Sifrol mitt livselixir

En schen i "Skuggor"

En schen i ”Skuggor”

Jag åkte till Stockholm utan att få med mig Sifrol. Det var den andra gången som jag råkat ut för att vara utan Sifrol. Den första gången var i somras. Vi skulle sova över ute på Lilla Brattön. Det ligger strax utanför Stenungsund. Med bil tre kvart norrut och sedan med båt en kvart. Jag kunde ha åkt hem och hämtat men jag chansade på att det skulle gå bra med baklofén. Det hade jag tagit med och eftersom doktorn hade övertalat mig att det var superbra så skulle väl det räcka.
Så på eftermiddagen tog jag det första baklofénpillret. Jag tog ett till innan jag gick till sängs och när jag vaknade på natten tog jag ett till. Det gick vägen. Jag vaknade på morgonen efter en natts sömn som var ganska ok. Men jag var ju helt bedövad.
När vi kom hem var halva kroppen, nedanför midjan, helt borta. Det var som om jag hade förfrusit den. Jag grät jättemycket också. Hela den dagen och också nästa var förstörd. Jag bara sov och grät och sov.
Nu åkte vi till Stockholm för att fira jul. På kvällen före julafton, när jag skulle gå till sängs och skulle ta min sifrol, så fick jag en chock. Jag hade av misstag tagit med två kartor av baklofén. Ingen sifrol. Jag förstod att det skulle bli en natt utan sömn. Och en julafton då jag skulle vara trött. Mer än en baklofén kunde jag ju inte ta. Det hade jag lärt mig. Så det var bara att stå ut. I åtta timmar låg jag och stretchade eller stod upp och höll mig i snedtaket, för balansens skull, och gjorde upp och nedböjningar. Det går inte att ligga avslappnad när stötarna slår till. Ibland känns det som krystvärkar, ibland som elstötar. Alltid i benen. Ibland i båda benen på samma gång men oftast bara i det ena. Jag tror inte någon i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det känns. Jag kommer att tänka på tortyr som människor blir utsatta för. Jag har hört att man droppar iskallt vatten på huvudet i flera timmar. Det borde likna detta. Jag jobbar mig igenom timma efter timma. Jag tittar på klockan på min mobil. Jag kollar på 1177. Finns det Sifrol kvar att hämta ut? Tre uttag kvar. Vilken lycka. Jag kollar var det finns ett öppet apotek så här på julaftons morgon. Vi är i Bro, nära Sigtuna. I Jacobsberg i ICA-Maxi finns ett apotek som är öppet från klockan åtta. Jag väcker min ledsagare i nöden, min käre man. Jag säger: jag står inte ut en minut till, kan vi åka iväg till apoteket. Han reser sig snabbt upp. Vi är på väg inom några minuter. Till ICA-Maxi i Jacobsberg.

norrsken i Torslanda

norrsken i Torslanda

Kvinnan bakom disken säger att jag tog ju ut i början av december också. Jag svarar att jag missat dem i Göteborg och hon förstår på min reaktion att jag inte är i stånd att klara någon diskussion om det nu. Två pillerpaket ställs upp på disken framför mig och jag betalar. Jag känner mig som jag tror en narkoman skulle känna sig. Jag kommer ut i bilen och tar mitt första Sifrol-piller. Nu är det över. Nästan. Tröttheten hänger över mig. Frukosten gick bra. Sedan blev det ett par timmars sömn tills de andra kom klockan ett. Lunchen gick också bra. Klockan blev tre och Kalle Anka och hans vänner räddade mig till ännu en vilopaus. Nu var jag ganska fit for fight att klara resten av kvällen. PUH, det var en pärs. Hädanefter hoppas jag vara så pass förberedd att jag kommer att vara riktigt noga med att få med mig Sifrol var jag än befinner mig.

