Jag vaknade med stor irritation över statens stöd till företagen. Jag det är inget fel på själva stöden, men det tar för lång tid. När ärendena blivit klara har företagen nästan gått i konkurs.
Vad jag var mest irriterad över var egentligen det där med att de bakåtdaterade regelverket. Det bestämdes att man inte fick ta ut utdelning om man får stöd från staten. Det är inget att säga något om. Men när de går ut med stödåtgärderna i maj och meddelar att reglerna skall gälla från mitten av mars då blir det fel. Ingen visste något om det där med stöd i mars-april när de första boksluten blev klara. Ingen kunde då koppla ihop stödet med utdelning. Hade man då skickat in årsredovisningen tidigt och beslutat om utdelning, så vändes allt upp och ner i maj. Permitteringsstödet hade sökts. Personalen jobbade bara 20 % och staten skulle betala 80 %. Så kom beskedet att stödet skulle återbetalas p.g.a utdelningen. Lönekostnader för heltidsarbete skulle betalas ut för 20 % arbetsinsats. Så jag har tagit halva dagen till att skriva brev. Som redovisningskonsult slås benen undan när man inte kan ge bra råd som går att lita på. Trots att en extra bolagsstämma beslutade om utdelning 0 kronor så ser det inte ut som om det skulle kunna bli något stöd. Företagarna blir alltså grundlurade. Bättre då att säga upp personalen när verksamheten inte ger några intäkter.
Och nu innan Tillväxtverket gett slutligt meddelande så är det omöjligt att söka stöd för fortsatta perioder. Man sitter som i en rävsax. Jag tycker synd om småföretagaren.
Minnen
Jag lever i dåtid just nu. Alla super-8-filmerna från förr fanns sparade dels här hos mig och dels från mamma och pappa. Ca 50 filmrullar. Äntligen har jag lyckats få ordning på tekniken. Det var ingen enkel match att få tag på projektorer som funkar efter alla dessa år. Jag vill dessutom ha in filmerna i datorn för att kunna visa upp dem för mina barn och syskon. Jag lyckades få tag på en liten maskin som sparar ner bilderna på ett minne. Därifrån kör jag in materialet med usb-kabel till datorn. Det är ett projekt som jag startade förra hösten, ett helt år sedan. Jag har gett upp många gånger, men envisan tog över. Det är perfekt sysselsättning nu när mörkret faller redan klockan tre på eftermiddagen.
Jag lägger in filmerna i ett redigeringsprogram, Studio Pinnacle. Där kan jag klippa och flytta om så det blir någorlunda ordning. Men det tar massor av timmar. Och tid har jag ju gott om.
Just nu pågår en kräftskiva från 1960 som mamma och pappa hade. Det är kul att visa för våra barn att även de gamla kunde hålla igång. Barnen har ju bara sett dem som gamla.
När jag är klar tänkte jag att corona-tiderna är över. Då skall jag sammankalla alla till en rolig filmvisning.
MS-Spasticiten
Varje morgon tidigt vid fyratiden väcks jag av spasticiteten. Ja i och för sig inte bara då. Varannan timma under hela natten också. Jag vrider och vänder mig. Jag börjar stretcha. Nu har jag haft spasticitet i så många år så nu har det blivit ett upparbetat schema. Jag börjar med att dra upp benen under hakan och håller dem stenhårt där tills jag tror att spasticiteten gått över. Det har den nästan aldrig. Nu drar jag upp fötterna bakåt upp under ändan. Hårt. Det brukar hjälpa. Men inte idag. Benen domnar.
Jag vänder mig på mage och ligger som en baby med knäna under bröstet. Efter några minuter kommer stöten och jag måste ändra ställning igen. Jag reser mig upp och står på knän och armbågar med uppåtböjd rygg. Det är otroligt jobbigt men brukar bli bland de sista rörelserna om jag står ut tillräckligt länge. Tio minuter eller så. Då är jag mör. Inte hjälpte det i morse när klockan var så där runt sex. Då hade jag nog hållit på i en nästan två timmar. Jag lägger mig, trött som attan, på rygg igen. Jag drar fötterna in till rumpan och skjuter upp magen mot taket. Inte heller det hjälpte. Jag sätter på radion och lyssnar till morgonnyheterna och fem i halv sju kommer alla dar Tankar för dagen. Det är bra. Spasticiteten håller i sig så är det dags för den sista avgörande matchen. Jag sätter mig på träningscykeln som står i vardagsrummet. Det är ett ganska säkert kort om jag cyklar i uppåt tio minuter. Men det är knivigt att stå ut med mitt i natten.
