan 1995, och min stomi, sedan två år, kan jag stå ut med. Jag tränar för att hålla kvar kroppens funktioner och var uppe hos Erik på Sahlgrenska-rehab den 4 mars. Erik skulle hjälpa mig att hitta en bra fysioterapeut. Jag försöker hela tiden skaffa mig sysselsättning som står över sjukdomen. Jag är f.d revisor och har fortsatt som redovisningskonsult i mitt eget aktiebolag. Nu på våren är det som bekant vår högsäsong. Alla privatdeklarationer (jag har ca 15 st) skall vara inne senast den 2 maj och bolagen (ca 10 st) med alla bokslut, årsredovisningar och deklarationer skall vara inlämnade en månad senare.
Därutöver målar jag, går på målarkurser och har återkommande utställningar i september varje år. Som om inte det vore nog så håller jag på att skriva en bok. Sedan båda mina föräldrar gått bort och jag tog hand om alla deras fotografier bestämde jag mig för att skriva en bok om vår uppväxt utifrån alla bilder och minnen.
Efter midsommar har jag med mammas arv betalt Thailandsresa för min man, min ena son med hustru och våra fyra äldsta barnbarn. Resan var planerad långt före njurbesvären. Jag hoppas vara så pass återställd efter njuroperationen så jag klarar av att åka med dem på resan.
Vart strandar alla inflammationer. Jag blir bara svagare och svagare för varje gång och immunförsvaret kan inte stå emot utifrån kommande förkylningar och influensor. Hostan jag bär på har pågått i veckor nu. När kommer nästa omgång med besök på Sahlgrenska?
Nu har jag återigen blivit hemskickad med antibiotika i tio dagar. Jag hoppas verkligen att jag kommer att hålla mig frisk så pass lång tid att det finns tid för operation innan nästa inflammationsomgång kommer.
Snälla, jag ber dig försöka hitta en tid för operation inom de närmaste 14 dagarna. Om 10 dagar är antibiotikakuren till ända och jag beräknas vara frisk. Min rädsla för återkommande inflammationer är stor och sänker mitt liv längre och längre ner. Allt hänger på att jag får en doktor som kan operera mig SNART.
Med vänliga hälsningar
—————————————
Jag skickad också med det här brevet:

Torslanda 2019.03.25
Verksamhetschef Maria Frånlund, Urologmottagningen
Sahlgrenska sjukhuset
Hej igen
Jag talade nyss med din sekreterare Anna Finizia. Jag blev glatt överraskad över att äntligen hitta en person på Sahlgrenska som så väl kände till mitt ärende. Jag frågade om ni glömt bort mig men hon berättade att du försökt att hitta någon som skulle kunna operera bort min njure. Det var en stor lycka att höra. Hon berättade också att du fått nej i Uddevalla på grund av att det var en för svår operation. Så vad är nästa steg?
Har du försökt hitta något annat sjukhus?
Nu har jag fått en förbeställd telefontid hos dig den 1 april. Mellan 10.30 och 11.00 skulle du kunna ringa. Den 1 april är nästa måndag. Jag förstår att det är kort tid för er. Men till nästa måndag är det en hel vecka. Vad händer med mig under en vecka. Min påse från dräneringsslangen fylls med rosa vätska. Det är urin blandat med blod. När slangarna slammar igen så ropar jag på min man: Göran nu får du komma och suga, nu är det stopp igen. Det är som bäddat för en ny infektionsomgång. Den fjärde.
Jag fick veta att på Sahlgrenska finns inga tider för en operation av mitt slag. Ni tar bara cancerpatienter, andra avdelningar är stängda. Vart tänker du då göra av mig? Jag känner mig helt utanför sjukvården. För mig finns ingen vård tydligen. I alla fall inte på Sahlgrenska.
Idag och i morgon är du inte på plats, sa Anna. Det tar en hel vecka innan du skulle kunna ringa till mig. Jag har inte längre tid att vänta. Just nu är jag fit for fight för en operation. Jag har nyss avslutat den tredje antibiotikakuren sedan min första infektion i november 2018. Det har gått fem månader. Jag tar gärna över ditt jobb. Ge mig bara en lista med namn på sjukhus, namn på kontaktperson och telefonnummer till den jag skall kontakta, så kan jag själv ringa runt. Veckorna går. Jag har ingen möjlighet att gå och vänta på att du skall hitta ett operationsställe åt mig. Jag kan ta mig till vilket sjukhus som helst i hela världen. Kiruna, Stockholm, Malmö eller kanske det alldeles nybyggda sjukhuset på andra sidan gränsen i Norge. Berätta vart jag kan vända mig och hur jag går till väga. På något sätt borde jag väl kunna ta mig fram i den här sjuka världen. Jag funderar över det där med sjukvård. Det är mer sjuk vård än sjukvård. Eller hur?
Snälla förbered för mig innan jag blir alldeles tokig. Ge mig en operationstid eller erkänn att du inte klarar det. och ge mig en lista så kan jag själv ta vid.
Med vänliga hälsningar
——————————————————–
Sofia på Patientnämnden ringde upp igen. Hon frågade flera gånger om jag fått svar och trodde inte sina öron när jag sa att inga svar och inga förklaringar hade kommit. Sofia bad mig ringa till patientvägledaren på Uddevalla lasarett angående njuroperationen. Jag ringde och talade med en kvinna som uppförde sig som om det där var inget. Det var vanligt att mjälten skadades när man opererade bort njuren. Så jag skickade ett mail igen till Sofia på Patientnämnden och berättade vad Carina i Uddevalla sagt. Sofia ringde igen.Nu skulle hon ta saken i egna händer. Hon skulle skriva om både det ena och det andra. Hon rodde kanske att om hon skrev så blev det upphöjt till en nivå där de inte bara kunde vifta bort frågorna.Tack gode gud att såna som Sofia finns.

