Mat & Trädgårdsrundan

Alla dagar blir inte så som man tänkt sig att de skall bli. Vi kom på lite sent vad vi skulle göra. Mat & Trädgårdsrunda i Insjöriket lät mysigt. Vi gav oss iväg strax före klockan 13 och hade bestämt oss för att starta med lunch på Råda Säteri, som också var en av utställarna. Två stycken Cesarsallad, det borde gå fort. Men usch så lång tid det tog. Vi väntade upp emot en timma. Det var soligt och fint väder så vi låg ju inte i sjön och vi var på gott humör. Men jag kände att humöret började falna i takt med att magen sa ifrån att nu var det dags att få något att äta. Jag tog en sväng med elmoppen bort till borden där växter stod framställda för försäljning. Å så många olika sorters Alunrot. Jag blev glad. Här fanns att handla. Jag kom tillbaks till ett tomt bord och en make som trots att han alltför sällan blir irriterad hade molnat lite. Men maten kom till sist och var jättegod. Det lättade.

Olika sorters Alunrot hos Råda Säteri

Olika sorters Alunrot hos Råda Säteri

Så gav vi oss iväg ner till trädgården där alla växterna fanns. För att jag skulle kunna komma dit ner måste jag gå nerför trappor utan räcken. Det var kört för min del. Jag försökte att komma runt österut men där var privat och stängt. Jag frågade en kvinna som förklarade hur jag skulle kunna ta mig fram. Jag for ner runt parkeringen och ladugårdarna och nerför en brant backe. Det var verkligen ingen som hade kunnat räkna ut att det var rätt väg. Men jag kom fram till sist. Väl nere tog jag kryckan för att komma uppför trappstegen till växtutställningen. Man kunde plocka till sig det man ville köpa och betala antingen med swisch eller i caféet. Jag sa till Göran att här nere finns inte alla de fina Alunrotväxterna som finns där uppe vid huvudingången, så jag åker tillbaka upp dit. Bredvid mig stod en kvinna som hade plockat några påsar med växter, som säkert hörde vad jag sa. Jag skyndade mig runt samma väg som jag kommit. Gissa om jag blev förvånad när jag  såg att alla Alunrotväxterna var nerplockade och ställda på marken. Jag blev glad och frågade Göran om det var han som plockat fram dem. Men nej, det var kvinnan som stått bredvid mig där nere. Hon måste fått superbråttom upp för att hinna före mig. Jag frågade om hon skulle ha alla. Hon svarade med att säga att om vi ville ha så fanns det att köpa där nere. Jo, jo.
Så intressanta hade aldrig Alunrot varit för mig tidigare. Jag var explosionsartad. Hela kroppen var fylld av aggression. Finns det något som gäckar habegäret mer än när man får klart för sig att det man velat ha är slut. Det var inga snälla ord jag använde när jag satte mig i bilen tomhänt.

Trädgården där hemma är inte så dum den heller

Trädgården där hemma är inte så dum den heller

Tiden var till ända när det gällde vidare färder i mat- & trädgårdsrundan. Den stängde redan klockan 16. Vi hade sett att det var musik i Slottsskogen så vi gav oss iväg dit. I strålande solsken satte vi i oss en stor mugg med glass och bär med en kopp kaffe till. Scenen var vänd åt andra hållet och dit upp kunde inte jag ta mig. Underhållningen blev inte helt perfekt. Vi stannade en stund, men när skuggan tog vid och solen började gå ner så gav vi oss hemåt.
Jag var fortfarande sur. Jag läste GP. Kanske fanns det något i veckoguiden som kunde lätta upp humöret. En annons om att Louise Hoffsten skulle uppträda vid Rådasjöns nedre strand väckte mitt intresse. Nu var vi på väg igen. Musik på vattnet var rubriken. Vi kom fram till en grässlänt som brant sluttade ner mot vattnet. Där nere på vattnet fanns en scen uppbyggd. Jag stannade med min elmoppe högt där uppe. Hade jag gett mig ner så hade jag nog aldrig kommit upp igen. Bredvid mig i en manuell rullstol satt en man. Jag hörde när han ringde till färdtjänst och bad dem komma och hämta honom framåt 21.30-tiden. Den tiden gick inte så han gick med på att bli hämtad klockan 22. Det var då Louise Hoffsten slutade sin föreställning. Hela området runt omkring oss var packat med människor och de flesta hade säkert kommit dig med bil för det stod parkerade bilar överallt, inne i skogen och längs vägkanterna. Förutom alla parkeringsplatser som var överfulla. Långt där nere sjöng Louise Hoffsten. Ljudet var lågt så många runt omkring där uppe tyckte det var roligare att tala med varandra. Vi gav oss iväg efter en timma. Jag tänkte på mannen i rullstol som skulle vänta ända tills klockan 22. Hur i all sin dar skulle färdtjänst kunna hitta honom och hur lång tid skulle det ta innan han kom hem. Vi kom i alla fall hem lagom till andra och sista delen av Indien Summer.

Rehabilitering på Sommarsol

Jag tänker på resan till Vejbystrand. Om jag vaknar på fel sida och är trött känns det som om jag blir deporterad eller tvångsförflyttad. Jag gillar inte att resa iväg ensam i tre veckor. Det är ledsamt. Jag har alltid fått hemlängtan efter några dagar också när Göran är med mig på våra resor. Jag minns en gång när jag klockan fyra på nyårsaftonens morgon satt på en brygga och grät och längtade hem. Göran och svägerskan och svågern låg och sov på hotellet. Det var på Lamu utanför Kenyas kust. Fartygen lossade och lastade och for iväg med last söderut mot Mombasa. Jag messade till min lillasyster, som var i fjällen med de andra. Hon fyller år på nyårsaftonen. Tårarna rann nerför mina kinder. Det kom genast ett sms där det stod: tro det eller ej men jag har redan blivit grattad. En svåger, som skulle på toa på natten i mörkret, hade råkat trampa på en flaska med hårskum så rumskompisarna (de låg tätt på madrasser på golvet) hade blivit nedsprutade och alla hade vaknat. Tårarna slutade att rinna. Jag kände att jag var med i gänget trots att det var många hundra mil emellan oss.

Efterfest på rummet

Efterfest på rummet

Om jag vaknar och känner mig pigg och glad, så känns det roligt att få komma till Sommarsol. Att varje dag få coachning i träningen på bestämda tider, bara att följa ett spår. Det enda man får hålla koll på är klockan. Ja, jag har ju inte använt klocka i hela mitt liv så det skulle kunna vara ett problem i sig. Men nu har jag varit på Sommarsol i Vejbystrand tre gånger förut och vet att där hänger klockor överallt, så jag fixar det. Jag kommer aldrig för sent. Jag tar verkligen vistelsen på Sommarsol på största allvar.
Det var inför min andra rehabiliteringsperiod som jag började skriva min blogg. Det var i augusti 2011. Jag startade bloggen som en följd av min första vistelse på Sommarsol. Det är snart 15 år sedan nu. Det var gräsligt. Jag hade ingen att tala med. Alla var så sjuka. Jag satt vid samma matbord alla dagar, frukost, lunch och middag, tillsammans med människor som inte sa ett ord. Jag försökte flytta en gång men kökschefen Ida kom snabbt och rättade till. Jag var ganska ny i min sjukdom då så jag visste inte hur en sådan här vistelse skulle kunna vara för att bli bra. Jag trodde det var som det skulle. Så när jag fick veta att jag bara skulle få åka på rehabilitering just till Vejbystrand nästa gång jag sökte, så bestämde jag mig för att alla skulle få veta vad man måste stå ut med på en rehabvistelse. Jag hade tagit med mig massor av sysselsättning. När jag ser tillbaka på vad jag skrev då ser det ut så här:
Jag får så jag tiger. Så mycket sysselsättning jag tog med för att vara säker på att inte få långtråkigt. Jag vet inte riktigt var jag skall få in tid för det. Med trevligt sällskap och all träning så blir det nog svårt att få tid till både silversmide, målning och brodering.
Fredagens träning startade gemensamt för hela gruppen kl 9.30 med morgongympa sittande på stol i gympasalen. Det var en krävande halvtimma med bra rörelser och häftig medryckande musik.

