Egenföretagandet kan bli en fattigfälla

Jag hör på morgonnyheterna att Sverige är en stormakt vad gäller global hälsa. Sverige är den tionde största bidragsgivaren i världen. Och de säger också att ekonomi och social välfärd är det viktigaste för hälsan.
Jag har precis vaknat och ligger och funderar över boken jag läste igår. En sådan förfärlig historia. På 250 sidor skrivna av Charlotta von Zweigbergk. Jag läser sammanfattningen på baksidan av boken:

”Beata har arbetat hela sitt vuxna liv och försörjt sina barn själv. Hon har aldrig haft sociala problem och har alltid betalat sina räkningar i tid. Som egenföretagare har hon aldrig haft någon hög inkomst, men hon har alltid klarat sig. 

Tills den dag hon blir långvarigt sjuk. Det sociala skyddsnät Beata trodde fanns visar sig ha stora maskor och hon trillar rakt igenom – ner i avgrunden. Hennes liv förvandlas till ett rent helvete kantat av förnedring och svält. Från att ha varit en vanlig skattebetalare står hon nu i Frälsningsarméns soppkö. Samhället tar inget ansvar och inte ens de närmaste förstår vidden av hennes misär. För inte kan väl en skötsam svensk medborgare bli vräkt eller sakna pengar till mat?
Beatas berättelse är ett sant levnadsöde i det vi kallar vår välfärdsstat”. 

Min väninna föreslår att jag skall läsa boken. Hon funderar, kan det verkligen hända, kan det bli så? Vad tror jag om det som skrivs?
Jag som jobbat som revisor en stor del av mitt liv, som också varit egenföretagare, ensamstående mor och som blev livsvarigt sjuk mitt i livet ?
Jo, precis så kan det hända. Min lycka var nog att jag var van vid att arbeta med myndigheter av alla olika slag. Min bakgrund inom polis- och åklagarväsendet som handhar brottmål, kammarrätten med civilmål och arbetet som revisor de sista 35 åren har gett mig den styrka och erfarenhet som säkert hade hjälpt Beata att inte falla lika långt ner. Visst är det bedrövligt att detta skall kunna hända Beata och alla andra egenföretagare som verkligen kämpar för sitt uppehälle, helt utan skyddsnät från det fantastiska svenska välfärdssamhället.

Akryl 80 x 50 cm

Akryl 80 x 50 cm

Usch vad en egenföretagare måste kämpa. Det är ingen dans på rosor att stå själv. Jag frågade mig många gånger varför jag valde att sluta som anställd. Jag hade ett bra jobb på storbyrå och var mitt i karriären när jag hoppade av. Jag hade ett tryggt förvar och en helt annan lön än den jag sedan lyckades skrapa ihop till själv. Men det fanns omständigheter som styrde mig ut både privat och på jobbet.
Jag gillade verkligen att arbeta för mig själv, att bestämma själv och att inte ha andra som stod för kommandot genom meddelandelappar i brevlådan.
Tyvärr blev jag sjuk och var tvungen att avsäga mig alla revisorsuppdrag. Jag satt också och grät hos Försäkringskassan. De bad också mig att avregistrera mitt företag. Jag fick till slut sjukersättning men bara till 75 procent. Jag vägrade att avregistrera aktiebolaget. Så trots att vem som helst kunde se att jag inte hade någon verksamhet i företaget så tog de 25 procent för att jag undertecknade årsredovisningen varje år. Att upprätta en årsredovisning med hjälp av ett dataprogram för ett bolag som inte har någon verksamhet tar ungefär 10 minuter per år. Det var en dyr årsredovisning. Men jag hade kvar mitt bolag. Det var värt långt mycket mer än de där 25 procenten. Jag tänker på Beata som avregistrerade sin firma på order av den anställde på socialkontoret. Så sa reglerna, sa tjänsteman. Beata hade på grund av sin sjukdom inte kunnat betala sina 15.000 kronor i preliminärskatt och sociala avgifter som förföll varje månad. Skatteskulderna hade hamnat hos kronofogden och det gick till slut så långt att hon blev tvungen att söka socialbidrag. Med allt det medför i mänsklig nedsättande behandling. Beata var, efter vad jag förstår, i princip ensam. Det var inte jag. Jag har ett skyddsnät som ställer upp runt omkring mig. Jag är, liksom Beata, stolt och vill helst klara mig själv. Men Beata ramlade alltför långt ner i bedrövelsen.

