Kvinnor emellan

Skål

Skål

Finns det något gräsligare än att sitta i fem timmar och lyssna till gamla kill-kompisars historier. Berättelserna från uppväxttiden tar aldrig slut. Och så skall man sitta varannan herre och kvinna också. Man skall lyfta glaset och titta varandra i ögonen när man skall dricka. Och i takt med att vinet tar över blir männen allt mer talföra och gör sina inlägg bara utifrån sina egna historier. Det är inte särskilt vanligt att man hamnar bredvid en man som är intresserad av att prata om sådant som jag är intresserad av. Och är han det så har han snabbt tagit över berättandet, i samma ämne fast med det han själv varit med om. Jag kom att tänka på vad en väninna hade råkat ut för. Hennes bordskavaljer sa nästan inget alls, men frågade plötsligt: vad sysslar din man med då? Hon svarade: fråga honom, han sitter där borta.

Klass 4b i Strömstads realskola

Klass 4b i Strömstads realskola

Parmiddagar är trevligast före. Det skall bli roligt att träffas. För jag tycker ju att det är kul att träffa folk och jag tycker det är kul att prata. Men alltför ofta blir det som i en skolklass där killarna tar över. Vi kvinnor sitter bara och lyssnar eller kommer med någon liten kommentar,  men man får sällan någon respons, tråden tas aldrig upp. Liksom bara dumpas, ointressant.
Jag gick i en skolklass med bara tjejer. Där fanns inga killar som störde eller tog över. Ingen mobbing, inget bråk, bara lugnt och skönt.

Bokcirkelträff i Grundsund

Bokcirkelträff i Grundsund

Nu ingår jag i en bokcirkel, med bara kvinnor. Vi diskuterar givetvis en massa litteratur. Alla läser samma bok inför nästa månads möte. Vi analyserar och berättar om vad vi tyckte om boken. Det är jätteroligt att höra de andras åsikter. Vad man bär med sig från boken eller vad man tyckte om eller inte tyckte alls om. Vi är sex kvinnor från helt olika yrkesgrupper från olika uppväxtplatser i landet och vi känner varandra sedan 30 år tillbaka. Det blir inte en enda tyst minut och inte ett enda tråkigt samtalsämne.

De sista tio åren som revisor jobbade jag bara tillsammans med kvinnor. Jag får ofta frågan om hur det där kunde fungera. Det måste väl ha varit en himla massa kackel och ovänskap? Ovänskap blev det aldrig. Men mycket kackel. Det är kvinnors sätt att samtala. Att blanda sig i och tycka till. Vi lyssnade till varandras vardags berättelser. Vi diskuterade allt som hände ute i världen. Varje dag. Samtalsämnena tog aldrig slut och det var aldrig tråkigt. Fabriksgatan var ett riktigt stödcenter. Vi stöttade varandra både privat och i yrkeslivet.

Det är inte alls så att jag har något emot karlar, men det är roligare med kvinnor. Missförstå mig inte nu. Jag skulle inte stå ut en dag utan min älskade man eller utan mina älskade söner. Eller mina manliga släktingar eller vänner. Jag hade bara så tråkigt under fem timmars berättelser om människor jag inte känner och om ungdomsberättelser jag aldrig varit med om. Det sociala är inte alltid så enkelt.

Operations-oro

En tom oplanerad dag. Jag sitter mest och funderar över vad jag skall ta mig före. Två stycken sudokun är lösta. Både det supersvåra och det ultrasvåra i Göteborgs-Posten. Solen skiner ute men det är kallt. I väntan på operationen så blir det liksom bara tid för väntan. Det är inte lönt att börja med en ny målning. Det är inte lönt att skriva på boken om vår uppväxt. Det blir ändå ingen tråd att spinna vidare på eftersom jag snart skall läggas in.