Julfirande

Det är många funderingar runt det där med julfirande. Alla vill vi väl fira med de våra. De närmaste släktingarna, vänner eller vem som än öppnar dörren för oss om vi inte räknar de där nära som särskilt nära. De våra. De mina. Det är inte alltid så att man kan välja. Ibland är det lämpligt att man ställer upp. Jo, jag gjorde nog det i år. Visst är min mans nära också mina kära. Det hänger liksom ihop. Men jag kunde ändå inte låta bli att, när jag vaknade klockan fyra på morgonen, börja fundera över det där med ”de mina”.Jösses flickor
Alla var där. Ja alla min mans närmaste var där. Döttrarna med sina respektive män och deras barn. Och sonen och före detta frun. Alltså mormor och morfar och deras barn och barnbarn. Jag var ju egentligen den enda i sällskapet som inte tillhörde familjen. Det var inte så jag kände när vi var tillsammans över julhelgen. Det flöt på och var trevligt. Jag hade inga funderingar över hur ”de mina” hade det. De är ju vuxna nu och har egna familjer. Mina barn och barnbarn fanns på annat ställe än där jag var. När jag tänker på det nu så visst känns det lite trist. Men det är så det är. Man kan inte vara över allt. Och dela på oss. Ja det kunde vi ju ha gjort, men hör inte det mer ungdomen till?
Det kommer fler jular och då antar jag att min man ställer upp – som vanligt.

Amaryllis

Amaryllis

God fortsättning på julfirandet.

Handikappad mitt i julstöket

Stormigt hav

Stormigt hav

Det är inte kul att vara handikappad i dessa tider. På radion hör man goda råd om hur mans ska klara av alla måsten inför julstöket? Hur skall man hinna, hur skall man orka, hur skall man få pengarna att räcka?
Här sitter jag lugnt och stilla och syr på ett par byxor. Det är kul att sy, men jag hade nog önskat att jag som alla andra kunde stressa omkring på stan efter de sista klapparna, hade ork att lägga in sill och klä granen, kunde bjuda in barn och barnbarn till julkalas. Och göra det precis så som jag själv vill att det skall vara. Men min kropp orkar inte. Jag har bara ett verktyg att ta till och det är att be om hjälp. Be om hjälp till nästan allt jag hittar på. Och ibland få ett tveksamt svar eller kanske rent av ett nej. Jag blir trött och tappar lusten. Det är inte alls kul att alltid be om hjälp. 
Julgranen ligger ihop-packad på vinden. Adventsstakarna och några tomtar står framme. Det är bra. Men inget har jag grejat själv. Jag får ta det som det är och vara nöjd ändå.
Visst är jag glad över att ha någon att be om hjälp. Det är inte alla som har. Så kanske är jag lite bortskämd som ändå klagar. Det är det där lilla som kommer över mig ibland. Jag är handikappad. Så ser jag den lilla lappen som sitter på min datorskärm. Det är några ord av Carl Jonas Love Almqvist: Dock skall den klokhet skattas, som denna goda regel minns, att rätt värdera vad som finns och inte enbart vad som fattas.
Jag fortsätter och sy och provar byxorna till blusen jag fick i födelsedagspresent av min ena son. Det blir bra att ha på när vi skall fira jul hos ett av barnen med familj. Jag har ju allt jag behöver och inte ett dugg som fattas – egentligen. God Jul.

Fattigpensionär

Dam i hatt

Dam i hatt

Igår demonstrerade pensionärerna. Jag beundrar deras kraft. Det skall mycket kraft till för att ge sig ut på gatorna och demonstrera när man är runt 70 år. Men jag antar att kraften kommer från deras bedrövliga situation. Det är inte enkelt att stå ut med att känna sig fattig när man haft ett långt liv som varit bra och sedan hamnar i en situation då man inte längre kan göra något åt sin ekonomi. Gammal, vem vill ha en gammal människa som anställd. Och att starta eget företag är inte möjligt för alla. Varken kunskapsmässigt eller fysiskt. Kroppen orkar inte. Vad gör man?
300.000 fattigpensionärer i Sverige. Det är ju inte klokt. En man på Tv´n igår krävde 16.000 kronor/månad utbetalt efter att skatten är dragen. Det är vad man måste ha för att klara sina kostnader, sa han. Absolut. Jag håller med, det är vad som krävs för att man skall klara kostnaderna. Men var i all sin dar skall de pengarna komma ifrån. Med det här systemet när man samlar i ladorna för kommande generationer och vi pensionärer bara blir fler och fler ser det inte särskilt ljust ut. Visst, man har ökat pensionsåldern. Det är bra.