Handträning med gummiband

Handträning med gummiband

Handträningen tog vid kl 10. Den som jag trodde skulle bli jättemossig. Det var riktigt besvärligt att pressa leran mellan fingrarna. Muskulaturen räckte liksom inte till och ibland inte heller styrningen från huvud till händernas funktioner. Alla gjorde så gott de kunde med mer eller mindre bra resultat. Men arbetsterapeuten Lisbeth lovade att vi kommer att se ett bra resultat när vi lämnar Sommarsol. Kl 11 var det vattengympa med hurtig ledare på poolkanten och med bra musik så gick det inte att stå still. En god lunch med pytt i panna (vegetarisk för oss som valt bort köttet) kl 12.
På mitt eget program stod sjukgymnastik kl 13.45. Sjukgymnasten Birgit är superproffsig. Hon ser precis var i kroppen det behöver tränas. Är jag stel där så skall jag träna på dessa rörelser och är jag svag där gäller detta. Jag önskar att det filmades så jag kunde få med mig det hem på en CD. Det är lätt att glömma bort rörelserna när man kommer hem. Men Birgit lovade mig en beskrivning. Efter rörelseträningen ställde jag mig på gåbandet. Jag gick i 25 minuter. Det var häftigt. Min trilskande vänsterfot fick så den teg. Långa steg, långt fram, ett stadigt grepp om handtaget för att inte ramla och djup andning med kraft som hämtades ända nerifrån magen. Jag kände mig så himla nöjd. Alldeles slut. Jag lade mig på britsen och sträckte ut bakmusklerna som jag blivit lärd och vilade en kvart.
Nu var vi framme vid den sista punkten för dagen: kl 15.15 med kroppskännedom. Birgit informerade. Vi satt på stolar och fick lära oss fokusera på hur det kändes när vi satt på båda svanskotorna, när vi andades och rörde överkroppen enligt Birgits instruktioner mm. Mycket lärorikt.
Jag fick ett individuellt program för alla tre veckorna. Det är ett gediget program. Ingen rast och ingen ro här inte. De som har svårt med det kognitiva och tröttheten har det kanske besvärligt. För mig som har svårt för att ha tråkigt är det perfekt. Fasta tider att följa, bra rutiner och trevlig omväxling: följ med så får ni se. Jag kommer att berätta.
Nu har jag två härliga dagar i hemmets lugna vrå så hörs vi nästa vecka

Sensommar 2016

Amerikanska blåbär i vår trädgård förra hösten

Amerikanska blåbär i vår trädgård förra hösten

Nu känns det höst. Det beror nog mest på att mörkret kommer så tidigt nu. Mörkret är det värsta. Att det är varmt eller kallt kan man ju göra något åt, men mörkret… Den innebär oftast deppighet för många. Men hösten är egentligen den årstid som jag gillar mest. Den är så häftig med alla kraftiga färger och den är inte kall och inte varm. Nu är tid för att lägga upp alla rutiner för vardagen. Vad skall jag helst ta mig för under de närmaste månaderna? Vad gillar jag allra mest att pyssla med? Att bara låta dagarna komma och gå är liksom inte min grej. Jag känner större frihet när jag någon dag kan hoppa av från min planering. Planeringen ger trivsel och trygghet med meningsfull sysselsättning. Sommaren för med sig oträning och slappa dagar. Jag känner redan nu att det jag vill göra känns jobbigt att starta upp. Imorgon kanske. Men så kommer i morgon och inget händer. Jag startar dagen direkt efter frukost med GP och sudoku. Sedan gäller det att komma på vad jag skall fylla dagen med. Och det är inte särskilt lätt. Endorfinerna vimlar inte omkring i kroppen precis. De verkar ha lagt sig att vila de också.

