Skål

Finns det något gräsligare än att sitta i fem timmar och lyssna till gamla kill-kompisars historier. Berättelserna från uppväxttiden tar aldrig slut. Och så skall man sitta varannan herre och kvinna också. Man skall lyfta glaset och titta varandra i ögonen när man skall dricka. Och i takt med att vinet tar över blir männen allt mer talföra och gör sina inlägg bara utifrån sina egna historier. Det är inte särskilt vanligt att man hamnar bredvid en man som är intresserad av att prata om sådant som jag är intresserad av. Och är han det så har han snabbt tagit över berättandet, i samma ämne fast med det han själv varit med om. Jag kom att tänka på vad en väninna hade råkat ut för. Hennes bordskavaljer sa nästan inget alls, men frågade plötsligt: vad sysslar din man med då? Hon svarade: fråga honom, han sitter där borta.

Klass 4b i Strömstads realskola

Parmiddagar är trevligast före. Det skall bli roligt att träffas. För jag tycker ju att det är kul att träffa folk och jag tycker det är kul att prata. Men alltför ofta blir det som i en skolklass där killarna tar över. Vi kvinnor sitter bara och lyssnar eller kommer med någon liten kommentar,  men man får sällan någon respons, tråden tas aldrig upp. Liksom bara dumpas, ointressant.
Jag gick i en skolklass med bara tjejer. Där fanns inga killar som störde eller tog över. Ingen mobbing, inget bråk, bara lugnt och skönt.

Bokcirkelträff i Grundsund

Nu ingår jag i en bokcirkel, med bara kvinnor. Vi diskuterar givetvis en massa litteratur. Alla läser samma bok inför nästa månads möte. Vi analyserar och berättar om vad vi tyckte om boken. Det är jätteroligt att höra de andras åsikter. Vad man bär med sig från boken eller vad man tyckte om eller inte tyckte alls om. Vi är sex kvinnor från helt olika yrkesgrupper från olika uppväxtplatser i landet och vi känner varandra sedan 30 år tillbaka. Det blir inte en enda tyst minut och inte ett enda tråkigt samtalsämne.

De sista tio åren som revisor jobbade jag bara tillsammans med kvinnor. Jag får ofta frågan om hur det där kunde fungera. Det måste väl ha varit en himla massa kackel och ovänskap? Ovänskap blev det aldrig. Men mycket kackel. Det är kvinnors sätt att samtala. Att blanda sig i och tycka till. Vi lyssnade till varandras vardags berättelser. Vi diskuterade allt som hände ute i världen. Varje dag. Samtalsämnena tog aldrig slut och det var aldrig tråkigt. Fabriksgatan var ett riktigt stödcenter. Vi stöttade varandra både privat och i yrkeslivet.

Det är inte alls så att jag har något emot karlar, men det är roligare med kvinnor. Missförstå mig inte nu. Jag skulle inte stå ut en dag utan min älskade man eller utan mina älskade söner. Eller mina manliga släktingar eller vänner. Jag hade bara så tråkigt under fem timmars berättelser om människor jag inte känner och om ungdomsberättelser jag aldrig varit med om. Det sociala är inte alltid så enkelt.

En tom oplanerad dag. Jag sitter mest och funderar över vad jag skall ta mig före. Två stycken sudokun är lösta. Både det supersvåra och det ultrasvåra i Göteborgs-Posten. Solen skiner ute men det är kallt. I väntan på operationen så blir det liksom bara tid för väntan. Det är inte lönt att börja med en ny målning. Det är inte lönt att skriva på boken om vår uppväxt. Det blir ändå ingen tråd att spinna vidare på eftersom jag snart skall läggas in.