Hela påsken tillbringade jag på Uddevalla sjukhus. Jag hade så ont att jag inte ville ha besök. Det är konstigt men så här några veckor efteråt så minns jag bara att jag blev väl omhändertagen och efter hand lugnade smärtorna ner sig. Jag kom hem annandag påsk fit for fight för att ta itu med allt som inte blivit klart för vårbruket. Några deklarationer låg ofärdiga, thailandsresan skulle betalas enligt förfallodag, och massor av telefonsamtal och mail som skulle besvaras. Allt såg ut att vara frid och fröjd. Operationen hade gått bra sa man och jag mådde bra. Visserligen i dålig kondition men den kunde jag börja träna upp nu. Så tänkte jag då.
Så kom katastrofen. Jag lägger in hela berättelsen här, så som den ser ut som jag skickade in till patientnämnden härom dan:

Vad har hänt och när hände det?

Sahlgrenska: Brev till verksamhetschefen Frånlund 2019.03.09, se bilaga 1

-”- : Brev till -”- -”- 2019.03.22, se bilaga 2

-”- : Brev till -”- -”- 2019.03.25, se bilaga 3

Uddevalla sjukhus: Brev till Urologkliniken Nyman 2019.04.03, se bilaga 4

Sahlgrenska: Brev till operationskord A. Svensson 2019.0,4.04, se bilaga 5

-”- : Brev till urologmottagningen 2019.04.04, se bilaga 6

Uddevalla sjukhus: Brev till urologkliniken Nyman 2019.04.08, se bilaga 7

Uddevalla sjukhus: Brev till urologen, M Bergman 2019.04.25, se bilaga 8

Jag hade kommit hem efter en vecka på Uddevalla sjukhus efter att njuren genom titthål opererats bort den 2019.04.17. En vecka gick och jag såg fram emot att få fira min svågers 70-årsdag i Strömstad. Den 26 april 2019 på fredagsmorgonen kände jag som magknip. Vi åkte iväg. Magknipet tilltog och när vi passerade Uddevalla beslöt min man att vi skulle åka in till Uddevalla sjukhus. Eftersom där inte finns akutintag och det händelsevis stod en ambulans och väntade på en annan mindre viktig körning, så togs jag med i ambulansen till kirurgen på NÄL. Jag togs in på intensiven med otroliga smärtor. Det hade visat sig att en skada hade uppstått på mjälten i samband med att njuren opererades bort. Nu var buken fylld med vätska. De opererade bort mjälten också för den var så skadad. Ett långt lodrätt ärr löper neråt 20 cm från naveln. Jag röntgades flera gånger för att de skulle se om vätskan rann ut från buken från slangen som opererats in. Jag gick på starka smärtlindrande mediciner. Jag kunde inte ta mig upp ur sängen och låg på en speciell madrass för att inte få liggskador. Efter några dagar hade vätska spritt sig i kroppen. Den vänstra handen såg ut som en boxhandske liksom den vänstra foten. Röntgen igen. Nu sattes en slang in till den vänstra lungan. Svullnaden gick ner efter några dagar och slangen togs bort. Efter en vecka på NÄL med omänskliga smärtor skickades jag sent på kvällen till kirurgen på Sahlgrenska. Man sa att jag egentligen hörde hemma på urologen men där fanns som vanligt ingen plats. Jag fick en liten plats innanför dörrarna precis vid toa, dit mina rumskompisar kom och gick titt som tätt. Ronden kom från urologen. Jag kände att jag låg på fel avdelning och att de inte känner min sjukdomshistoria. Fortfarande sitter jag här med en slang i sidan i väntan på att dränaget skall sluta rinna. Fortfarande äter jag smärtstillande. Jag blir trött och gråter ofta över det jag råkat ut för.

Vad vill du lämna synpunkter eller klaga på?

1. Jag borde ha tagits om hand direkt efter den första infektionen i november 2018. Varför blev det inte så? Hade jag fått tid på Sahlgrenska inom rimlig tid så hade jag sluppit ifrån alla påföljande infektioner. Att bli bollad som en liten lort mellan akuten och avdelningar på Sahlgrenska är katastrofalt. Alldeles särskilt katastrofalt var det den gången när jag kom in till akuten den 5 mars 2019. Korridorerna fylldes med 40-50 sängar, människor skrek på hjälp, akutsignalerna ljöd, lampor blinkade och rödakorset-kvinnor sprang omkring och tog hand om det allra värsta. Jag kände det nästan som om jag var i Afrikas djungler och inte i Sverige. Efter 10 timmar hamnade jag hungrig och skärrad på avdelningen för njurmedicin.
2. Jag skrev brev och tvingade mig in på Uddevalla sjukhus. Ingen stöttade mig trots alla infektionsomgångarna och trots att jag fått diagnos redan för flera månader sedan.
3. Vad hände vid operationen på Uddevalla sjukhus? Det kan bara läkaren som opererade bort njuren svara mig på. Hoppades han på att misstaget inte skulle synas? Utredning erfordras!
4. Den s.k. eftervården på Sahlgrenska var inte alls bra. Ingen visste vad den andra hade gjort. Överlämnandet mellan de olika skiften existerade inte, och dessa myriader av skiftbyten med alla namn som skulle ta hand om kom och gick. Här låg det på mig själv att hålla reda på vilka mediciner och sprutor jag skulle ha. Var finns alla läkare? De fläktar förbi med rara ord som att det skall bli bra. Ofta enligt vad jag förstod helt eller mycket oinformerade om vad som hänt mig. Oerfarna undersköterskor provade sig fram, sprang och frågade lite mer erfarna tills sjuksköterskan kom. Då hade 5 sprutförsök misslyckats med rullande blodådror. Hela arbetssystemet är dömt att misslyckas. En sjuksköterska var riktigt förbaskad när han ringde runt för att få tag i en läkare för att få råd,. Han sa: det här förbannade djävla sjukhuset, det är skönt att jag skall tillbaka till onkologen nu efter tre månader, där finns det i alla fall läkare när man behöver dem.

Vilka frågor vill du ha svar på? Gör gärna en punktlista

1. Jag borde ha tagits om hand direkt efter den första infektionen i november 2018. Varför blev det inte så? Beskriv för mig hur min kropp försämrades som en följd av detta.
2. Vad hände vid operationen på Uddevalla sjukhus? Det kan bara läkaren som opererade bort njuren svara mig på. Utredning erfordras!
3. Hur mycket skatt skall vi betala extra för att få ett fungerande sjukhus i vår stad. Man säger alltid att det finns inte resurser. Fixa resurserna, de kommer att behövas i allt högre grad framöver när alla vi 40-50-talister kommer med våra krämpor. Det kan inte vara svårt att beräkna. Ni vet hur många vi är, ni vet vad vården kostar. Räkna!

Hemma igen, det känns skönt. Nu sitter jag här med fyra små plåster på vänstersidan och magen. Såren gör ont när jag rör mig. Alldeles särskilt där njuren togs ut. Men ont är ändå inte så illa. Det går över.
Jag blev väl mottagen på Uddevalla lasarett. Jag kom direkt in till en läkare som visade bilder på min förminskade njure. Den hade enligt läkaren blivit mindre i takt med att den inte kunde fungera. Läkaren berättade också om hur operationen skulle utföras. Och det bästa av allt, att jag skulle opereras dagen därpå.

