Mat & Trädgårdsrundan

Alla dagar blir inte så som man tänkt sig att de skall bli. Vi kom på lite sent vad vi skulle göra. Mat & Trädgårdsrunda i Insjöriket lät mysigt. Vi gav oss iväg strax före klockan 13 och hade bestämt oss för att starta med lunch på Råda Säteri, som också var en av utställarna. Två stycken Cesarsallad, det borde gå fort. Men usch så lång tid det tog. Vi väntade upp emot en timma. Det var soligt och fint väder så vi låg ju inte i sjön och vi var på gott humör. Men jag kände att humöret började falna i takt med att magen sa ifrån att nu var det dags att få något att äta. Jag tog en sväng med elmoppen bort till borden där växter stod framställda för försäljning. Å så många olika sorters Alunrot. Jag blev glad. Här fanns att handla. Jag kom tillbaks till ett tomt bord och en make som trots att han alltför sällan blir irriterad hade molnat lite. Men maten kom till sist och var jättegod. Det lättade.

Olika sorters Alunrot hos Råda Säteri

Olika sorters Alunrot hos Råda Säteri

Så gav vi oss iväg ner till trädgården där alla växterna fanns. För att jag skulle kunna komma dit ner måste jag gå nerför trappor utan räcken. Det var kört för min del. Jag försökte att komma runt österut men där var privat och stängt. Jag frågade en kvinna som förklarade hur jag skulle kunna ta mig fram. Jag for ner runt parkeringen och ladugårdarna och nerför en brant backe. Det var verkligen ingen som hade kunnat räkna ut att det var rätt väg. Men jag kom fram till sist. Väl nere tog jag kryckan för att komma uppför trappstegen till växtutställningen. Man kunde plocka till sig det man ville köpa och betala antingen med swisch eller i caféet. Jag sa till Göran att här nere finns inte alla de fina Alunrotväxterna som finns där uppe vid huvudingången, så jag åker tillbaka upp dit. Bredvid mig stod en kvinna som hade plockat några påsar med växter, som säkert hörde vad jag sa. Jag skyndade mig runt samma väg som jag kommit. Gissa om jag blev förvånad när jag  såg att alla Alunrotväxterna var nerplockade och ställda på marken. Jag blev glad och frågade Göran om det var han som plockat fram dem. Men nej, det var kvinnan som stått bredvid mig där nere. Hon måste fått superbråttom upp för att hinna före mig. Jag frågade om hon skulle ha alla. Hon svarade med att säga att om vi ville ha så fanns det att köpa där nere. Jo, jo.
Så intressanta hade aldrig Alunrot varit för mig tidigare. Jag var explosionsartad. Hela kroppen var fylld av aggression. Finns det något som gäckar habegäret mer än när man får klart för sig att det man velat ha är slut. Det var inga snälla ord jag använde när jag satte mig i bilen tomhänt.

Trädgården där hemma är inte så dum den heller

Trädgården där hemma är inte så dum den heller

Tiden var till ända när det gällde vidare färder i mat- & trädgårdsrundan. Den stängde redan klockan 16. Vi hade sett att det var musik i Slottsskogen så vi gav oss iväg dit. I strålande solsken satte vi i oss en stor mugg med glass och bär med en kopp kaffe till. Scenen var vänd åt andra hållet och dit upp kunde inte jag ta mig. Underhållningen blev inte helt perfekt. Vi stannade en stund, men när skuggan tog vid och solen började gå ner så gav vi oss hemåt.
Jag var fortfarande sur. Jag läste GP. Kanske fanns det något i veckoguiden som kunde lätta upp humöret. En annons om att Louise Hoffsten skulle uppträda vid Rådasjöns nedre strand väckte mitt intresse. Nu var vi på väg igen. Musik på vattnet var rubriken. Vi kom fram till en grässlänt som brant sluttade ner mot vattnet. Där nere på vattnet fanns en scen uppbyggd. Jag stannade med min elmoppe högt där uppe. Hade jag gett mig ner så hade jag nog aldrig kommit upp igen. Bredvid mig i en manuell rullstol satt en man. Jag hörde när han ringde till färdtjänst och bad dem komma och hämta honom framåt 21.30-tiden. Den tiden gick inte så han gick med på att bli hämtad klockan 22. Det var då Louise Hoffsten slutade sin föreställning. Hela området runt omkring oss var packat med människor och de flesta hade säkert kommit dig med bil för det stod parkerade bilar överallt, inne i skogen och längs vägkanterna. Förutom alla parkeringsplatser som var överfulla. Långt där nere sjöng Louise Hoffsten. Ljudet var lågt så många runt omkring där uppe tyckte det var roligare att tala med varandra. Vi gav oss iväg efter en timma. Jag tänkte på mannen i rullstol som skulle vänta ända tills klockan 22. Hur i all sin dar skulle färdtjänst kunna hitta honom och hur lång tid skulle det ta innan han kom hem. Vi kom i alla fall hem lagom till andra och sista delen av Indien Summer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *