Meetoo

Jag sitter på toalettstolen. Hopsjunken och med ena handen vilande på magen för att hålla fast papperet på stomisnoppen. Jag har precis duschat. Håret ser ut som ett oredigt fågelbo. Ett riktigt fishår. Tunt som fnöske. Jag måste sitta så en stund för att lufta huden där stomipåsen varit klistrad. Alla de röda prickarna mår bra av det sa de på stomiavdelningen. Jag sitter och filosoferar. Jag kommer att tänka på det där med meetoo.
Den tiden är för min del verkligen passerad. En gång var jag riktigt vacker. Jag gifte mig tidigt och fick två söner ganska snabbt. Jag funderar vidare på hur det var på de arbetsplatser där jag jobbat under åren som  gått. Meetoo. Polisstationen med alla tjusiga sommarpoliser, Kammarrätten med alla glada firmafester och gott om kammarrättsbockar, revisionsbyrån där chefen tog för sig av de flesta kjoltygen och kelsjuka klienter som lockade med både det ena och det andra. Som tur var så stannade det alltid vid ord, kladd på brösten, försök till kyssar och försök till övertalning. Just det där med att jag var gift och hade barn hindrade kanske inte beundrarna. Men för mig var det ett skydd som gjorde att jag hade lätt för att agera på ett kraftfullare avvisande sätt.
Men ingen gång kommer jag ihåg att jag hjälpte någon väninna. Ingen gång minns jag att jag försvarade eller gick emellan när jag såg att en kompis blev antastad. Jag har nog levt ett relativt skyddat liv vad gäller det man talar om i meetoo. Eller kan det vara så att det var så man uppförde sig då. Alla gjorde så. Vi skrattade bort det. En hand i urringningen, en klatsch på rumpan eller att få höra ord som snoppeklämma, det hörde till sådant som man bara skrattade bort. Inte ville jag förstöra stämningen. Och var det kanske rent av så att man såg det som en komplimang.
Jag minns i alla fall att jag alltid var rädd när jag sprang i Skatås. En gång gömde jag mig i en buske och lät mannen springa förbi. Och jag sprang ofta både femman och milen. Milen var värst för då sprang jag så långt upp i skogen. Jag tror jag vande mig vid rädslan så att det också var ok.
Visst är det bedrövligt att kvinnor skall leva i en värld där de alltid måste vara på sin vakt. Där de alltid måste tänka på att risken för att bli utsatt för en mans sexbehov ökar med hur mycket hud han ser eller hur mycket uppmärksamhet han får. En kvinna måste alltid veta var gränsen går. När det är lämpligt att dra sig ur och tacka för sig. Det där med alkohol är livsfarligt. Hon borde bli omhändertagen, men riskerar ibland bli utsatt för något helt annat. Varför skall man som kvinna alltid behöva tro att det där med att titta på etsningarna kommer att sluta i sängen. Varför skall man alltid behöva säga nej för säkerhets skull. Det vore ju så mysigt att få titta på etsningarna, prata, diskutera, dricka vin och så plötsligt se att klockan blivit mycket, tacka för sig och krama om och gå. Kanske är man sedan redo för en andra dejt.

Jag hoppas meetoo-kampanjen tar dagens tjejer vidare till en nivå där de kan klä sig så som de själva helst vill. Sexigt eller utmanande, bara för att de tycker det är kul, eller kan ta den där drinken bara för att de vill bli glada. En värld utan rädsla och begränsningar för vad de skall råka ut för. En värld fylld av respekt för den andres vilja och önskemål. Kanske är det att hoppas på för mycket?
Här sitter jag nu. Sjuttio år drygt med en liten snopp på magen. Jag tar fram hårborsten och börjar försöka få ordning på riset. Papperet på magen är fullkissat så jag byter. Snoppen rinner hela tiden. Oavbrutet. Jag tar fram den lilla lådan med stomibandagen och tillbehören. Plattan som skall klistras fast på magen skall ha ett hål på 25 mm. Leveransen jag fått från One-Med har för små hål så jag måste klippa upp. Det är ju viktigt att stomisnoppen kan komma ut. Jag drar av skyddsplasten och fäster snabbt plattan på magen. Med papper håller jag för snoppen så den inte kissar på golvet. På bandaget fäster jag påsen. De är superviktigt att ringen med påsen fäster ordentligt. Och så måste jag komma ihåg att sätta i proppen i botten på påsen.
Nu behöver jag aldrig mer bli kissenödig. Aldrig mer leta efter toaletter på stan. Aldrig mer ha stora blöjor i byxorna och långa tröjor som gör att blöjorna inte syns. När det gått några timmar så kan jag lugnt knalla iväg till toaletten och dra ur proppen och kissa. Jag kan till och med ställa mig i en buske lite nonchalant, så som männen gör. Men jag blir ju aldrig nödig så det är bara att ta svängen förbi någon toalett så där fyra fem gånger per dag. Precis som alla andra – äntligen.