Den här morgonen hade jag pinat mig så pass länge så nu tog jag morgongympan till hjälp. Det gick vägen.
Nu är jag fit for fight för frukosten. Havregrynsgröt med bär (jordgubbar, blåbär, vinbär och banan) och mjölk (ofta havremjölk eller mandel). Och sedan är det tavelupphängning som gäller. Hela verandan skall fyllas med målningar. De kommer att hänga där till utställningen som startar den 14 september. Det känns faktiskt roligare år för år.
MS-benen orkar inte
Jag kämpar på med mina projekt. Just nu förbereder jag mig för försäljningen på bagageloppisen den 5 september och för konstrundan som startar den 14 september. Det är otroligt mycket arbete och mina ben blir allt sämre. Jag behöver mycket hjälp till allt bärande. Som tur är har jag en fantastiskt snäll gubbe som ställer upp med allt.
Till bagageluckeloppisen har jag valt ut en massa prylar i garaget. De bara ligger där som minnen eller bara för att de kanske någon enstaka gång skall komma till användning. Nu inser jag att jag aldrig mera kommer att åka skridskor eller skidor och jag kommer heller aldrig att spela fiol eller skriva på en gammal skrivmaskin. Finns det fortfarande människor som skriver på gamla skrivmaskiner? Två stycken har jag.
En från min pappa som är riktigt gammal och en nyare som ”bara” är ca 40 år gammal. Jag kommer att tänka på en gammal man i Frillesås som kom gående uppför backen ledande på en cykel. Han berättade att cykeln inte alls var särskilt gammal, ”bara” cirka 40 år. Då var jag i 30-årsåldern och tyckte att det där lät ju supergammalt. Nu är jag där själv. Det är otroligt så fort tiden går och plötsligt så är det dags för barnen att ta hand om. Då gäller det att ligga steget före.
Mitt andra projekt är Konstrundan. Jag har deltagit i Konstrundan i många år nu så jag vet vad som behöver göras. Men nu har jag så himla massa målningar så jag måste se till att få dem sålda. Jag målar ju nästan varenda dag så det samlas på. Jag gjorde ett schema över hur de skall kunna hängas igår. 17 ute i pergolan och på altanen.
Och med stor urskiljning så får nog resten plats i verandan. Jag måste sänka priserna ordentligt för att lyckas bli av med flera. Men jag har ju en stor syskonskara och barn som alltid får dem gratis. Jag har kommit på att det är ett bra sätt att kunna ge tillbaks för alla hjälper jag behöver av dem både nu och längre fram.
Bagageluckeloppis
Mitt i hällande solsken så förbereder jag mig för bagageluckeloppis i Slottskogen den 5 september. Det är mycket arbete om det skall vara någon reda med det. Jag började med att gå igenom lådorna i arbetsrummet. Det blev en hel del sladdar till datorer och kameror. Vad tusan gör man med alla digitala kameror nu när alla använder sina mobiltelefoner till sånt. Jag har tre stycken. Men så talade jag med min syster som har fem små barnbarn som bor vid havet och badar alla dar. Med de här kamerorna kan man dyka ner fyra meter under vattnet och fotografera. Det kommer de säkert att gilla.
Men de tre kamerorna som inte är digitala? Finns det någon nörd som samlar kanske? Och en projektor? Jag lade ut flera saker på nätet.
Idag skall jag ta mig an garaget.
