Corona-tider

Klockan är alldeles för tidigt att gå upp. Dagen blir lång. Jag måste sova mitt på dagen för att orka ända fram till kvällen. Men det är så himla tråkigt att ligga kvar i sängen när solen skiner där ute och äntligen har det slutat blåsa.
Jag har målat nu under alla blåsdagarna. Det är mysigt. Det känns så skönt att få vara i verandan. Bougainvillean har börjat blomma, liksom pelargonerna och den stora julrosen har blivit nästan som en buske. Då gör det inget alls att det stormar utomhus. Jag har mitt eget krypin. Här kan inga coronavirusar komma åt mig.
Men det börjar kännas som om dagarna blir så himla korta. De är långa men känns ändå så korta när jag inte fyller dem med något nytt. Helt plötsligt är klockan halv fem på eftermiddagen och här sitter jag fortfarande och målar.

Jag måste nog ändra på det idag. Den vita akrylfärgen har ju ändå tagit slut så jag kan inte måla över de där små dukarna som jag tänkt använda.
Min trehjuliga cykel står i garaget och väntar på att bli använd. Jag har varit inne på nätet och kollat cykelrundor men de är så himla långa. Jag är osäker på om jag klarar det med min fot. Min droppfot vill liksom inte vara med längre. Och jag är så himla trött på den foten så jag orkar inte träna den. Det får bli en annan dag. Nu tränar jag morgongympa varje morgon. Det får räcka.

Den härliga morgonsolen

Genom det öppna fönstret hörs fågelsången. Innan solen går upp är den sången som högst. Det är som om de vill väcka hela världen till liv. Jag väcks. Klockan är strax före halv sju. Jag sätter på radion. Jag hör en röst som talar. Tankar för dagen. Nyheterna rapporterar om coronan, om hur det går för företagen och om allt som händer inom kulturen. Låga röster. Jag somnar om och vaknar flera gånger. Nu har klockan blivit halv åtta och solens strålar lyser mig rakt i ansiktet. Hela rummet badar i ljus. Det är dags för morgongympan.

Nästan hemma

Nästan hemma

Efter frukosten kör jag igång med den andra decimeterhöga högen med foton. Vid ett besök hos min syster strax efter nyår fick jag med mig alla de i lådan löst liggande fotografierna som aldrig kommit in i album. Efter att telefonen tagit över fotograferingen så har intresset för att framkalla bilderna falnat. De gamla har blivit liggande ända sedan barnen var små. Eftersom jag har en skanner så erbjöd jag mig att ta hand om fotona för vidare befordran in i datorn och över till ett usb-minne som kan förvaras på ett säkert ställe. Jag tänkte överlämna det den 2 maj då vi skall hälsa på igen i samband med min älskade svågers begravning, pappan till alla barnen på bilderna. Kanske kan bilderna fylla tomrummet lite.

Rolig planering

Blåsningen

Blåsningen om det nya pensionssystemet

Vaknade halv sju. Genast började det snurra i huvudet. Tänk vad mycket roligt det finns att tänka på. Och så mycket roligt att göra och planera. Jag kan nästan inte hålla mig kvar i sängen. Så kom jag plötsligt att tänka på att någon förstått mig fel i mitt inlägg om vår pension från Pensionsmyndigheten. De där 24.000 som jag nämnde där som vi får utbetalt varje månad var netto utbetalt exklusive tjänstepension. Alltså exklusive det vi själva sparat. Inte SPP och inte Kåpan och inte alla andra besparingar som betalats in från arbetsgivare eller av dig själv, utan bara det som kommer från Pensionsmyndigheten. Det som alla får som kallas inkomstpension, tilläggspension och premiepension med avdrag för skatten. Inte är det fett inte. Tur att vi sparat.