I gröngräset

I gröngräset

Jag är väl förberedd inför operationen. Boksluten och deklarationerna är klara och de som inte är klara har jag skjutit upp. Mammas deklaration ligger förberedd inför diskussionen med syskonen. Vad kan dras av och inte? Det är inte lätt att veta. Jag har bott hemifrån i många år. Vad har hänt i mamma och pappas hus under alla dessa år? Och huset som byggdes med virke från det gamla ålderdomshemmet. Alla pappas syskon drog spik och bröderna hjälpte till med bygget. Det var 1970, 60 år sedan. Vad kostade det att bygga ett hus då? Vi får nog överlåta till Skatteverket att avgöra den tvisten. Syskonkärleken är för viktig för att vi skall riskera att bli osams om så små trivialiteter

Papperen för det förberedande besöket inför operationen ligger i en plastmapp. Jag har fyllt i alla frågorna. Doktorn ringde igår och frågade om jag fått kallelsen. Ja, man kan ju aldrig veta nu för tiden. Post-Nord har väl satt sina spår. Det är inte som ett brev på posten längre. Jo, jag har fått kallelsen. Efter alla skällsbrev jag skickat så känner jag att jag måste ligga lågt nu. Jag är ju ingen bitch, om det inte krävs. Och det krävdes just då. När jag inte visste om jag skulle få någon operation inom närmaste månaderna. Jag överdrev och sa att jag hade massor av bokslut och deklarationer som måste in. Jag stod mitt emellan Skatteverket och sjukvårdens planering, sa jag. Det kändes viktigt. Jag upplever att de behandlar mig som en gammal gumma från Bullar´n. Bullaren är en vacker bygd nära norska gränsen, lite öde med mycket skog och en stor sjö där vi paddlade och campade. Men jag vill inte bli behandlad som en gammal gumma. Det slår mig att jag kanske har ärvt en del från min mamma. Hon var så snäll och så lugn och alltid så glad. Men när det väl gällde så var hon inte att leka med. Jag minns en gång när hon skulle laga mat på min systers moderna spis. En sådan där spis med häll och bilder på knappar att trycka på. Superirriterad var hon och när vi kom och sa att hon kunde vänta. Det var ju ingen brådska. Gästerna skulle ju inte komma förrän om ett par timmar och fläskfiléerna skulle bli genomstekta Då svarade hon barskt: visa mig bara hur jag sätter på spisen. Oj, vad vi fick bråttom. Mammas ord var lag om de lät så. Det hände så sällan så vi förstod att det var allvar då

Jag vet inte om breven jag skickat till sjukvårdens alla involverade har hjälpt, men nu närmar det sig. Doktorn sa att operationen kanske skulle bli på självaste askonsdagen.

Lilltjejen

Lilltjejen

Det är första dagen i fastetiden, i Stilla veckan, då man enligt den kristna sedvänjan strör välsignad aska på de botgörare som denna dag fick lämna kyrkan. Efter att ha fått syndernas förlåtelse fick de åter komma in i kyrkan på skärtorsdagen, normännens rännaredag. Då fylls Strömstads gator med norrmän som festar och kör runt på de enkelriktade gatorna med sina glänsande amerikanare på första turen för året.
Jag hoppas vid min gud att doktorn som skall ta bort min njure inte anammat det där med att fasta. Jag blir oftast så bedrövligt grinig när jag inte får mat och en sådan doktor vill jag inte skall riva i min kropp.

Men doktorn sa också att om det inte blir operation före påsk så blir det direkt därefter. PUH! Det blir en lång väntan. Jag får nog ge mig iväg ut i solen med min elmoppe nu. Det där med operationen går bara runt tunt i huvudet på mig. Jag måste blanda in fågelkvittret så går nog oron över.

För gammal

Jag fick en alldeles ny tanke idag på målerikursen. Vi satt och åt lunch. Så som vi gör alla dagar. Jag är äldst. De andra är också pensionärer men ca 10 år yngre än jag. Och jag är handikappad. Samtalsämnena rör sig ofta om skidåkning, golf, barnbarn och resor. Jag kommer liksom inte in i samtalet. Det känns som om jag är för gammal för allt det där roliga de pratar om. Som om jag aldrig upplevt något sådant. Och jag har inte kraft eller ens lust att bryta mig in. Hon som satt bredvid mig idag frågade varför jag går dåligt. Sedan berättade hon att man aldrig skall låta sjukdomen ta över. Man är inte sjukdomen, sa hon. Som om det skulle vara nytt för mig.
När man kommit över 70 år så är man liksom ingen intressant person, bara gammal. Att jag sysslat med allt det där men slutat för flera år sedan är inget intressant att tala om. Det är vad man gör nu som är intressant. Och jag sitter bara hemma och skriver en bok eller filmredigerar eller målar eller jobbar som redovisningskonsult eller syr. Det är inget att tala om. Äsch, jag är bara gammal. Så ä de. Men det är ok. Jag behöver ju inte förhäva mig och berätta om mig själv. Jag kan ju nöja mig med att lyssna till deras berättelser om var de åkt skidor eller var de skall ta vägen över påsken.

Lång väntan

Idag fick jag äntligen bekräftelse på min existens. De ringde från Sahlgrenska. Det är nästan som att få audiens hos kungen. Förra måndagen ringde jag till urologen och en sekreterare Anna svarade. Hon hade läst mina brev. Jag blev överraskad. Det har aldrig hänt förut att någon sagt att de läst mina brev. Sekreteraren Anna kände igen mitt namn och sa att; visst är det du som skall åka till Thailand med dina barnbarn. Jag blev jätteglad.
Jag hade skrivit två brev till verksamhetschefen, men inte fått svar. Hon skulle kunna sätta upp en telefontid sa hon. Nästa måndag skulle jag få tid, den 1 april.
Så idag ringde hon, verksamhetschefen Maria. Hon berättade att de inte hade möjlighet att operera på Sahlgrenska, men på Uddevalla lasarett kunde de ta emot mig. Hon frågade om jag tyckte det var ok. Ja vad trodde hon att jag skulle svara. Jag har skrivit tre brev och ringt en massa gånger.

Så här skrev jag i mitt första brev till verksamhetschefen på Sahlgrenska:

Torslanda 2019.03.09

Anledningen till att jag skriver till dig är att jag hamnat i ett ekorrhjul, där något måste göras mycket snart för att lösa min situation. Jag har legat inne på Sahlgrenska nu för tredje gången. Min vänstra njure fungerar inte som den ska och läkarna har efter vad jag förstår kommit fram till att den måste tas bort. Men inget kan göras när njuren är inflammerad och det blir den titt som tätt. Det gäller att pricka in en frisk-period för operationen.
Bakgrunden är:
Den 19 november blev jag plötsligt rejält sjuk. Jag trodde det var MS-skov. Jag har haft MS sedan 1995. Jag ringde vårdcentralen. Det tog några dagar innan vi fick klart för oss att det måste vara något annat. De blev bestörta när de såg att crp visade 200 och ville skicka mig till Sahlgrenska i ambulans. Min man körde. Jag kom in som en zombie och snabbsänkan visade sig vara drygt dubbelt så hög, 460. Min MS har medfört nedsatt känsel i underkroppen. Därför kände jag inte att jag hade urinvägsinfektion och sökte därför inte vård i tid. Jag blev direkt inlagd på avdelning 91. Jag fick antibiotika intravenöst och blev kvar på avdelning 91 i sju dagar på grund av platsbrist på urologen. Efter röntgen kom man fram till att min vänstra njure inte fungerade som den ska. Det var något fel på utflödet. Det hade varit så under flera år sa man och njuren skulle med all säkerhet inte gå att rädda. Ett dränage opererades in med en kateter. Jag skickades hem med en antibiotikakur i väntan på att infektionen skulle gå över.
Varje vecka besöker jag vårdcentralen för att lägga om dränaget.
Den 11 december kom jag återigen in till Sahlgrenska för röntgen.

Jag ringde Sahlgrenska den 13 december för att få en uppfattning om när man tänkte ta bort njuren. Jag fick till svar tidigast någon gång i mitten av mars 2019.
Den 21 december 2018 var jag åter på besök på Sahlgrenska för röntgen. Professor Peter ?? ringde på eftermiddagen och berättade att det med all säkerhet var bäst att operera bort njuren. Jag bad att det skulle vänta tills efter den 3 februari 2019 då jag kommit hem från rehab på Vintesol på Teneriffa som jag fått beviljat av Landstinget. Doktorn sa att det skulle han ta hänsyn till. Jag skulle få en kallelse längre fram.

På juldagen blev jag dålig igen och på torsdag den 27 december åkte jag för andra gången till vårdcentralen och blev återigen uppskickad till Sahlgrenska som lade in mig. Denna gång fick jag rum på urologen. Jag fick antibiotika intravenöst. Efter två nätter blev jag utskriven på lördag eftermiddag den 29 december, lagom för att fira nyår hemma. Jag fortsatte antibiotikakuren i pillerform.

Jag åkte till Teneriffa den 13 januari och skulle stanna i tre veckor för att träna balans och benstyrka. Antibiotikan hade gjort att tarmfunktionen inte funkade som den ska. Jag hade kraftig diarré, som senap. Jag gick till vårdcentralen som jag blivit rekommenderad av personal på Vintersol. Jag fick piller som inte hjälpte i första omgången och fick byta. Efter de två första veckorna var diarrén bättre.
Tyvärr var jag tvungen att avbryta träningen på Vintersol redan efter två veckor. Min dräneringsslang hade åkt ut så pass att ingen vätska längre kunde komma ut. Jag lades in på sjukhuset i tre dygn och dräneringsslangen opererades på plats. Det kostade ca 50 tkr för försäkringsbolaget och jag fick ersättning för avbruten semester.

Den 5 mars blev jag dålig igen, för tredje gången. Nu visste jag hur det skulle kännas att ha högt crp och åkte direkt till Sahlgrenska. Jag hade ett crp på 280 och blev inlagd på njurmedicin rum 131. På torsdagen den 7 mars hade crp gått ner till 140 med hjälp av antibiotika. Jag blev röntgad igen och även den här läkaren gjorde bedömningen att njuren inte fungerade som den ska. Hon försökte förklara orsaken men lyckades inte särskilt bra. Jag förstår att det är svårt att förklara för en som inget kan om kroppen.

Fredagen den 8 mars blev jag utskriven. Nu var crp nere på 63. Man hade sett att antibiotikan hjälpte. Innan jag åkte hem hade jag ett samtal med några läkare. Jag förklarade att jag inte står ut med att få alla dessa inflammationer gång på gång. När kommer den fjärde och femte gången? Att bli som en zombie varannan månad på grund av att ingen läkare finns som kan operera kan väl inte vara rätt. Läkarna sa att de förstod att det var viktigt och att jag antagligen skulle kunna få tid för operation inom ett par veckor.

Det är ju också så att jag har ett aktivt liv ovanför mina sjukdomar. Min MS och min stomi kan jag stå ut med. Jag tränar för att hålla kvar kroppens funktioner och var uppe hos Erik på Sahlgrenska-rehab den 4 mars för att få hjälp med att hitta en bra fysioterapeut. Jag försöker hela tiden skaffa mig sysselsättning som står över sjukdomen. Jag är f.d revisor och har fortsatt som redovisningskonsult i mitt eget aktiebolag. Nu på våren är det som bekant vår högsäsong. Alla privatdeklarationer (jag har ca 15 st) skall vara inne senast den 2 maj och bolagen (ca 10 st) med alla bokslut, årsredovisningar och deklarationer skall vara inlämnade en månad senare.
Därutöver målar jag och har återkommande utställningar i september varje år. Som om inte det vore nog så håller jag på att skriva en bok. Sedan båda mina föräldrar gått bort och jag tog hand om alla deras fotografier bestämde jag mig för att skriva en bok om vår uppväxt utifrån alla bilder och minnen.

Efter midsommar har jag med mammas arv betalt Thailandsresa för min man, min ena son med hustru och våra fyra äldsta barnbarn. Resan var planerad långt före njurbesvären. Jag hoppas vara så pass återställd efter njuroperationen så jag klarar av att åka med dem på resan.

Vart strandar alla inflammationer. Jag blir bara svagare och svagare för varje gång och immunförsvaret kan inte stå emot utifrån kommande förkylningar och influensor. Hostan jag bär på har pågått i veckor nu. När kommer nästa omgång med besök på Sahlgrenska?
Nu har jag återigen blivit hemskickad med antibiotika i tio dagar. Jag hoppas vekligen att jag kommer att hålla mig frisk så pass lång tid att det finns tid för operation innan nästa inflammationsomgång kommer.

Snälla, jag ber dig försöka hitta en tid för operation inom de närmaste 14 dagarna. Om 10 dagar är antibiotikakuren till ända och jag beräknas vara frisk. Min rädsla för återkommande inflammationer är stor och sänker mitt liv längre och längre ner. Allt hänger på att jag får en doktor som kan operera mig SNART.

Med vänliga hälsningar