Rehabilitering på Sommarsol

Jag tänker på resan till Vejbystrand. Om jag vaknar på fel sida och är trött känns det som om jag blir deporterad eller tvångsförflyttad. Jag gillar inte att resa iväg ensam i tre veckor. Det är ledsamt. Jag har alltid fått hemlängtan efter några dagar också när Göran är med mig på våra resor. Jag minns en gång när jag klockan fyra på nyårsaftonens morgon satt på en brygga och grät och längtade hem. Göran och svägerskan och svågern låg och sov på hotellet. Det var på Lamu utanför Kenyas kust. Fartygen lossade och lastade och for iväg med last söderut mot Mombasa. Jag messade till min lillasyster, som var i fjällen med de andra. Hon fyller år på nyårsaftonen. Tårarna rann nerför mina kinder. Det kom genast ett sms där det stod: tro det eller ej men jag har redan blivit grattad. En svåger, som skulle på toa på natten i mörkret, hade råkat trampa på en flaska med hårskum så rumskompisarna (de låg tätt på madrasser på golvet) hade blivit nedsprutade och alla hade vaknat. Tårarna slutade att rinna. Jag kände att jag var med i gänget trots att det var många hundra mil emellan oss.

Efterfest på rummet

Efterfest på rummet

Om jag vaknar och känner mig pigg och glad, så känns det roligt att få komma till Sommarsol. Att varje dag få coachning i träningen på bestämda tider, bara att följa ett spår. Det enda man får hålla koll på är klockan. Ja, jag har ju inte använt klocka i hela mitt liv så det skulle kunna vara ett problem i sig. Men nu har jag varit på Sommarsol i Vejbystrand tre gånger förut och vet att där hänger klockor överallt, så jag fixar det. Jag kommer aldrig för sent. Jag tar verkligen vistelsen på Sommarsol på största allvar.
Det var inför min andra rehabiliteringsperiod som jag började skriva min blogg. Det var i augusti 2011. Jag startade bloggen som en följd av min första vistelse på Sommarsol. Det är snart 15 år sedan nu. Det var gräsligt. Jag hade ingen att tala med. Alla var så sjuka. Jag satt vid samma matbord alla dagar, frukost, lunch och middag, tillsammans med människor som inte sa ett ord. Jag försökte flytta en gång men kökschefen Ida kom snabbt och rättade till. Jag var ganska ny i min sjukdom då så jag visste inte hur en sådan här vistelse skulle kunna vara för att bli bra. Jag trodde det var som det skulle. Så när jag fick veta att jag bara skulle få åka på rehabilitering just till Vejbystrand nästa gång jag sökte, så bestämde jag mig för att alla skulle få veta vad man måste stå ut med på en rehabvistelse. Jag hade tagit med mig massor av sysselsättning. När jag ser tillbaka på vad jag skrev då ser det ut så här:
Jag får så jag tiger. Så mycket sysselsättning jag tog med för att vara säker på att inte få långtråkigt. Jag vet inte riktigt var jag skall få in tid för det. Med trevligt sällskap och all träning så blir det nog svårt att få tid till både silversmide, målning och brodering.
Fredagens träning startade gemensamt för hela gruppen kl 9.30 med morgongympa sittande på stol i gympasalen. Det var en krävande halvtimma med bra rörelser och häftig medryckande musik.

Handträning med gummiband

Handträning med gummiband

Handträningen tog vid kl 10. Den som jag trodde skulle bli jättemossig. Det var riktigt besvärligt att pressa leran mellan fingrarna. Muskulaturen räckte liksom inte till och ibland inte heller styrningen från huvud till händernas funktioner. Alla gjorde så gott de kunde med mer eller mindre bra resultat. Men arbetsterapeuten Lisbeth lovade att vi kommer att se ett bra resultat när vi lämnar Sommarsol. Kl 11 var det vattengympa med hurtig ledare på poolkanten och med bra musik så gick det inte att stå still. En god lunch med pytt i panna (vegetarisk för oss som valt bort köttet) kl 12.
På mitt eget program stod sjukgymnastik kl 13.45. Sjukgymnasten Birgit är superproffsig. Hon ser precis var i kroppen det behöver tränas. Är jag stel där så skall jag träna på dessa rörelser och är jag svag där gäller detta. Jag önskar att det filmades så jag kunde få med mig det hem på en CD. Det är lätt att glömma bort rörelserna när man kommer hem. Men Birgit lovade mig en beskrivning. Efter rörelseträningen ställde jag mig på gåbandet. Jag gick i 25 minuter. Det var häftigt. Min trilskande vänsterfot fick så den teg. Långa steg, långt fram, ett stadigt grepp om handtaget för att inte ramla och djup andning med kraft som hämtades ända nerifrån magen. Jag kände mig så himla nöjd. Alldeles slut. Jag lade mig på britsen och sträckte ut bakmusklerna som jag blivit lärd och vilade en kvart.
Nu var vi framme vid den sista punkten för dagen: kl 15.15 med kroppskännedom. Birgit informerade. Vi satt på stolar och fick lära oss fokusera på hur det kändes när vi satt på båda svanskotorna, när vi andades och rörde överkroppen enligt Birgits instruktioner mm. Mycket lärorikt.
Jag fick ett individuellt program för alla tre veckorna. Det är ett gediget program. Ingen rast och ingen ro här inte. De som har svårt med det kognitiva och tröttheten har det kanske besvärligt. För mig som har svårt för att ha tråkigt är det perfekt. Fasta tider att följa, bra rutiner och trevlig omväxling: följ med så får ni se. Jag kommer att berätta.
Nu har jag två härliga dagar i hemmets lugna vrå så hörs vi nästa vecka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *