Corona-tider

Klockan är alldeles för tidigt att gå upp. Dagen blir lång. Jag måste sova mitt på dagen för att orka ända fram till kvällen. Men det är så himla tråkigt att ligga kvar i sängen när solen skiner där ute och äntligen har det slutat blåsa.
Jag har målat nu under alla blåsdagarna. Det är mysigt. Det känns så skönt att få vara i verandan. Bougainvillean har börjat blomma, liksom pelargonerna och den stora julrosen har blivit nästan som en buske. Då gör det inget alls att det stormar utomhus. Jag har mitt eget krypin. Här kan inga coronavirusar komma åt mig.
Men det börjar kännas som om dagarna blir så himla korta. De är långa men känns ändå så korta när jag inte fyller dem med något nytt. Helt plötsligt är klockan halv fem på eftermiddagen och här sitter jag fortfarande och målar.

Jag måste nog ändra på det idag. Den vita akrylfärgen har ju ändå tagit slut så jag kan inte måla över de där små dukarna som jag tänkt använda.
Min trehjuliga cykel står i garaget och väntar på att bli använd. Jag har varit inne på nätet och kollat cykelrundor men de är så himla långa. Jag är osäker på om jag klarar det med min fot. Min droppfot vill liksom inte vara med längre. Och jag är så himla trött på den foten så jag orkar inte träna den. Det får bli en annan dag. Nu tränar jag morgongympa varje morgon. Det får räcka.

Morgonpigg

Uppdragen eka

Härliga morgon. Jag går upp tidigt. Ibland redan klockan sex. Jag har massor av energi på morgonen. Min baklofen och sifrol hjälper mig att sova bra. Bra enligt mina mått mätt innebär att jag vaknar några få gånger och stretchar för att få slut på spasticiteten. Men det är ok. Jag kopplar loss mig från slangen med stomipåsen som ligger i en hink vid sidan av sängen. Att den ligger i en hink är bara en säkerhetsåtgärd. Det är mycket att tänka på,  inget får gå fel. Tänk om allt kisset skulle hamna på golvet. Våra värdelösa golv som nästan inte klarar något vatten alls. När en ny städerska kommer måste jag alltid säga till att hon bara får ta fuktig trasa att torka golven med. En dryg halvliter kiss på golvet, det skulle inte bli bra. Sedan går jag ut i verandan och kollar hur min målning, som jag höll på med dagen före, blev. Fast nu är det så himla mörkt på morgonen så det är svårt att se. Jag sätter mig vid datorn och kollar filmer om hur man målar. Jag har inte lyckats få ordning på högtalaren så det är alldeles tyst. Det gör ingenting att jag inte hör vad konstnären säger. De pratar ofta utrikiska. Ryska eller något annat slag som jag ändå inte begriper. Men jag ser hur de för penseldragen, hur färgerna läggs och hur bilden förändras efter hand som målningen blir klar. Ja jösses, det där är verkligen en besvärlig värld. Något att bita i. Det behöver jag.

Stormigt hav

Den här senaste målarkursen Fri Ateljé har pågått i fem veckor. Den sista och femte gången är nu på onsdag. Jag skall ha med mig min femte målning in. Varje gång tar jag med en målning som jag gjort hemma. Dagen börjar med att vi ställer upp de målningar vi jobbade med förra gången och så analyserar fröken Ulla. Kanske skall något förbättras, förstärkas, djupet måste fram bättre eller så är skuggan åt fel håll. Jag har haft med fem havs- och himmelmålningar. Det var vad jag hade bestämt mig för att ta mig an under den här kursen. Och så har jag alltid med mig en ny målning för dagens arbete. Jag tycker den ser klar ut när jag visar upp den, men fröken har alltid något att säga som måste förbättras. Så har jag dagens arbete klart för mig.

På väg ut

Morgongympan tar vid. Varje morgon runt klockan åtta har vi morgongympa. Vi följer Sandra på Vintersol. Jag spelade in filmen för tre år sedan på CD som vi spelar upp i Tv´n och så kör vi igång. Nu har jag blivit så pass pigg att jag kan ta ut rörelserna mera. Min långa sjuktid som började förra hösten i september och höll på till framåt försommaren håller på att ta slut nu. Jag känner tydligt att krafterna kommer åter mer och mer för var dag. Det är bra att göra samma gympa alla dagar. Då ser jag skillnaden tydligt. Jag är otroligt mycket piggare och klarar till och med att laga lunch numera. Också det tar jag som en träning. Visserligen är benen helt slut efteråt, men jag känner mig glad och alldeles överlycklig över allt jag klarar.