Så otroligt skönt att få städat i skåpen och bli av med allt som aldrig används och bara ligger där för att ingen längre är intresserad av det. Det värsta är nostalgin. Alla köp som bär med sig minnen och därför har ett stort värde just för mig. De fyra tavlorna som jag köpte av två killar som sommarjobbade hos Göteborgs kommun och som fick lön i form av gamla foton som de förstorade upp och kopierade över på fin linneväv och ramade in. Det var 1976. Men vem skall ta över. Jag lägger fram och våra barn får titta men aldrig att någon är intresserad. Så vem skall då vilja ta hand om det en dag. Det blir väl som med alla mammas och pappas grejer som vi ”tog hand om”. Vi kontaktade en som säljer på loppis. Och det han inte säljer kör han till Albanien, sa han. Där ligger väl alla mammas fina trasmattor nu. Och pappas ”besparingar” i garaget togs om hand av några killar från Litauen. Med det i gott minne så är det lättare att göra sig av med grejerna.
Och att plocka med allt det är en bra träning. Jag börjar bli så svag i mina ben att jag har supersvårt för att gå nu. Så benen måste tränas. Och då är det roligare att göra något nyttigt.
Sommar
Augusti. Snart stänger de restaurangen på Lilla Brattön. Mina tavlor har varit upphängda där hela sommaren. De skall hämtas hem. Några vänner och jag for upp till den lilla ön strax utanför Stenungsund.
Nu har jag äntligen ramlat in i sommarlunken. Mitt fokus har mest varit inställt på målandet. I två dagar har har jag badat. Det har jag längtat efter. Mitt stora problem är att badställena här runt Göteborg inte är särskilt handikappvänliga. Jag åkte till Sillvik som marknadsför sig som handikappvänligt. Det sket sig. Rampen som sträcker sig långt ut i vattnet, så man slipper det långgrunda om man har svårt för att gå, var så hal så det fanns inte en chans att man skulle kunna ta sig ut på den utan att ramla omkull. Jag bestämde mig för att försöka ta mig ut till bryggan. Det gick också åt pepparn. Jag hade med mig rollatorn och tog mig upp på berget som var ganska plant. Men när jag närmade mig bryggan sluttade berget i en kant rakt ner. Kan man gå så är det ingen konst att hoppa ner för kanten men med min superdåliga balans och med rollator var det helt kört. Det blev inget badande den dan.
Nästa dag drog jag iväg till Fiskebäck. Där kan man köra med elmoppen ända ut på bryggan och klättra ner för stegen. Det var inte bekvämt. Jag kände mig superorolig för att inte klara klättringen med mina svaga ben. Men med armarna, som är ganska starka kunde jag hålla mig i ledstången med stadigt grepp. Väl nere i vattnet kändes det som en dröm.
Jag som alltid älskat att bada. När jag var barn och senare när jag var ung badade jag mycket. Så kom Göteborg in i mitt liv. Jag hamnade i Sävedalen. Sötvattnet i sjöarna däromkring var ok. Ut till havet var det långt tyckte jag. Jag hade vuxit upp med havet nästgårds. På lunchrasten när jag jobbade i Strömstad kunde jag dingla med benen över kajkanten. Så funkar det inte här i storstan.
Mitt tredje badförsök gick till Tummen nere i Tumlehed här i Torslanda. Med bilen körde vi ner till parkeringsplatsen i Tumle och fortsatte sedan ut till Tummen med elmoppen. Som väl är så är elmoppen inte så hög. Tvärs över vägen finns en bom som villaägarna nere vid hamnen satt upp. Vi som bor längre upp och alldeles särskilt vi som behöver elmoppe som är högre än en meter är inte välkomna. Men min elmoppe är lite lägre så jag går ur och kör fram den under bommen och böjer mig själv ner och går under och sätter mig på moppen och kör vidare. Det funkar men visst blir man irriterad. Jag fortsätter längs den asfalterade strandvägen och kommer fram till ännu ett hinder. Även där är det en stor lycka att jag har en sådan liten moppe. Jag skjuter den under och krymper ihop mig och kommer under på andra sidan och sätter mig på moppen. Lite längre fram tar en smal skogsväg vid. Det funkar med elmoppen – nästan. Vid två tillfällen går berget upp och gör att jag måste få hjälp så jag inte välter. Med hänsyn till alla andra hinder överallt, där jag tar mig fram, så fixar vi tillsammans de där två hindren också. Väl nere vid badet parkerar jag elmoppen där alla cyklarna står. Sen är det ca 25 meter över ett slipprigt berg ner till stranden. Med kryckan i ena handen och en hjälpande arm från min snälle man så funkade också det.