Lilltjejen

Jag knallade iväg med min man och min rollator till avdelning 3. En mängd prover togs. Jag hade ju legat inne på sjukhus i utlandet, på Teneriffa. Då måste det toppsas i munnen, i armhålan, i ändtarmen och blodprover i behållare med många olika färger.
Jag blev serverad lunch. Framför vid bordet satt Berit. En häftig kvinna från Majorna. Hon hade bott i Trollhättan i 47 år men inte lämnat sin dialekt. En kraftig göteborgska. Och hon var så himla bestämd. Salt i maten var det värsta hon visste. Hon spydde när hon fick salt i maten,sa hon. Och korvgrytan var salt.
Nu skulle jag knalla iväg till narkosläkaren Tillsammans med Berit och några andra som kom och gick så satt jag och väntade på min tur från klockan halv ett till halv fyra. När läkaren kom ut i väntrummet och såg två kvinnor så blev han förvånad. Det skulle enligt hans lista vara bara en kvar. Han avverkade den sista på listan. Kvar satt jag. Han fick mitt namn och började ringa runt. Han var inte nådig. Han läxade upp den ena efter den andra. Så här fick det inte gå till. Att låta patienterna sitta och vänta så länge fick inte förekomma. Fantastiskt tyckte jag som väntat sedan i november förra året på den här operationen.
Planeraren för operationen hade i hastigheten missat att meddelat narkosläkaren. Allt hade gått så fort. Men jag hade haft trevliga tre timmar tillsammans med Berit och de andra i väntrummet och det bästa av allt, jag blev inte hemskickad.
Jag blev lotsad av Rosita genom korridorer och hissar ner till bottenvåningen. Där finns en övernattningsavdelning, i väntan på operation nästa dag. Jag mottogs med stort välkomnande in på rum nummer 1 av damen som var boss där. Klockan sex blev jag serverad middag i matsalen. Makaroner och skinksås. Den hade inte Berit kunnat äta. Den var salt. Två dubbelduschar med två timmars mellanrum skulle jag göra innan jag gick till sängs. Jag sov lite till och från under den natten. Det var mycket att tänka på.
Klockan sex blev jag väckt. Sista reningsduschen före operationen och sedan på med plasttossorna och särken och morgonrocken. Alla mina kläder och andra grejer stuvades ner i en plastsäck. Nu var jag startklar. Kvinnan i receptionen följde mig upp till avdelning 3. Där fick jag lägga mig i en säng i väntan på att bli inkörd i operationssalen.
Ren som en liten bebis kördes jag strax in. I en halvtimma fick vi vänta på att operativsystemet i datorn skulle börja fungera. Det behövdes för dokumentationen. Syster och jag pratade om ditt och datt. Jag minns att jag berättade om Sahlgrenska, om när jag slussades ut och in med tre infektioner sedan fem månader tillbaks. Och att jag var glad över att äntligen så snabbt komma in nu.

Hilma ror hänger i svart/vitt just på samlingsutställningen på VSA

Jag fick sprutan som gjorde att jag somnade in. Nu var alla på plats. Det tog inte ens en enda minut innan jag var helt borta. Operationen tog nog ett par tre timmar.
Jag vaknade upp med en syn som var som ett virrvarr ovanför mig. Plötsligt stannade det och jag var vaken. Sköterskan var snabbt framme och frågade hur jag mådde. Jag mådde bra, svarade jag. Jag fick vatten. Klockan var halv fem på eftermiddagen. Var hade alla timmar tagit vägen? Jag fick plötsligt kraftiga kramper i sidan från armhålan ner till vänster ljumske. Jag kippade efter andan. Fick en bedövningstablett. Det hjälpte inte. Jag hyperventilerade. Nu fick jag en spruta. Det hjälpte inom ett par minuter. Vad var det? Jag hade aldrig råkat ut för det tidigare. Hemskt var det. Jag sov en stund.
Jag fick en liten smörgås med vatten till. Jag åt lite. Fick en baklofén. Men tyvärr för sent. En ny kramp. Ännu kraftigare. Usch, jag blev rädd för att dö. Andningen var besvärligast. Och jag hade så ont. Krampen gick över.
Klockan halv nio blev jag inkörd på avdelning 3 igen. Nu till mitt rum nummer 8, enkelrum med radio och tv. Skönt att få eget rum. Doktorn kom på ronden framåt tio. Nu hade jag fått frukost, macka, te, och ägg. Doktorn hade knappt börjat tala förrän den tredje krampen körde igång. Ännu värre än de två tidigare. Jag såg att läkaren skakade. Jag kippade efter andan. De starka pillrena hjälpte inte. Doktorn klappade mig på ryggen. Sa att jag skulle ta långa andetag. Det går inte, sa jag. Jag hyperventilerade. Fick fram ordet ”spruta”. De hade ingen spruta. Jo sa jag, inne på intensiven fick jag en spruta. Jag grät, hyperventilerade, stammade fram orden. Läkaren fattade ett snabbt beslut och bad sköterskan springa in och få en spruta på intensiven. Det tog som sagt inte ens en minut förrän sprutan verkade och jag kunde slappna av. Läkaren var skärrad. Det såg jag. En ung läkare. Alla läkare och sköterskor är ju unga nu för tiden. Antagligen beroende på att jag är gammal. Det var onsdag eftermiddag.