Soffan måste kläs om

Soffan måste kläs om

Jag tänkte vidare på allt jag hade att göra under dagen. Jag måste ringa Skatteverket direkt klockan åtta och fråga om sånt som jag inte har kollegor att diskutera med längre. Och om vad jag gör med pengarna som står på mammas dödsbos skattekonto? Och så måste den där projektorn lämnas in som bara hackar och dynorna och soffan som måste kläs om. Vi måste hitta ett liknande tyg på Gårda textil. Undrar om det finns? Och VSA´s verifikationspärmar måste hämtas för granskning. Och klockan kvart över elva måste jag ge mig in till vattengympan. Och i eftermiddag skall ett bokslut gås igenom och hur skall jag hinna att fixa utstyrsel till stora kalaset på lördag. Den där spetsklänningen blev ju inte bra. Jag måste sy om den. Kanske kan syster hjälpa mig. Vi skall ju upp och hälsa på ett par dar. Så nu har jag inte tålamod att ligga kvar längre. Upp är vad som gäller.
Jag öppnar telefonen och kollar facebook. Hälsningar från när och fjärran. Det är kul att se att kompisarna inte heller ligger på latsidan.

Planera för ålderns höst

Pensionsmyndigheten kuvert

Pensionsmyndigheten kuvert

De oranga kuverten kom härom dan. Vi diskuterade vid frukosten. Tänk om vi inte hade sparat. Då hade vi fått dra in på allt det där trevliga som vi har råd med nu. 24.000 får vi av Pensionsmyndigheten tillsammans. 21.000 betalar vi till ett gemensamt utbetalningskonto varje månad. De går åt till allt det vi tycker är nödvändigt, mat, bilkostnader, tele-tv, el-vatten, sopor, försäkringar, rest.-nöjen, hem-trädgård och städning.
Det där sista, städning, hade vi fått dragit in på. Tyvärr är det omöjligt för mig att städa. Min MS sätter stopp för det. Det hade hamnat på bara min käraste och han drar redan ett tungt lass och städar inte särskilt bra. Det hade inneburit mycket irritation. Men visst kan vi dra in på ett och annat. Presenter till barn och barnbarn och medlemsavgifter i pensionärsföreningen och gåvor till cancer och ms-forskning hade fått stryka på foten. Och semesterresor hade vi bara fått drömma om. Men vi har rest färdigt, så det är ok.

Min skattkammare

Min skattkammare

De där sista tusenlapparna behövs. Till frissan och vattengympan som jag så väl behöver. Kläder har vi så det räcker ett bra tag, men risken är väl att vi blir omoderna och inte vill visa oss för folk efter några år. Och mitt måleri skulle jag nog inte ha råd med och allt annat jag vill göra. Som att skriva en bok till. Jag har precis fått klart boken om vår familj. Det var en fantastisk upplevelse att se hur fin den blivit. Sådana glädjeämnen vill man ju inte vara utan.
Det där med fattigdom för med sig en hel del om man tänker efter. Det är ändå bra att tänka efter så man inte får det som en överraskning helt plötsligt en dag. Jag har särkullsbarn att betala ut till om jag skulle bli den som faller av pinnen sist av oss två. Dit går hälften av det vi äger.

Fasters instruktioner

Fasters instruktioner

Under en stor del av mitt yrkesverksamma liv har jag som revisor talat med småföretagare om det där med ekonomi. Så jag borde ju kunna planera för min egen nu. Jo, jag har redan gjort upp min bouppteckning. Det kan låta makabert men så är det. Kanske är det ett arv. Jag såg i högarna efter mamma och pappa ett papper som var skrivet 1993 av pappas äldsta syster Ebba. Hon skrev om hur hon ville ha det på sin begravning. Hon skulle ligga i familjegraven. Det skulle vara vita liljor och andra blommor på hennes kista. Hon hade också noterat ner vilka psalmer som skulle sjungas. Det var 285, vers 1,2,3 ”Mitt skuldregister, Gud, när jag det vill beskåda, ser jag att synden mig har sänkt i evig våda”. Jag undrar om det var melodin hon gillade för inte kan det väl vara orden hon tyckte var viktiga. Och så psalm 249 vers 1,2,3 ”Lyssna Sion! Klagan ljuder” och psalm 199 som också är en enda lång bedrövlighet. Psalm 297 vers 1,2,3 skulle sjungas vid graven ”Av hjärtat haver jag dig kär, Kom, milde Jesus bliv mig när Och mig med dig förena Ty i den hela vida värld Är idel oro, sorg och flärd Men frid hos dig allena”. Inte visste jag att min stränga barnlösa faster, som altid försökte få ordning på alla oss barn, var så religiös. Sången i kyrkan skulle sjungas av en manlig röst skrev hon. 6 stycken av hennes syskon skulle bära. De skulle få 200 kronor för besväret. Kalaset ville hon ha i församlingshemmet och det skulle serveras landgångar med lax, skinka och ägg. 25.000 kronor satte hon av till gravvården. Den skulle skötas av någon av släktingarna inför födelsedagar och större högtidsdagar.I Ebbas testamente står det skrivet att hon inte ville att hennes kvarlåtelskap skulle säljas på auktion. Tyvärr blir det inte alltid så som man vill. Ebba var känd för att styra och ställa och när vi systrar stod vid hennes grav viskade vi till varandra att nu får du vara vår Ebba. Ingen ville. Ebbas tillgångar såldes på auktion när hon dog sex år senare, strax efter hon fyllt 90 år.