Jag har baddräkten på redan hemifrån. Bara att ta av klänningen och skorna. Med krycka och en hjälpande arm tar jag mig ut i vattnet. Nerverna som känns som om de sitter på utsidan benen ger kraftiga stötar av det kalla vattnet. Sakta tar vi oss ut tills det blir så pass djupt så jag kan sätta mig ner. Jag krälar mig ut tills det är möjligt att simma. PUH! Äntligen, så skönt. Jag ligger i länge, länge. Tar in alla det fantastiska med att röra mig i vattnet. Det är nog uppåt 19 grader varmt. Jag simmar omkring och njuter.
Efter en stund känns kroppen lite kall och jag börjar att kräla mig inåt stranden. Jag får hjälp med att lyfta mig upp till stående och med att gå upp till stenen med handduken. HÄRLIGT!!!
Det fläktar lite. Solen skiner från en klarblå himmel. Sommar.
Nyväckt intresse
Tidig morgon som vanligt. Jag plockar bort de nylästa böckerna från nattygsbordet. Det är Som pesten av Hanne Vibeke Holst som handlar om precis det vi nu är med om, alltså pandemi. Den skrevs 2017 men jag kan se stora likheter med dagens problematik. Trots sina 840 sidor så måste jag säga att den var väl värd att plöja sig igenom. Den andra nylästa boken är Kapitalismen byggde landet skriven av Bo Södersten, professor i nationalekonomi och starkt engagerad inom socialdemokratin. Jag har med mig diskussioner om politik hemifrån och har alltid varit lite intresserad men mest med inriktning på skatter. Jag fick frågan av en kompis om vad jag tyckte om jobbskatteavdragen. Det väckte mitt intresse.
Jag satte mig genast framför datorn och gjorde många beräkningar i skatteprogrammet för att sätta mig in i hur jobbskatteavdragen var konstruerade. Det var inga enkla beräkningar. Jag fick hjälp av en anställd på Norstedts som kan allt om skatter och deras skatteprogram. Han fick så många frågor så han till sist frågade om jag tänkt skapa ett nytt skatteprogram.
Detta förde mig vidare. Jag läste Anders Bergeskogs bok Sveriges väg till högskatteland – Utopi och verklighet under hundra år, som i sin tur ledde mig vidare till att beställa partiprogrammen från våra olika partier. Jag ville analysera vilka skillnader partierna står för.
Jag har ingen aning om hur långt intresset bär. Kanske är det bara stundens ingivelse som snart går över, kanske mest för att det är så himla roligt att lära och kunna. Visst hör det väl till allmänkunskapen att man skall känna till vad våra väl intjänade kronor används till. Skatterna göms undan.
När ungdomarna numera talar om sin lön nämner de bara vad de har i nettolön. Ingen vet egentligen hur stor del som går till skatter. Att det bara är knappt hälften som blir kvar efter skatt har de ingen aning om. De vet heller inte att de försörjer en otroligt stor mängd pappersvändare inom den offentliga sektorn som skulle kunna göra långt mycket större nytta i samhället. Vilken lycka det skulle vara om alla pappersvändarna inom våra 20 landsting och 290 kommuner kunde omskola sig till undersköterskor eller lärare eller murare eller snickare.
Det är inte kul att vara gammal. Men man får göra det bästa av sina dagar. Jag får nöja mig med att tycka och lära. Och när jag blir som mest upprymd och behöver lugna ner mig så tar jag på mig förklädet och sätter mig framför staffliet och målar.
Corona-tider
Klockan är alldeles för tidigt att gå upp. Dagen blir lång. Jag måste sova mitt på dagen för att orka ända fram till kvällen. Men det är så himla tråkigt att ligga kvar i sängen när solen skiner där ute och äntligen har det slutat blåsa.
Jag har målat nu under alla blåsdagarna. Det är mysigt. Det känns så skönt att få vara i verandan. Bougainvillean har börjat blomma, liksom pelargonerna och den stora julrosen har blivit nästan som en buske. Då gör det inget alls att det stormar utomhus. Jag har mitt eget krypin. Här kan inga coronavirusar komma åt mig.