Vingesus Olja 70×100 cm Pris 4.000

Operationen var över. Jag fick äta baklofén varje dag nu för att inte få kramper igen. Och smärtstillande och alvedon och sifrol och antibiotika. Jag blev trött och hade ont. Det var ingen dans på rosor precis. Så var det skärtorsdag. Jag smsade och talade i telefon med mina anhöriga. Jo, det var bra, sa jag. Det var bra när jag låg i sängen men inte när jag skulle upp. Jag tog en prommis i korridorerna med gåbordet, fram till fönstret där jag satte mig en stund i solskenet. Då kom blodtrycksfallet. Jag blev alldeles kallsvettig och yr. Jag kallade till mig en syster. Hon körde mig tillbaka till rummet. Jag fick vila en god stund innan lunchen. Den var salt, den kunde nog inte Berit äta.

Skål

Finns det något gräsligare än att sitta i fem timmar och lyssna till gamla kill-kompisars historier. Berättelserna från uppväxttiden tar aldrig slut. Och så skall man sitta varannan herre och kvinna också. Man skall lyfta glaset och titta varandra i ögonen när man skall dricka. Och i takt med att vinet tar över blir männen allt mer talföra och gör sina inlägg bara utifrån sina egna historier. Det är inte särskilt vanligt att man hamnar bredvid en man som är intresserad av att prata om sådant som jag är intresserad av. Och är han det så har han snabbt tagit över berättandet, i samma ämne fast med det han själv varit med om. Jag kom att tänka på vad en väninna hade råkat ut för. Hennes bordskavaljer sa nästan inget alls, men frågade plötsligt: vad sysslar din man med då? Hon svarade: fråga honom, han sitter där borta.

Klass 4b i Strömstads realskola

Parmiddagar är trevligast före. Det skall bli roligt att träffas. För jag tycker ju att det är kul att träffa folk och jag tycker det är kul att prata. Men alltför ofta blir det som i en skolklass där killarna tar över. Vi kvinnor sitter bara och lyssnar eller kommer med någon liten kommentar,  men man får sällan någon respons, tråden tas aldrig upp. Liksom bara dumpas, ointressant.
Jag gick i en skolklass med bara tjejer. Där fanns inga killar som störde eller tog över. Ingen mobbing, inget bråk, bara lugnt och skönt.

Bokcirkelträff i Grundsund

Nu ingår jag i en bokcirkel, med bara kvinnor. Vi diskuterar givetvis en massa litteratur. Alla läser samma bok inför nästa månads möte. Vi analyserar och berättar om vad vi tyckte om boken. Det är jätteroligt att höra de andras åsikter. Vad man bär med sig från boken eller vad man tyckte om eller inte tyckte alls om. Vi är sex kvinnor från helt olika yrkesgrupper från olika uppväxtplatser i landet och vi känner varandra sedan 30 år tillbaka. Det blir inte en enda tyst minut och inte ett enda tråkigt samtalsämne.

De sista tio åren som revisor jobbade jag bara tillsammans med kvinnor. Jag får ofta frågan om hur det där kunde fungera. Det måste väl ha varit en himla massa kackel och ovänskap? Ovänskap blev det aldrig. Men mycket kackel. Det är kvinnors sätt att samtala. Att blanda sig i och tycka till. Vi lyssnade till varandras vardags berättelser. Vi diskuterade allt som hände ute i världen. Varje dag. Samtalsämnena tog aldrig slut och det var aldrig tråkigt. Fabriksgatan var ett riktigt stödcenter. Vi stöttade varandra både privat och i yrkeslivet.

Det är inte alls så att jag har något emot karlar, men det är roligare med kvinnor. Missförstå mig inte nu. Jag skulle inte stå ut en dag utan min älskade man eller utan mina älskade söner. Eller mina manliga släktingar eller vänner. Jag hade bara så tråkigt under fem timmars berättelser om människor jag inte känner och om ungdomsberättelser jag aldrig varit med om. Det sociala är inte alltid så enkelt.