De nya rutinerna

De nya rutinerna med påse på magen börjar så smått ta form. I alla fall rent praktiskt. Men det tar hela förmiddagen innan påsen och bandaget blivit bytt. Jag måste ta det lugnt och låta huden lufta en stund. Påsen klistras fast på magen och klistret ger små prickar. Det är något som huden inte riktigt tål. Jag tvättar noga med savett och sprayar på en skydds-spray men det hjälper inte helt.
Så kommer det där med det psykiska. Det känns inte särskilt kul att varje morgon knalla iväg med den gröna hinken till badrummet. Jag har varit fastkedjad vid hinken hela natten. I hinken ligger en påse som fylls på med kiss under natten genom en plastslang som är fäst vid påsen på magen. Jag sover lätt och när jag behöver vända på mig så känner jag alltid efter så slangen kommer med. Det där med att känna mig fastkedjad ställer till med psykiska besvär. Jag känner mig inte glad vid tanken. Tidigt vid femtiden vaknar jag och vill bara inte mer. Då kopplar jag mig loss från plastslangen. Jag tar min bok och ligger och läser en stund. Mest för att hitta tillbaka till ett bättre humör. Sedan somnar jag om och vaknar till musiken från morgongympan. Jag slänger på mig en t-shirt och sätter mig tillrätta på pallen framför tv´n. Träningen gör gott. Efter träningen blir det frukost och sedan tar påse- och bandagebytet vid.
Nu sju veckor efter operationen börjar jag känna att krafterna börjar återvända. Det var häftigt att jag skulle åka på ett sömnskov av MS-en mitt i alltihop. Men kanske var det så att kroppen måste få en chans att återhämta sig ordentligt. Att få ett sömnskov var ett säkert kort. Då har man inte en chans att stå emot. Det är bara att vila och sova.
Jag gjorde ett stordåd för några dagar sedan. Min garderob var fylld med kläder som jag inte längre kunde använda. Byxornas linning knäpptes precis där den lilla ”snoppen” sitter, alldeles lite snett till höger nedanför naveln. Alla tajta tröjor, små trosor, korta jackor och trånga byxor åker ner i tio soppåsar för vidare befordran till UFF. Magen är fortfarande svullen. Nu kan jag äntligen dricka så mycket som jag önskar utan att vara rädd för att kissa ner mig. Jag fyller mig med Loka. Kanske kan det göra att magen kan bli mindre på sikt. Men jag vill ju vara fin nu.
På vägen till 80-årskalaset som vi är bjudna på stannar vi till vid Frölunda Torg och jag styr kosan till klädesaffären många talat om. Att hitta byxor som går upp över midjan var inga som helst problem. Det är modernt nu sa kvinnan i affären. Fyra par byxor och några vida blusar och två stycken långkoftor följde med mig hem. De gamla kläderna åker ner i en påse och jag tar på mig helt ny garderob till kalaset.
Nu återstår bara ett par fina skor, men det får bli nästa gång. Det är svårt att få tag på skor som fäster på fötterna där inga muskler tar vid. De måste suga sig fast som gummiskor för att jag skall kunna gå bekvämt. Och vara helt utan klack naturligtvis. PUH!

 

Trött men bra på att planera

Idag kom jag igång superbra. Jag är lite rädd för bakruset i morgon. Men det är smällar man får ta. Det är inte kul att alltid vara trött. Så nu har jag skissat på målningen till Emma. Usch det är svårt. Hon vill säkert bli jättevacker och det kräver. Här gäller inte att göra så gott man kan. Det duger inte. Hon kanske springer in i sitt rum och gråter när hon får se den. Det är känsligt.
Bokslutet ligger helt klart med årsredovisning och deklaration i ett tjockt kuvert. Jag kände mig supertrög, så det är skönt att vara klar nu.

Lillasyster Eva

Lillasyster Eva

Och så har jag planerat, planerat och planerat. Min lillasyster och jag har ett stort projekt på gång. Till helgen skall alla vi syskon träffas för att göra klar bouppteckningen efter mamma. I samband med det skall vi också diskutera övertaget av mammas hus. Jag gläds så himla mycket när jag tänker på det. Jag har planerat precis var alla möbler skall placeras. Jo jag har ju en lillasyster som säkert också vill säga sitt. Kanske blir det något helt annat än det jag planerat men det skall bli superintressant att jämka två viljor och se vad det blir i slutet. Spännande. Jag behöver verkligen det här. Tröttheten gör att jag inte klarar att arbeta med så mycket men att ligga och planera, det klarar jag.

Ett steg i taget

Jag ligger på soffan.Jag börjar känna att inspirationen kommer. Ett första steg är att ta mig upp ur soffan. Jag har läst GP från pärm till pärm. I brist på sysselsättning. Så snart jag sätter mig upp känner jag kroppens motstånd. MS-skovet sitter i. Och tillsammans med de uttömda krafterna efter operationen så är det tungt att lyfta. Trött, trött. Jag ber Göran hämta in staffliet och det lilla bordet som jag skall sätta färgerna på.

Emma ute och seglar 2017

Emma ute och seglar 2017

Kanske kan lusten ta över tröttheten. Jag har bestämt mig för att måla av ett foto på lilla Emma, Görans barnbarn. Jag skall ge henne det i födelsedagspresent. På fotot är Emma ute och seglar och sitter så käckt på relingen iklädd en chockrosa klänning med volanger och ett par rosa solglasögon. Det borde ju borga för en flödande entusiasm.

Jag sätter mig på arbetsstolen. Bakom mig på skrivbordet ligger ett ofärdigt bokslut. Usch så ringrostig jag blivit nu. Det går liksom inte på räls längre. Det irriterar mig att jag inte blir färdig. Frågor som kvarstår. Hur var det nu? Var snacket om de nya utdelningsreglerna bara ett varningsskott. Yes, så var det. Och hur är det, skall aktierna som ligger som anläggningstillgång redovisas med marknadsvärdet i not. Och hur gör jag med skatten som dragits på de utländska aktierna så att de inte dras en gång till. Och de där aktierna som skall skrivas ner för att intresseföretaget gått i konkurs. Kapitalförlust, 70 %, hur redovisas det? PUH! Allt tar så mycket längre tid nu. Jag tar en paus.
Ute är det alldeles grått. Jag har inga nya böcker som jag skulle vilja läsa. Jag är trött på deckare och på tunga framtidsvisioner som Never let me go och Washingtondekretet. Något lätt, neutralt skulle vara bra. Jag bestämmer mig för att kolla i bokhyllan. Längst till vänster högst upp står Kerstin Ekmans Gör mig levande igen. Den har jag haft i bokhyllan i många år nu och aldrig läst. Så blev det. Jag hamnade i soffan igen. Ett litet steg i taget. Jag skissar säkert på målningen framåt eftermiddagen och kanske kommer jag igång i morgon.

 

Mörkret tar allt större plats

På torsdagen kom min älskade prinsessa på besök. Jag hade skjutit upp besöket i flera dagar. Egentligen skulle ju min prinsessa kunna komma precis när det passade henne, helst alla dagar, men jag var så svag. Det var inte nog med att jag blivit opererad, jag åkte på ett ms-skov också.