I gröngräset

Jag är väl förberedd inför operationen. Boksluten och deklarationerna är klara och de som inte är klara har jag skjutit upp. Mammas deklaration ligger förberedd inför diskussionen med syskonen. Vad kan dras av och inte? Det är inte lätt att veta. Jag har bott hemifrån i många år. Vad har hänt i mamma och pappas hus under alla dessa år? Och huset som byggdes med virke från det gamla ålderdomshemmet. Alla pappas syskon drog spik och bröderna hjälpte till med bygget. Det var 1970, 60 år sedan. Vad kostade det att bygga ett hus då? Vi får nog överlåta till Skatteverket att avgöra den tvisten. Syskonkärleken är för viktig för att vi skall riskera att bli osams om så små trivialiteter

Papperen för det förberedande besöket inför operationen ligger i en plastmapp. Jag har fyllt i alla frågorna. Doktorn ringde igår och frågade om jag fått kallelsen. Ja, man kan ju aldrig veta nu för tiden. Post-Nord har väl satt sina spår. Det är inte som ett brev på posten längre. Jo, jag har fått kallelsen. Efter alla skällsbrev jag skickat så känner jag att jag måste ligga lågt nu. Jag är ju ingen bitch, om det inte krävs. Och det krävdes just då. När jag inte visste om jag skulle få någon operation inom närmaste månaderna. Jag överdrev och sa att jag hade massor av bokslut och deklarationer som måste in. Jag stod mitt emellan Skatteverket och sjukvårdens planering, sa jag. Det kändes viktigt. Jag upplever att de behandlar mig som en gammal gumma från Bullar´n. Bullaren är en vacker bygd nära norska gränsen, lite öde med mycket skog och en stor sjö där vi paddlade och campade. Men jag vill inte bli behandlad som en gammal gumma. Det slår mig att jag kanske har ärvt en del från min mamma. Hon var så snäll och så lugn och alltid så glad. Men när det väl gällde så var hon inte att leka med. Jag minns en gång när hon skulle laga mat på min systers moderna spis. En sådan där spis med häll och bilder på knappar att trycka på. Superirriterad var hon och när vi kom och sa att hon kunde vänta. Det var ju ingen brådska. Gästerna skulle ju inte komma förrän om ett par timmar och fläskfiléerna skulle bli genomstekta Då svarade hon barskt: visa mig bara hur jag sätter på spisen. Oj, vad vi fick bråttom. Mammas ord var lag om de lät så. Det hände så sällan så vi förstod att det var allvar då

Jag vet inte om breven jag skickat till sjukvårdens alla involverade har hjälpt, men nu närmar det sig. Doktorn sa att operationen kanske skulle bli på självaste askonsdagen.

Lilltjejen

Det är första dagen i fastetiden, i Stilla veckan, då man enligt den kristna sedvänjan strör välsignad aska på de botgörare som denna dag fick lämna kyrkan. Efter att ha fått syndernas förlåtelse fick de åter komma in i kyrkan på skärtorsdagen, normännens rännaredag. Då fylls Strömstads gator med norrmän som festar och kör runt på de enkelriktade gatorna med sina glänsande amerikanare på första turen för året.
Jag hoppas vid min gud att doktorn som skall ta bort min njure inte anammat det där med att fasta. Jag blir oftast så bedrövligt grinig när jag inte får mat och en sådan doktor vill jag inte skall riva i min kropp.

Men doktorn sa också att om det inte blir operation före påsk så blir det direkt därefter. PUH! Det blir en lång väntan. Jag får nog ge mig iväg ut i solen med min elmoppe nu. Det där med operationen går bara runt tunt i huvudet på mig. Jag måste blanda in fågelkvittret så går nog oron över.

Torsdag den 3 december. Jag hade varit hemma i fem dagar. Det kändes inte ett dugg bättre än tidigare. Dagen därpå fredag skulle jag till vårdcentralen för att lägga om dräneringen, men jag kan inte vänta. Jag mår illa, spyfärdig, ont i huvudet, svullen mage, diarré som bara rinner och äcklig metallsmak i munnen. Jag vill ha svar på snabbsänkan precis nu för jag är rädd att det skall gå för långt. Antibiotikan jag tagit kan inte ha hjälpt. Så jag ringer till vårdcentralen. De hör av sig kvart över nio på förmiddagen. Du måste ha en doktor som tar hand om dig säger sköterskan som jag talar med. Jag svarar: var hittar jag en sådan? Jag får en tid hos doktorn klockan 15 idag. Vilken lycka.
Jag är jätteglad över att få komma till doktorn. Hela kroppen känns i uppror. Det här är inte bra. Jag packar allt som skall med till Sahlgrenska för jag är säker på att bli skickad dit igen.

