Droppfotsoperationen uteblev

Nu har jag kommit till vägs ände vad gäller droppfoten, Det tog ett tag innan jag hittade fram till målet. Det började med att jag fick så himla ont i höften och det strålade ner i ljumsken. Jag var hos Aleris på röntgen för då trodde jag att jag fått livmodercancer. Jag sökte vidare och blev röntgad i bäcken och höftled i januari på Sahlgrenska. Jag kom till Hälsa i kubik. Jag hade läst i GP att de hade artrosskola där. Vid det laget trodde jag att det var artros i höften. Jag tränade som attan. Inget ont utan att det för något gott med sig. Jag tränade också på Sahlgrenska för sjukgymnast. Inget tog bort det onda. I maj röntgade jag MR av rygg, men inte heller det visade några tecken på nytillkomna förändringar eller aktiva inflammationer. Så kom kiropraktorn och sa att högerbenet var 3 cm kortare än vänsterbenet. Det var då jag kom på att alltihop måste bero på droppfoten. När jag går så slänger jag vänsterfoten utåt sidan och framåt. Skall jag lyfta knäet så pass högt upp att droppfoten inte slår i marken så måste jag lyfta benet jättehögt. Och för att klara det måste jag träna ordentligt. PUH, jag orkar inte mer. Av en kusin fick jag berättat att hon hört att man skulle kunna operera droppfoten i Helsingborg. Jag fick tid i juni och åkte ner för en första kontroll. Läkaren undersökte min fot och sa att det skulle nog gå att greja till så foten inte skulle hänga ner lika mycket. Han krävde dock en remiss från en ortoped i mitt landsting. Det lät jätteknäppt att behöva remiss av en annan ortoped när jag redan fått klartecken från ”betalningsenheten”. Jag ringde till ortopeden på Sahlgrenska och fick till svar att jag måste få remiss från min vårdcentral för att få komma till ortopeden på Sahlgrenska. Så fick jag tid på vårdcentralen fram i juli. Men eftersom allting tog så lång tid så skickade jag in en egenremiss själv till Sahlgrenska den 14 juni. Döm om min förvåning när de ringde från Sahlgrenska och berättade att det skulle ta två år att få tid hos ortopeden här. Om jag tyckte att det skulle gå bra så skulle de skicka remissen vidare till Halmstad. Visst, det var ju bra. Den 13 juli fick jag svar från Capio i Halmstad att jag skulle få komma dit den 31 augusti. Det var igår.
Vi gav oss iväg tidigt på förmiddagen och styrde kosan mot Halmstad.

Skenan och sulorna från TeamOlmed

Skenan och sulorna från TeamOlmed

En fantastiskt trivsam doktor undersökte foten noga. Han vände och vred och jämförde benet med det andra. Jag var mycket smalare på vänsterlåret, sa han. Det berodde säkert på att jag inte belastat vänsterbenet lika mycket som det friska högerbenet. Så kollade han funktionen i foten. När jag skulle lyfta foten rakt upp så gick det inte alls och heller inte när jag skulle dra foten åt sidorna. Den var alldeles död. Inga signaler gick fram om att jag skulle röra foten. Doktorn filosoferade fram och tillbaka och redogjorde noggrant för de olika alternativen. Det fanns tre alternativ: steloperation eller att dra en sena från sidan upp på foten och fästa den framme på foten. Det tredje alternativet var att inte operera alls utan använda skena i skon. Det andra alternativet var lite osäkert eftersom den senan som skulle hålla uppe foten kanske sträcks ut efter ett tag och då var droppfoten tillbaks. Det kändes inte särskilt intressant, så det förkastade vi. Det första alternativet, steloperation skulle jag kunna göra när som helst. Men varför inte prova skenan först. Jag berättade att jag hade en skena som låg i garderoben. Den tog alldeles för stor plats i skon så det var för besvärligt. Doktorn tyckte vi skulle ta vägen förbi företaget TeamOlmed som låg i huset bredvid. Tyvärr hade de ingen tid men hänvisade till TeamOlmed i Kungsbacka. Så vi for vidare.
Vi kom in till en fantastiskt engagerad kvinna. Jag berättade att jag gärna ville ha med mig hjälpmedlet till Vejbystrand. Jag ville träna hur det funkade att gå med skenan under de tre veckor jag skall vara där. Hon visade olika hjälpmedel. Jag provade flera skor och skena och inläggssula under drygt en timma. När jag åkte därifrån hade jag med skenan med en tillslipad kolfiberfot som passade precis till min fot och också två stycken sulor som hon skurit till. Nu fattas bara skorna. I Kungsbacka hade de bara svarta med fräcka stripes. Det vill jag inte ha. Jag är inte så fräck. Därför skall jag ta vägen om Halmstad när jag åker till Vejbystrand på måndag. Där fanns massor av fina skor. Sedan är det bara att träna gången. Jag hoppas att det onda i höften försvinner när jag börjar gå som man skall gå.
Det känns bra att slippa operationen. Jag hade fått gå med gips i tre månader och sedan fått ligga med ställning på foten under nätterna i sex månader. Och all den träning som skulle behövts efteråt för att få igång den opererade foten. Efter att jag inte tränat på flera månader. Det vågar jag inte ens tänka på.

2 svar på ”Droppfotsoperationen uteblev

  1. Så synd! Men det lät kanske för bra att det skulle funka med en operation. Jag hoppas att du hittar nån annan väg! Ha det bra kram Carina

    • Hej Carina
      Så trevligt det hade varit om också du varit här.
      Det gick åt pepparn med operationen ja. Jag skall se det positivt och försöka använda de hjälpmedel jag har nu. Men det är inte alls kul. Skorna känns som pjäxor. Kanske vänjer jag mig. Må så gott//BM

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.