Prinsessan på väg till Alaska 2009

Prinsessan på väg till Alaska 2009

Efter tio dagar på Sahlgrenska kom jag hem. Jag smsade till alla ”jag kom hem och blev frisk”. Jag lagade mat och tyckte att livet lekte. Det där med operation var väl inget.
Kvällen efter fick jag feber. När den stigit till 38,7 ringde jag till avdelning 30 där jag legat. Det var fredag kväll. Jag tänkte att eftersom de tagit tempen på mig alla dagar när jag låg inne de där 10 dagarna så måste det vara viktigt att inte ha feber. Jag talade med en sköterska. Han läste i min journal under tiden som han talade lugnande med mig. Till slut hade han bestämt sig. Det var inget att oroa sig för. Jag skulle bara ta det lugnt, vila och så skulle det gå över. Dagen efter hade tempen gått ner till normalt. Jag kände mig lugn men otroligt trött och hade lite ont i huvudet. Det slog mig att det kändes precis så som jag brukade ha det när ms-skovet slog till för flera år sedan. Jag kände igen det.
Dagen efter visste jag. Kroppens immunförsvar hade inte lyckats. Nu tog ms-en över. Tröttheten är bedövande. Jag orkade nästan inte ta mig till toa för att byta bandage/stomipåse, nästan inte till bordet för att äta, jag orkade inget. Bara sova, bara ligga. Allt liggande gjorde ont i hela kroppen.
På måndag ringde jag igen till Sahlgrenska. Nu berättade jag att jag hade värk i hela bålen. Så som man sover i en dålig säng. Jag hade provlegat två sängar och soffan sista natten. Det var inget fel på sängarna. Värken satt i kroppen. Sahlgrenska hade inget gott råd att komma med. Jag skulle dricka mycket. Jag bad min käresta åka till hälsokostaffären och fråga där vad som kanske skulle kunna hjälpa. Personalen rekommenderade gurkmeja.
På kvällen tog jag tre stycken kapslar gurkmeja. Jag hade bara lite ont under den första natten och inget ont alls under den andra. Det var en stor lycka. Så nu äter jag gurkmeja alla dagar.

Den amerikanska blåbärsbusken i vår trädgård

Den amerikanska blåbärsbusken i vår trädgård

Men tröttheten sitter kvar. Jag minns sedan tidigare skov då för flera år sedan, att skoven höll i sig i en vecka fjorton dar upp till tre veckor. Nu har det gått nästan två veckor och jag märker att tröttheten börjar ge sig. Men svagheten från operationen tar nog längre tid. Någon berättade att man blir av med 45 % av den fysiska styrkan i samband med en operation av den här digniteten. Jo jo. Operationsläkaren sa att jag skulle ta hösten som en läkeperiod. Hela hösten. Det är länge för mig som så lätt blir uttråkad. Två månader kvar.
Prinsessan stannade hela dagen. Vi pratade och pratade. Hon jobbar kvällsskift på Volvo. Vi åt lunch som Göran lagat. Att höra barnbarnets funderingar är fantastiskt livgivande. Tänk att vara i en ålder när allt händer. Antagligen kommer inget att se likadant ut om bara ett år. Det ställer mina egna tankar på kant. Här händer inget mer än att höstens färger lyser som eld och mörkret tar mer och mer plats. Redan vid tre går solen ned bortom grantopparna och inte länge därefter blir det mörkt.
Allt detta mörker. Dessa långa kvällar. Och med så mycket trötthet i kroppen.
Jag har arbetat med ett litet bokslut under två dagar nu. En halvtimmas arbete och så vila. En halvtimmas arbete och så vila. Det är skönt att ha något att pyssla med. Jag tänker på att vi har hela den långa vintern framför oss. Med alldeles för många timmar att slå ihjäl. Dagarna är för långa. Nätterna är för långa.