Planera för ålderdomen

När skall man börja planera för de sista åren i livet? När man tror att det är två år kvar, eller tio eller femton? Frågan ställdes på ett kalas vi hade i helgen. Vi var alla pensionärer. Åldern låg mellan 65 och 75. De flesta hade redan fått krämpor. Mer eller mindre. En av deltagarna hade blivit ensam efter många års gemenskap. Två hade opererats för prostatacancer, en hade precis avslutat sin cancerbehandling, en utreddes för eventuell risk för alzheimer, en hade opererats i underlivet, en hade blivit av med både njure och mjälte  och en hade hjärtbesvär, dålig hörsel och syn. Det var ett fantastiskt piggt men aningen skadeskjutet gäng. Ingen hade kanske aldrig tidigare slagits av tanken att man skulle börja planera för ålderdomen. Man tycker säkert det är för tidigt. Ända tills det börjar gå över styr. Tills man blir tvungen. Och kanske inte ens då. Barnen får ta över. Den egna styrningen är satt ur spel.

Pappas garage

Pappas garage

Min mamma blev över 100 år. Hon sa alltid, det blir inte enkelt för er att ta hand om allt det här. Jag minns att pappa, som blev nästan lika gammal, informerade oss om var nyckeln till gräsklipparen låg. Han började också plocka i ordning sina verktyg i garaget. Garaget var hans lekstuga. Hans mest älskade ägodelar. Maskiner, verktyg, skruvar och spik. I mängder. Vi sorterade i högar. Det som kunde komma till användning i en hög, det som skulle brännas i en annan och det som vi tyckte bara var skrot i en tredje. Så ringde vi till en kille som tidigare hade hjälpt oss med att ställa i ordning trädgården och som målat om garaget. Han hade kontakter med andra som kunde ta hand om och som visste vad som kunde komma till användning. De stuvade in allt i släpvagnar och minibussar. De ville inte ha betalt. De kramade om oss och tackade för allt de fått. Det kändes bra med tanke på pappa.

Mamma och en av hennes trasmattor

Mamma och en av hennes trasmattor

Mammas alla fina trasmattor, det var minst 30 stycken nya och oanvända, lämnades till en man som kör långtradare med grejer till Albanien. Det gjorde ont när vi var tvungna att montera ner mammas fina vävstol. Den skickades säkert till bränningen tillsammans med sängar och möbler som ingen ville ha.
Men jag måste nog tänka så som jag tänker med mitt måleri. Det är roligt att ha något att sysselsätta sig med och att någon vill ha något av det. Sedan hamnar kanske det också på bränneriet en dag.

Jag vaknade som vanligt tidigt. Då ligger jag och funderar. Jag tänkte vidare på den där frågan om hur vi skall planera för de sista åren. Jag kom att tänka på allt roligt vi haft med början den 21:e december då den ene sonen fyller år och alltid har stor bjudning. Sedan över jul och nyår och dagarna därefter. All samvaro – tillsammans med nära och kära. Barn och barnbarn och vänner. Jag kände att det där måste jag värna om.

Strömstad Spa

Strömstad Spa

Efter nyår checkade vi in på hotell. Med spa-bubbel, vattengympa, bad, yoga, middag och mycket prat tillbringade vi några otroligt gosiga dagar på Strömstad Spa. Vi var 16 pers men kunde varit det femdubbla med bara de närmaste i familjen.

Jag funderade vidare. Tänk om jag skall försöka få till en långhelg med våra vänner på Strömstad Spa. God mat, spa med massage, ansiktsbehandling, vattengympa, yoga och morgongympa. Allt med inriktning på en trivsam ålderdom, med diskussioner om framtiden och med många olika ”prova-på-sysselsättningar”. Jag skall genast skrida till verket. Jag hoppas få med så många som möjligt. Helst ett par hundra. Helst under 2020.

Sifrol mitt livselixir

En schen i "Skuggor"

En schen i ”Skuggor”

Jag åkte till Stockholm utan att få med mig Sifrol. Det var den andra gången som jag råkat ut för att vara utan Sifrol. Den första gången var i somras. Vi skulle sova över ute på Lilla Brattön. Det ligger strax utanför Stenungsund. Med bil tre kvart norrut och sedan med båt en kvart. Jag kunde ha åkt hem och hämtat men jag chansade på att det skulle gå bra med baklofén. Det hade jag tagit med och eftersom doktorn hade övertalat mig att det var superbra så skulle väl det räcka.
Så på eftermiddagen tog jag det första baklofénpillret. Jag tog ett till innan jag gick till sängs och när jag vaknade på natten tog jag ett till. Det gick vägen. Jag vaknade på morgonen efter en natts sömn som var ganska ok. Men jag var ju helt bedövad.
När vi kom hem var halva kroppen, nedanför midjan, helt borta. Det var som om jag hade förfrusit den. Jag grät jättemycket också. Hela den dagen och också nästa var förstörd. Jag bara sov och grät och sov.
Nu åkte vi till Stockholm för att fira jul. På kvällen före julafton, när jag skulle gå till sängs och skulle ta min sifrol, så fick jag en chock. Jag hade av misstag tagit med två kartor av baklofén. Ingen sifrol. Jag förstod att det skulle bli en natt utan sömn. Och en julafton då jag skulle vara trött. Mer än en baklofén kunde jag ju inte ta. Det hade jag lärt mig. Så det var bara att stå ut. I åtta timmar låg jag och stretchade eller stod upp och höll mig i snedtaket, för balansens skull, och gjorde upp och nedböjningar. Det går inte att ligga avslappnad när stötarna slår till. Ibland känns det som krystvärkar, ibland som elstötar. Alltid i benen. Ibland i båda benen på samma gång men oftast bara i det ena. Jag tror inte någon i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det känns. Jag kommer att tänka på tortyr som människor blir utsatta för. Jag har hört att man droppar iskallt vatten på huvudet i flera timmar. Det borde likna detta. Jag jobbar mig igenom timma efter timma. Jag tittar på klockan på min mobil. Jag kollar på 1177. Finns det Sifrol kvar att hämta ut? Tre uttag kvar. Vilken lycka. Jag kollar var det finns ett öppet apotek så här på julaftons morgon. Vi är i Bro, nära Sigtuna. I Jacobsberg i ICA-Maxi finns ett apotek som är öppet från klockan åtta. Jag väcker min ledsagare i nöden, min käre man. Jag säger: jag står inte ut en minut till, kan vi åka iväg till apoteket. Han reser sig snabbt upp. Vi är på väg inom några minuter. Till ICA-Maxi i Jacobsberg.

norrsken i Torslanda

norrsken i Torslanda

Kvinnan bakom disken säger att jag tog ju ut i början av december också. Jag svarar att jag missat dem i Göteborg och hon förstår på min reaktion att jag inte är i stånd att klara någon diskussion om det nu. Två pillerpaket ställs upp på disken framför mig och jag betalar. Jag känner mig som jag tror en narkoman skulle känna sig. Jag kommer ut i bilen och tar mitt första Sifrol-piller. Nu är det över. Nästan. Tröttheten hänger över mig. Frukosten gick bra. Sedan blev det ett par timmars sömn tills de andra kom klockan ett. Lunchen gick också bra. Klockan blev tre och Kalle Anka och hans vänner räddade mig till ännu en vilopaus. Nu var jag ganska fit for fight att klara resten av kvällen. PUH, det var en pärs. Hädanefter hoppas jag vara så pass förberedd att jag kommer att vara riktigt noga med att få med mig Sifrol var jag än befinner mig.