Doktorn, en ny igen, känner på min mage. Den känns mjuk säger hon, inget fel. Jag skickas till labb för ett crp-prov skall tas och fick sedan sitta i korridoren och vänta en liten stund. Så kom sköterskan fram till mig leende och sa: du får en riktigt fin julklapp nu, du hade bara sex i infektionsvärde. Hon hade varit med de andra gångerna då jag haft över 200 och visste hur jag haft det. Det var var stor lycka när Göran och jag knallade ut genom dörrarna. Frisk!

Fredag och besök på vårdcentralen igen. Men den här gången bara för att lägga om dräneringen till njuren. Den rinner bra nu. Göran får lära sig hur man gör för att kunna fixa det på Teneriffa.

Nu är det bara maten kvar som måste planeras. Nu gäller proteinbegränsning, saltbegränsning, kaliumbegränsning och fosforbegränsning. Njuren klarar inte att ta hand om det. Mat som innehåller mycket kalium är bananer, apelsiner, nötter, potatis och örtsalt. Fosfor finns mycket i ägg, bönor, cola-drycker och mjölkprodukter. Och saltet i brödet får inte överstiga 0,7 %. Bara små mängder av hårt animaliskt fett som finns i ost, smör, korv och feta köttprodukter får komma ner i magen. Det får nog bli hjälp av en dietist för att klara ut detta.

Första dagen på ett nytt år. Jag brukar känna glädje och en bubblande energi i kroppen när ett nytt år börjat. Jag brukar planera för vårens aktiviteter och fylla hela första halvåret i almanackan med allt jag skall göra under våren. Men nu har alla slangar och diarré tagit över. Det är nära till gråt. Entusiasmen inför allt roligt som finns att göra har försvunnit. Dagarna blir otroligt långa. Så länge solen värmer upp verandan sitter jag där ute och läser. Klockan är halv tre på eftermiddagen och solen har precis gått ner. Vad tusan gör man när ingen lust finns? Jag gör ett tappert försök att ta mig an den där pärmen som ligger på skrivbordet. Det gick åt pepparn. Jag får leta upp en bok i stället………….