En ny dag, ett nytt liv

Jag vaknar upp. Natten är bedrövligt lång. Jag sätter mig på sängkanten. Jag ser ut genom fönstret. Det börjar bli lite ljusare. Nedanför på golvet till höger om mina fötter står den gröna hinken. Ja den behövs egentligen inte men för säkerhets skull. Jag kan ju glömma att stänga kranen på påsen som ligger däri. Då rinner kisset ut över hela golvet. Och jag lovar, kiss luktar. Det är mitt nya liv. Alla dagar, resten av livet måste jag se till att det inte luktar. Jag gråter en skvätt. Så här blev det, mitt liv. Här sitter jag med en platta fastklistrad mot magen. På plattan sitter en liten hudfärgad påse. Påsen har två lås. Jag får inte glömma att låsa båda för om det ena inte låses så kan kisset rinna ut.
Nu på morgonen har jag inte kopplat loss mig från nattpåsen. Det är den påsen som ligger i den gröna spannen. Mellan den lilla påsen som sitter på magen och påsen i spannen leder en lång slang som gör att jag inte behöver gå upp på natten. Det är bra. Men jag hade gärna gått upp på natten om jag sluppit allt påsandet. Jag gråter och tycker att livet är besvärligt. Det är inte kul. Jag som var en sådan käck tös. Nu sitter jag här med en grön hink och en påse full med kiss.
Jag sitter kvar en stund och filosoferar över hur livet blev. Jag lovar det var inte mycket som var fint i det livet. Allt som var fult och jobbigt dyker upp i snabba flashar. Den ena efter den andra. Varför gjorde jag så många svåra val.
Så, nu får det vara nog. Jag reser mig. Tar hinken och knallar ut i tvättstugan. Jag stänger låsen till lilla påsen och kopplar loss nattpåsen. Jag öppnar låset på ”långpåsen” och nattens skörd rinner ut. Tanken snår mig. Jag undrar om kanske lukten skulle kunna bli lättare att stå ut med om jag dricker lite champagne innan jag går och lägger mig. Påsen och sladden och hinken rengörs noga. Jag ser att klockan är sju och dagsljuset har kommit en bra bit på väg. En ny dag, i ett nytt liv.

Konstrundan 2017

Klockradion bredvid visar 06.08. Jag knäpper på och får till min förvåning höra signaturmelodin för p1-programmet ”Ord för dagen”. Slut klockan 06.08. Det skall ju börja klockan tio i sju. Jag får höra hur lördagens radioprogram fortsätter. Jag blir jätteförvånad. Det är lördag idag. Jag som trodde att det var fredag. Som pensionär är det inte särskilt viktigt om det är fredag eller lördag. Vi brukar alltid köpa räkor för fredagskvällen. Vi glömde helt bort det igår. Det är säkert därför jag trodde det var fredag idag.

Konstrundan 2015

Konstrundan 2015

Konstrundan 2015 Korv i pergolan

Det har blivit en vana att sätta på radion strax efter sex. Det är då som de bästa nyheterna sänds. Alla diskussioner och analyser blir inte avkortade så som de blir senare under dagen. Och så är det så skönt att bara ligga och lyssna. Ibland när jag är trött så råkar jag somna om. Men det gör ju inget. Det är ännu många timmar kvar av dagen.
Jag gläds verkligen över dagen som kommer. Än är det ljust och jag kan vara i verandan hela dagarna och sitta och måla.

Konstrundan 2015 Korv i pergolan

Konstrundan 2015

Det har blivit som ett gift att måla. Nu närmar sig utställningen med stormsteg. Jag är nästan färdig med måleriet nu. Det är bara tre stycken små dukar kvar som skall föras färdiga. Sedan skall allt hängas upp. Jag har räknat efter och jag tror att det blir runt 45 målningar som skall placeras runt omkring i vardagsrummet och ute i verandan. De stora fågelmålningarna skall hängas under pergolan, där grillen skall stå. Vi tänkte bjuda på grillad korv med bröd och lite dricka till. Det är bra för då stannar besökarna lite längre och småpratar med varandra. Jag skickade ut inbjudningar per mail igår och har tidigare lagt ut det på facebook.

Konstrundan 2015 Fikapaus för grillmästaren

Konstrundan 2015 Fikapaus för grillmästaren

Idag har vi hängt färdigt i vardagsrummet. Nu återstår infoblad och visitkort. Sen är bara att hälsa alla välkomna.

Göteborgs kulturkalas

 

Göteborgsoperan i Strömstads kyrka

Göteborgsoperan i Strömstads kyrka

Kulturkalaset är över. Jag missade nästan hela kalaset. Jo, jag var på Operan. De sjöng och spelade en låt från vardera föreställning som kommer under hösten och våren. Det var en fantastisk upplevelse. Dagen efter åkte jag upp till mamma. När vi var små drog mamma iväg oss till olika operor, eller kanske snarare operetter. Jag minns så väl Indianflickans sång och kan sjunga den än idag. Men tyvärr har jag inte en aning om vilken operett den kommer från. Kanske kan någon annan hjälpa mig?
Nu ville jag ta med mamma till den här föreställningen i Strömstads kyrka. Så jag åkte upp. Hon blev jätteglad som vanligt när jag kom. Vi åt lunch. En laxsoppa som jag köpt i laxbutiken i Ljungskile. Mamma tyckte också den var god, men det blev inte många skedar förrän resten åkte ner i slasken. Jag berättade för mamma att i kväll skall vi till kyrkan. Det märks när mamma blir upplivad av sådant man hittar på att vi skall göra. Det blir ett fasligt tjatande och man får svara på samma sak tiotals gånger. Men vad gör det, bara mamma får fullt upp med att tänka på roligheter. Om hon tänker roligheter tusen gånger om så mår hon säkert bara bra av det. Vad var det vi skulle göra idag sa du? Var skulle vi åka idag? Kan jag ha på mig de här kläderna? När skall vi åka? Om och om igen. Hela eftermiddagen. Du får vila nu mamma. Jag skall säga till när det blir dags. Vi skall rulla upp håret på dig också. Du måste ju vara fin när vi skall gå på opera.Va, skall vi på opera? Var då? I kyrkan, mamma. Va, i kyrkan? När då? Och så om igen.

På operaföreställning med mamma

På operaföreställning med mamma

Klockan sex åkte vi iväg. Mamma var så fin i sin orangea jacka och vit spetsblus och nyrullat hår. När det blev alltför högt ljud så skruvade hon på sin hörapparat. Den andra hörapparaten hade skickats in på reparation. Det var en lång föreställning för en snart 101 åring. Jag frågade när vi kom hem om hon var trött. Å nej då, nu kan vi se på aktuellt och ta en honungssmörgås. Så blev det. När mamma har fullt upp runt omkring sig då blir hon aldrig trött. När inget händer då lägger hon sig i sängen.

Oljemålning 100x70 cm kommer också på min utställning i samband med Konstrundan Västra Hisingen den 16-17 september

Oljemålning 100×70 cm kommer också på min utställning i samband med Konstrundan Västra Hisingen den 16-17 september

Jag åkte tillbaks hem morgonen dagen därpå. Jag hade tänkt åka in till kulturkalaset på kvällen, men var så trött att vi stannade hemma. På lördagen hade vi tittat ut i programmet vad vi skulle göra på kalaset i stan. Men jag började måla och kom så igång att det där med kulturkalaset föll i glömska både under lördagen och söndagen. Jag vi funderade väl över det några minuter men ingen hade direkt lust så vi blev hemma med måleriet och med planering av ett uthusbygge. Inte ens Göteborgs kulturkalas, där allt är helt gratis,  kan locka oss hemifrån. Vi har så mycket roligt att göra här hemma så vi säger som tjuren Ferdinand: vi trivs bättre här…

DHR

Jag var på möte hos DHR igår. DHR är en fantastisk förening.
Jag vill veta mera om vad DHR betyder och vad det står för och slår på internet.
Så här läser jag: ”DHR, som fram till i dag utlästes som De Handikappades Riksförbund, tog vid sitt förbundsmöte i Göteborg bort det otidsenliga ordet handikapp i sitt namn. Initialerna/logotypen DHR finns dock kvar men ska nu vid behov utläsas som Delaktighet – Handlingskraft – Rörelsefrihet”.
Så här läser jag i Wikipedia:
”DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, fullständigt namn DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, är en politiskt och religiöst obunden organisation i Sverige för människor med rörelsehinder.
Förbundet startade den 23 juni 1923 som en lokal kamratförening i Göteborg under namnet De vanföras väl. År 1965 byttes namn till De handikappades riksförbund och 2009 till det nuvarande namnet.[1]
Verksamheten är fördelad på 21 distrikt, omfattande cirka 190 avdelningar med totalt cirka 19 000 medlemmar (2008). Förbundsstyrelsen har sitt säte i Stockholm.”
De människor jag träffar inom DHR har visserligen fysiska begränsningar, men för arbetet inom DHR kan jag inte se att det finns några som helst begränsningar. Entusiasmen flödar i diskussionerna. Jag förstår att det finns hur mycket som helst att göra för att samhället skall bli tillgängligt på lika villkor för alla människor.
Jag fick med mig en liten kartong fylld med häftade tidskrifter. Det är delrapporter numrerade från ett till 9. Det är ett treårigt projekt som heter Din Vardag – Vår politik och är sponsrat av Arvsfonden. Projektledare är ordföranden i NHR Göteborg Håkan Högberg. Tidskrifterna är daterade: Nr 1 januari-augusti 2011 och den sista skriften nr 9 mars-maj 2014.
Jag läser den första som har titeln ”Att våga arbeta”.  De andras titlar är Är blod tjockare än vatten?, Dubbla rörelsehinder-En rapport om etnicitet och rörelsehinder, Assistans:Makt på lika villkor?, Stress vid myndighetskontakter, 65+ om hinder i en pensionärstillvaro, En rapport om vardagens ekonomi ur ett funktionshinderperspektiv, Diskriminering-Kränkning och den sista nr 9 Funktionshinder och partipolitik.
Varje skrift är på drygt 30 sidor. De är späckade med information om en alldeles särskild värld. Jag tänker sätta mig ordentligt in i den världen. Kanske kan jag vara till nytta. Jag skall berätta mera längre fram om hur jag påverkats av det jag läst.

Fredag hos mamma

Anette kom vi åtta-tiden. Hon var också ny hos mamma. Hon jobbade annars i en annan grupp, sa hon. Hon kollade i pärmen för att se vilka mediciner mamma skulle ha och frågade var medicinskåpet fanns. Jag visade. Hur hade mamma svarat, vet mamma ens var medicinskåpet finns? Hon hade bråttom och skyndade mot ytterdörren. Skulle mamma inte fått någon frukost om jag inte varit där? Jag frågade Anette vad det stod i hennes mobiltelefon om vilka hjälper mamma skulle ha. Anette läste upp en massa olika. Det var påklädning, frukost, disk, slänga sopor, hygien och medicin. Anette hade med all säkerhet inte läst, hon hade blivit inslängd, sa hon. Det var väl ok, jag var ju ändå där nu och jag förstod att Anette hade rysligt bråttom. Mamma har fått både mannagrynsgröt och honungssmörgås och choklad till frukost. Nu blir det vila.

Fiskgryta med räkor

Fiskgryta med räkor

Klockan blev elva. Jag talade i telefonen ute i trädgården när hemtjänst kom och strax därefter min syster. Johan från hemtjänst hade glömt nyckeln så min syster släppte in honom. Har man som mamma inget larm så måste hemtjänst ha med sig nyckel. De flesta har säkert larm och det är säkert därför som hemtjänstens nya inte kommer ihåg att ta med nyckel till mamma. Mamma kan inte ha larm eftersom hon inte förstår hur hon skall använda det. Vi har försökt i två omgångar men larmet hamnade på en krok bredvid sängen och andra gången i ett skåp.
Klockan elva är det bara tillsyn och lite att äta, så Johan kunde snabbt skynda vidare.
Äntligen fick jag igång åkgräsklipparen. Mamma har en jättestor trädgård med stora gräsmattor och många fruktträd och buskar. Vi försöker att hålla efter så det ser fint ut men nu ser vi att det börjar växa oss över huvudet. Det blir nog nödvändigt med ett samtal till någon som kan ta ett krafttag. Sopgubbarna hade lagt ett brev i soptunnan där de meddelade att vägen inte var tillräckligt framkomlig.

I gräsklippningstagen

I gräsklippningstagen

Jag njuter av att sitta och känna doften av gräset och blommorna. Eftersom jag inte klarar att gå särskilt bra så är gräsklippningen min uppgift. Det är så skönt att få hjälpa till. Alla ger de hjälper man är bäst på och det har funkat hittills. Mamma njuter av att vi kommer och hälsar på och vi tycker det är mycket mysigare att hälsa på hemma i stället för på ett ålderdomshem.
Min syster bjuder på en fantastiskt god grönsakssoppa med klimp kryddad med bittermandel. Det var inte igår jag åt grönsakssoppa med klimp. Till och med mamma tyckte det var gott och åt riktigt bra. Till efterrätt fick mamma risifrutti med glass och hallonsylt. Och så vila.
Jag åker till frissan och sedan till min syster och badar i ett härligt salt hav men som var lite väl kallt för mig. Bara 19 grader i början av augusti, det är ovanligt kallt.
Nu känner jag hemlängtan och ger mig snabbt iväg till mamma och packar ner de saker jag haft med mig. Mamma sover och jag vill inte väcka henne. Jag åker ju snart upp igen och mamma minns inte att jag varit där. Men jag vet att i hennes kropp dansar endorfinerna omkring och gör att hon mår bra till nästa gång vi ses..