Revisorsränderna går aldrig ur

Revisorsränderna går aldrig ur

Som väl är behövs jag lite fortfarande för några företagare med redovisningen. Det är otroligt men den sortens sysselsättning ger mig energi. Jag känner att jag gör något betydelsefullt. Jag vet egentligen inte varför det är så viktigt för mig att vara betydelsefull. Inför kundbesöken klär jag upp mig precis som förr. Läser in vad som hände senast, startar upp redovisningsprogrammen och är förberedd för besöket. Nu är jag på hemmaplan. Lite knäppt är det, men jag klarar inte att avsluta helt. Det är så himla kul att se hur det går för företagen. Men jag behöver nog såvra i garderoben. Alla revisorskavajerna skulle jag ju kunna lämna.

På promenad ner till havet 2013 i Vejbystrand

På promenad ner till havet 2013 i Vejbystrand

Om två veckor åker jag till Vejbystrand och stannar där i tre veckor. Det blir en bra höststart. Där tränar vi flera gånger om dagen på olika sätt. Än är det morgongympa, än är det vattengympa eller så är det balansträning eller yoga. Det blir perfekt så här efter sommarens lata dagar. Jag ser fram emot att få promenera ner till havet med rollatorn och om värmen håller i sig kanske äntligen få sträcka ut med en simtur. Jag berättade för min kiropraktor att jag utmanat mina vänner med att simma 200 meter. Han sa lite torrt att simma 200 meter i en varmbassäng är inte att jämföra med att simma i havet. Så nu hoppas jag kunna åstadkomma det jag utmanat vännerna i.

Med mamma på kalas

Mamma och jag skall på kalas till min syster. Vi har själva bjudit in oss och skall ha med oss all mat. Jag tyckte det var viktigt att få ut mamma på en sväng. Det är inte nyttigt för henne att hon bara går inne i sitt hus. Vi har meddelat hemtjänsten att vi inte kommer att vara hemma resten av dagen. Hemtjänsten har redan varit på besök klockan halv åtta på morgonen och gett mediciner och kaffe och honungsmacka. Min syster ringer och berättar att det kommer regn till lunch. Jag får bråttom ut. Gräset måste klippas. Usch så dumt att jag inte gjorde det igår när det var så fint väder. Men då blev det golf i stället.

Nu är gräsklipparen min. Förr när pappa levde då fick jag inte köra den. Det var inget fruntimmersgöra, sa pappa. När pappa inte längre orkade så tog min svåger över. Han kunde köra han, sa pappa. Det som var karlajobb, det ansågs vara svårt jobb och krävde uppoffringar. Jag undrar om det inte var så att han av tradition vill hålla oss fruntimmer på mattan. Jag minns en gång när jägarna hade samlats för att skjuta upp sig inför årets älgjakt. Mamma ville också vara med. Pappa sa blankt nej. Det här är inget för fruntimmer. Men mamma stod på sig och sköt mitt i prick. Gubbarna gapade förvånat. Vad de inte visste var att mamma tagit många märken i skytte när hon var bilkårist. Det visste pappa. Usch så skämmit. Fruntimmer som kommer och är bättre än gubbarna på deras egen arena. Mamma har alltid varit lite manhaftig. Hon var nog bra för oss döttrar.
Jag gillar att klippa gräset på mammas stora gräsmattor. De blir så himla fina och så kommer jag till min rätt. Det är inte så mycket jag kan jobba med för övrigt men det här kan jag. Och mamma är inte sen med att hänga på. Men den här gången blev det inte så mycket krattat. Regnet stod som spön i backen när vi var så gott som helt klara. Vi spolade av maskinerna. Om inte gräset spolas av sitter det bergfast när det torkat.
Nu springer vi snabbt in. Ja, springer är väl att ta i men.
Jag sätter igång att skala potatis. Mamma vill hjälpa till med skalandet men jag säger till henne att hon kan sitta ner och sjunga i stället. Mamma har nästan bara ledsyn nu. På grund av åldersförändringar i gula fläcken ser mamma superdåligt. Men sjunga kan hon. Hon startar med att sjunga Kostervalsen ett par gånger och får över till Svinsta skär. Alla sånger kan hon utantill. Nu får hon se påsen som ligger på bänken och frågar vad som är i den. Fisk svarar jag. Och i burkarna då? Pesto svarar jag. Men jag kan hjälpa dig att skala. Nej mamma du slipper för du ser så dåligt. Ja det är kanske bäst. Men vem skall vi ha på middag? Vi skall ut till Nilla idag. Men hon har väl massor av potatis, så inte skall vi väl ha med oss potatis dit? Jo vi skall bjuda på middag. Hur många är det till? Tja till sju tror jag. Å så många. När skall vi vara där? Så snart jag skalat färdigt. Skall vi äta först då? Nej vi skall äta där. Skall vi äta där? Ja. Och ha med oss maten? Ja. Men vad är det som ligger här i påsen? Fisk. Och vad är det i burkarna då? Pesto. Skall jag ta upp fisken? Nej den kan ligga kvar däri. Skall jag ta fram en kastrull då? Ja vi kan lägga potatisen i den.