Akryl 110 x 90 cmSå här vill jag att alla skall ha det

Akryl 110 x 90 cm                                   Så här vill jag att alla skall ha det

Jag har kunskapen, jag har resurserna. Kanske skulle jag kunna hjälpa fler än de egenföretagare, som jag nu arbetar med. Kanske finns fler som behöver hjälp att kunna ro sig fram i egenföretagandets ofantligt svåra värld?
Med hänsyn till att det är så poppis att ge rådet att starta eget företag, till nybakade studenter, till arbetslösa, till invandrare, ja till alla som inte samhället tycker sig kunna ta hand om, så skulle nog min arbetsuppgift bli ofantligt stor. Frågan är om jag orkar.
Kanske är det bäst för mig att fokusera på måleriet ändå? Kanske är det så att min tid att ta hand om är ute nu efter 70 fyllda?

Kroki-övningar

Inensiv-veckans första uppgift: ett stilleben med gipshuvud och några lökar

Den intensiva målarkursen är slut. Det blev mycket nakenteckning och nakenmåleri så gott som alla dagar och det var väl inte vad jag räknat med. Av någon anledning uttrycker sig Folkuniversitetet/Art College sig så att jag inte förstår. De har nog gett sig katten på att jag skall lära mig att måla människokroppar. Nu har jag i alla fall gått flera kurser av typ människomåleri och jag vet inte om det blir bättre, men det börjar bli intressant. I morse efter morgongympan och frukosten berättade jag att jag nog skulle ge mig in och kolla på Zorns bilder.

Veckans andra uppgift: en kvinnobild att måla av

Veckans andra uppgift: en kvinnobild att måla av

Eftersom jag alla dagar målar av nu för tiden, för att lära mig att en dag stå på egna ben, så fortsätter jag så fram till utställningen i september.
Jag har också lärt mig att det inte är pastischer jag målar utan snarare parafraser. Så därför har jag bestämt mig för att kalla utställningen för just ”Parafras”. Då kan jag i alla fall vara säker på att ingen kan komma och säga att det där är ju bara kopior av konstverk som andra gjort. Och kopior är det definitivt inte för så duktig är jag inte. Kopior kräver mer exakthet. Så här står det i Wikipedia:
En parafras är en sorts ”härmning” av ett konstverk; en bild en text, ett musikstycke eller en film. Man gör om konstverket på sitt eget sätt, inte exakt som förebilden (då är det ett plagiat eller en förfalskning som man har gjort). Parafraser är ofta kärleksfullt gjorda och humoristiska. Om ”härmningen” driver med originalet eller konstnären kallas det för parodi istället. Pastisch är ordet man använder om att härma en stil man gillar.

Onsdagens uppgifter var 5-minuters krokiteckning. Snabbteckningar där man inte skall hinna tänka

Onsdagens uppgifter var 5-minuters krokiteckning. Snabbteckningar där man inte skall hinna tänka

Jag tycker att skillnaden mellan parafras och pastisch är hårfin, men eftersom min magister Thomas Ekwall tycker det skall heta parafras så kör jag med det nu.
Vi diskuterade mycket vad det skulle bara bra för att teckna snabbt. Efter att ha tränat en hel dag så kom vi underfund med att det inte var så dumt. Det blev faktiskt bättre efter hand.

Snabbtecknad och målade krokiövningar

Snabbtecknad och målade krokiövningar

Men det roligaste var ändå när jag målade av en av Inge Schiölers målningar. Jag berättade för magistern Thomas Ekwall att jag som 13-åring serverade inge Schiöler silverte ner i den där lilla skrubben, stor som en toalett, i gatuplanet under hans systers café Kaffedoppet i Strömstad. Jag blandade massor av färg, så som jag tror Inge Schiöler gjorde. Det var verkligen kronan på verket, eller på intensivkursen. Jag målade på papper och under alltför kort tid. Resultatet blev inte superlyckat, så jag skall måla om den på duk och med klarare färger.  Men det får bli en annan dag. Nu får nästa parafras bli någon av Anders Zorns nakenbilder. Det skall bli intressant att se hur jag kommer att lyckas med det.