Hejsan, hoppsan

Hejsan, hoppsan

Men i andra änden. När ungdomarna inte börjar att jobba förrän upp emot 30 år. Det kan väl inte heller vara rätt. Ja jag vet att de lever på blodpalt och pasta. Studielånen räcker inte så långt men de är otroligt flexibla. Jag gick in på internet och slog på ”fattiga studenter”. Där fanns massor av tips för hur man skall kunna leva billigt. Matlåda,  storkok och frysa in, samla rabattkuponger, ha en klädbytardag, ansök om bostadsbidrag, se över ditt boende testa livet som sambos, förhandla med försäkringsbolaget, förnya ditt mobilabonnemang, sälj saker, gå med i bytessajter, förklara din situation för vännerna, sluta spontanshoppa, ät ihop med andra.
Kanske borde alla vi pensionärer se över vad vi har och börja ifrågasätta om vi verkligen behöver ha det på samma sätt också framöver. Jag har skrivit om samboende tidigare i min blogg. Det är ett suveränt sätt att få ner kostnaderna och tänk så mycket roligare. Kanske skulle någon av dessa demonstrerande pensionärer, när de samlas, börja prata om sin situation och fundera ut hur de skulle kunna spara på kostnaderna. Det är inte bara intäkterna som behöver ses över. Ser man inte över kostnaderna så räcker inte heller 16.000 kronor utbetalt per månad särskilt långt.

Målarkursen är slut

Nästan hemma

Nästan hemma

Så var den målarterminen över. De två sista havsbilderna är klara och godkända av fröken Ulla. Ja godkända vet jag egentligen inte om de var men hon gav upp. Ibland, eller ofta fattar jag inte hur jag skall göra för att hon skall bli nöjd. Men jag kämpar på. Jag har redan anmält mig till vårens Fri Ateljé som startar i mars. Då tänker jag ta mig an konsten att måla människor i krogmiljö. Jag har redan provat att måla en, men det är supersvårt att få till rätt ljus. Det blir oftast för mörkt och försöker jag att göra det ljusare så blir det platt, inte alls mysljus. Men men träning ger färdighet.

Skål broder

Skål broder

Så när vårens kurs är klar så borde jag ha pinat ur Ulla att hon kan så jag kanske kan ha med såna målningar till nästa konstrunda. Det vore superkul.

Nu håller jag som bäst på att sy byxor till alla de fina blusarna som jag fick i födelsedagspresent. Blusarna gick i mörkt rött. Det är tydligen den mest moderna färgen i höst. Jag har aldrig haft mörkröda kläder så nu måste jag skaffa byxor så jag kan använda blusarna. Eftersom jag har min stomipåse på magen så blir det enkelt. Ingen linning, inga fickor, ingen gylf med dragkedja. Bara ett resårband runt midjan. Det går fort. Men usch så trött jag blev i benen när jag lagade lunchen. Det blev för mycket stående för mina ben. Men bra träning och så vila en stund så kan jag fortsätta igen. Dessa låååånga mörka kvällar fordrar bra sysselsättning annars blir man ju tokig. Från att det blivit mörkt så är det ju en hel arbetsdag kvar innan man kan gå och lägga sig. Det är många timmar som kräver många idéer. Men om ett par veckor så vänder det som väl är.

Morgonpigg

Uppdragen eka

Härliga morgon. Jag går upp tidigt. Ibland redan klockan sex. Jag har massor av energi på morgonen. Min baklofen och sifrol hjälper mig att sova bra. Bra enligt mina mått mätt innebär att jag vaknar några få gånger och stretchar för att få slut på spasticiteten. Men det är ok. Jag kopplar loss mig från slangen med stomipåsen som ligger i en hink vid sidan av sängen. Att den ligger i en hink är bara en säkerhetsåtgärd. Det är mycket att tänka på,  inget får gå fel. Tänk om allt kisset skulle hamna på golvet. Våra värdelösa golv som nästan inte klarar något vatten alls. När en ny städerska kommer måste jag alltid säga till att hon bara får ta fuktig trasa att torka golven med. En dryg halvliter kiss på golvet, det skulle inte bli bra. Sedan går jag ut i verandan och kollar hur min målning, som jag höll på med dagen före, blev. Fast nu är det så himla mörkt på morgonen så det är svårt att se. Jag sätter mig vid datorn och kollar filmer om hur man målar. Jag har inte lyckats få ordning på högtalaren så det är alldeles tyst. Det gör ingenting att jag inte hör vad konstnären säger. De pratar ofta utrikiska. Ryska eller något annat slag som jag ändå inte begriper. Men jag ser hur de för penseldragen, hur färgerna läggs och hur bilden förändras efter hand som målningen blir klar. Ja jösses, det där är verkligen en besvärlig värld. Något att bita i. Det behöver jag.