Julfirande

Det är många funderingar runt det där med julfirande. Alla vill vi väl fira med de våra. De närmaste släktingarna, vänner eller vem som än öppnar dörren för oss om vi inte räknar de där nära som särskilt nära. De våra. De mina. Det är inte alltid så att man kan välja. Ibland är det lämpligt att man ställer upp. Jo, jag gjorde nog det i år. Visst är min mans nära också mina kära. Det hänger liksom ihop. Men jag kunde ändå inte låta bli att, när jag vaknade klockan fyra på morgonen, börja fundera över det där med ”de mina”.Jösses flickor
Alla var där. Ja alla min mans närmaste var där. Döttrarna med sina respektive män och deras barn. Och sonen och före detta frun. Alltså mormor och morfar och deras barn och barnbarn. Jag var ju egentligen den enda i sällskapet som inte tillhörde familjen. Det var inte så jag kände när vi var tillsammans över julhelgen. Det flöt på och var trevligt. Jag hade inga funderingar över hur ”de mina” hade det. De är ju vuxna nu och har egna familjer. Mina barn och barnbarn fanns på annat ställe än där jag var. När jag tänker på det nu så visst känns det lite trist. Men det är så det är. Man kan inte vara över allt. Och dela på oss. Ja det kunde vi ju ha gjort, men hör inte det mer ungdomen till?
Det kommer fler jular och då antar jag att min man ställer upp – som vanligt.

Amaryllis

Amaryllis

God fortsättning på julfirandet.

Handikappad mitt i julstöket

Stormigt hav

Stormigt hav

Det är inte kul att vara handikappad i dessa tider. På radion hör man goda råd om hur mans ska klara av alla måsten inför julstöket? Hur skall man hinna, hur skall man orka, hur skall man få pengarna att räcka?
Här sitter jag lugnt och stilla och syr på ett par byxor. Det är kul att sy, men jag hade nog önskat att jag som alla andra kunde stressa omkring på stan efter de sista klapparna, hade ork att lägga in sill och klä granen, kunde bjuda in barn och barnbarn till julkalas. Och göra det precis så som jag själv vill att det skall vara. Men min kropp orkar inte. Jag har bara ett verktyg att ta till och det är att be om hjälp. Be om hjälp till nästan allt jag hittar på. Och ibland få ett tveksamt svar eller kanske rent av ett nej. Jag blir trött och tappar lusten. Det är inte alls kul att alltid be om hjälp. 
Julgranen ligger ihop-packad på vinden. Adventsstakarna och några tomtar står framme. Det är bra. Men inget har jag grejat själv. Jag får ta det som det är och vara nöjd ändå.
Visst är jag glad över att ha någon att be om hjälp. Det är inte alla som har. Så kanske är jag lite bortskämd som ändå klagar. Det är det där lilla som kommer över mig ibland. Jag är handikappad. Så ser jag den lilla lappen som sitter på min datorskärm. Det är några ord av Carl Jonas Love Almqvist: Dock skall den klokhet skattas, som denna goda regel minns, att rätt värdera vad som finns och inte enbart vad som fattas.
Jag fortsätter och sy och provar byxorna till blusen jag fick i födelsedagspresent av min ena son. Det blir bra att ha på när vi skall fira jul hos ett av barnen med familj. Jag har ju allt jag behöver och inte ett dugg som fattas – egentligen. God Jul.