Rödhårig modell av Inge Schiöler (1908-1971) olja på duk 92 x 73 cm målad 1932-1933

Rödhårig modell av Inge Schiöler (1908-1971) olja på duk 92 x 73 cm målad 1932-1933

Dansbilder

Akryl 50 x 40 cm

Akryl 50 x 40 cm

Nu är det näst sista dagen på målarkursen. Efter att ha gått alla dagar under veckan så känns det i kroppen. Det var väl en välsignad tur att jag inte kom in på någon konstskola. Tänk om jag hade blivit tvungen att gå alla dagar under två år. Jag kanske hade fixat det men som det känns i kroppen nu så hade det inte blivit enkelt.
Jag har återigen hamnat på en sådan där nyttig kurs. Det är andra gången jag målar av Siri. Det är tur för henne att hon är vacker och har bra självförtroende för bilderna som syns på våra stafflier är inte vackra. Det är verkligen supersvårt att måla en människokropp. Men man lär sig det där med skuggor och att blanda färg.

Akryl 30 x 30 cm

Akryl 30 x 30 cm

 

 

 

 

 

 

 

 

Hudens färger är inte så enkelt som man tror att få fram. Och så skall de skifta annars blir det ju alldeles platt. För att få lite omväxling har jag provat på att målat dansande kvinnor här hemma. Det är inte lika seriöst som att måla kroki och heller inte lika svårt..

Akryl 50x50 cm

Akryl 50×50 cm

Pastischer, pastischer

Akryl 80 x 60 cm

Akryl 80 x 60 cm

Jag målar och målar. Allt annat är bortkastad tid. Nej, det är inte riktigt sant, men nästan. Idag körde jag igång redan halv nio efter frukost och har haft en liten lunchrast under dagen. Det är allt. Nu är klockan halv sex och jag börjar bli hungrig. Det är inte alls bra att sitta så många timmar, men jag har svårt för att ta pauser. Jag målar med akryl och det torkar så fort och har jag då tryckt ut en massa färg på paletten så vill jag ju göra slut på den.

Akryl 50 x 60 cm

Akryl 50 x 60 cm

Nu får det vara slut för idag. I morgon börjar min s.k. intensivkurs på Art College. Jag vet inte vad intensiv betyder men kanske är det intensivt för att kursen går alla dagar i veckan. Men vi börjar klockan nio och slutar redan klockan 14 så så himla intensivt är det ju inte. Jag har heller ingen aning om hur kursen är upplagd. Kanske är det kroki, kanske är det fritt? Vi får se.

Akryl 50 x 60 cm

Akryl 50 x 60 cm

Jag träffade mina bokcirkelkompisar igår och lärde mig ett nytt ord. Pastisch. Det är ju det jag håller på med hela tiden. Jag skall diskutera det där med min lärare på måndag. Vad säger konstnärerna om att man apar efter. Är det ok eller blir de förbaskade. Jag skulle ta det som en komplimang om någon ville måla av en av mina bilder. Men det är långt dit. Jag har himla kul så länge jag håller på och det är det viktigaste.

Sysselsättning som pensionär

Akryl målad med kniv 60 x 80 cm

Direkt efter fredagsmålningen styrde vi kosan mot Strömstad. Jag skulle träffa mina gamla realskolekompisar. Det har blivit några gånger nu. Alla är vi runt 70 och har krämpor lite här och där. Men vi ser ut som förr och är som förr. Jag ser ingen skruttighet eller missnöjdhet eller ledsamhet. Det finns säkert, men den biten lämnar vi hemma. Nu är vi tillsammans och vill bara ha det trevligt. Det var knytkalas och alla hade med sig supergod mat och dryck. Jag hade framfört önskemål om att vi skulle berätta för varandra vilka framtidsplaner vi har, men det var tyvärr ingen som nappade på den iden. Kan det vara så att man redan har börjat nedtrappningen? En av deltagarna tyckte att det var bara hälsan som var det viktigaste. Konstigt. Jag hade önskat att jag berättat att det där med hälsan för min del kommer från vad jag gör med min dag.