Stormigt hav

Den här senaste målarkursen Fri Ateljé har pågått i fem veckor. Den sista och femte gången är nu på onsdag. Jag skall ha med mig min femte målning in. Varje gång tar jag med en målning som jag gjort hemma. Dagen börjar med att vi ställer upp de målningar vi jobbade med förra gången och så analyserar fröken Ulla. Kanske skall något förbättras, förstärkas, djupet måste fram bättre eller så är skuggan åt fel håll. Jag har haft med fem havs- och himmelmålningar. Det var vad jag hade bestämt mig för att ta mig an under den här kursen. Och så har jag alltid med mig en ny målning för dagens arbete. Jag tycker den ser klar ut när jag visar upp den, men fröken har alltid något att säga som måste förbättras. Så har jag dagens arbete klart för mig.

På väg ut

Morgongympan tar vid. Varje morgon runt klockan åtta har vi morgongympa. Vi följer Sandra på Vintersol. Jag spelade in filmen för tre år sedan på CD som vi spelar upp i Tv´n och så kör vi igång. Nu har jag blivit så pass pigg att jag kan ta ut rörelserna mera. Min långa sjuktid som började förra hösten i september och höll på till framåt försommaren håller på att ta slut nu. Jag känner tydligt att krafterna kommer åter mer och mer för var dag. Det är bra att göra samma gympa alla dagar. Då ser jag skillnaden tydligt. Jag är otroligt mycket piggare och klarar till och med att laga lunch numera. Också det tar jag som en träning. Visserligen är benen helt slut efteråt, men jag känner mig glad och alldeles överlycklig över allt jag klarar.

Känslig morgon

Strandpromenaden i Los Christianos

Det blir en Teneriffa-resa även nästa år. Det dröjde länge innan jag bestämde mig för det. Så otroligt mycket sjukdom vid haft i vår lilla familj. Den ena avlöser den andra. Lymfomcancer 2017, njure som slutar att funka och opereras bort 2018, bortoperation av mjälte som förstördes vid njuroperationen och som om inte det vore nog ännu en lymfomcancer 2019.
Året börjar lida mot sitt slut. Mörkret faller tidigare och tidigare för var dag. Sommartiden tog slut. Ena morgonen är det alldeles vitt ute och nästa morgon ösregnar det. Kallt och ruggigt känns det när man går utanför dörren.

Vissa morgnar är mer känslomässiga än andra. Jag vaknar. Det är alldeles tyst i huset. Jag sätter hörlurarna i öronen och lyssnar till boken om Michelle Obama. Hon berättar att man vet inte hur mycket man saknar sin hembygd förrän man lämnat.

Mammas  och pappas hus

Mammas och pappas hus

Tårarna börjar rinna nerför mina kinder. När vi sålde mammas hus lämnade jag min hembygd. Och det kändes. Jag försökte behålla huset, men förnuftet sa mig att det inte skulle funka. Hur skulle jag som handikappad kunna sköta det. Jag visste svaret.

Jag lyssnade vidare i boken. Michelle Obamas pappa hade MS, som jag. Flera tårar. Jag brukar inte låta min MS ta över. Den har liksom blivit utrangerad. Min kropp är som den är nu sedan alla år tillbaka. Man vänjer sig. Men trycker man på den knappen, så visst, då känns det.