Men det börjar kännas som om dagarna blir så himla korta. De är långa men känns ändå så korta när jag inte fyller dem med något nytt. Helt plötsligt är klockan halv fem på eftermiddagen och här sitter jag fortfarande och målar.
Jag måste nog ändra på det idag. Den vita akrylfärgen har ju ändå tagit slut så jag kan inte måla över de där små dukarna som jag tänkt använda.
Min trehjuliga cykel står i garaget och väntar på att bli använd. Jag har varit inne på nätet och kollat cykelrundor men de är så himla långa. Jag är osäker på om jag klarar det med min fot. Min droppfot vill liksom inte vara med längre. Och jag är så himla trött på den foten så jag orkar inte träna den. Det får bli en annan dag. Nu tränar jag morgongympa varje morgon. Det får räcka.
Den härliga morgonsolen
Genom det öppna fönstret hörs fågelsången. Innan solen går upp är den sången som högst. Det är som om de vill väcka hela världen till liv. Jag väcks. Klockan är strax före halv sju. Jag sätter på radion. Jag hör en röst som talar. Tankar för dagen. Nyheterna rapporterar om coronan, om hur det går för företagen och om allt som händer inom kulturen. Låga röster. Jag somnar om och vaknar flera gånger. Nu har klockan blivit halv åtta och solens strålar lyser mig rakt i ansiktet. Hela rummet badar i ljus. Det är dags för morgongympan.
Efter frukosten kör jag igång med den andra decimeterhöga högen med foton. Vid ett besök hos min syster strax efter nyår fick jag med mig alla de i lådan löst liggande fotografierna som aldrig kommit in i album. Efter att telefonen tagit över fotograferingen så har intresset för att framkalla bilderna falnat. De gamla har blivit liggande ända sedan barnen var små. Eftersom jag har en skanner så erbjöd jag mig att ta hand om fotona för vidare befordran in i datorn och över till ett usb-minne som kan förvaras på ett säkert ställe. Jag tänkte överlämna det den 2 maj då vi skall hälsa på igen i samband med min älskade svågers begravning, pappan till alla barnen på bilderna. Kanske kan bilderna fylla tomrummet lite.
Rolig planering
Vaknade halv sju. Genast började det snurra i huvudet. Tänk vad mycket roligt det finns att tänka på. Och så mycket roligt att göra och planera. Jag kan nästan inte hålla mig kvar i sängen. Så kom jag plötsligt att tänka på att någon förstått mig fel i mitt inlägg om vår pension från Pensionsmyndigheten. De där 24.000 som jag nämnde där som vi får utbetalt varje månad var netto utbetalt exklusive tjänstepension. Alltså exklusive det vi själva sparat. Inte SPP och inte Kåpan och inte alla andra besparingar som betalats in från arbetsgivare eller av dig själv, utan bara det som kommer från Pensionsmyndigheten. Det som alla får som kallas inkomstpension, tilläggspension och premiepension med avdrag för skatten. Inte är det fett inte. Tur att vi sparat.
Jag tänkte vidare på allt jag hade att göra under dagen. Jag måste ringa Skatteverket direkt klockan åtta och fråga om sånt som jag inte har kollegor att diskutera med längre. Och om vad jag gör med pengarna som står på mammas dödsbos skattekonto? Och så måste den där projektorn lämnas in som bara hackar och dynorna och soffan som måste kläs om. Vi måste hitta ett liknande tyg på Gårda textil. Undrar om det finns? Och VSA´s verifikationspärmar måste hämtas för granskning. Och klockan kvart över elva måste jag ge mig in till vattengympan. Och i eftermiddag skall ett bokslut gås igenom och hur skall jag hinna att fixa utstyrsel till stora kalaset på lördag. Den där spetsklänningen blev ju inte bra. Jag måste sy om den. Kanske kan syster hjälpa mig. Vi skall ju upp och hälsa på ett par dar. Så nu har jag inte tålamod att ligga kvar längre. Upp är vad som gäller.
Jag öppnar telefonen och kollar facebook. Hälsningar från när och fjärran. Det är kul att se att kompisarna inte heller ligger på latsidan.