Egen målning inspirerad av Bengt-Göran Karlsson

Akryl 34 x 23 cm

Jag minns den tid då jag låg länge i sängen på morgonen och läste tidningen. Jag minns att jag tänkte att här gäller det att slå ihjäl tid. Att låta timmarna gå för att bli av med dagen på bästa sätt. Sedan var det frukost och så middag och kvällsmat och så tv-tittande. Kanske en sväng ut och handla eller hälsa på någon. Men oj vad jag tyckte det var tråkigt. Jag längtade efter att komma på något riktigt att göra. Jag hade gjort mig av med så gott som alla mina redovisningskunder. Bara runt tio företag kvar och några privata deklarationer.

Jag hade liksom blivit över. Men med träningen kom lusten tillbaks. Jag körde runt i stan till olika träningsrehab. Efter 3 månader var jag tvungen att byta. Längre än så får man inte vara kvar. Sedan började jag planera mina dagar. Fasta rutiner alla dagar. Det växlade mellan filmredigering, teaterrepetitioner och måleri.

Egen målning inspirerad av Bengt Göran Karlsson

Akryl 18 x 24 cm

Efter tio år har jag hittat rätt. Min man är också pensionerad och har inget emot att sköta hemmasysslorna. Till städningen har vi Hemfrid. Min man är inte tillräckligt noggrann för den sysslan. Nu målar jag alla dagar och tränar. Det är lyx. Man skulle kunna säga att min MS-sjukdom tagit över och så kanske man se det. Men vad skulle då min man ta sig före. Han behöver ju också sysselsättning och tycker att matlagningen, trädgården, MC-åkningen och TV-tittandet är fullt tillräckligt.

Jag jobbar på och vill jättegärna visa mina senaste målningar efter hand som jag målar. Alla kommer att visas i höst på Konstrundan Västra Hisingen den 16-17 september kl 11-17. Då är ni alla välkomna hit hem till mig för att se målningarna i verkligheten. Och vi kommer som vanligt om det blir fint väder att bjuda på grillad korv och dricka i trädgården. Men det är långt dit och mycket att hända innan dess — eller hur?

Målarkursen är över

I fredags var sista målardagen med gänget.

Krokimålning

Krokimålning

Det var lite trist. Jag hade gärna fortsatt ett tag till. Det var först nu som det kändes som jag hade kommit igång på riktigt. Allt det där med skulptur och träsnideri och kroki som ingick i kursinnehållet var kul, men bara kul. Jag vill ju komma någonstans med måleriet och då blir det där andra bara roligt, men inte till någon nytta.
Men om jag tänker riktigt efter så vill jag inte vara utan den erfarenheten ändå. Jag skrev just i en enkät, som kom från Folkuniversitetet, där de ville att jag skulle tycka till om undervisningen. Jag skrev ”nöjd” på så gott som allt och inte ”helnöjd”. Skälet var just att jag ville måla mera, men jag lade till den där knorren, att hade jag fått välja själv så hade jag inte fått vara med om allt det där nya. Ibland är det så att man inte vet bäst själv. Totalbetyget på kursen var ändå supernöjd.
Jag kommer att träffa ett par stycken på veckokursen nu i juni. Det blir kul. Då hoppas jag få måla, och bara måla.

Min målning inspirerad av Bo Åke Adamsson

Akryl 60 x 40 cm

Jag förbereder mig nu varje dag. Kanske får jag ta med mig mina målningar en dag till kursen och fråga läraren vad jag skulle kunna förbättra. Jag vill att han skall se vilka färger jag skulle kunnat blandat för att få fram ett bättre färgval. Jag  lär av proffsen genom att måla av. Jag tecknar bilden först och försöker sedan så gott det går att blanda färg för att få fram samma kulörer. Jag hoppas en dag kunna bli flygfärdig och hitta mina egna vägar till färg och bild.

Kostnader under 2016

Idag blev det bara morgongympa. Efter frukosten provade jag igenom en hög med shorts och sommarbyxor. Det blev tyvärr flera par över. Jag har försökt att gå ner i vikt men det gick åt pepparn. Antagligen äter jag fel eller för mycket. Men att minska är så supersvårt. Jag tycker att jag försöker att hålla igen och bara äta bort hungern men det verkar inte räcka. Det beror också mycket på att jag är mer orörlig nu. Jag orkar inte träna upp mitt vänstra ben. Och då blir det alltmer besvärligt att gå. Men jag kämpar på. Igår gick jag runt ängen med pumpstavar. Jag klarade inte att fortsätta runt dagiset. När jag går med rollatorn så känner jag mig säkrare. Då kan jag ju sätta mig ner och vila om jag behöver och obalansen kräver inte lika mycket.
Jag hade tänkt att måla idag igen, men det råkade bli så att jag hade några räkningar att betala och så hamnade jag vid skrivbordet resten av dagen. Jag räknade igenom alla utgifter för hela år 2016. Så nu har jag koll på vad vi betalar i el, vatten, sopor, mat, tele, nöjen, bensin, bilreparationer , resor och allt, allt. Och så har jag gjort upp en budget för 2017. Det skall bli spännande att se om den håller.
I morgon torsdag och fredag är de sista dagarna på konstkursen på Art College. Lite tråkigt känns det. Det har varit en fantastisk trivsam grupp och jag har lärt mig massor men har långt kvar innan jag känner mig flygfärdig. Jag har sökt in på tre stycken konstskolor och fått avslag från två. I morgon får jag svar från den tredje skolan. Blir det nej där också så kommer jag att leta upp någon annan målarkurs att gå på. Jag kommer inte att sluta förrän jag känner mig klar att stå på egna ben. Och dit har jag inte kommit än. Jag har redan anmält mig till en veckokurs måndag till fredag i juni. Sedan får vi se vad det blir.

Träningsmotstånd

Nu ligger träningen risigt till. Jo visst tränar jag lite. Jag cyklar på träningscykeln som står mitt i vardagsrummet. Den kommer jag inte ifrån för så snart spasticiteten kör igång så är det cykling som gäller för att bli av med elstötarna. Och så morgongympan förstås. Varje morgon när jag är ledig från konstskolan kör vi igång direkt, före frukost. Det är tur att vi är två som drar igång den. Hade det bara varit jag så hade jag säkert lagt av för länge sedan.

Egen målning målad med kniv, Inspirerad av Bengt Göran Karlsson.

Akryl 51 x 71 cm målad med kniv,

Det är konstigt det där. Trots att jag vet att jag måste träna alla dagar så funkar det inte. Jag orkar bara inte. Mitt vänstra ben blir bara sämre och sämre. Men det är så supertungt att träna det. Det är som att lyfta 500 kg. Att sitta på en pall och lyfta knäet uppåt är supertungt och att lyfta upp foten likaså. Det blev så när jag för en massa år sedan fick ett skov som satte sig så illa i höfterna. Den högra repade sig men inte den vänstra.
Men jag skall inte klaga. Jag lever livet just nu. Trots att jag just fått veta att jag inte kom in på den andra konstskolan som jag sökt in på. Jag tror inte att de vill ha in en så gammal människa på skolan. De säger att åldern inte skall påverka intagningen men det tror jag inte alls på. Ok då, konkurrensen är stenhård och jag kanske inte målar så som de tycker att det skall se ut. Det är ok. På torsdag skall jag hämta arbetsproverna från den tredje skolan som jag sökt in på. Blir det nej där också så är jag redan förberedd. Jag har kollat in att de har en fortsättningskurs på Art College, där jag går nu. Och det finns massor av andra konstkurser jag kan gå på. Det blir bara lite dyrare. Men som jag brukar säga för att trösta mig själv: det drabbar ju ingen fattig.

Magister Stefan Ceders målning

Magister Stefan Ceders målning

Jag har inte legat på latsidan. Först bestämde jag mig för att efterapa en av min magisters målningar. Jag ville försöka få fram samma färger. Det lyckades väl inte helt. Jag kämpade länge med himlen men det blev för besvärligt.

Min kopia av Stefans målning

Min kopia av Stefans målning

Min senaste målning gjorde jag med kniv. Det var nytt. Jag använde kniv till minimalism-bilderna men det var enklare för där var inte så många skrymslen att fylla. Nu skulle jag in med kniven mellan och fylla små detaljer. Det var minst sagt lite knivigt, men riktigt spännande.