Vi tar vår dagliga morgongympa. Nu äntligen har jag kommit ikapp. Efter min långa sjukdomsperiod med njuroperationen och sedan också mjältoperationen så har jag inte kunnat prestera särskilt mycket träning. Men nu kände jag äntligen att jag kunde ta i riktigt ordentligt och följa med i programmet. Jag följer ju fortfarande Sandras morgongympa från Vintersol från över två år sedan. Jag kände hur endorfinerna hoppade runt i kroppen efteråt.
Frukostbordet var dukat. Jag berättade att jag kände mig så lycklig igår när jag åkte hem efter att ha fått ordning på min havsmålning och att jag vid morgongympan äntligen kommit tillbaka till livet. För första gången på ett helt år kunde jag känna mig frisk igen. Tårarna rann. Igen. PUH, det var en jobbig morgon.

Gemensamhetsboende

Jag satt i min fina kuvös och läste. Plötsligt kom jag att tänka på all stillhet runt omkring mig. Det är alldeles för mycket stillhet för mig som är uppväxt i storfamilj med fyra föräldrar och sju barn. Jag kände en sådan stark längtan efter gemenskap. Här bor vi två personer i ett hus. Inte i ett stort hus, men bara vi två. Inte tråkigt men enahanda och som sagt mycket tyst. 
Jag kom att tänka igenom hela min bekantskapskrets. Alla bor så. En eller två i ett boende. Ofta i ett stort hus eller lägenhet. Alla lagar mat till en eller två personer. Det går knappt att beställa så lite mat hos Middagsfrid. En hel del mat hamnar i frysen och vi äter uppvärmd mat fler dagar än vi njuter av nylagad fräsch mat. Inte kan väl det vara rätt.

Den försvunna cykeln

Den försvunna cykeln


Jag går in och söker på gemensamhetsboende på google och hittar en hel del skrivet om detta. Jag förstår att jag inte är ensam med mina tankar. Jag går in på Föreningen Bo Ihop och ser att det finns eller kommer att byggas gemensamhetsboende i Högsbo och i Östra Kålltorp. Men jag vill ju inte bo i en lägenhet. Jag är född på landet och känner mig instängd i en lägenhet. 
Det värsta är att jag inte är till någon nytta. Skall man bo ihop i gemenskap måste man ställa upp på allas villkor. Laga mat emellanåt till resten av gänget. Jo det skulle väl gå med lite hjälp när orken i benen tryter. Jag kanske kan bli styrelseordförande i föreningen. Det är det säkert ingen som vill bli. Och jag kan sköta det ekonomiska med bokföring och sånt. Undrar om det räcker för att bli mottagen i gemensamheten.
Tänk så många år som jag tänkt dessa tankar. Det har aldrig blivit av. Det fordras samordning, att jag får tag i människor som vill detsamma. Som är villiga att ge upp det de redan har. Var skall alla möbler som man har ta vägen? PUH så mycket att göra det blir. Det blir nästan som att börja döstäda redan nu. Tja varför inte? Men min fina kuvös……Det blev mycké nu. Jag sätter mig ner och låter anfallet gå över även den här gången.

Allmän pension

Avundsjuka pensionärer, sa en man i sina bästa år, 46 år. Jag kände mig träffad. Inte för att jag kände mig avundsjuk utan för att jag tillhör en grupp som anses vara avundsjuka. Jag tycker faktiskt att jag har det bra ekonomiskt. Pengarna räcker till det jag önskar att de skall räcka till. Så är det ju inte för alla. Så jag känner mig nöjd för det jag skrapat ihop. Och så mycket finns ju inte att förändra när jag nu redan är pensionär. Det som är, det är inget att göra något åt nu.