De äldsta barnbarnen på besök

De äldsta barnbarnen på besök

Mamma är på väg att spola vatten i kastrullen och jag stoppar henne och säger: vi skall ha med det ut till Nilla. Va, hela kastrullen? Ja. Nej då glömmer vi den där, säger mamma. Vi kan ta det i en påse istället. Ja. Jag kan hjälpa dig att skala. Nej, du kan hämta skor att ta på dig. Skall vi iväg? Ja vi skall till Nilla. När skall vi vara där? När jag skalat färdigt. Å? Men då måste vi väl äta före vi åker. Mamma börjar plocka fram honungsburken och smöret. Nej, mamma vi skall äta hos Nilla. Men varför skall vi skala potatis då? Vi skall ha med dem till Nilla. Men de har ju en hel bondgård så de har massor med potatis. Nej, Nilla har ingen bondgård. Mamma ser alla skal och frågar: skall jag slänga skalen här? Mamma pekar på sophinken under diskbänken. Ja, det blir bra. Men det får inte plats. Mamma börjar plocka upp soporna som ligger däri. Nej mamma det får plats. Mamma lägger ner potatisskalen i sophinken och börjar spola ur vasken. Full sprut. Det sprutar över allt över diskbänken och ner på golvet. Jag sänker spruten. Hon sätter upp den. Ja ja, det är ju bara vatten. Jag blir våt i sockorna. Mamma har tofflor på så hon känner inte att det blir vått. Hon ser på påsen igen och frågar: vad är det som ligger i den påsen? Fisk. Och i burkarna? Pesto. I båda två? Ja. Skall det in i kylskåpet då? Nej, vi skall ha med det ut till Nilla. Skall vi ha med mat ut till Nilla? Ja för vi skall äta där. Hos Nilla? Ja. Men hon har väl mat där? Ja men vi skall bjuda på mat idag. När är det vi skall vara där? Ja vi kan åka nu. Skall jag byta kläder eller kan jag ha det jag har på mig? Ja det blir bra det du har på dig. Vad skall vi ha med oss dit? Vi behöver ingen present. Jo men något måste vi väl ha med oss? Ja vi har mat med oss. Skall vi ha fisken med oss? Ja. Och potatisen också? Ja och peston också. Så kom nu. Nu åker vi. PUH!

Hemtjänst-Hugo o mamma på väg till affären

Hemtjänst-Hugo o mamma på väg till affären

Jag är så glad över att mamma har hemtjänsten hos sig fem gånger om dagen. Och jag förstår att det är bra att det kommer flera olika personer. Alla är lika glada och omtänksamma mot mamma. Hon tar emot dem i dörren med sången God Morron, god morron, hör fåglar sjunga glatt god morron god morron i kör. Eller så sitter hon ute i hammocken när de kommer. Då går de in och hämtar en näringsdryck eller kanske en glass och sitter och småpratar i solskenet. Eller så knallar de ner till affären som ligger tvärs över vägen och handlar mjölk och sötlimpa. Nej vår mamma kommer aldrig att flyttas in på ålderdomshem så länge hon själv klarar av att hitta smöret och honungsburken, brödet och kaffet. Och det klarar hon också på vintern med ledsynen i det svaga skenet som kommer från livsmedelsaffären..