Fattigpensionär

Dam i hatt

Dam i hatt

Igår demonstrerade pensionärerna. Jag beundrar deras kraft. Det skall mycket kraft till för att ge sig ut på gatorna och demonstrera när man är runt 70 år. Men jag antar att kraften kommer från deras bedrövliga situation. Det är inte enkelt att stå ut med att känna sig fattig när man haft ett långt liv som varit bra och sedan hamnar i en situation då man inte längre kan göra något åt sin ekonomi. Gammal, vem vill ha en gammal människa som anställd. Och att starta eget företag är inte möjligt för alla. Varken kunskapsmässigt eller fysiskt. Kroppen orkar inte. Vad gör man?
300.000 fattigpensionärer i Sverige. Det är ju inte klokt. En man på Tv´n igår krävde 16.000 kronor/månad utbetalt efter att skatten är dragen. Det är vad man måste ha för att klara sina kostnader, sa han. Absolut. Jag håller med, det är vad som krävs för att man skall klara kostnaderna. Men var i all sin dar skall de pengarna komma ifrån. Med det här systemet när man samlar i ladorna för kommande generationer och vi pensionärer bara blir fler och fler ser det inte särskilt ljust ut. Visst, man har ökat pensionsåldern. Det är bra.

Hejsan, hoppsan

Hejsan, hoppsan

Men i andra änden. När ungdomarna inte börjar att jobba förrän upp emot 30 år. Det kan väl inte heller vara rätt. Ja jag vet att de lever på blodpalt och pasta. Studielånen räcker inte så långt men de är otroligt flexibla. Jag gick in på internet och slog på ”fattiga studenter”. Där fanns massor av tips för hur man skall kunna leva billigt. Matlåda,  storkok och frysa in, samla rabattkuponger, ha en klädbytardag, ansök om bostadsbidrag, se över ditt boende testa livet som sambos, förhandla med försäkringsbolaget, förnya ditt mobilabonnemang, sälj saker, gå med i bytessajter, förklara din situation för vännerna, sluta spontanshoppa, ät ihop med andra.
Kanske borde alla vi pensionärer se över vad vi har och börja ifrågasätta om vi verkligen behöver ha det på samma sätt också framöver. Jag har skrivit om samboende tidigare i min blogg. Det är ett suveränt sätt att få ner kostnaderna och tänk så mycket roligare. Kanske skulle någon av dessa demonstrerande pensionärer, när de samlas, börja prata om sin situation och fundera ut hur de skulle kunna spara på kostnaderna. Det är inte bara intäkterna som behöver ses över. Ser man inte över kostnaderna så räcker inte heller 16.000 kronor utbetalt per månad särskilt långt.

Målarkursen är slut

Nästan hemma

Nästan hemma

Så var den målarterminen över. De två sista havsbilderna är klara och godkända av fröken Ulla. Ja godkända vet jag egentligen inte om de var men hon gav upp. Ibland, eller ofta fattar jag inte hur jag skall göra för att hon skall bli nöjd. Men jag kämpar på. Jag har redan anmält mig till vårens Fri Ateljé som startar i mars. Då tänker jag ta mig an konsten att måla människor i krogmiljö. Jag har redan provat att måla en, men det är supersvårt att få till rätt ljus. Det blir oftast för mörkt och försöker jag att göra det ljusare så blir det platt, inte alls mysljus. Men men träning ger färdighet.

Skål broder

Skål broder

Så när vårens kurs är klar så borde jag ha pinat ur Ulla att hon kan så jag kanske kan ha med såna målningar till nästa konstrunda. Det vore superkul.

Nu håller jag som bäst på att sy byxor till alla de fina blusarna som jag fick i födelsedagspresent. Blusarna gick i mörkt rött. Det är tydligen den mest moderna färgen i höst. Jag har aldrig haft mörkröda kläder så nu måste jag skaffa byxor så jag kan använda blusarna. Eftersom jag har min stomipåse på magen så blir det enkelt. Ingen linning, inga fickor, ingen gylf med dragkedja. Bara ett resårband runt midjan. Det går fort. Men usch så trött jag blev i benen när jag lagade lunchen. Det blev för mycket stående för mina ben. Men bra träning och så vila en stund så kan jag fortsätta igen. Dessa låååånga mörka kvällar fordrar bra sysselsättning annars blir man ju tokig. Från att det blivit mörkt så är det ju en hel arbetsdag kvar innan man kan gå och lägga sig. Det är många timmar som kräver många idéer. Men om ett par veckor så vänder det som väl är.