Blåsningen

Blåsningen om det nya pensionssystemet

Men så fick jag höra om boken Blåsningen-Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla. Jag blev nyfiken. Jag undrade vad det är jag blivit blåst på. När jag började läsa öppnade sig en ny värld för mig. Jag grävde vidare i mina egna inkomster för att försöka förstå det som berättades i boken.
Boken är skriven av Inga-Lisa Sangregorio. Hon är nu 82 år. Hon blev övertalad av sin förläggare  att skriva om pensioner. Hon hade skrivit om pensioner tidigare och kritiserat det nya pensionssystemet redan när det var på utredningsstadiet. Hon var inte svårövertalad. Hon var så arg att hon gärna delade med sig av sin ilska. I början av nittiotalet var hon redaktör för Kvinnobulletinen och krönikör i bland annat TCO-tidningen och Arbetaren. Hon skrev ofta om ekonomiska frågor och hade deltagit i debatten  om skatteomläggningen. Hon var med i kvinnogruppen Stödstrumporna som bildades 1991. Hon tyckte inte det var särskilt konstigt då att hon blev inbjuden till försäkringsbolaget Folksam för att slå larm om de förändringar av pensionssystemet som planerades.
Det tidigare förmånsbaserade pensionssystemet där man fick räkna in sina bästa 15 år av 30 arbetsår i beräkningsunderlaget skulle inte räcka till framtidens pensioner, sa man. Inga-Lisa Sangregorio skriver i sin bok att hon häpnade när hon läste pensionsförslaget. Det var 1993. Hon skriver:om att arbetslösheten var rekordhög och att förslagets främsta poäng var att med en kombination av morot och piska förmå människor att arbeta heltid från vaggan till graven och dessutom att man ständigt måste tänka på den pension de med största sannolikhet inte kommer att få om 40 år.
I det nya pensionssystemet, som trädde i kraft 1999, läggs alla arbetsåren ihop. Det gäller att ha hög lön och att ha arbetat heltid under alla år. Studietiden skall helst vara kortare än vad den oftast är nu och man skall helst fortsätta uppåt 70 års ålder. Så gjorde mannen som hittills fått den högst utbetalda pensionen. Han tog ut sin första pension när han var drygt 77 år och hade arbetat heltid under 51 år med hög lön. Han fick ut 43.212:-/månad.

Hilma på Alaska

Hilma på Alaska, frustrerad, det gäller att ro båten i land.

Jag läser i boken att ingen kan förutse sin pension. Inte ens sedan man fått ut den första pensionen. Det kan ändras precis när som helst. Omräkning av pensionerna sker varje år. Den påverkas av sysselsättningen i Sverige, löneutvecklingen, hur prisutvecklingen förändras och hur mycket fondernas värde, där pensionerna förvaras, ökar eller minskar i värde. 
Jag fick också veta att alla pensionärer fått ut en kalkylränta på 1,6 % i förskott. Det var en antagen framtida inkomsttillväxt. Det skulle minska skillnaden mellan slutlönen och pensionen, sa man. Det måste jag betala tillbaka nu. Det är ett sätt att jämna ut pensionen över åren så att man inte får högst pension vid 90-100 år. Kalkylräntan dras av mot inkomstindexet som 2019 är 3,1 %. Det blir då en ökning av pensionerna med 1,5 %. Men den lilla inflationen äter nog upp det.
Under åren 2010-2017 ansåg man att AP-fonderna minskat så mycket att pengarna inte skulle räcka till pensionerna. Man lade in en broms, ett balanstal, som gjorde att pensionerna räknades upp i lägre takt eller t.o.m minskade.
Min pension påverkas också av ett s.k. delningstal. För att beräkna pensionen delas de pengar jag har i pensionsbehållningen med ett tal som enligt statistiken fastställts för min åldersgrupps livslängd. För mig som är 73 år är talet 12,03 Fråga mig inte varifrån det talet kommer. Är man 80 år är talet 8,19. PUH!

Diskussionerna fortsätter

Diskussionerna fortsätter

Jag kollar mina senaste års deklarationer och ser att jag får en inkomst från Pensionsmyndigheten som uppgår till hela 14.521:-brutto/månad. Efter skatt kommer jag 2019 att få ut 11.315:-/månad. Det blir 22 % skatt. Jag jämför med inkomsten 2012 och ser att jag fått en netto-löneförhöjning med hela 532 kronor. På sju år har jag fått 532 mera att handla för.
Nu efter 70 års ålder har mina tjänstepensioner avslutats eller håller på att avslutas.  Det är väl en välsignad tur att jag har en man som jag kan dela kostnaderna med.

Med jobbskatteavdragen har klyftan mellan arbetande och pensionärer ökat väsentligt. Jag är över 66 år och får dubbla jobbskatteavdrag och högre grundavdrag. Om jag avslutade mina pensionsutbetalningar nu och i stället får en lön på 13.000:-/månad får jag en skatt på bara 8 % och dessutom mera pensionspoäng. En pension på 13.000:-/mån hade beskattats med 17 %.
Och om jag har en statlig pension på 13.000:- och en löneinkomst på 10.000:-/mån får jag med 17 % skatt utbetalt 19.141:-
men om jag har statlig pension på 13.000:- och privat pension på 10.000:-/mån så får jag 25 % skatt och utbetalt 17.391:-:/alltså 21.000:- lägre på ett år.

Så jag säger till alla pigga pensionärer, som gillar att arbeta, fortsätt med det. Glöm inte att justera med din pension, om du inte behöver den. Såvida du inte älskar att betala skatt, förstås.

 

Tid för reflektion

Min lillebror ställde till med ett hejdundrande kalas för att fira att han nu blivit pensionär – 65 år. När han ringde och bjöd in berättade han att han hade många funderingar på om han skulle resa bort eller ha kalas. Han bestämde sig för att han rest färdigt och eftersom han aldrig varit intresserad av att fira sina födelsedagar tidigare så fick det bli kalas. Han såg pensionsdagen som den största milstolpen i livet.

Den försvunna cykeln

Den försvunna cykeln

Tid för reflektion tyckte han. Drygt 100 gäster bjöds in. Det var gamla vänner inom sporten, många anställda och hela familjen med barn, barnbarn, syskon med respektive. Så mycket uppskattning hade han nog inte väntat sig. Som stor supporter inom sporten så haglade lovorden över allt han gjort och hjälpt till med. De anställda radade upp sig framför födelsedagsbarnet och höll tal och sjöng ja-må-han-leva-sången så det rungande. Talen avlöste varandra. Och inte ett enda tråkigt tal. Det var stor underhållning. Så tog dansen vid. Då knallade vi gamlingar hem. Vi var inte många. Min bror omger sig mest med fortfarande aktiva kompisar eftersom han fortfarande är så aktiv själv. Det kommer nog att dröja länge innan han är någon ”riktig” pensionär. En sån som går upp sent på morgonen och läser tidningen i timmar för att få dagen att gå, sitter framför tv´n och står ut med alla skrattprogram bara för att det är för tidigt att gå och lägga sig, tar en promenad på en halvtimma som man ska och passar barnbarnen titt som tätt.
Tid för reflektion. Ett sånt kalas borde alla göra. En bra avspark för ett nytt liv. Det är verkligen en utmaning att fylla alla de timmar man lagt ner på arbete 8 timmar/dag med en meningsfull sysselsättning. Att se den utmaningen på ett positivt sätt är en vinnande inställning.

Revisionskurser för revisorer

Revisionskurser för revisorer

För mig själv tog det slut alldeles för tidigt. Jag var tvungen att skicka in meddelande till Revisorsnämnden redan 2006. Jag var bara 59 år den 1 juli, då jag avregistrerades som revisor. Kurserna i Kvalitetsrevision som jag haft tillsammans med en kollega i nio år var jag tvungen att avsluta. Och runtfarandet till revisorskollegor runt om i landet för att granska deras revisionsarbete var det också slut med liksom min egen revision. Jag fick skicka brev till alla mina klienter att jag nu inte kunde fortsätta mitt arbete som revisor. Det var inte alls kul. Jag satt under en lång tid och tyckte synd om mig själv. Jag gick på terapigruppsamtal och sökte mig fram med olika sysselsättningar. Jag tänkte på allt jag inte kunde göra. Sånt som jag gillat att göra tidigare. Då förut, när jag kunde gå och springa. Vad tusan kan man göra när man inte kan ta sig fram till fots?
Efter hand såg jag. Det finns ju massor. Och jag var ju pigg. Liksom nu. Efter drygt 13 år sedan avregistreringen är jag fortfarande igång. Redovisning kan jag ju hålla på med fortfarande. Det var enklare förr när jag bara behövde granska. Nu får jag göra jobbet själv. Men det håller mig igång. Jag måste läsa på. Det är nyttigt. Och inte att förglömma alla sudokun som jag löser fredag till söndag då Göteborgsposten kommer i brevlådan. Det är ungefär som att stämma av ett oredigt checkkonto. Och så håller jag ju på med min familjebok. Jag har lyckats få ihop drygt 100 sidor hittills. Men den mesta tiden lägger jag på måleriet. Och lärandet tar liksom aldrig slut. Jag vet inte vart det tar vägen. Vi får se……