Rut-teknik i målandet

Målningen som jag började på dagen före blev klar. Jag hade ritat upp rutmönstret så som magister Stefan Ceder sagt att jag skulle göra. Jag lär mig genom att måla av och hade tagit ut bilden jag skulle måla på ett A4-ark. Jag rutade upp encentimetersrutor som jag sedan förde över i uppförstorat mått till den mycket större duken jag skulle använda. Det här var en vanlig teknik som använts länge, berättade Stefan. På så sätt var det enklare att få in rätt proportioner på detaljerna i bilden. PUH, det var lite lite väl pyssligt för mig, men jag går ju på skolan nu och är där för att lära. När allt var upprutat, både förlagan och duken, så var nästa uppdrag att skissa upp motivet med kol. Det gick mycket lättare att få rätt från början utan en massa suddande. Men oj så mycket ruträknande. Jag bestämde mig för att fortsättningsvis göra större rutor.

Egen målning efter inspiration av Bengt Göran Karlsson

Akryl 81 x 62 cm

Nu var det bara att sätta igång att måla. Jag målar med akrylfärg. Det är enklare att använda så här i skolan för det torkar snabbt och är vattenlösligt så det är enkelt att göra ren penslarna. Jag använder alltid bara två eller tre penslar och blandar färgen direkt på duken. Det är sällan jag gör ren penseln under tiden jag målar. Det gör att ytorna inte blir så enformigt enfärgade.
Jag vill komma åt kunskapen hur man målar människor och skuggor och mörkt mot ljus. Därför har jag utsett några konstnärers verk som jag kan använda till just detta. Jag hoppas kunna presentera en helt ny utställning till konstrundan Västra Hisingen i september. Det skall bli kul.

Art College

Trött som attan var jag i morse när jag steg upp klockan kvart i sju. Som en sömngångare rörde jag mig mot badrummet. Det blir så när inte spasticiteten vill ge sig. Då blir det mycket cyklande och stretching natten igenom. I ett grått och regnigt morgondis gav jag mig iväg till bilen. Väl där känns allt bra.Jag knäpper säkerhetsbältet och sätter på radion. Livet leker. Kvart över åtta varje torsdag och fredag styr jag bilen mot Första Långgatan i stan. Jag parkerar precis utan för ingången till Art College. Jag har handikappkort och behöver nästan aldrig vara orolig för att det inte finns plats. Parkeringsavgiften är så pass hög att de som står där flyttar sig snart. Själv kan jag stå en hel dag utan att betala och utan att tänka på att bli lappad om jag inte hinner ut i tid. Oftast är jag innanför dörrarna en kvart före vi startar. Jag hinner plocka fram målargrejerna ur skåpet, sätta upp målarstativet och bordet med alla penslar och färger. Idag, den näst sista veckan, är det fritt val.
Jag har ju lagt om kursen nu. Det känns superkul. Jag berättar för Stefan vår lärare att jag målat två stycken oljemålningar under den gångna veckan och visar honom bilderna i min mobil. Han tycker att huvudena är för små, men ändrar sig och säger att de har en annorlunda karaktär. Jag berättar också att jag målat av andras verk och att det är det jag vill göra även idag. Vi går till datorn och tar fram en bild av en målning av Lars Göran Karlsson. Bilden föreställer en grupp människor på krogen. Det är min nya stil. Just nu.
Jag trycker ut knallröd färg, orange, gult, mörkblått,brunt och svart akrylfärg. Tre penslar och jag kör igång.
Ingen rast och ingen ro. Tröttheten är som bortblåst. En halvtimmas lunchrast och så en femminutare på eftermiddagen. Det är allt. Det är mycket prat i gruppen. Vi är bara sju stycken idag. fem personer saknas. Diskussionerna rör sig om allt från omhändertagande av barn och  ifrågasättande av Lars Wilks rondellhundar.Jag deltar lite i diskussionerna men sitter mest fokuserad på måleriet.
Klockan 16 är dagen slut och jag knallar ut till bilen. Nu känner jag hur trött jag är. Det blir en lugn kväll. I morgon hoppas jag kunna få klar min påbörjade målning. Det går snabbt med akryl.