Plötsligt ringde de från Sahlgrenska. Jag skulle in på röntgen. De ville se hur njurarna funkade. Nästa morgon blev tidig. Mellan klockan 07.15-.8.15 skulle jag dricka jämt fördelat 6 dl vatten. Klockan 08.15 skulle jag vara på plats på röntgenavdelningen. Påsarna skulle tömmas ordentligt före. Jag fick en vätska insprutad i armen, blodtrycket togs, och så skickades jag in i en kamera som fotograferade underifrån. Jag låg på rygg och njurarna sitter ju där bak. Fotograferingen tog ca 20 minuter. Jag låt och lyssnade på ettan på radion under tiden. Syster, som inte var syster utan bioteknisk nåt vad det nu var, satt bakom mig hela tiden och höll koll på instrumenten. Klockan 9.30 var allt klart och jag fick åka hem. Jag ringde till Göran som för andra gången fick ta svängen till stan. Alla borde ha en Göran. Han är verkligen en klippa. Han fixar allt här hemma. Jag knallar mest omkring som en lyxhustru och har fullt upp med min kropp. Det är ett fasligt jobb med min kropp tycker jag. Det är än det ena och än det andra. Det skall bytas påsar alla morgnar, stomipåse och njurdräneringspåse. Duschningen känns som ett maratonlopp.Ofta är kroppen trött. Då skall den stuvas ner i sängen. Och den kan bara ligga på höger sida. Inte på vänster sida för då gör det ont i dräneringsuttaget där den sjuka njuren sitter. Och inte på magen för där sitter stomin till urinutrinningen. Det är lite knivigt att bara ligga på ett sätt. Ofta vill man ju vända på sig. Jag försöker ändra ställning men det slutar efter en stund ändå på höger sida.
Ofta sätter spasticiteten igång i benen. Sifrolen vågar jag inte ta dygnet runt. Nu när jag inte äter kalciumpiller, det är tydligen inte bra när man har fel på njuren, så får jag mycket mer spasticitet. Det känns som elstötar. Man blir alldeles slut. Jag står bara ut i några få minuter. Sen måste jag trampa på cykeln som står i vardagsrummet, eller så drar jag benen upp under ryggen eller upp över öronen. Det är min stretching. Eller så går jag fram och tillbaka med rullatorn i vardagsrummet. Natt som dag. Spasticiteten har ingen dygnsrytm.
Efter all antibiotika så har jag kraftig diarré. Jag får akta mig noga. Vara på min vakt. Det kan komma när som helst och då gäller det att ha nära till toa. Jag tänkte köpa blåbärssoppa och keso idag. Det stoppar nog upp lite hoppas. jag.
Nu har det gått drygt tre veckor sedan den där söndagen då jag plötsligt blev en zombie. Allt tar sin tid. Jag försöker mellan varven sysselsätta mig med boken om mamma och pappa. Det är mycket och superroligt pyssel. Alla bilder skall väljas ut och skannas in och texten skall hittas på. Det är bra sysselsättning för en kropp som inte kan tas sig ut i friska luften, inte kan ta sig in till stan och lyssna på fin julmusik eller se all fin julpynt, inte kan, inte kan…………… Så nu måste jag tänka om. På allt roligt som finns.

Jag fick en jättelyxig velour-rock av min käresta. Jag hade önskat den för att slippa ha på mig långbyxor. Det är så besvärligt med byxor för mina slangar måste få plats. Min ena slang, den korta med påsen som sitter fastklistrad på magen är inga problem med. Den lägger jag bara ner i byxorna. Det blir ingen platt och fin mage men det får jag glömma. Det gäller att inte ha något som smiter åt. Då syns det mindre.
Det är värre med den andre. Den som är ansluten till njuren. Den måste kunna hänga ner vid sidan av benet för annars rinner det inte ner i påsen. Och den slangen är så lång. Säkert minst en halv meter. Den kan jag inte stoppa ner i byxorna. Så jag önskade mig en rock och knästrumpor. Då kan jag låta slangen hänga ner och köra ner en liten bit av påsen i knästrumpan. Det funkar ganska bra. Men mycket ofta blir det stopp i den slangen. Då får vi suga med den lilla sprutan så dränerings-utloppet vid njuren öppnar sig igen. Genast rinner det uppemot 20 cl ner i påsen. På natten rinner det inte alls. Då ligger påsen bredvid mig i sängen. Ett par gånger måste jag sätta mig upp på sängkanten med påsen hängande ner mot golvet och strax fylls det på. Visst, så kan det inte få vara. Som väl är har jag tid hos vårdcentralen i morgon. De ringde idag och bad mig komma klockan 15 i morgon. De skall lägga om dräneringen och säkert också ta blodprov. Det skall bli superintressant att få veta om mitt infektionsvärde gått ner.  När jag lämnade Sahlgrenska hade jag 240. Så det var på väg ner redan då. Nu tror jag det är nere på kanske 100. Vi får se. En bekant sa att  med en påse på magen så har man alltid en massa bakterier i kroppen. Hon hade säkert rätt. Jag skall fråga i morgon om de där bakterierna påverkar värdet också.
Så idag har jag jobbat med min nya fina rock. Den var alldeles för lång och dragkedjan alldeles för stor. Det blev en hel del pyssel så jag måste vila mellan varven. Jag är fortfarande supertrött efter pärsen förra veckan innan de upptäckte felet och jag fick antibiotika. Nu är det bara en liten söm kvar. Sen är den fit for fight. Skall bli skönt att få något som hänger utan att behöva snöras åt runt midjan.